Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

onsdag 8 augusti 2012

Socialt engagerad mindfulness

Hur kan man förstå fenomenet med företag som The Potential Project, som DN skrev om nyligen? Anne-Christine Hornborg diskuterade igår fenomenet utifrån en nyreligiös förståelse av coaching-fenomenet. Jag skulle vilja bidra med ytterligare en aspekt: företaget kan också förstås som en del av en begynnande internationell trend som kan kallas för socialt engagerad mindfulness och ses som en variant av socialt engagerad buddhism.

Företaget
The Potential Project har sitt huvudkontor i Köpenhamn, och finns etablerat i nordiska länder, Mellaneruopa, USA och Asien.  Företaget lär ut ett program som man man kallar "corporate based mindfulness-training" (CBMT), som är ett sätt att locka till intresse och fördjupning i mindfulness genom olika nivåer och som också syftar till en positiv social förändring:Programmet innehåller olika steg och inleds med inspirerande föredrag, workshops där mindfulness tränas, för att övergå till att visa hur CMBT implementeras i företaget, och hur ledare kan arbeta med mindfulness. Förkortningen CMBT ligger i linje med andra vetenskapligt utvecklade mindfulnessprogram som MBSR (Mindfulnes Stress Based Reduction), MBCT (Mindfulness Based Cognitive Therapy) och ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Företaget anger även på sin hemsida att deras konsulter är väl förankrade i såväl vetenskapliga studier om mindfulness som i en egen mångårig praktik. Och det är här företaget sammansättning visar sig vara intressant: förutom att deras anställda verkar ha gedigen utbildning i flera områden som psykologi, sociologi och ledaskap, har flera av deras konsulter även ett mångårigt buddhistiskt engagemang som de använder sig av. Till exempel den tyskfödde Stephen Wormland, som under elva år var munk i den tibetanska grenen av buddhism och som leder egna meditationskurser i Danmark. Eller svensken Martin Ström, som står bakom forumet buddhist.se.

Företagets målsättning är att dess konsulter, i Mahatma Gandhis anda, ska förkroppsliga den förändring man vill se i världen. Denna aspekt, och det faktum att flera av dess anställda har en uttalat buddhistisk bakgrund, gör att företaget kan förstås som en förlängning av socialt engagerad buddhism.


Socialt engagerad buddhism är ingen centraliserad rörelse, och begränsas inte av geografi. Den finns överallt där människor har, eller tar sig, tillräckligt med politisk frihet för att kunna engagera sig i sociala och politiska frågor. Socialt engagerad buddhism är inte förbehållet någon enskild buddhistisk tradition. Theravadabuddhister, som Sulak Sivaraksa, den fängslade burmesiska oppositionspolitikern Aung San Suu Kyi och den framlidne kambodjanske munken Maha Ghosananda känd för sina fredsmarscher, liksom mahayanabuddhister som den vietnamesiske munken och fredsaktivisten Thich Nhat Hahn och tibetanernas andlige ledare Dalai Lama, räknas till de främsta socialt engagerade buddhistiska ledarna. Även västerländska buddhistiska lärare, som Robert Aitken, grundare till Buddhist Peace Fellowship, och Bernie Glassman, känd bland annat för sina retreater bland hemlösa, liksom eko-filosofen Joanna Macy hör hit. Men dessa framstående namn är bara toppen av ett isberg. Det buddhistiska sociopolitiska engagemanget omfattar även miljontals vanliga buddhister. Gemensamt för dem alla är att de vill använda och applicera grundläggande buddhistiska värderingar och läror på de problem de ser i samhället, och att deras arbete sker fredligt och med en bas i de buddhistiska dygderna kärleksfull godhet, medkänsla, jämnmod och medkännande glädje. De drivs av en vision om att förändra samhället, att modernisera sina egna religiösa traditioner, och de har alla en egen djupt förankrad religiös praktik. Socialt engagerad buddhism bygger alltid på icke-våldsprincipen, och strävar efter att uttrycka de buddhistiska idealen i praktisk handling. Den riktar sig till alla, utan exkludering. 


