Var vikingarna muslimer eller zoroastrier? Rapport från Birka II

Att vikingarna var duktiga inte bara på att plundra och våldta, utan även på att navigera och bedriva handel, står klart vid ett besök på Björkö och Birka utanför Stockholm. Bland de fynd från utgrävningarna av Birka som visas i det museum man byggt på ön kommer en stor del av fynden från Indien, Bysans, Arabvärlden och Turkiet. Man har också hittat en stor mängd arabiska mynt, liksom en ring med den arabiska inskriften Allah.

Vikingarna bedrev ivrig handel med orienten, och vissa tog även sold hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Tyvärr finns det inga andra samtida berättelser om dessa män än de kärva budskap runstenarna förmedlar. Detta har inte hindrat författare som Frans G. Bengtsson eller Arthur Lundqvist att bygga romanverk kring dessa vikingars liv och öden och äventyr.

Däremot har vi tillgång till en handfull mer eller mindre utförliga skildringar av möten mellan muslimer och vikingar – eller väringar – och muslimer i form av arabiska krönikor. Väringar, vilket betyder ungefär ’edsvuren’, kallades främst de vikingar som tog tjänst i Bysans – al-baringar eller warang på arabiska. Några av dessa skildringar har samlats och kommenterats av historikern Stig Wikander i boken Araber, vikingar, väringar.

Här kan vi bland annat läsa en skildring av den spanske muslimen al-Ghazel (d. 864) besök som ambassadör hos vikingar någonstans i Norden (Danmark?), och hur al-Ghazel ”inlät sig i diskussioner och tävlingar med invånarna […] hur han disputerade med de lärde och förödmjukade dem, han tävlade med deras atleter och besegrade dem” och inte minst hur han förför såväl hövdingens hustru som andra kvinnor med sin skönhet och vältalighet. Sanningshalten kan naturligtvis diskuteras. 

En intressant detalj i al-Ghazels krönika är att han omnämner vikingarna som al-madjûs, en av arabiskans beteckningar för Zoroastrier. Han skriver:

Det var på en stor ö i oceanen. Där finns vattendrag och trädgårdar och tre floder flyter mellan ön och fastlandet. Ön mäter 300 mil i omfång. Där bor ett antal madjûs. I närheten av ön ligger ett stort antal större och mindre öar. Folket var en gång alla madjûs men de har nu kristnats och övergivit eldsdyrkan och den religion de tidigare förljde med undantag för folket på några isolerade öar i havet. Dessa håller sig till sin gamla religion, eldsdyrkan samt rätten att gifta sig med sina mödrar och systrar och andra sådana gräsligheter.

Det är naturligtvis omöjligt att det skulle ha funnits zoroastrier i Norden vid denna tid, och troligtvis är det så att al-Ghazel använder madjûs i betydelsen ”hedning” och knyter till nordborna fördomar som i islamiska kulturer knutits till zoroastrier. Men det är intressant att notera hur, även i skrävlets form, al-Ghazel och de nordiska lärde utbyter tankar och idéer.

Den mest kände av de arabiska krönikörer som berättat om möten med vikingar, rûs – vilket Wikander tolkar som män från Roslagen eller Rospiggar, är Ahmad ibn Fadlan som levde på 900-talet. Fadlans resor ligger också till grund för Michael Chrichtons roman Eaters of the Dead: The Manuscript of Ibn Fadlan Relating His Experiences with the Northmen in A.D. 922, som filmatiserats med titeln Den trettonde krigaren, med Antonio Banderas i huvudrollen. Den mest kända episoden i Fadlans möte med rûs är berättelsen om hur smutsiga de är, och hur de alla tvättar sig i samma vatten – som de också var och en snyter sig i. Men Ibn Fadlan har också beskrivit hur han möter en stor grupp väringar som konverterat till islam:

Vi såg hos dem en grupp på 5000 personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringar. Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i böneförrättandet.

Att enskilda individer, främst bland dem i sultanens tjänst, skulle ha konverterat till islam är inte osannolikt. Men det finns inga andra källor som antyder att större grupper av vikingar skulle ha konverterat, och mest sannolikt är att Fadlan – som kan beskrivas som en muslimsk missionär – överdrev islams roll, eller läste in muslimsk praktik även där den inte fanns för att framstå i bättre dager och för att få sin resa att framstå som mer framgångsrik.

Osmansk muslim

Men det är tydligt att kulturpåverkan förekommit – Wikander identifierar exempelvis arabisk påverkan på några av de fornnordiska berättelserna. Som exempel nämner han beduinsagan Urwa wa Afra som förebild till en isländsk Frithiofs saga som i sin tur inspirerade Tegnér till dennes rimmade version av sagan. Wikander har också funnit paralleller mellan Tors hammarhämtning i Trymskvida och en tradition om profetens svärson Ali.

Viking

Man har också velat peka på en arabisk eller turkisk påverkan på vikingars kläder, och man kan också se likheter mellan en exempelvis manlighetsideal i Havamal och samlingar med arabiska visdomsord. 

