Som ett resultat av migration från en rad olika länder med
muslimsk majoritetsbefolkning är islam i Sverige ett i hög grad heterogent
fenomen. Denna muslimska mångfald medför att islam representeras på olika sätt
av individer och grupper med rötter i olika muslimska kulturer, men också att
det i Sverige finns tydliga motsättningar mellan olika muslimska grupperingar.
I rapporten Globala konflikter med
lokala konsekvenser, publicerad av Myndigheten för samhällsskydd och
beredskap (MSB), understryker rapportförfattarna Göran Larsson och Mårten Björk
att det finns ”ett behov av att studera och få en fördjupad kunskap om
huruvida konflikterna mellan olika individer/grupper och olika tolkningar av
till exempel islam i Syrien och Irak kan komma att påverka situationen för
muslimer och andra minoriteter i Sverige.” (Björk och Larsson 2015: 13–14, se
även Göran Larssons Islam
och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt 2014: 116).
Under senare år har muslimer
vittnat om sådana konflikter och efterlyst ett ökat stöd från och samarbete med
majoritetssamhället kring dessa frågor. I exempelvis Göran Larsson och David Thurfjells rapport Shiamuslimer
i Sverige beskrivs motsättningar mellan salafistiska och shiitiska
muslimer i Göteborg, som tagit sig uttryck i rena uppmaningar att döda
shiamuslimer (2013: 51), liknande hot mot shiamuslimer har också rapporterats
från Örebro (Björk & Larsson 2015: 9).
I en rapport om sufism
och sufiorganisationer i Stockholm, Göteborg och Malmö som publicerades av
Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) intervjuade jag svenska sufier
bland annat om deras upplevelser av motsättningar i samhället. Här ett längre
citat ur rapporten:
Materialet visar att relationer mellan
sufiorienterade och vad respondenterna definierar som salafistiskt eller
islamistiskt orienterade muslimer är spända i Sverige. Oftast tycks
motsättningarna stanna vid diskussioner, men i några fall beskrivs hur
individer ur dessa konkurrerande grupper ”infiltrerat” sufiska organisationer
och därigenom tagit över styrelser eller lokaler (se Larsson 2014 för
diskussioner om konflikter och konkurrens mellan olika muslimska grupper i
Sverige). En respondent från
Naqshbandiyya-Khalidiyya i Göteborg berättar till och med om direkta hot och
konfrontationer genom åren. Så gör även representanter för Qadiriyya i Tensta
utanför Stockholm, där man upplevt motsättningar med individer som identifieras
som al-Shabaab. Respondenter i Stockholm meddelar att de börjat dra sig för att
besöka vissa moskéer, och att de inte längre gör dhikr eller andra sufiaktiviteter i moskéer på grund av sådana
motsättningar. Det finns också en tveksamhet kring att öppet tala om att man är
sufi eftersom man inte känner sig trygg.
Materialet visar också på exempel där
sufimuslimer tar aktiv del i denna tolkningskonflikt, och hur de kan lyfta fram
sin islamtolkning i opposition till islamism eller salafism. Ett exempel är den
föreläsningsserie som arrangerades av bland andra Mohammad Muslim i Aysha-moskén
Stockholm 2015. Det finns också en ambition inte bara att representera islam
bland muslimer, utan även i medier och i relation till politiker och
beslutsfattare. Betoningen av ”traditionen” ska alltså förstås som en strategi
i en inom-muslimsk konflikt över representation och tolkningsföreträde. Simon
Stjernholm har visat på en liknande tendens i sin avhandling om Naqshbandi-Haqqani
i England. Den engelska gruppen har grundat institutionen Sufi Muslim Council
(SMC) utifrån en vilja att lyfta fram (sin) sufism som ett uttryck för vad de
anser vara en traditionell, sann,
islam i konkurrens med vad de kallar islamistiska eller extremistiska grupper
(Stjernholm 2011). SMC skapades efter bomberna i Londons kollektivtrafik 2005
och är ett exempel på hur sufimuslimer vill lyfta fram sin tradition och
praktik i en markering mot extremistiska grupperingar som al-Qaida eller den så
kallade Islamiska staten.
Dessa spända relationer
kan förstås som lokala uttryck för globala trender. Reformistiska och
fundamentalistiska muslimska grupperingar har ofta kritiserat vissa uttryck för
sufism för att vara oislamiska innovationer. Konflikter mellan sufi- och
salafi-muslimer är, bredvid konflikter mellan salafi- och shia-muslimer, bland
de mest framträdande inom islam under 1900- och 2000-talet (Sirriyeh 1999, De Jong
& Radtke 1999, Ridgeon 2015). Sådana sekteristiska motsättningar har ökat i
modern tid, inte minst under de pågående konflikterna i Syrien och Irak.
Det är dock viktigt att komma ihåg att materialet
endast bygger på intervjuer med representanter för sufigrupper, och att ambitionen
inte varit att undersöka om de individer och grupper som pekas ut som
salafistiska eller islamistiska faktiskt tillhör eller identifierar sig med dessa
traditioner. Liksom i samhället i övrigt är ”salafist” och ”islamist” närmast
nedsättande ord i en allmän sufidiskurs, och kan ibland användas strategiskt
och oprecist om muslimer med konkurrerande islamtolkning. Vad materialet hur
som helst visar, och som påpekats i tidigare rapporter (Larsson & Thurfjell
2013, Larsson 2014), är att svenska muslimer vittnar om mellanmuslimska
motsättningar. Såväl sufimuslimer som ahmadiyyamuslimer och företrädare för de
större shiitiska och sunnitiska grenarna uttrycker oro över situationen. Hur
dessa motsättningar ser ut i Sverige och hur de har förändrats över tid har vi
dock dålig kunskap om i nuläget.
Detta är ett område där vi behöver mer
forskning, men det är också ett fält som reser stora kunskapsteoretiska och
inte minst metodologiska utmaningar. Något vi kommer att få anledning att återvända
till här på bloggen.
Södertörns högskola