Företag som The Potential Project, och många andra mindfulnessutövare med ett socialt engagemang, vill inte nödvändigtvis klä sitt budskap i buddhistisk orddräkt; det är inte heller säkert att mindfulnessutövare identifierar sig som buddhister utan istället känner ett starkt engagemang i sin mindfulnessutövning. Detta är en avspegling på dess ursprung i vipassana-meditation, där meditatörerna ofta kan referera till sig själva som just vipassana-meditatörer istället för buddhistier. Istället ser vi en trend där mindfulnesslärare vill bredda sitt engagemang, och nå bortom en upptagenhet med det egna självet och dess välmående, för att istället påverka samhället. Social mindfulness, eller socialt engagerad mindfulness, kan därför ses som ett sätt att utforska vilka sociala potentialer mindfulness kan tänkas ha.


Katarina Plank

Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

14 kommentarer:

  1. Religion i arbetslivet eller ”tekniker” i världssamfundets tjänst?
    Tack Katarina för din informativa text om socialt engagerad buddhism – mindfulness. Att religioner engagerar sig i sociala frågor ser vi även i kristna, judiska och muslimska rörelser. Det intressanta är att medan de abrahamitiska religionerna och deras praktiker/riter oftast inte är vad vi förväntas möta på sekulära arbetsplatser, så har de asiatiska traditionerna i en västerländsk kontext skalas ner till ”tekniker” som även kan användas i produktivitetens tjänst. Socialt engagerad religion, icke-våldsprinciper som riktar sig till alla – finns således i flera religiösa rörelser. Jag ifrågasätter inte människors privata sökande efter mening, svar på existentiella frågor eller att i religionens namn engagera sig för hemlösa eller för stresshantering. Någon väljer mindfulness, någon engagerar sig i Lewi Pethrusstiftelsen – valet är fritt. Men när religion introduceras på arbetsplatser blir frågorna mycket mer komplicerade. För många kan kurser i självutveckling och stresshantering med diverse metoder säkert ge synvändor, men vad händer med den som inte accepterar ”guruns” frälsningslära, hellre vill diskutera arbetsbelastning än den inre potentialen och tycker att terapeutiska budskap om förändring av den anställdes ”Själv” inte hör hemma på arbetsplatsen? Joel Haviv (2007, red.) diskterar dessa frågor, tillsammans med andra artikelförfattare, på ett intressant sätt i ”Medarbejder eller modarbejder – religion i moderne arbejdsliv. Århus: Klim.

    Jag nämnde också i min debattartikel att mindfulnessutövare kan ha fått sin träning i olika kontexter: de kan vara religiöst utövande, de kan vara utbildade psykologer och så finns den grupp jag fokuserade: de egencertifierade med mycket varierande utbildningar: från att ha läst Jon Kabat-Zinns bok, självhjälpsböcker, gått en veckoslutskurs etc . En psykolog eller en person med kvalificerad ledarskapsutbildning har säkert under sin utbildning fått de (vetenskapliga) redskap som behövs för verksamheten – men vem granskar andra, privata utbildningar som idag introduceras på arbetsplatser? När anställda erbjuds kompetenshöjande kurser eller rekommenderas kurser som ska minska stress är det viktigt att veta på vilka grunder behandlingen sker eller vilka vetenskapliga rön den kompetenshöjande kursen bygger på. Den (önskade) produktive och självutvecklade kursdeltagaren riskerar annars att förvandlas från den lyckade medarbetaren till den kritiske motarbetaren. Det är möjligt att ”mindfulnesslärare vill bredda sitt engagemang, att nå bortom en upptagenhet med det egna självet…för att istället påverka samhället”. Det är också möjligt, att mindfulnessläraren med en lyckosam mission av sitt budskap, har hittat en synnerligen gynnsam nisch att verka inom: en marknad som säljer (dyra)kurser till arbetsplatser för att erbjuda en utveckling av individens kapital (eller vara verksam inom det fenomen som Haviv kallar ”kosmisk kapitalism”). Är det verkligen en förändrad värld som blir resultatet? Eller bevaras och förstärks det nuvarande ekonomiska systemet (som rörelserna i många fall anses genera de orättvisor och den stress som ska bekämpas) genom målet att i kursen öka den anställdes produktivitet och avhjälpa ”brister”? Detta blir viktiga frågor att fundera över.
    Anne-Christine Hornborg

    SvaraRadera
  2. Tack Katarina för att du sprider ljus över denna verksamhet! Tack Anne-Chrisine för ytterligare tankar. Intressant fråga! Påminner lite om hur andra sekter (Scientologer och Enighetskyrkan) har spridit sitt budskap/rekryterat anhängare under en täckmantel av annat engagemang...

    SvaraRadera
  3. Ibland känns det skönt att vara avvecklad från arbetslivet. Några år innan jag började arbeta hittade man i Sverige på något som kallades "mentalhälsokampanjen" under senare delen av sextiotalet. Sedan kom diverse andra påhitt om hur arbetskraften skall fås att inse att problem på arbetsplatsen är dess eget fel (enkelt uttryckt), och en del av det var väl ursprungligen USAmerikanska ideer som senare stöpts om av japaner. Men hela tiden har man hållit sig på den sekulära sidan, även om tilltron till de olika programmen kan ha haft religiösa övertoner. Att man nu faktiskt verkar börja glida in mer öppet på religion kanske antyder att lagret av uppslag för 'hjärnskrynklarprogram' är på upphällningen? - Vad A-C Hornborg skriver i slutet av sin kommentar ovan verkar vara synnerligen relevant, vill jag tillägga. Sådana här program kan vara som att lägga försöka behandla svår men botbar cancer med örtte och varma omslag samt några böner.

    Kanske "Från mentalhälsokampanj till mindfulness" vore en bra titel till en stor avhandling om hjärnskrynklarkampanjer på svenska arbetsplatser?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Björn!
      Jag skulle gärna handleda en avhandling om mindfulness i arbetslivet! Religion i arbetslivet har inte uppmärksammats speciellt mycket i Sverige, men i Danmark finns en hel del intressanta studier; se t.ex. antropologen Karen Lisa Goldschmidt Salamons arbete. Jag uppmärksammar fenomenet i min senaste bok: "Coaching och lekmannaterapi - en modern väckelse". Det intressanta är annars att när religionen till en början förs in i arbetslivet av de nya entreprenörerna så är det ordet "andlighet" som många använder för att profilera sig med (som motvikt till religion, dvs "jag är andlig men inte religiös". På 90-talet blir också föreställningen om "en inre potential" vanligare och har i många fall idag konkurrerat ut även "andligheten" som varumärke. Det rör sig dock om att skapa en bild av att alla krafter ryms inom människan i en "inre kärna" som behöver utvecklas för att individen ska komma till sin rätt eller bekämpa brister - men detta sker inte på egen hand utan med coachens eller lekmannaterapeutens hjälp. Genom att terapeutisera problemen, riskerar även de även strukturella problemen bli individens
      hälsar A-C

      Radera
    2. Nå. den avhandlingen kommer inte att skrivas av mig i alla fall:-) - Reflexion: Att äta kakan men ha den kvar! Om man använder 'andliga' uppfattningar som kommer långt österifrån så kan man få det hela att å ena sidan ha en religiös prägel, men å andra sidan slippa krångel med treenighet, helgon och liknande i västliga religioner som kan orsaka förvirring och motsättningar. Det blir en dos 'österländsk visdom' helt enkelt, som ingen egentligen behöver ta anstöt av. Och fungerar inte det får man väl ta fram Luthers hustavla och läsa lagen för pigor och drängar!

      Radera
  4. Hej Björn, Xenolith och Anne-Christine,

    Tack för era kommentarer. Ja, jag kan bara instämma i att det vore väldigt spännande att göra närstudier av hur mindfulness används och tas emot på arbetsplatser. Vi vet egentligen väldigt lite om fenomenet, och det finns många angelägna frågor att få belyst mer ingående.

    Med vänliga hälsningar
    Katarina

    SvaraRadera
  5. Hej!

    Vill börja med att tacka för en fantastisk blogg.

    Vill också tacka Anne-Christine Hornborg för många intressanta kommentarer kring fenomen som coaching och mindfulness. Även till Katarina Plank för andra perspektiv på saken.

    Jag har en fråga rörande detta, riktad till Anne-Christine och andra här. Vilka är de konkreta, särskilda problemen med att det som introduceras på arbetsplatser är religiöst? Bortsett från det uppenbara, att kurserna m.m. kan vara ovetenskapliga. Att arbetsköpare/nyliberala politiker vill pracka på människor en individualistisk och kapitalistisk världssyn är ju egentligen inte så förvånande. Men händer det något särskilt när denna världssyn uppnår "religiös" status?

    Christer Sturmark från Humanisterna har till exempel framfört åsikten att det religiösa skulle vara mer svårföränderligt än andra, exempelvis vetenskapliga, idéer och åsikter. Just eftersom de ofta inte på samma sätt kan omprövas och omkullkastas som en vetenskaplig tes kan. Kan detta stämma in på ett fenomen som coaching också?

    MVH
    Sam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sam!
      (Kanske finns lite av de svar du vill ha i mitt svar till Björn Nilsson här ovan). Jag kan hålla med dig om att de ideologier som skapas genereras av samhället och att det inte är förvånande att det skapas kurser som ska passa dagens nyliberala samhälle. Det intressanta är på vad sätt nya entreprenörerna marknadsför sina kurser - idag unviker man helst ordet "religion" och istället kan referenser ges till senaste "forskningen" - för att visa på vederhäftighet och kunna säljas till arbetsplatser. Men vem granskar de egencertifierade rörelsernas kurser och hur de handskas med forskningsrönen?? De faller t.ex. utanför högskoleverkets granskning eller socialstyrelsens kontroller. Problemet med "religion" (eller kurser som på ett terapeutiskt sätt t.ex. vill ta fram individens "inre potential")i arbetslivet är att det kan finnas anställda som vill att fortbildning ska bygga på vetenskapliga rön eller att de inte ser arbetsplatsen som en verkstad för egenterapi. Vad händer med den anställde som inte faller för NLP (neurolingvistic programming) som lösning på problemen, anammar coachens holistiska budskap eller inte får fram sin inre potential?
      Det intressanta med just coachingen är att det är en sådan heterogen verksamhet - här hittas olika entreprenörer, från utbildade psykologer till andliga "läromästare" - och att den i vissa fall kan anta religiösa undertoner, något som inte diskuterats i något större forum utan istället har coachingen blivit en mirakelmedicin som bl.a. regeringen idag storsatsat på (t.ex. jobbcoacherna som 2009 tilldelades 3 miljarder för att ge jobbcoaching åt arbetslösa). I min senaste bok om "Coaching och lekmannaterapi" vill jag diskutera dessa frågor - om inte delar av coachingen och lekmannaterapin kan analyseras med verktyg som används inom ritualteori och religiösa föreställningar. När jag talar om coaching som en modern väckelse menar jag att det i vissa fall finns likheter med "väckelsemöten", se t.ex. på Youtube när en av de mest kända företrädarna för NLP, Anthony Robbins föreläser
      http://www.youtube.com/watch?v=VKYA2ZuuxPM
      hälsar Anne-Christine

      Radera
    2. Dålda religiösa tankar som introduceras på arbetsplats är problematiskt av många skäl: för det första kan de so omfattar andra religioner känna sig kränkta eller uteslutna (man ska ju kunna jobba och könna gemenskap med sina arbteskamrater oavsett vad man har för religion). Det kan ju vara en grov synd för dem att delta i aktivitet som kan anses tillhöra en annan religion (jmf t.ex. svenska kyrkor som har förbud mot profana böllop i sina lokaler). För de anda är det naturligvis mindre lyckat att man släpper lös religiösa personer på en arbetsplats under täckmantel - vad har de egentligen för agenda? För det tredje utgår de oftast ifrån någon sorts metafysik - dvs något som inte har med vår verklighet att göra (religiösa trossaser,fantasi, vidskepelse eller hur man nu vill beteckna det) och detta skanar, till skillnad från vetenskapligt beprövade metoder, trovärdighet.
      Jämför med om arbetsgivaren skulle släppa in representatner för ett politiska parti som gav kurser i hur man är en god medarbetar och samhällsmedborgare under täckmantel att de är vänliga människor som vill hjälpa oss att bli bättre...

      Radera
  6. Ytterligare en kommentar om relationen till asiatiska läror:

    Det är inte säkert att människor som deltar i övningar som har sitt ursprung i asiatiska vishetsläror alls ser detta som en andlig utövning. Kendall-undersökningen som utfördes av Linda Woodhead och Paul Heelas (2000) visar att ungefär hälften av klienterna som rörde sig inom det komplementärmedicinska fältet inte såg sitt deltagande som andligt eller religiöst. Hasselle-Newcombe (2005) som undersökt Iyengar-yoga och finner att hälften av deltagarna utövar yoga för att förbättra sin hälsa, fitness och flexibilitet. De flesta utövare som rör sig inom det komplementärmedicinska området gör det av pragmatiska skäl, för att finna lindring för akuta eller kroniska problem. Det viktigaste är att finna en teknik som fungerar - andlighet är sekundärt. Jag har sett liknande tendenser i mitt material som rör buddhistisk meditationsutövning i Sverige, där det går att finna många olika sätt att relatera till den buddhistiska tradition som insiktseditation eller mindfulness kommer ifrån, och där önskan om förbättrad fysisk och psykisk hälsa är ett starkt inslag (Plank 2011).

    Med detta vill jag tydliggöra att det är viktigt att separera motivationsgrunden hos de som leder kurser i mindfulness (och som i exemplet med The Potential Project kan vara motiverat utifrån ett socialt engagemang) med hur de faktiskt lär ut övningarna och hur detta tas emot. Och när det gäller receptionen vet vi hittills lite i Sverige hur denna ser ut när det gäller praktiker som kommer från asiatiska traditioner. En stor del i framgången som mindfulness och yoga nått det senaste årtiondet tror jag står att finna i att individer som söker dessa alternativa tekniker känner sig styrkta i att få redskap som gör att de själva känner att de kan påverka sitt välmående. (Kroppsövningar eller andningsövningar kan på ett ganska enkelt sätt lugna ned en stressad person.)

    Det som kan tyckas vara ett exploaterande av asiatiska vishetsläror (att sekulära framställningar innehåller om- och nytolkningar som till synes inte gör dem rättvisa i all sin komplexitet) kan vid en närmare granskning också uppvisa en mer komplicerad bild. Newcombe (2012) påpekar att de som förespråkar österländska helande traditioner (både västerländska och asiatiska företrädare) kan anpassa sitt budskap till målgruppen och spela på romantiska, orientalistiska föreställningar om det gagnar deras syften.

    Jag delar Anne-Christines hållning att deltagande i olika former av (meditations-)övningar alltid ska ske på frivillig basis, och att det är skäligt att inta en kritisk position om så inte är fallet.

    Med vänliga hälsningar
    Katarina

    SvaraRadera
  7. Det kanske finns äldre erfarenheter att titta på och eventuellt dra slutsatser av. De klassiska sociologiska undersökningarna vid General Electrics Hawthorne-fabrik 1924-32 gav ju en del konstiga resultat, där produktiviteten verkade öka vare sig man förbättrade eller försämrade för de arbetande. En förklaring till det kan vara att studieobjekten - människorna - ändrade sitt beteende för att de var iakttagna, inte för att arbetsförhållandena ändrades. En sådan 'hawthorne-effekt' kanske kan iakttas ännu, om folk dras in i olika nya aktiveteter under märkliga varubeteckningar som 'mindfulness' och 'känner sig sedda'? Fast jag misstänker att det sker en utmattning över tiden, den som har jobbat ett tag och sett konsulter komma och gå med sina lösningar blir så småningom rätt avtrubbad skulle jag tro.

    En sak som berörs i några kommentarer ovan är förhållandet mellan religion och vetenskap. Som jag uppfattar det ligger religiösa tolkningar av verkligheten utanför vetenskapens domäner eftersom det inte finns några möjligheter att göra vetenskapliga test av mycket av vad religionernas företrädare säger. I och för sig kan man säga att en massa samhällsvetenskap och humaniora också inte går att testa enligt naturvetenskapliga normer, men blandar man in övernaturliga krafter blir det ju ändå svårare att argumentera med den guru som företaget kommer dragande med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Björn, Katarina, Xenolith,
      Det är mycket intressant att läsa alla era inlägg - och att en diskussion kommer till stånd om nytt entreprenörsskap på arbetsplatser - det som framställs som "det självklara" mår alltid bra av en belysning. Mitt intresse för dessa frågor kom via forskningsmedel i ämnet "Ritual studies" och förhållande riter, samhälle, individ. En fråga gällde rituell förändring: hur riter kan diskuteras och skapas i det moderna samhället som med en fokus på individen och sekulärt tänkande påverkar riternas utformning. Ytterligare en fråga som intresserade mig var hur det var de asiatiska traditionerna som lockade - och varför. Det är svårt att tänka sig att en präst ("förbönscoach??) skulle lyckas att sälja in förbön till en arbetsplats och säga att det är tekniken i förbönen som ska utövas på kursen - avskalat det religiösa budskapet. Ritens iscensättande skulle i sig kunna ge deltagarna starka upplevelser, liksom andra andliga(?) "tekniker", då riter kan förändra deltagarna pga själva uppbyggnaden och performancekvaliteter - eller ger de till andra ingen effekt alls.
      En annan fråga som har intresserat mig har varit hur marknaden öppnat för nya entreprenörer med i många fall egencertifierade utbildningar vars grundidéer kan spåras till 60-talets New Age. Men medan det fanns ett drag av "motkultur" i den tidiga New Age-en, har detta idag omvandlats till verksamheter som vill stödja "produktivitet" och kurser har kommersialiserats. Forskare som tidigt uppmärksammade detta var Carrette och King i sin bok Selling Spirituality - the Silent Take-Over of Religion" som jag tycker är läsvärd. Där behandlas även de asiatiska traditionerna. Ett intressant exempel från boken är den unge student som erbjöd sin "själ" (mint skick!) på e-bay men fick efter ett tag ta bort erbjudandet, eftersom den inte var en "vara" att säljas. Men till saken hör att då hade redan en kvinna "köpt" den för ett antal dollar - så det finns även en marknad för själar!!
      Anne-Christine Hornborg

      Radera
    2. Om man skall sälja sin själ bör man kanske först kontrollera att inte köparen har horn och klövar ... men skämt åsido: om man byter 'själ' mot ett modernare begrepp nämligen 'varumärke' så kanske vi har något intressant. Ett tag skulle ju var och en som person bli sitt eget varumärke så att man blev 'anställningsbar', med andra ord att någon ville köpa ens arbetskraft.

      För en tid sedan var det bråk i samband med någon talang-tävling på TV. Minns inte detaljerna, men det var nog så att musikbolaget som arrangerade spektaklet ville att de unga och utsatta artisterna skulle skriva på ett kontrakt där även 'personligheten' övergick i bolagets ägo. Där kan man ju också tala om att 'sälja sin själ'.

      Radera
  8. Tack alla för mkt intessanta inlägg och spännande läsning! Särskilt A-C och Katarina!

    SvaraRadera