Den som vill läsa mer om eventuella muslimska vikingars underbara öden och äventyr hänvisas till denna essä av Mohamed Omar.  

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Nordens apostel? Besök på Björkö I

I helgen besökte jag Björkö utanför Stockholm. Där låg mellan 700-talet och 900-talet det relativt stora handels- och hantverkssamhället Birka, och där grundade den tyske missionären Ansgar (801-865) vad man tror var en av våra breddgraders första kristna församlingar och kyrkor.

Ansgar har blivit känd som Nordens apostel och har fått äran av att ha kristnat Sverige. I själva verket gav Ansgars vedermödor med att frälsa de hedniska nordborna ett tunt resultat. Men hans mission innehåller flera religionshistoriska intressanta faktorer.

Birka var en viktig handelsstation och snarare än fromma motiv var det troligen av ekonomiska och realpolitiska skäl Kung Björn, som regerade över Birka då Ansgar kom ditt på den första av sina två resor 829-831, lät Ansgar grunda en kyrka där. Det var viktigt att hålla sig väl med den karolingiske kejsaren Ludvig den Fromme (d. 840), och dessutom – som vår guide på ön uttryckte det – var troligen kristna handelsmän mer bekväma med att vila sig i en kyrka än under ett träd dignande av uppskurna djuroffer efter den ansträngande resan norrut.

Men trots sitt epitet hade inte heller Ludvig endast fromma motiv bakom sina ansträngningar att frälsa nordens hedningar. Vikingarnas härjningar var ett säkerhetspolitiskt problem, och troligtvis hade den kristna missionen också säkerhets- och handelspolitiska grunder. En gemensam religion skulle idealiskt sett främja såväl säkerheten som handeln (att så inte alltid är fallet vet vi ju allt för väl idag.)

Ansgar lyckades också grunda en liten kristen församling i Birka. Men Asatrons tillivrare satte sig hårt till motvärn, och när munken återvände för sin andra resa (851-853) var församlingen upplöst. Trots ett andra försök av Ansgar att frälsa hedningarna blev Birka aldrig något kristet samhälle. Anledningen till att just Ansgar fått äran av att ha kristnat Sverige är snarare att han troligtvis var en av de första missionärerna och att hans liv är relativt känt genom den biografi, Vita Ansgarii, som skrevs efter hans död. Ansgar blev också Biskop av Hamburg, och senare helgonförklarad.

År 1834 restes ett kors på Björkö, på en klippa som överskådar de odlingsmarker där Birka en gång låg. Märkligt nog har man valt att förära den tyske Ansgar med ett ringkors som hör till den keltisk-anglikanska kyrkan vilken Ansgar troligtvis såg med oblida ögon och uppfattade som en konkurrent om de hedniska själarna.

Ansgarsmonumentet på Björkö

Så, om Ansgar inte kristnade de folk som tusen år senare skulle uppfatta sig som Svenskar, hur gick det då till? Kristnandet av våra trakter av världen var en mycket långsam process som egentligen aldrig fullt ut har fullbordats. Att kungar och mäktiga landsägare – av fromma eller politiska skäl – övergick till kristendom och tog sina undersåtar med sig in i den nya religionen har spelat roll. I vilken utsträckning och hur dessa praktiserade kristendom, och närde en tro på kristna läror vet vi inte så mycket om. Olof Skötkonung (d. 1022) var den förste kungen att ta dopet för att förbli kristen in i döden. Under 1100-talet och 1200-talet bedrevs också korståg österut, mot dagens Finland, Ryssland och Estland, Lettland och Litauen.

Men bland vanligt folk var motståndet mot den nya religionen och de nya sederna segt. Inte bara på våra breddgrader har missionärer försökt använda sig av äldre kulter, kultplatser och traditioner i kristianiseringen av folk och länder. Det kanske mest kända exemplet är naturligtvis hur man på 300-talet knöt Jesu födelse till det romerska firandet av Sol Invictus – den obesegrade solen – som firades vid vintersolståndet i slutet av december. Även i Norden blotades vid denna tid, och än idag ser vi en blandning av hedniska och kristna (och disneyska) traditioner blandas i julfirandet.

Man byggde också gärna kyrkor på redan befintliga kultplatser, och klädde hedniska kulter i kristen dräkt. Ett exempel är Lena kyrka i Uppland vars dekorationer snarare än Jesus sätter Maria i centrum, och vars Mariakult troligtvis går tillbaka på en tidigare fruktbarhetskult och Freja-dyrkan. Religionshistorikern Olof Sundqvist har studerat denna period, och skrivit en intressant text om kopplingen mellan St. Erik och Frej-kulten här.

Den sista gruppen att kristnas i Sverige var Samerna, som i hög grad antog Leastadianismen under 1800-talet. Alltså 1000 år efter Ansgars missionsresor till Birka. Och än idag döljer sig förkristna seder och traditioner i vår vardag och inbakade i kristna seder – som i veckonamnen, eller i vårt jul-, påsk- och midsommarfirande.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet