Hijabuppropet och antireligiösa hatbrott

Flera medier har i veckan rapporterat om det så kallade hijabuppropet, och lyft fram att fokuset på antireligiösa hatbrott kan leda till att fler polisanmäler brott. Tidigare statistik visar på att den stora majoriteten av utsatta väljer att inte anmäla brott till polisen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2012 utsattes uppskattningsvis 50 000 personer för antireligiösa hatbrott år 2011, men endast en dryg fjärdedel av dessa anmäldes till polisen. 

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visade på en sjuprocentig ökning av hatbrott i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent. Muslimer var den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kunde man se i hatbrott riktade mot judar. SOM-institutets rapport I framtidens skugga visade också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Det är ofta svårt att avgöra om hatbrott riktade mot exempelvis judar eller muslimer ska klassas som främlingsfientliga eller antireligiösa. BRÅ talar här om en dubbel utsatthet. År 2011 drabbades 86 000 personer av hatbrott som klassats som främlingsfientliga. Detta är en stor utmaning för polisen, som sannolikt kräver mer kunskap och tydligare juridiska riktlinjer. 

Mörkertalet är alltså stort, men det står klart att den stora merparten – hela 72 procent – av hatbrott som anmäls registreras som främlingsfientliga medan endast 15 procent klassas som religiöst kodade. Av dessa var 6 procent islamofobiska, 5 procent kristofobiska och 4 procent antisemitiska.

Det finns också röster som, utan att bortse från allvaret i dessa siffror, ställer sig kritiska till allt för alarmistiska rubriker. I en intervju vi gjort tidigare här på bloggen om antisemitiska brott i Malmöområdet pekar journalisten Niklas Orrenius på problem med sådan statistik samtidigt som han understryker vikten av att ta problemen på allvar. ”Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera,” skriver han. I en artikel i det senaste numret av tidskriften Axess skriver forskarna Jonas Otterbeck och Pieter Bevelander att vi trots mycket negativ uppmärksamhet på muslimer och islam i den allmänna debatten inte kan se att fler har blivit mer negativa gentemot muslimer. ”Detta förtar inte det faktum att det finns fördomar och förekommer diskriminering. Fördomarna mot muslimer är bara inte märkbart starkare (eller för den delen svagare) än för andra grupper.”

Detta får stöd såväl i SOM-rapporten som i Mångfaldsbaromentern för 2011 vilka båda visar att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Som vi kunde läsa tidigare i veckan initierar integrationsminister Erik Ullenhag ett utökat arbete mot antireligiösa attityder i speciellt Malmö-området. Detta är ett viktigt arbete och kanske kan det, tillsammans med en ökande anmälningsbenägenhet, leda till såväl bättre kunskap om hur verkligheten faktiskt ser ut, som till förslag till verkningsfulla metoder för att minska negativa attityder.

Simon Sorgenfrei

Lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Antisemitism bland muslimer

Vi har flera gånger tidigare på bloggen skrivit om vad som misstänks vara ökande antisemitiska hållningar bland vissa muslimska grupper. Idag kan vi läsa på Humanistbloggen om rapporterade antisemitiska uttalanden av två imamer i Norge. Detta är en viktig fråga som det, i alla fall vad gäller svenska förhållanden, finns allt för lite forskning om. Det pågår ett forskningsprojekt vid Malmö högskola som vi skrivit tidigare om här på bloggen, och vi ser med intresse fram emot att detta ska publiceras.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Är president Morsi antisemit?

USA har fördömt antisemitiska uttalanden från Egyptens president Mohammed Morsi och bett honom att tydliggöra sina åsikter ,meddelar al-Arabiyya. Uttalandena ska ha gjorts under 2010. Bassem Youssef, den egyptiske satirikern vi tidigare nämnt här på bloggen, visade i sitt program i fredags den omtalade videon från 2010 där Morsi förkastade Israels blockad av Gaza och sa att egyptierna måste föda barn och barnbarn med hat mot judar och zionister.

Samtidigt har Morsi sedan han blev president lovat att upprätthålla fredsavtalet med Israel och han talar om religionsfrihet. Frågan är hur Israel kommre att se på honom efter detta och om inte Morsi i och med detta uppvisar en tydlig dubbelmoral. Själv har inte Morsi eller någon annan representant från regeringen gett någon kommentar alls till Morsis antisemitiska uttalande. En kommentator sa att det Muslimska brödraskapet kanske är så desperata att få stöd från USA att de kan gå med på att Morsi försöker förklara sig – vilket skulle vara intressant att höra. Men att ta tillbaka, eller försöka bortförklara uttalandet, kan också utsätta honom för politiska attacker av motståndare som tycker att han redan är alltför svag inför västvärlden och Israel. Redan nu finns en kritik mot honom i Egypten att han är för USA- och Israel-vänlig, vilket han också måste tänka på. Han är trängd från två håll med andra ord men han lär inte kunna tiga ihjäl det i längden.

I den här lite längre artikeln från New York Times som rör detta finns bla. länkar till videon som nämns.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Vandalisering med anti-semitiska förtecken

Ett flertal tidningar (till exempel Expressen och GP) rapporterar idag på basis av Nyheterna TV4 Kalmar att Stagneliusskolan i Kalmar har blivit utsatt för en omfattande skadegörelse. Vandaliseringen omfattar bland annat en skylt som hängts upp på skolan med texten "Arbeit macht frei" - samma textrad som mötte fångarna i flera av de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget. Kättingar hade också låsts fast i matsalsdörrarna till skolan och en docka hade hissats upp i mast på skolans tak. Förutom detta har byggnaden också täckts med klotter. Enligt medias rapportering har händelsen rubriceras som hets mot folkgrupp och skadegörelse.

Rapporteringen är dock knapphändig och det framgår till exempel inte om den upphissade dockan skall föreställa någon eller något och det sägs inget explicit vad klottret innehåller för symboler eller texter. Men på Nyheter P4Kalmars hemsida ges dock några fler detaljer och här kan vi bland annat läsa att delar av klottret var skrivet med grisblod och att texterna anspelade på nazism. Orsaken till vandaliseringen tycks ha att göra med en förestående match i rugby mellan två av Kalmars gymnasieskolor, Stagneliusskolan och Lars Kaggskolan. 

Huruvida klottret och vandaliseringen endast skalla ses som ett "upptåg" inför den kommande matchen mellan skolorna är oklart, men rubriceringen hets mot folkgrupp tyder dock på att vandaliseringen kan ses som ett fall av anti-semitism. Uppenbarligen har rektorn för Stagneliusskolan tröttnat på de oroligheter, motsättningar och "upptåg" som matchen har gett upphov till. Från att ha varit något roligt, busigt och lustfyllt har de senaste årens matcher mellan skolorna mest handlat om förnedring och vandaliseringen har fått bägaren att rinna över och det har blivit dags att markera att utvecklingen inte accepteras av skolan enligt rektor Jan Fredriksson. Huruvida rättsväsendet bedömer vandaliseringen som ett fall av anti-semitsm återstår att se och vi har där anledning att återkomma till fallet i Kalmar.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Känd bloggare tipsar om anti-semitisk litteratur

Bloggaren och programledaren Gina Dirawi har fått ta emot kraftigt kritik efter att ha publicerat ett kontroversiellt litteraturtips på sin blogg. Aftonbladet och andra media (bland annat DN och Expressen) rapporterar att Dirawi har lagt ut ett lästips till den anti-semitiske författaren Lasse Wilhelmssons bok "Är världen upp och ner". I en kort intervju med Aftonbladet berättar Jonathan Leman från Expo att:

 

"Han [Wilhelmsson] ifrågasätter Förintelsen och menar att det var judarna som förklarade krig mot Tyskland. Och ifrågasätter folkmordet och talar om en judisk världskonspiration. Han har i allt väsentligt samma propaganda som finns i nazistiska grupperingar..."

Enligt Leman på Expo är det speciellt oansvarigt och problematiskt att en bloggerska som Dirawi väljer att lägga ut ett lästips som kan knytas till anti-semitiska uppfattningar eftersom hon är en välkänd och uppskattad person som många personer följer via sociala medier. Dirawi är också aktuell som programledare för melodifestivalen och musikhjälpen. Dirawi har i efterhand lagt ut en ursäkt på sin blogg där hon beklagar lästipset. Den 23 november skriver hon på sin blogg:

Rakt på sak, angående bilden på boken av Lasse Wilhelmsson som jag la upp igår. Såhär enkel och dum är den historien. Jag hade varit ute för ca 1-2 år sen på nån grej,konferans/föreläsning eller liknande, sen kommer en blek lång kille fram till mig,jag känner igen honom,tror han intervjuat mig någon gång för länge sedan. Hur som så ger han mig en bok och säger LÄS! Jag tog emot boken, sa ”jaha” och tänkte ”inte orkar jag läsa den här boken den ser fett tråkig ut”. Nu har jag precis flyttat till ny lägenhet och gick igenom en massa böcker jag hade som jag inte läst,och då fanns den här boken där. Så tänkte jag ”jag läser lite och ser vad den handlar om”. Jag pallade bara läsa typ 9 sidor innan jag bytte bok så har fortfarande inte riktigt fått grepp om vem Lasse är eller vad boken säger. Dock har jag förstått av era kommentarer att han verkar stå för saker som anses vara odemokratiska, något jag inte vill förknippas med. Som sagt har jag inte tillräcklig info för att uttala mig om honom, men jag kan uttala mig om mitt handlande. Jag fick en bok,jag fick för mig att läsa den utan att ha koll på författaren. Att inte ha koll på författaren är vanligt eftersom det är omöjligt att förväntas ha koll på allt och alla, men om man lägger upp det på sin blogg så kan det bli fel för människor kan tro att du håller med om personens agerande eller åsikter. Jag förstår att vissa anser att det verkar naivt och ovetande, men det var jag faktiskt i den här situationen. Jag hade inte koll och så är det ibland, man lär sig nått av allt. Ber om ursäkt om någon tog illa vid sig,för det var inte min avsikt.

