Jobbcoaching och den inre potentialens kapacitet

I DN den 6 dec kan vi läsa om jobbcoaching. Diskussionen gäller regeringens och dåvarande arbetsmarknadsminister Littorin beslut 2099 att satsa tre miljarder på att ge arbetslösa en personlig jobbcoach, och om detta haft någon effekt. Hur kommer det sig att coaching plötsligt blev en arbetsmarknadsåtgärd? Och varför inspirerar arbetsmarknadsfrågor en religionsvetare att skriva ett inlägg på Religionsvetenskapliga kommentarer?

Redan när beslutet togs 2009 skrev jag en insändare i Aftonbladet: ”Arbetslösa erbjuds kosmisk energi”. Min insändare bottnade i mitt intresse för nyandliga rörelser med individcentrerade riter som växte fram i det svenska samhället och nya rituella entreprenörer som framträdde som ”terapeuter” eller coacher. Mycket av rötterna fanns i New Agerörelsens tankar om inre krafter och oanade energier inom individen, men medan 60-talets New Age hade drag av motkultur, hade delar av rörelsen under 1990-talet kommersialiserats. De inre övernaturliga krafterna kläddes i ett terapeutiskt och ofta vetenskaplikt språk som att alla har en dold inre ”potential” som kunde hittas med hjälp av coachen eller ”terapeuten”.

En av orsakerna till framväxten av denna nya entreprenörsverksamhet var strukturella förändringar i svenska samhället under 1990-talet, vilket medförde att olika former av ohälsa och stress ökade. Verksamheter, som skulle befria individen från lidande och motgångar i livet, erbjöds nu av privata företag och entreprenörer som lösningar till alla former av tillkortakommanden. I början utgjorde coachingen en mer blygsam sidogren till de nyandliga terapeutiska verksamheterna. Nu etablerade den sig snabbt i samhällets huvudfåror, som en metod att lösa det mesta, från att förse chefer med bättre karisma till att frigöra individens inre potential för hälsa och framgång i vardagen och i arbetslivet. De privata entreprenörsföretagen började slussa över mer av sin nyandliga terapiverksamhet till coaching. Kurser i Body Love Yoga, Lär dig hypnotisera på två dagar, Mindfulness Basic och Säljkurs för coacher kunde erbjudas av samma företag som kontrakterades för att ge jobbcoaching till arbetslösa på Arbetsförmedlingen.

Med jobbcoachingen förvandlades arbetslöshet till ett tillstånd för individens potential att lösa och de problematiska tillstånd som individen hade hamnat i när jobbet försvann eller stressen på arbetsplatsen ökade, framställdes som potentiella möjligheter till nytänkande, omvandlingsprocesser eller till och med som nya chanser för individen att vinna framgång i livet. Jobbcoachföretag kunde i sin reklam för verksamheten skriva att arbetslöshet kan innebära en ny chans till förändring i livet: ”Tänk om det här är den möjlighet som du väntat på i hela ditt liv fast du inte vetat om det? Att den här situationen är ditt livs chans?” 

Kunskaper i kroppsterapier som behandlingsmetod för den arbetslöse kunde lyftas fram för att ”hitta dina egna svar och följa din inre längtan”. Coachens kvalifikationer angavs i de olika coachernas självporträtt och ofta betonades den specifika färdigheten som den enskilde coachen besatt för att nå fram till den arbetslöses personlighet:

[NN] vill nå fram till de känslor och tankar som längst inne motiverar och engagerar dig. Hon möter dig med närvaro och ger dig plats att vara dig själv. Hon tydliggör vad som står i vägen, peppar, inspirerar och utmanar dig med humor och värme med fokus på det positiva.  

[NN]  har en obändig tro på allas inneboende styrka, kraft och potential och ser det som är vackert och stort i alla människor. Hon drivs av att hjälpa individen och företaget att upptäcka och utveckla sin potential - se möjligheterna helt enkelt!

Genom att ta fram den outforskade men ändå ständigt närvarande inre dolda essens som nu således gick under namnet ”potentialen” hos individen skulle coachen hjälpa den arbetssökande att få kännedom om sig själv för att denne ska kunna hitta ett arbete. Coachingens magiska ”inre potential”-koncept blev en gemensam ideologi som arbetslösa kunde möta och förväntas arbeta efter.

Det är intressant att se, att trots att de flesta inte fick ett arbete via coachingen, var flera ändå nöjda då de kunde känna att de genomgått en stark upplevelse av förändring. De har ”fått en spark i rumpan”, fått hjälp med att se ”mina starka sidor”, de ”växte som person” eller fick ”inspiration och entusiasm”. Flera talade om en stark upplevelse av förändring i sina liv som medfört känslor av lycka och hopp: ”Nu ser jag ljust på framtiden och vet att allt är möjligt bara jag tror på mig själv”. En kvinna visar tydligt ”missionseffekten” – att nu vilja hjälpa andra att få uppleva samma förändring som hon själv genomgått: ”nu är jag väldigt inspirerad att hjälpa andra att komma vidare i livet och att tro på sig själva”. Om Arbetsförmedlingen förut varit en plats tänkt att förmedla arbeten, förvandlades myndigheten med coachernas individcentrerade verksamheter och fokusering på individens potential till en terapeutisk och existentiell arena där individen fick möjlighet att tillsammans med coachen utveckla sin outforskade inre potential.

Men är det inte bra att bygga upp ett system att skapa nöjda arbetslösa? Kritik riktades dock även mot jobbcoachingen då alla inte upplevde arbetslösheten som ett incitament till att få veta att de nu fått chansen till nystart och en möjlighet att komma underfund med vem de ”verkligen är”. Eftersom coachen betonar att ansvaret i slutänden ändå ligger på den jobbsökande, blir ett misslyckande den arbetslöses. Risken finns att individer får uppleva att de nu både saknar jobb och en inre potential med kraft till förändring. Eller med andra ord, om strukturella problem ska lösas med hjälp av att individen i ritualiserade verksamheter ska göras ansvarig för att hitta sin inre potential, kan det bädda för ett ännu större misslyckande än att bli av med sitt jobb.

Anne-Christine Hornborg

Professor i Religionshistoria

Lunds universitet

Socialt engagerad mindfulness

Hur kan man förstå fenomenet med företag som The Potential Project, som DN skrev om nyligen? Anne-Christine Hornborg diskuterade igår fenomenet utifrån en nyreligiös förståelse av coaching-fenomenet. Jag skulle vilja bidra med ytterligare en aspekt: företaget kan också förstås som en del av en begynnande internationell trend som kan kallas för socialt engagerad mindfulness och ses som en variant av socialt engagerad buddhism.

Företaget The Potential Project har sitt huvudkontor i Köpenhamn, och finns etablerat i nordiska länder, Mellaneruopa, USA och Asien.  Företaget lär ut ett program som man man kallar "corporate based mindfulness-training" (CBMT), som är ett sätt att locka till intresse och fördjupning i mindfulness genom olika nivåer och som också syftar till en positiv social förändring:Programmet innehåller olika steg och inleds med inspirerande föredrag, workshops där mindfulness tränas, för att övergå till att visa hur CMBT implementeras i företaget, och hur ledare kan arbeta med mindfulness. Förkortningen CMBT ligger i linje med andra vetenskapligt utvecklade mindfulnessprogram som MBSR (Mindfulnes Stress Based Reduction), MBCT (Mindfulness Based Cognitive Therapy) och ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Företaget anger även på sin hemsida att deras konsulter är väl förankrade i såväl vetenskapliga studier om mindfulness som i en egen mångårig praktik. Och det är här företaget sammansättning visar sig vara intressant: förutom att deras anställda verkar ha gedigen utbildning i flera områden som psykologi, sociologi och ledaskap, har flera av deras konsulter även ett mångårigt buddhistiskt engagemang som de använder sig av. Till exempel den tyskfödde Stephen Wormland, som under elva år var munk i den tibetanska grenen av buddhism och som leder egna meditationskurser i Danmark. Eller svensken Martin Ström, som står bakom forumet buddhist.se.

Företagets målsättning är att dess konsulter, i Mahatma Gandhis anda, ska förkroppsliga den förändring man vill se i världen. Denna aspekt, och det faktum att flera av dess anställda har en uttalat buddhistisk bakgrund, gör att företaget kan förstås som en förlängning av socialt engagerad buddhism.

Socialt engagerad buddhism är ingen centraliserad rörelse, och begränsas inte av geografi. Den finns överallt där människor har, eller tar sig, tillräckligt med politisk frihet för att kunna engagera sig i sociala och politiska frågor. Socialt engagerad buddhism är inte förbehållet någon enskild buddhistisk tradition. Theravadabuddhister, som Sulak Sivaraksa, den fängslade burmesiska oppositionspolitikern Aung San Suu Kyi och den framlidne kambodjanske munken Maha Ghosananda känd för sina fredsmarscher, liksom mahayanabuddhister som den vietnamesiske munken och fredsaktivisten Thich Nhat Hahn och tibetanernas andlige ledare Dalai Lama, räknas till de främsta socialt engagerade buddhistiska ledarna. Även västerländska buddhistiska lärare, som Robert Aitken, grundare till Buddhist Peace Fellowship, och Bernie Glassman, känd bland annat för sina retreater bland hemlösa, liksom eko-filosofen Joanna Macy hör hit. Men dessa framstående namn är bara toppen av ett isberg. Det buddhistiska sociopolitiska engagemanget omfattar även miljontals vanliga buddhister. Gemensamt för dem alla är att de vill använda och applicera grundläggande buddhistiska värderingar och läror på de problem de ser i samhället, och att deras arbete sker fredligt och med en bas i de buddhistiska dygderna kärleksfull godhet, medkänsla, jämnmod och medkännande glädje. De drivs av en vision om att förändra samhället, att modernisera sina egna religiösa traditioner, och de har alla en egen djupt förankrad religiös praktik. Socialt engagerad buddhism bygger alltid på icke-våldsprincipen, och strävar efter att uttrycka de buddhistiska idealen i praktisk handling. Den riktar sig till alla, utan exkludering. 

Företag som The Potential Project, och många andra mindfulnessutövare med ett socialt engagemang, vill inte nödvändigtvis klä sitt budskap i buddhistisk orddräkt; det är inte heller säkert att mindfulnessutövare identifierar sig som buddhister utan istället känner ett starkt engagemang i sin mindfulnessutövning. Detta är en avspegling på dess ursprung i vipassana-meditation, där meditatörerna ofta kan referera till sig själva som just vipassana-meditatörer istället för buddhistier. Istället ser vi en trend där mindfulnesslärare vill bredda sitt engagemang, och nå bortom en upptagenhet med det egna självet och dess välmående, för att istället påverka samhället. Social mindfulness, eller socialt engagerad mindfulness, kan därför ses som ett sätt att utforska vilka sociala potentialer mindfulness kan tänkas ha.

Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

Mindfulness i tjänst att disciplinera arbetare?

I slutet av semestertiderna kan vi i DN få läsa om ”Mindre stress och mer fokus på jobbet” samt ”Stressa ned med enkla övningar”. Medicinen heter idag ”mindfulness” som ska lära oss att bli harmoniska på arbetsplatsen – eller att märka ”hur stressad man är”, enligt vd:n för Potential Project. Vi ska ”acceptera att något inte blev som man tänkt sig” och ta andningspauser, koncentrera oss på arbetet och inte fundera över hur ”du ser ut och vad andra tycker om dig”. Med en ”enorm tillväxtpotential” når vi målet: att både minska på stressen och öka produktiviteten”. Den fullkomliga explosionen av mindfulnesskurser gör att frågan kan ställas vad det är för mirakelmedicin, hur den marknadsförs, vem som erbjuder kurser och om det finns vinster bakom att introducera en meditationsform från asiatiska traditioner på svenska arbetsplatser.

Mindfulness har sina rötter i en buddhistiska vipassanameditation, som har överförts till väst. Meditationen har även intresserat forskare inom den kliniska vården, men då presenterad som en ”teknik” för att minska t.ex. stress. Den största gruppen av utövare hittas dock hos egencertifierade entreprenörer som profilerar sig som mindfulnessinstruktörer och som erbjuder sina tjänster via lekmannaterapiföretag eller coachföretag. Föreställningen om att alla har en ”inre potential”, en dold energikälla att utveckla finns i New Age-rörelsen, men under 1990-talet kommersialiserades sökandet och nya entreprenörer började tydligare erbjuda sina tjänster på marknaden.  Målgruppen var inte bara privatpersoner utan även arbetsplatser. Kurserna med ofta terapeutiska budskap eller ”tekniker” att öva sin inre potential skulle svara på ett behov att minska stress eller på arbetsgivarens krav att erbjuda de anställda kompetenshöjande kurser för att utvecklas på arbetet i ett samhälle som gått från varuproduktion till kunskapsekonomi. De nya entreprenörernas marknadsföring följde tydligt aktuell forskning: diskuterades den kognitiva metoden inom klinisk vård såldes t.ex. coachingkurser med kognitiv metod. Kurser i mindfulness har, till skillnad från den ”kognitiva metoden”, den fördelen att de egencertifierade entreprenörerna på marknaden inte riskerar att kunna mätas med utbildade psykologer i KBT – ingen högskola har utbildning i mindfulness och egencertifieringen ger utövarna fria händer att själva identifiera sin vara.

Men vad är det för medicin som erbjuds som mindfulness? Ofta är det enkla råd (men nu med hög prislapp) som att lära sig njuta av bilkön istället för att bli stressad, då den ger ”en stund som du har för dig själv”. Prata inte i mobilen när du mejlar. Lyssna på den du talar med. Ta en sak i taget. Gå en promenad på lunchen. De ritualiserade formerna inom vilka mindfulness tränas ger deltagarna bekräftelse och utrymme att berätta om sin situation. Mindfulnessinstruktören blir en viktig verksamhetspräst i arbetsplatsens framgångsteologi. Samtidigt förvandlas de strukturella problemen till individens. Omorganisationer med ökade arbetsuppgifter för de anställda ska bearbetas med större stresstålighet (att lära sig arbeta 110% istället för 100%?). Arbetsplatsens intresse för arbetstagarens ”potential” och hälsa har som mål att ”öka produktiviteten”. Den medvetna närvaron tar bort det som ”stjäl fokus från det vi egentligen ska göra”. Den får den anställde att avstå från att uppdatera sin ”status på Facebook, söka efter middagsrecept och svara på sms” – då ökar effektiviteten och produktiviteten. Näringslivsrepresentanter vill därför gärna ha en dialog med forskare och mindfulnessförsäljare. I målet att få effektiva arbetsplatser ser vi en tydlig disciplinering av individen.

För de mer konspiratoriskt lagda kan fenomen som den mindfulness som introducerats i väst ses som bärare av en ideologi som ska få individen att inte rikta kritiken mot samhällsstrukturer eller orimliga arbetsförhållanden utan mot sin egen bristande potential. Den passar in i dagens individcentrerade samhälle. Men när en rörelse eller världsåskådning framställer samhällsstrukturella problem som individuella har vi anledning att granska dess ideologiska funktioner.

Anne-Christine Hornborg

Professor i religionshistoria, Centrum för Teologi och Religionsvetenskap, Lunds universitet

Mindfulness-bluffen?

Jag lyssnade precis på psykologen Jenny Jägerfeldts sommarprat i p1. Hon pratade bland annat om coaching och mindfulness, och om hur nyandliga tekniker och föreställningar strategiskt ofta separeras från religion och istället omtalas som hälsofrämjande tekniker och livsåskådningar.

Anne-Christine Hornborg har skrivit en studie om dessa frågor, som presenteras här på bloggen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse?

Att vara deprimerad, stressad eller oinspirerad på arbetet – eller bara vanlig – ses i dag som en brist. Utanför kyrkans själavård och den kliniska terapin framträder allt fler entreprenörer som coacher eller ”lekmannaterapeuter” som med ett terapeutiskt språk och egencertifierat ledarskap marknadsför specialdesignade lösningar till individen i syfte att bekämpa ohälsa, diskutera existentiella frågor och hitta strategier för självförverkligande och framgång.

I min bok Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse (Dialogos förlag) lyfts några företag ut för att exemplifiera strukturella likheter i centrala föreställningar, uppbyggnad och ledarskap i verksamheterna.  Min utgångspunkt är att verksamheterna inom lekmannaterapin och coachingen kan liknas vid moderna riter och fenomenet ses som en modern väckelserörelse, en framgångsreligion med ”omvändelseberättelser” som passar in i dagens individcentrerade och nyliberala samhälle.

Diskussionen om coaching och lekmannaterapi har mestadels förts om verksamheten är skadlig, om den borde granskas av myndigheter och om titlar som ”auktoriserad”, ”licensierad” eller ”diplomerad” terapeut kan sammanblandas med den högskoleutbildade, legitimerade psykoterapeutens titel. Den s.k. Behörighetsutredningen vill hitta lösningar på detta och ska behandlas framöver i Riksdagen. Som religionsvetare vill jag bidra med ett annat perspektiv, nämligen diskutera coaching/lekmannaterapins förhållande till New Age-rörelsen och den rituella karaktären på samtalen. Inom New Age fanns under 1960-talet tanken att all kraft för förändring finns inom individen i form av andlig energi. New Age kunde till en viss del ses som en motkultur mot stelbenta hierarkier och materiell konsumtion, men under 1990-talet kommersialiserades alltmer sökandet efter den inre kraften och företrädarna började klä sina New Age-idéer i ett populärpsykologiskt språk. Intresset var nu att arbeta i symbios med samhällets institutioner. Vid sidan av lekmannaterapi erbjöds även coaching i olika former. Denna fick ett stort lyft med regeringens tremiljarderssatsning på jobbcoacher 2009. Några jobbcoachföretag kunde fortfarande skriva att de bejakade ”den andliga dimensionen”, men andligheten hade i många fall bytts ut till ett mer vetenskapslikt språk med föreställningen om att alla har en inre ”potential” att leta efter och utveckla för att ”få flow i livet”.

”Potential-tron” kan beskrivas som en ny form av “andlig essentialism”, en föreställning om en på förhand given kärna i människans inre som alla individen kan leta efter och utveckla. Detta kan ses som en demokratisk tanke, men den säljande idén är att coacherna/lekmannaterapeuterna är oumbärliga i detta sökande. Sina kvalifikationer definierar de själva och på företagens hemsidor anges att det är viktigt att anlita just detta företags ”licensierade” eller ”auktoriserade” specialister. Kunderna kan möta frågor som: ”Nöjer du dig med att vara lagom bra? Eller vill du ta steget fullt ut och bli enastående?”  En populär förespråkare för sådan ”omprogrammering” för framgång är Anthony Robbins, som säljer den s.k. NLP-metoden. På Youtube kan tittaren se hur publiken under väckelseliknande former skriker ut sin längtan efter förändring i sina liv, och det är Robbins som agerar frälsare. 

Självhjälpslitteraturen har banat väg för coachernas och lekmannaterapeuternas popularitet, men även relationsprogram som Doktor Phil, Oprah, Bonde söker fru, m.m. Media visar att det finns motgångar i livet men också lösningar. Även chefer och kändisar har problem och behöver coacher. I TV-soffan skapas en verksamhet för tittaren att känna sig hemma i för att sedan själv kunna delta i verksamheter där den egna livshistorian är i fokus. Till detta kan läggas skicklig marknadsföring av de nya entreprenörerna, framför allt på internet.

Men vad händer med den individen som inte hittar sin ”inre potential”, blir av med stress eller blir framgångsrik? Coachen kan enligt egen utsaga aldrig misslyckas utan individen får se sina motgångar och besvikelser som naturliga konsekvenser av sina egna brister – ”den inre rösten” svarar inte. Ett jobbcoachföretag skriver: ”Det är inte du som coach som ska leverera eller prestera något.” Ett råd kan vara att köpa nya kurser – snart kommer genombrottet!

Boken berör också frågan varför det mest är kvinnor som är verksamma inom den nya entreprenörverksamheten. Eftersom företagen även erbjuder tjänster till företag och offentliga institutioner diskuteras slutligen introduktionen av de nya lekmannatjänsterna på arbetsplatser, vilket innebär att alla anställda introduceras i vetenskapslika verksamheter, inte bara de som i sitt privatliv söker sig till olika former av kurser.   

Anne-Christine Hornborg

Professor i religionshistoria, Lunds universitet

Författare till Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse (Dialogos förlag, 2012)