I en debattartikel
i dagens DN skriver filosofen Torbjörn Tännsjö att
Anders Behring Breiviks handlingar kan göras förståliga, om vi sätter oss in i
hans idévärld. Jag håller med honom om det. Breiviks omvärldsanalys och
ideologi har analyserats i den norske journalisten och terrorexperten Öyvind
Strömmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism,
kontrajihadism och terror i Europa. Där framgår också med
skrämmande tydlighet att Brevik är långt ifrån ensam att befolka denna
föreställningsvärld. Snarare finns en islamfientlig plausibilitetsstruktur som upprätthålls
av en växande mängd individer och grupper kanske främst på nätet. Troligtvis
har rätten också tagit detta i beaktande i dagens
dom.
Men i sin ambition att
argumentera mot dessa föreställningar ger Tännsjö uttryck för en – ur
religionsvetenskaplig synpunk – inte helt oproblematisk utsaga och riskerar att
på ett oavsiktligt sätt reproducera
en föreställning han vill kritisera.
Han skriver ”Jag tror inte
att islam kommer att ta över och jag är säker på att om detta skulle ske, så
skulle det ske i en utspädd form, som det skulle gå bra att samexistera med.”
Även om det inte hans avsikt ger Tännsjö här uttryck för en
essentialistisk religionsförståelse som ligger fundamentalistens nära –
nämligen föreställningen att religioner existerar utanför eller bortom sina
utövare, samt att dessa kan existera i mer eller mindre ren form. Man kan
förstå Tännsjös utsaga citerad ovan som att han menar att islam på ett essentiellt sätt skiljer sig
från ”västerländska värderingar” – men också att denna essens blandas ut till
en mer smakfull saft genom påverkan från just dessa föreställda västerländska
värderingar.
I muslimsk diskurs propageras föreställningen om en ”ren islam” främst
av wahhabiter/salafiter – som vill rensa religionen från vad de uppfattar som
icke-islamiska inslag. De vill praktisera islam enligt vad de uppfattar som en
bokstavstrogen läsning av Koranen och på samma sätt som de menar att Muhammad
och hans följeslagare praktiserade religionen.
Det är också bland dessa grupper vi finner representanter för sådana militanta
islamtolkningar som legat bakom de senaste tio årens terrordåd. Man kan argumentera
för att dessa gruppers ökade synlighet och inblandning i samhället bidragit –
eller kanske är den direkta orsaken – till framväxten av den islamfientliga
miljö Breivik tillhör. Det är varandras spegelbilder. Från båda håll menar man
att ”sann islam” är oförenligt med ”väst”/demokrati/mänskliga rättigheter.
Utifrån ett icke-konfessionellt religionsvetenskapligt perspektiv tar vi
inte ställning till vilken av alla tänkbara islamtolkningar som är ”rätt” eller
”ren”. Vi kan istället se att det i alla tider har funnits konkurrerande läsningar
av Koranen. Det har också funnits en mängd lika motsägelsefulla berättelser,
och tolkningar av dessa berättelser, om hur Muhammad och hans följeslagare
praktiserade islam.
Den islam som finns tillgänglig för oss att observera och studera är den
religiösa praktik muslimer ägnat sig åt i historia och nutid. Och bland dessa
tolkningar finner vi såväl uttryck som står i motsats till demokratiska ideal
eller förklaringen om mänskliga rättigheter, liksom uttolkningar som vill
harmonisera islam med dessa ideal.
Att lyfta fram en tolkning som mer ”sann” än någon annan är att ta
ställning i en inommuslimsk kamp om tolkningsföreträde, och därigenom bidra
till att ge denna tolkning legitimitet framför andra. Om man nu, av någon anledning, som icke-muslim vill främja en
islamtolkning framför andra kan man ifrågasätta varför man lyfter fram en
upplevt negativ tolkning som mer sann än tolkningar man upplever som
positiva.
Simon Sorgenfrei,
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