Dirawi har dock tidigare skrivit inlägg på sin blogg där hon riktar skarp kritik mot staten Israel. Bland annat skrev hon ett inlägg på sin blogg i maj 2010 med rubriken ”Israel tar efter Hitler” enligt SvD. Den 4 november 2011 tar hon avstånd från den kritik som riktas mot detta inlägg och hon menar att hon blivit missförstådd. Dirawi skriver då enligt SvD:s rapportering:

”Jag tar avstånd från alla jämförelser mellan Israels agerande och Förintelsen. Det var en klumpig och ogenomtänkt formulering som jag ångrar idag. Därför har jag tagit bort dessa formuleringar från min blogg. Mitt syfte har aldrig varit att kränka judar eller förringa Förintelsen.”

Även om Dirawi har uttryckt sig på ett naivt och oinformerat sätt är det tydligt att flera av hennes inlägg har tolkats som att hon har gått över gränsen. Som populär bloggare och kändis är det uppenbart att Dirawi har ett stort ansvar och därför är det inte konstigt att hon utsätt för kritik för ovan nämnda blogginlägg. I vilken utsträckning Dirawis ursäkter och avståndstaganden kommer att leda till att hon frias från anklagelser om att ha anti-semitiska åsikter kvarstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hatbrott – från tro till vetande

Vi har flera gånger här på bloggen skrivit om hatbrott mot religiösa samt om antisemitiska tendenser i samhället. Som vi konstaterat i dessa inlägg vet vi relativt lite om de faktiska orsakerna till eller gärningsmännen bakom sådana brott. Däremot är det många som tror sig veta precis vad som försiggår, och varför. I kommentarer kan man ana att denna starka tro ofta bottnar i stereotypt negativa föreställningar om etniska eller religiösa grupper och därför riskerar att förstärka snarare än att lösa dessa problem.

Om några år kommer vi förhoppningsvis veta med om bakgrunden till några av dessa hatbrott, detta genom ett forskningsprojekt vid Malmö högskola som syftar till att undersöka hatbrott riktade mot judar, muslimer, romer och hbtq-personer i Skåne. Om detta kan vi läsa i Världen idag.

Forskningsprojektet "Hatbrott i Skåne – orsaker, konsekvenser och stödinsatser" ska 2015 förhoppningsvis ge en bättre bild av situationen i Skåne, och varför Malmö sticker ut jämfört med Stockholm och Göteborg. Det säger fil. Dr Jenny Kiiskinen som driver projektet tillsammans med docent Anders S Wigerfelt, som är projektansvarig, fil dr Berit Wigerfelt och professor Pieter Bevelander.

Detta kommer vi att få anledning att återkomma till.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Främlingsfientlighet som pedagogisk utmaning

Sedan en tid har antisemitism och hot mot judar uppmärksammats i media. Vi har också berört detta på bloggen, senast genom en intervju med journalisten Niklas Orrenius. Många menar att negativa attityder mot judar i dagens Sverige dels kommer till uttryck hos etniska svenskar och främst då bland grupper och individer på den yttersta högerkanten, och dels bland individer och grupper med rötter i Mellanöstern. ”Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna” säger Orrenius.

I en artikel i SVD skriver läraren Helena Mechlaoui om antisemitism som pedagogisk utmaning och menar att svenska skolor och politiker tar sig an problemet på fel sätt. Arbetet mot antisemitism i svenska skolor är i hög grad kopplat till Förintelsen och tycks bygga på föreställningar om en kollektiv Europeisk skuld gentemot judar. Det är alltså främst gruppen etniska svenskars eventuellt negativa attityder gentemot judar man fokuserar på i undervisningen. Kunskap om Förintelsen är naturligtvis viktig, men elever med rötter i andra delar av världen, som själva flytt från krig, förföljelse och förtryck, delar inte nödvändigtvis dessa skuldkänslor, skriver Mechlaoui. Hon pekar också på skillnader mellan kristna antijudiska föreställningar, och muslimska sådana. Utan att gå in på dessa historiska frågor som kan behöva nyanseras, tror jag att Mechaloui pekar på någonting viktigt.

Om antijudiska föreställningar bland elever med muslimsk bakgrund är kopplade till Israelisk politik, måste det få påverka skolans arbete mot antisemitism och främlingsfientlighet. Att detta är en pågående och ständigt aktuell konflikt som har direkt påverkan på många svenskars liv, och i vissa fall är orsaken till att unga flyktingar idag sitter i svenska klassrum, är en stor utmaning för en redan hårt prövad lärarkår.

