Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

måndag 20 augusti 2012

Korruption och fasta till döds


I en parlamentarisk demokrati utövas politisk makt framför allt på uppdrag från folket innanför vissa begränsningar som t.ex. konstitutionen eller grundlagen. Legitimiteten i politikernas uppdrag bygger därmed på ett förtroende. Skandaler sätter press på enskilda politiker som brutit detta förtroende att träda åt sidan och i val kan hela partier bestraffas.

Men vad skall medborgarna göra när hela systemet sviker den demokratiska tilliten? Dvs. det spelar ingen roll vilket parti du röstar på; det blir samma resultat och statens inkomster fördelas till en oroväckande stor del till en politisk överklass. Korruption i Indien är systemiskt dvs. det finns som en integrerad del på alla nivåer i statsapparaten. Officiellt gäller vissa regler och förordningar men i praktiken måste du betala extra eller som sagt så avleder politiker enorma medel från statskassan till sig själva eller de som är del av deras nätverk. Det hela leder till en hög grad av ineffektivitet och oförutsägbarhet. På den sista tiden har det i Indien rullats upp enorma skandaler; den senaste vid namn coalgate och frågan som allmänt ställs är om detta kan leda till en ny medvetenhet och konkreta åtgärder för att komma åt problemen: eller om det bara tillsätts komissioner som levererar urvattnade kompromisser. Kruxet är att de flesta inom systemet sitter i samma båt och viljan är således begränsad bland den regerande klassen att göra något drastiskt.

Ett alternativ är då att med utomparlamentariska metoder sätta press på politikerna. Detta sker i Grekland eller som i den arabiska våren ofta genom massdemonstrationer, men under 1900talet och nu på 2000talet sker det också i högsta grad genom massmedia och under den senaste tiden också genom sociala medier. Sådana direkta uttryck för folkviljan kan vara mer eller mindre dirigerade av organisationer och något som är typiskt i Indien vara knutna till en person som förkroppsligar ett asketiskt ideal till skillnad från det förvärldsligade korrupta systemet. Själva grundandet av Indien som en fri stat var präglat av en sådan kamp genom Mahatma Gandhi, t.ex. i den berömda saltmarschen. I dessa massaktioner förenas det symboliska med ickevåldsinriktad civil olydnad. Gandhi använde också effektivt fastan till döds som ett politiskt vapen. Något som går tillbaka till ett jainistiskt asketiskt ideal, där ickevåldsprincipen drivs så långt att själva ätandet ges upp.

Under de senaste åren har kampen mot den indiska korruptionen angripits på ett liknande sätt av Kisan Baburao Hazare, kallad Anna Hazare, som 2011 startade en sådan fasta som bara skulle avbrytas när en antikorruptionslag hade antagits av det indiska parlamentet, vilket föll till föga och tillsatte en kommission med det syftet.  Hazare spelar alltså i mångt och mycket på Gandhis arketypiska blandning av politiskt engagemang och religiöst asketiskt ideal; det senare vilket fungerar som en garant för den moraliska nyladdning som det demokratiska förtroendet behöver.

Kampen förs i högsta grad genom media och den andra frontalgestalten i antikorruptionskampen 2011-2012, Swami Ramdev, är i högre grad än Hazare både en religiös och en medial person. Han är yogaguru i det större formatet både nationellt och internationellt och hans popularitet växte genom bl.a. genom yogalektioner på TV i Indien. Ramdev fungerar som en ledare för ett yogaimperium med yogacenters runt om i Indien men också på en skotsk ö. Hans fokus innanför antikorruptionsrörelsen är de svarta pengar som förmögna indier har gömt utomlands bl.a. i Schweiziska bankkonton. Också han använder sig av fasta som ett vapen och i samband med detta hade han 2011 byggt upp ett läger i New Delhi som stormades av polisen. Sådana aktioner är på ett sätt en bonus för kampanjen, då kontrasten mellan ickevåldskampanjens moraliska upphöjdhet accentueras i förhållande till de brutala ingripandena från myndigheterna sida och varje gång blir det en nyhet som färdas jorden runt och ger uppmärksamhet. T.o.m. i Sverige dyker det då upp tidningsartiklar: en sådan nyhet blir därmed till en global ’news bite’ och fungerar som ytterligare en påtryckning nationellt. Vi kan jämföra med upproret i Egypten eller Occupy-Wall-Street-rörelsen.

Samtidigt är ett av de mest effektiva motangreppen att visa på att bakom den moraliskt högstående agitationen döljer sig en mer cynisk politisk agenda eller t.o.m. korruption. Således riktas anklagelsen mot Baba Ramdev att han egentligen har en nära koppling till RSS och BJP, dvs. hindunationalisterna, som för närvarande befinner sig i opposition, och som mer än gärna smutskastar det regerande kongresspartiet.

Det grundläggande problemet för massaktioner uppbyggda kring karismatiska personer som fokuserar på en fråga, en antikorruptionslag eller spärrande av undanstoppade svarta pengar, är hur de skall bevara sin legitimitet när de blir en del av det politiska systemet. Dvs. när revolutionen stelnar till en byråkratisk statsapparat. Alternativt ställer man sig utanför den parlamentariska demokratin och formerar sig till intresse- och lobbygrupper av typen fackföreningar.

Det återstår att se hur relationen mellan kampanjer mot korruptionen och det politiska systemet i Indien kommer att gestalta sig; men coalgate kommer i den nära framtiden pressa kongresspartiet. Eventuellt kan ett nytt parti bildas som försöker kanalisera motståndet mot korruptionen och viljan till en ny ordning. Eller likt RSS i sin relation till BJP eller Teapartyrörelsen till republikanerna i USA, kommer antikorruptionsrörelsen inrikta sig på att påverka ett visst parti. Men det finns alltid en chans att det speciella förtroende som bygger på en karismatisk ledargestalts asketiska handlingar där han sätter sin egen kropp på spel, eroderas i processen.

Frågan är om man kan bilda ett politiskt parti med bara asketer som medlemmar?

Clemens Cavallin
Docent i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

1 kommentar:

  1. En synonym till 'korruption' i Indien är väl fortfarande 'bofors'?

    Jag har läst några kritiska synpunkter av indier på Anna-rörelsen. Vet inte hur välgrundade de är, men någon var tveksam till den här sortens aktioner just ur demokratisk synvinkel. Är det valda politiker eller utomstående utan ansvar som skall bestämma? Och Arundhati Roy trodde att om Annas ideer (som väl handlar om lagförslag som legat under många år tror jag, innan den senaste rörelsen startade) skulle genomföras så skulle man få en monster-administration med ännu värre korruption än vad man dras med nu.

    Ett alternativ till den här röran är maoisterna som anser att man överhuvud taget inte skall delta i dagens parlamentariska spel i Indien, för gör man det blir man oundvikligen korrumperad. Ut med hela skiten bara!

    SvaraRadera