Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport

Söndagen 26 februari offentliggjorde Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani. Som svenska islamforskare har vi reagerat på rapportens innehåll och utförande, och vill med detta korta inlägg peka på vad vi anser vara de allvarligaste bristerna. Rapporten har redan förtjänstfullt analyserats ner i minsta detalj av Torbjörn Jerlerup på bloggen Sverige är inte världens navel, en analys som rekommenderas. 

Rapportens utgångspunkt är att den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet är etablerad i Sverige som en enhetlig och organiserad, men hemlighetsfull, kraft och ett "andligt brödraskap", med tydlig politisk agenda, samt att den företräds av en rad namngivna organisationer och personer. Detta är påståenden för vilka det inte anförs något empiriskt stöd. Det saknas helt enkelt källhänvisningar för avgörande uppgifter.  

Detta blir till en allvarlig anklagelse, då Muslimska brödraskapet samtidigt framställs som en i grunden anti-demokratisk, våldsbejakande och samhällsomstörtande organisation. Namngivna personer och organisationer i Sverige blir därmed misstänkliggjorda, utan konkreta belägg, även i de fall då personerna eller organisationerna offentligt förnekat några som helst kopplingar till Muslimska brödraskapet. 

I rapporten riktar författarna även kritik mot vad man kallar en ”etablerad struktur av värderingar hos landets politiska elit [där] viktiga värden som lyfts upp är att visa ’acceptans’ och ’tolerans’ mot medborgare som i någon mening avviker från mainstream” (s. 21). Som exempel på sådana avvikare nämns ”etniskt och religiösa annorlunda invandrare […] funktionshindrade personer och människor med en annan sexuell läggning” (s. 21). Detta är en politik, menar man, som både underlättar Muslimska brödraskapets etablering och arbete i Sverige, och som också ”av politiska skäl [är] utomordentligt svårt att kritisera” (s. 21). Detta närmast konspiratoriska språkbruk får, snarare än att vara resultatet av empiriskt grundad forskning, sägas stå för rapportförfattarnas personliga åsikter. 

Utifrån denna situationsbeskrivning drar rapportförfattarna slutsatsen att ”sannolikheten [är] stor för att det kommer att uppstå en ’dragkamp’ mellan majoritetssamhället och det islamiska samhället i Muslimska brödraskapets regi om vilka grundläggande normer som ska gälla för svenska medborgare.” (s. 27)

Rapportförfattarna tycks alltså dra slutsatsen att svensk islam är en homogen företeelse, att svenska muslimer ledda av Muslimska brödraskapet, i hemlighet och under förespegling av att agera inom ramen för det svenska civilsamhället är på väg att skapa ett parallellsamhälle i konflikt med ett majoritetssamhälle vars värderingar man föraktar och som man avser att störta. Det är en slutsats som går emot den samlade forskningen vilken snarare pekar mot inommuslimsk mångfald och mellanmuslimsk konkurrens eller i vissa fall motsättningar som utmärkande för islam och muslimsk aktivitet i Sverige.

Vi ifrågasätter inte att det kan finnas individer och kanske också organisationer i Sverige som har sympatier med och/eller direkta kopplingar till Muslimska brödraskapet, och att en kartläggning är en rimlig vetenskaplig uppgift. Men en kartläggning bör vara förutsättningslös och bygga på kontrollerbar fakta. Sådan fakta saknas alltså i föreliggande rapport. En eventuell kartläggning  måste också rymma en balanserad diskussion, med utgångspunkt i befintlig forskning om islam i Sverige, om vilken betydelse sådana sympatier och kopplingar, om de finns, eventuellt kan ha för det svenska samhället i stort.

Vi ställer oss alltså mycket kritiska till värdet av föreliggande rapport, och frågande till vilken kvalitetsgranskning en statlig myndighet som MSB har av det material de betalar för att få producerat, och som de sedan publicerar under sin "kunskapsbank". Problemet är allvarligt, då myndigheten på sin egen hemsida tagit sig an uppgiften att skola den svenska allmänheten i kritiskt granskning och källkritik. 

Anders Ackfeldt
Lunds Universitet 

Jenny Berglund
Södertörns högskola

Frédéric Brusi
Stockholms universitet

Johan Cato
Lunds universitet

Güney Dogan
Göteborgs universitet

Mohammad Fazlhashemi
Uppsala universitet

Mattias Gardell
Uppsala universitet

Jan Hjärpe
Lunds universitet 

Torsten Hylén
Högskolan i Dalarna

Andreas Johansson
Linneuniversitetet

Pia Karlsson Minganti
Stockholms universitet

Karin Kittelmann Flensner
Högskolan i väst

Göran Larsson
Göteborgs universitet

Susanne Olsson
Stockholms universitet

Jonas Otterbeck
Lunds universitet

Emin Poljarevic
Uppsala Universitet

Åke Sander
Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei
Södertörns högskola

Simon Stjernholm
Köpenhamns universitet

Leif Stenberg
Centrum för Mellanösternstudier, Lund

Jonas Svensson
Linnéuniversitetet

Lenita Törning

Birkbeck, University of London