Genom en ökad medvetenhet om problemens olika orsaker kan vi förhoppningsvis, på bred front, finna olika vägar framåt. Orrenius liksom Mechlaouis vittnesmål tyder på att samtida negativa attityder mot judar, liksom mot muslimer, är en utmaning vars olika aspekter behöver speglas inom samtliga humanistiska och samhällsorienterade ämnen i skolan.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hizb ut-tahrir försöker etablera sig i Sverige

Dagens Människor och tro handlar bland annat om att den kontroversiella muslimska rörelsen Hizb ut-tahrir försöker att etablera sig i Sverige via en organisation som heter Muslimska multinationella föreningen. Föreningen som främst återfinns på Facebook har också arrangerat ett antal möten i Stockholm och vid dessa framkommer det att man bland annat kopplingar till rysktalande, arabisktalande missionärer och ett mindre antal muslimer i Stockholm enligt Per Gudmundssons blogg. I sin analys lyfter Gudmundsson bland annat fram ett tal av Lway al-Maeeni som är ordförande för KTH Muslimska studenter (KTHMS) som lyder under paraplyorganisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM) som ett exempel på rörelsens teologi. I samband med ett möte säger al-Maeeni på en video som återfinns på Gudmundssons blogg:

"De har attackerat oss och därefter sugit vårt blod. De har våldtagit oss, både fysiskt och mentalt. De har våldtagit oss fysiskt, i och med att de kommer in i våra länder med deras pansarvagnar, med deras flygplan, och de kommer in och dödar vem som helst, som fallet var med Usama Bin Laden. De gick in i den islamska världen – de gick in i Pakistan – de våldtog vår auktoritet, och de brydde sig inte. De har våldtagit oss, såsom ordet säger, våldta. Våra systrar, våra småbarn. Och det är det som deras 'lösning' för oss muslimer är. De har även våldtagit oss mentalt, i och med att de infört tankar som demokrati och som de mänskliga – förnedrande – rättigheterna. De tvingar oss att tro på en tanke som inte är en tanke som kommer att befria oss. Wallahi, det som Väst kommer med kommer aldrig att befria oss."

Den Muslimska multinationella föreningen har tidigare bland annat arrangerat en Eid-fest i Stockholmsförorten Husby, men i samband med Hizb ut-tahrirs årliga så kallade kalifatkonferens som skall hållas den 14 oktober i Köpenhamn har man försökt att hyra ett hotell i Bromma för att kunna lyssna och delta i konferensen via länk. Protester, kritik i media (bland annat från SvD:s Per Gudmundssons blogg och uppmaningar från bloggen Avpixlat) samt anonyma tipps har nu fått hotellkedjan att stoppa uthyrningen av lokalen till Hizb ut-tahrirs möte i Stockholm.

Hizb ut-tahrir al-islami ("Det islamiska befrielsepartiet") startades 1953 i Jerusalem av palestiniern Taqi al-Din al-Nabhani (1909-1977) och en grupp av personer som hade lämnat det muslimska brödraskapet. Genom föreläsningar, flygblad och predikningar spred rörelsen sitt budskap om behovet av att återupprätta och förena alla muslimer under ett kalifat. Tanken på att samla alla muslimer under ett ledarskap återkommer även i al-Maeenis tal (se ovan) där han bland annat sörjer den dag då det Osmanska kalifatet upplöstes (det vill säga den 3 mars 1924). Sedan dess har den muslimska världen endast fått utså förnedring i form av kolonialism och västerländsk kulturimperialism enligt rörelsen. Efter deltagande i kuppförsök i bland annat Amman, Damaskus och Bagdad i slutet av 60-talet har Hizb ut-tahrir blivit förbjuden i ett flertal länder i Mellanöstern. Därför har missionen till andra delar av världen - främst till forna stater i Sovjetunionen, men också till England och Danmark - blivit allt viktigare. Förutom tanken på ett kalifat har Hizb ut-tahrir också utmärkt sig för sin starka kritik av staten Israel, anti-semitism och ett tydligt avståndstagande från demokrati. Till exempel fälldes Fadi Abdelatif som var talesperson för partiet i Danmark år 2002 för hets mot folkgrupp efter att ha spridit flygblad med anti-semitiska budskap.

Demokrati är enligt Hizb ut-tahrirs lära ett mänskligt påfund och därför skall muslimer inte rösta i allmänna val eftersom dessa inte är instiftade av gud (det är endast gud som kan stifta lagar enligt denna tolknig). Rörelsen tycks vara välorganiserad, väldisciplinerad och starkt centraliserad vilket bland annat bidrar till en isolering av sina medlemmar. Samtidigt som de betonar att muslimer skall undvika kontakt med icke-muslimska miljöer som kan influera dem negativa är Hizb ut-tahrir på ett tydligt sätt en missionerade och utåtriktad rörelse (något som inte minst märks på deras hemsidor som publiceras på ett flertal språk). Genom att återupprätta vad som uppfattas vara den islamiska lagen (sharia) vill rörelsen skapa ett alternativ till kapitalism, nationalism, konsumism och socialism.

Samtidigt som rörelsens teologi är i tydlig opposition mot det öppna demokratiska samhället är det viktigt att betona att rörelsen först och främst tycks fokusera på en inom-islamisk mission som syftar till att uppväcka muslimerna och få dem att engagera sig för islam. Men utbrytargrupper som till exempel Omar Bakri Muhammads Al-Muhajiroun har gått i en mer radikalriktning och brutit med Hizb ut-tahrir. Detta är ett exempel på att rörelsens teologi också kan ligga till grund för att omsätta de teoretiska tankarna i praktiskt handling och därför har Al-Muhajiroun förbjudits i Storbritannien. Men om vi istället återvänder till Hizb ut-tahrir är det framför allt genom att följa organisationens lära och rörelsens struktur som anhängarna kan motivera andra muslimer att följa efter. Men precis som Per Gudmundsson skriver i sin blogg så är Hizb ut-tahrir en anti-demokratisk rörelse som just kan bedriva sin verksamhet i västvärlden på grund av att de verkar inom ett demokratiskt system. I Sverige är det till exempel inte förbjudet att ha anti-demokratiska uppfattningar så länge som man inte omsätter dessa i praktisk handling - men om man gör det så blir det ett brott mot den svenska lagen. Med sin anti-demokratiska och militanta hållning kan vi med största sannolikhet utgå från att Hizb ut-tahrirs försök att etablera sig i Sverige kommer att generera kritik och opposition. Denna kritik är till stor del legitim och rimlig, men i vilken omfattning den också kommer att ge upphov till en kritik av islam och muslimer i allmänhet är dock oklart och vi har förmodligen all anledning att återkomma till dessa frågor i fler inlägg.

För den som vill få en bild av Hizb ut-tahrir i Danmark kan med fördel läsa Malene Grøndahls, Torben Rugberg Rasmussens och Kirstine Sinclairs intressanta, men också bitvis problematiska bok, Hizb ut-Tahrir i Danmark. Farlig fundamentalisme eller uskyldigt ungdomsoprør (Aarhus Universitetsforlag, 2003). En kortare introduktion till rörelsen finns också på svenska i Nina Björkmans kapitel i boken Islam och politik som redigerats av Susanne Olsson och mig (Studentlitteratur, 2011).

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet   

Om judehatet - intervju med Niklas Orrenius

Vi har i flera inlägg här på bloggen berört judiska gruppers ökade utsatthet i Sverige, och då också konstaterat att det tyvärr finns stora brister och behov vad rör forskningen på detta område. Den kunskap vi har kommer huvudsakligen från journalister. Idag skriver exempelvis Dilsa Demirbag-Sten i ämnet i Dagens Nyheter, bland annat Sydsvenskan har följt upp det senaste attentatet mot synagogan i Malmö och i helgen hade Svenska dagbladet ett reportage om judar i Malmö. En av dem som skrivit mest i frågan under de senaste åren är journalisten Niklas Orrenius. Vi har därför bett honom försöka räta ut några frågetecken kring denna viktiga och aktuella fråga.

Jag vill samtidigt tipsa om Niklas Orrenius reportageböcker, som på ett välskrivet men ofta skrämmande sätt speglar dagens samhälle: Här är allt så perfekt: 23 politiska samhällsreportage (2009), Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, En bok om Sverigedemokraterna (2010) och Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration (2012).

Niklas Orrenius

1. Du har under många år rapporterat om främlingsfientlighet och olika religiösa och etniska gruppers utsatthet främst i Skåne och Malmö-området. Kan du se att det skett en ökning vad gäller antisemitiska brott och attityder i regionen? När, i så fall, kan man ana att en sådan ökning skett?

Jag tycker att det är vanskligt att tala om ökningar eller minskningar av sådana här brott, åtminstone i ett kort perspektiv. Ibland ser man rubriker som "Kraftig ökning av antisemitiska brott" och då är artiklarna baserade på polisens anmälningsstatistik. Det är inte ett särskilt bra mått eftersom felkällorna är så många. Ibland uppmanar ledare i judiska församlingen medlemmarna att anmäla allt de drabbas av - då ser det i statistiken ut som om hatbrotten mot judar ökat, medan det snarare är benägenheten att anmäla som ökat. Man ska också komma ihåg att det är enskilda poliser som ska sortera in hatbrott i hatbrottskategorin - men polisernas utbildning och kunskap om vad som är hatbrott varierar väldigt, så vissa brott med rasistiska motiv blir aldrig bokförda som hatbrott. Så var exempelvis fallet med den muslimska kvinnan i Tomelilla som fick stenar och kastanjer kastade på sig - det sorterades inte in som hatbrott av Ystadpolisen.

Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera. Efter att under framför allt våren ha talat med ett stort antal judar i Malmö så inser jag att utsattheten kan vara stor om man är jude och har kontakt med många Malmöbor. Flera judar jag talat med vågar inte berätta att de är judar, av rädsla för trakasserier. Det är fullständigt oacceptabelt.

Om jag ändå skulle säga något om en tendens, så gissar jag att antisemitismen har ökat under de senaste 10-20 åren. Det är den bild jag får när jag talar med judar. De är räddare idag än vad de var på 80- och 90-talet. Som Henryk Grynfeld, som flydde antisemitismen i Polen 1970, sa: "I Polen var jag jävla jude. När jag kom till Sverige blev jag jävla polack. Nu är det tillbaka till jävla jude igen."

2. Många menar att antisemitiska attityder ökat bland muslimer, i Sverige och globalt. Kan även du se sådana tendenser? Har du i så fall någon idé om vad detta kan bero på? En annan grupp som nämns är naturligtvis den heterogena extremhögern, hur tongivande är denna i dag? Och hur ser attityderna ut hos "vanligt folk"?

Visst finns det muslimer som är antisemiter i Malmö. Men jag är också lite skeptisk till dem som vill förklara antisemitismen i Malmö med att "muslimer ligger bakom". Visst, många av de unga män som exempelvis trakasserar rabbinen Shneur Kesselman har familjebakgrund i Mellanöstern. Sannolikt identifierar de flesta sig som muslimer. Men jag undrar ändå hur mycket religionen spelar roll här. Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna. Det ser man hela tiden, hur en demonstration mot Israels bombningar av Gaza 2009 urartade med att flaskor och ägg kastades mot judar på Stortorget, och hur rop som "jävla judar" hördes, eller i kedje-SMS:et som skickades runt "Personalen på McDonald's har bestämt att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna". Det är inte så att Israels politik orsakar antisemitismen - den fanns där sedan innan - men när Israel uppfattas som aggressivt kommer den här antisemitismen i öppen dager. Och då tänker jag att det som gör att man ropar "jävla jude" inte handlar så mycket om att man är muslim, som att man fått med sig judehat från sin uppväxt och från arabisk antijudisk propaganda och att man dessutom är förbannad på Israel. Judehataren kan lika gärna vara sekulär ateist. Jag har svårt att se religionens stora roll i judehatet.

Extremhögerns judehat finns förstås, jag ser det på nätet på nazistsajter som för fram teorier om judisk makt hela tiden. Men extremhögern är inte ett så närvarande hot för Malmös judar, upplever jag. Däremot finns ju spår av den gamla svenska köksbordsantisemitismen kvar. Jag tycker fortfarande att det talats för lite om det judiska barnlägret i Höllviken - i Vellinge kommun, söder om Malmö - som två kvällar i oktober 2010 attackerades av ett stort ungdomsgäng som ropade saker som "Ni ska gasas!" och "Judejävlar förstör Höllviken!". Därinne satt judiska barn mellan sju och tretton år och var livrädda. Det handlade om över tjugo Höllvikenungdomar som kastade ägg och trampade sönder kursgårdens staket. De var ungdomar från familjer som varit svenska i flera generationer, de hade inte sin bakgrund i Mellanöstern. Så den svenska antisemitismen är långtifrån utdöd.

3. Jag upplever det som att dessa frågor i allt högre grad fokuserats i media senaste åren, och inte minst sedan Hannah Rosentahls besök i Malmö tidigare i år. Hur tänker och arbetar du kring dessa frågor?

Självklart satte Hannah Rosenthals besök strålkastarljuset på Malmö och på judehatet. Ett officiellt sändebud från USA:s president som skickas till en svensk stad för att undersöka rasism, och som dessutom riktar skarp kritik mot ett svenskt kommunalråd! Jag har aldrig hört talas om något liknande tidigare, att USA officiellt lägger sig i hur en svensk kommun sköts.

Tyvärr tror jag att det har funnits ett motstånd från vissa journalister att verkligen börja undersöka hur judehatet i Malmö ser ut. Det finns en ovana vid att hantera det faktum att individer från en utsatt grupp - folk med arabiskt ursprung - på samma gång kan vara offer för rasism och själva stå för rasism mot en annan grupp. Det är svårt för nyhetsjournalistiken, som ofta gillar tydliga "bad guys" och "good guys". Själv känner jag: det vore väl konstigt om bara folk med svenskt ursprung kunde vara rasister? Det är en väldigt underlig utgångspunkt. Rasism finns förstås hos judar, muslimer, kristna, ateister. Att inte orka se det är i sig diskriminerande, tycker jag.

Nu när det skrivs mycket om judehat, så tycker jag också att det är viktigt att påminna om andra gruppers utsatthet. Inte minst är rasismen mot romer väldigt underbevakad, tycker jag.

Hatet mot muslimer är också väldigt starkt. I Sverige och i andra västländer. Jag är just nu på reportageresa i USA, och märker hur djupt antimuslimska föreställningar om Barack Obama fått fäste. Obama är kristen, men väldigt många vanliga amerikaner - frisörer, restaurangägare, surfare, pensionärer - som jag träffar är övertygade om att han "egentligen" är muslim. Och att detta är något mycket dåligt och oamerikanskt. Även högt uppsatta konservativa politiker underblåser de här föreställningarna om "muslimske Obama".

Simon Sorgenfrei,

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Tyskland: Öppna moskéer, latent antisemitism och omskärelsedebatt

I onsdags den här veckan var det öppen moskédag i Tyskland och många moskéer höll öppet för nyfikna besökare över hela landet. Sedan 15 år tillbaka har moskéer varit öppna för allmänheten den 3 oktober varje år (Tag der offenen Moschee). Besökare får titta i moskéernas olika utrymmen, ställa frågor om islam, diskutera och ta en fika. I år var temat ”islamisk konst och kultur” som präglade många öppna moskéer som också hade utställningar och föredrag för att visa att islamisk konst, kultur och vetenskap finns, vilket organisatörerna antar att många inte tänker på när de hör talas om islam och muslimer. Ett koordinationsråd av muslimska organisationer ansvarar för att planera dagen. Att valet fallit på den tredje oktober är för att det också är tyska enhetsdagen.  Valet av dag kan ses som en symbolisk önskan bland de muslimer som deltar att människor över religionsgränserna ska förstå varandra bättre. Omkring 100.000 besökare kommer varje år. Diskussioner som förekom i år rörde t.ex. konflikterna kring filmtrailern av the Innocence of Muslims, islamistiska hot mot tyska politiker och den pågående diskussionen om salafism i Tyskland, där salafiter delat ut gratiskoraner på gator och torg, som vi har skrivit om här på bloggen tidigare.

Mediedebatten kring islam och muslimer i Tyskland är just nu ganska stor, då det samtidigt som det varit öppet hus i moskéerna pågår en diskussion om omskärelse som fått stort utrymme i media. En domstol i Köln har dömt omskärelse som att vara en kroppsskada och det har satt fart på debatten. Judar och muslimer i Tyskland har protesterat tillsammans för rätten att omskära pojkar. En infekterad diskussion om omskärelsen pågår där religiösa företrädare har kritiserat den hätska tonen i debatterna. Utrikesminister Guido Westerwelle (FDP) talade också om debatten under ett besök i Jordanien och Israel nyligen där fördömde den hätska diskussionen som pågått kring omskärelse. En judisk företrädare säger sig sakna en fingertoppskänsla bland många tyskar mot bakgrund av en latent antisemitism i landet. Det har också varit en längre tids diskussioner om antisemitism i Tyskland, ofta sedd som stark i muslimska miljöer, som också präglar diskussionen kring omskärelsedebatten. Mot bakgrund av det kallade nu inrikesministern Hans-Peter Friedrich (CSU) familjer, religiösa samfund och föreningar att engagera sig mer mot antisemitism, där han sade sig förvänta att även muslimska grupper ska engagera sig i detta. Just i fallet med omskärelse ser de dock ut som att muslimer och judar gör gemensam sak och står sida vid sida under demonstrationer.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

 

Antisemitism

Nedan skriver Göran Larsson om gårdagens skadegörelse av Malmö synagoga. Här kan man läsa en bra artikel på temat av journalisten Niklas Orrenius.

Vi har flera gånger tidigare berört på bloggen att hatbrott mot religiösa ökar i Sverige, liksom att dessa i flera fall utförs av individer från andra religiösa grupper. Hoten och hatbrotten mot Sveriges judar kommer främst från högerextrema grupper, samt från muslimska individer och/eller grupperingar. Samtidigt kan vi se, som Göran skriver här nedan, att muslimer också sluter upp på utsatta judiska gruppers sida.

Hur antisemitism bland muslimer i Sverige ser ut, liksom hur utbredd den är vet vi mindre om än vad gäller högerextrema grupper. Här finns ett stort behov av forskning.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Attack mot judisk församling i Malmö

För några dagar sedan skrev jag en kort text där jag argumenterar att internationella händelser ofta påverkar lokala religiösa minoriteters situation och att lokala attacker ofta drivs på av händelser i andra delar av världen. Attacken mot den judiska församlingens lokaler i Malmö natten till fredag kan i sammanhanget ses som ett tragiskt exempel på vad jag skrev i min text. Från rapporteringen i media är det dock svårt att exakt avgöra vad som ligger bakom attacken. De två unga männen som har anhållits för attacken har tidigare varit kända hos polisen. Men medias rapportering har till stor del kommit att handla om den kritik som Malmö politikern och kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) har fått för sin hantering av den utsatthet som många människor av judisk härkomst upplever i Malmö och de uttalanden han har gjort i media rörande anti-semitism (se till exempel SvD och Aftonbladet). Istället för att bortförklara skälen med att hävda att det handlar om "spänningar mellan grupper i staden" menar SvD krönikören Benjamin Katzeff Silberstein att vi endast kan se attacken som ett exempel på det judehat som finns i det svenska samhället.

Enligt uppgifter från BRÅ är till exempel hatbrott med religiösa motiv dubbelt så vanliga i Malmö som i Göteborg och Stockholm. Statistiken visar också att antalet anti-semitiska hatbrott har ökat sedan 2008. Samtidigt som unga män av muslimsk kulturellbakgrund ofta pekas ut som orsaken till ökningen visar BRÅ, enligt SvD, att en fjärdedel av de anti-semitiska hatbrotten fortfarande kan kopplas till vit-makt ideologi. Antalet hatbrott med anti-semitiska motiv var 194 stycken förra året vilket kan jämföras med 278 anmälda islamofobiska hatbrott enligt SvD. Trots att det anmäls fler islamofobiska hatbrott är det dock viktigt att påpeka att gruppen judar endast uppgår till 20,000 personer medan antalet muslimer är betydligt större (uppskattas till närmare 400,000). Procentuellt är antalet anti-semitiska brott alltså betydligt fler än de islamofobiska brotten. Samtidigt som skillnaderna är stora kan anmälningsgraden variera mellan olika religiösa minoriteter. Eftersom medlemmar av den judiska gruppen vanligtvis är bättre integrerade i det svenska samhället än till exempel muslimer har de förmodligen bättre kunskap om möjligheten att anmäla hatbrott. Tillgång till språk, utbildningen av upplevelsen av tillhörighet är därför avgörande. Detta faktum innebär givetvis inte att ökningen av anti-semitiska brott skall negligeras, tvärtom, alla former av hatbrott måste fördömas av staten.

Efter attentaten anordnades också en stödmanifestation för den judiska församlingen där bland annat föreståndaren för Islamic Centre i Malmö, Bejzat Becirov, deltog. På samma sätt har det också varit vanligt med stödmanifestationer när moskéer har utsatts för skadegörelse och vandalism (till exempel i samband med att grishuvuden hade lagts ut på byggplatsen för den nya moskén i Göteborg). Även lokala stödmanifestationer tycks kunna knytas till min analys av internationella och globala våldshändelser. Samtidigt som dessa händelser kan leda till lokala hatbrott genererar de även stöd för utsatta minoriteter i till exempel västvärlden. 

Den knapphändiga informationen i media ger sammantaget allt för lite information om vilka orsaker och motiv som faktiskt låg bakom attacken. Hotbilden mot judar och då speciellt i Malmö är tydlig, men det finns också anledning att vara försiktig i analysen och inte utesluta att attacken kan ha utförts av andra skäl och att det kan ha handlat om ett pojkstreck. Men oavsett orsak är det uppenbart att merparten av Sveriges judar ser attacken som ett uttryck för en växande anti-semitism. Eftersom upplevelsen av diskriminering och hot vanligtvis utgår från offrets upplevelse är det klart att attacken kommer att uppfattas som ett anti-semitiskt brott. Men för att kunna fastställa och klassa ett brott som hatbrott måste polisen dock kunna fastställa förövarens motiv och vilka faktorer som drev på handlingen och ur detta perspektiv måste vi vänta på polisens utredning innan vi kan fastställa huruvida attacken är ett hatbrott eller inte. Men oberoende av motiv finns det all anledning att fördöma attacken i Malmö.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hatbrott mot religiösa ökar

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visar att hatbrotten ökat med 7 procent i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent under förra året. Muslimer är den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kan man se i hatbrott riktade mot judar. Annan färsk statistik, som SOM-institutets rapport I framtidens skugga som presenterades i härom veckan visar också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Men SOM-rapporten liksom Mångfaldsbaromentern för 2011 visar också att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Varför hatbrott mot judar och muslimer trots detta ökar är svårt att veta. Inslag i judisk och muslimsk tro, som religiösa slaktmetoder eller manlig omskärelse, har varit föremål för en ganska omfattande kritik från olika religionskritiska grupper under det senaste året. Och främst islamkritiska grupperingar har blivit allt mer aggressiva runt om i Europa under de senaste åren.

Vissa hävdar också att motsättningar mellan företrädare för olika religiösa grupper, som mellan judar och muslimer, ökar. Under senare år har vi kunnat läsa bland annat om en ökande antisemitism bland muslimer.

Detta är ett område där det skulle behövas mer forskning.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet