Skola och omsorg är en valfråga också för religiösa aktörer

Skola och äldreomsorg hör till de stora valfrågorna, inte minst när frågan om vinstintresse tas med i diskussionen om de inblandade aktörerna. Här har på senare år bland annat Svenska kyrkan börjat diskutera sin tänkbara roll som välfärdsaktör, vilket återspeglas i en ökande mängd seminarier och forskning. Här vill jag försöka ge en mer teoretisk ram, som ett sätt att försöka förklara vad den här förändringen kan betyda inte minst som val av kyrkans roll i samhället. 

När religiösa samfund idag börjar gå in som aktörer inom välfärdssektorn kan det kännas som ett nytt steg, framför allt för Svenska kyrkan, som genom lag var förhindrad att bedriva exempelvis skola och vård i konkurrens med kommun, stat och landsting fram till år 2000. Går vi längre tillbaka i tiden bedrevs däremot denna typ av verksamheter ofta enbart på kyrkans initiativ och ser vi oss omkring i världen idag är det mycket vanligt, för att inte säga nästan regel, att religiösa samfund fungerar som välfärdsaktörer. Det visar sig rent av vara nödvändigt i takt med att medelåldern ökar och staternas ekonomiska ramar för välfärden samtidigt minskar. Det visar forskning inom bland andra WaVE- och WREP-projekten vid CRS vid Uppsala universitet.

I en nyare undersökning säger sig en stor del av svenskarna vara positiva till Svenska kyrkan som välfärdsaktör i betydligt högre grad än namngivna privata företag (Hollmer och Bäckström 2012). Det senaste tillskottet till forskningen på området är Kerstin Alberii utredning Att färdas väl, där bland andra Knivsta församlings arbete i Alsike med förskola, skola och olika former av boenden i egen regi nämns som ett exempel på hur sådana satsningar kan fungera.

Men låt oss alltså ta ett steg tillbaka och försöka förklara vad denna förändring egentligen betyder. I mer traditionella samhällen, och här får vi nog gå tillbaka till medeltiden i Europa, fungerade religion som en ”helig kupol” eller ett ”heligt kosmos” (sacred canopy), enligt den amerikanske sociologen Peter L Berger. Det betydde att religionen genomsyrade allt i människors liv, vare sig det handlade om ekonomi, juridik, sjukvård eller relationer.

I takt med modernitetens framväxt har sedan de flesta samhällen genomgått en funktionell differentiering, vilket betyder att olika samhällsfunktioner har professionaliserats och specialiserats (Durkheim 1933). Det gäller också religiösa organisationer som kyrkan, som därmed steg för steg har förlorat kontaktytor och inflytande i samhället. Den här processen brukar idag beskrivas som den enskilt viktigaste faktorn till det vi av tradition har brukat kalla för sekularisering. Det som vi har uppfattat som minskad religiositet beror med andra ord inte nödvändigtvis på ett minskat intresse för religion, utan på att så många andra aktörer delar på ansvaret och utrymmet i samhället.

Det här är viktigt som bakgrund när vi talar om kyrkan som välfärdsaktör. I den typ av pluralistiskt och högspecialiserat samhälle, som vi lever i idag, är det inte möjligt och kanske inte heller önskvärt att återvända till sacred canopy-modellen. Däremot finns det, enligt teorier kring funktionell differentiering, möjlighet för olika subsystem att bidra till andra subsystem genom performance, det vill säga genom att lösa ett problem åt andra aktörer (Luhmann 1982). I kyrkans fall kan det vara att genom sin diakoni göra sociala insatser i samhället, trots att det inte är en nödvändigtvis religiös uppgift. Jag tror också att vi kan beskriva kyrkliga handlingar som dop och begravning som ett uttryck för performance, i betydelsen att de fungerar som livsriter för människor, utan att nödvändigtvis användas utifrån ett uttryckligen religiöst behov.

För att Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer ska ha något att faktiskt bidra med som välfärdsaktör krävs alltså en förmåga att lösa problem åt andra. Om det handlar om pedagogik eller sjukvård gör religiösa aktörer klokast i att använda sig andras kompetens i enlighet med den funktionella differentieringen. Men jag tror att det som religiösa aktörer kan bidra till på ett särskilt sätt är människovärdet, som den drivande faktorn, snarare än ekonomiskt vinstintresse. Det gäller naturligtvis inte minst när situationen inom skola och äldrevård är så omdebatterad på den punkten.

Det kan och bör i sig vara ett tillräckligt skäl för Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer att engagera sig i välfärden. Men, om vi till sist igen återvänder till teorierna kring funktionell differentiering och performance är det naturligtvis också ett sätt för dessa aktörer att i handling på nytt visa sig vara relevant i människors liv också i vardagen. Det valet är möjligt nu. 

jonas lindberg

Doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet

En modern inkvisition i ärkebiskopsvalets spår?

I DN idag skriver Lena Andersson en mycket roande och intressant artikel om ”dunbolsterteologi”. Detta gör hon mot bakgrund av den senaste tidens diskussioner i samband med valet av ny ärkebiskop inom det kristna samfundet Svenska kyrkan. 

Jag förstår till fullo Anderssons frustration. Hon är religionskritiker. Hur tusan ska hon kunna kritisera denna teologi som varken säger det ena eller andra? Hur ska hon kunna föra en allvarlig filosofisk diskussion om Guds natur med någon som vägrar att uttala sig om vad denna natur består i, någon som möter varje argument med en fråga, eller som svänger sig med otydliga formuleringar som att ”Gud är relation”?  

Som religionsvetare har jag dock ett lite annat intresse. Vad är orsakerna till att samfundets främsta representant för fram en sådan teologi? Jag har ingen anledning att betvivla att ärkebiskopen själv är övertygad, men en viktigare fråga är varför samfundet i stort sällar sig till den. En möjlig, men kanske lite krass, förklaring är ekonomisk. 

En idéburen organisation som är beroende av medlemmars bredvillighet att finansiera verksamheten genom medlemsavgifter gör nog bäst i att synkronisera sina officiella idéer med medlemmarnas. Fortfarande är medlemsavgiften dold bland en mängd andra siffror i inkomstdekarationen, men det är nog bara en tidsfråga innan fler upptäcker att det i många fall är en ganska ansenlig summa man betalar årligen. Detta i kombination med att kollektivanslutningen av nyfödda upphörde 1996 borgar för ett stort framtida tapp i antalet betalande medlemmar.   

För samfundet gäller då att formulera en ideologi som är tillräckligt vag för att kunna omfattas av alla som nu är medlemmar. Detta innebär att man bör vara öppen för olika ståndpunkter i svensk folkreligiositet: de som har svårt med treenigheten och helst ser Jesus inte som Guds återuppståndna son och världens frälsare, utan som på sin höjd en vis man; de som har lite svårt med det där med helvetet, och hellre ser återfödelse; de som anser att alla religioner nog egentligen är densamma; de som omfattar någon form av vad jag brukar kalla Bamse-moral: man ska vara snäll, framför allt mot de svaga, och särskilt om man själv är stor och stark.

En snävare teologi leder till problem. Redan nu innebär ett konstant, om än litet, medlemstapp svårigheter för samfundet. Utgifterna är desamma, eller växande. I reklamkampanjer pekar samfundet på det utan tvivel viktiga arbete man bedriver på olika nivåer i det svenska samhället och internationellt. Samtidigt är det ett faktum att de stora kostnaderna inte ligger där, utan i löpande utgifter för uppvärmning och underhåll av byggnader och inte minst löner för att officianter ska utföra ritualer nödvändiga (nåja, kanske inte enligt dunbolsterteologin) för människors frälsning. I denna situation vore det ekonomiskt självmord att företräda något annat än just en "dunbolsterteologi".  

Men vad ska då de religionskritiker göra som likt Andersson tycker att situationen av teologisk oklarhet är ett problem (snarare än ett fenomen intressant att analysera och förklara)? De kan alltid pröva att gå vägen via Svea rikes lag. Här blottar jag nu inför kollektivet av religionsvetare i Sverige min djupa okunskap. Jag visste faktiskt inte förrän igår, tack vare en artikel i tidningen Dagen, att följande är del av gällande svensk rätt: 

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund [...].

Vad innebär denna formulering i det som benäms Lagen om svenska kyrkan (1998:1591)? Man kan jämföra med liknande beskrivande formuleringar i Regeringsformens första paragraf ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.Den offentliga makten utövas under lagarna.” 

Det är ingen tvekan i det senare fallet att det som ser ut som beskrivningar också är tydliga direktiv om hur det ska vara. Således är det inte orimligt att tolka formuleringen i Lagen om Svenska kyrkan på liknande sätt, alltså att samfundet, enligt lag, ska vara evangelisk-lutherskt

Jag lämnar för tillfället den lite pikanta detaljen i paragraf 4 av samma lag att till samfundets lagstadgade uppgifter hör att ”utöva [---] mission” och fokuserar den citerade första paragrafen. Här har vi nämligen en möjlighet för personer som, likt Lena Andersson, upprörs över samfundets otydlighet i trosfrågor. Jag är inte jurist, men i teorin borde väl vilken medborgare som helst genom anmälan till någon relevant myndighet (det lokala poliskontoret?) kunna sätta igång en rättsprocess där samfundet ställs till svars: är man ”evangelisk-luthersk” eller inte? Rättsväsendet skulle tvingas ta ställning till vilken teologi som är den rätta, också i detaljer. Olika vittnen med specialkompetens skulle kallas in för att nå klarhet i frågan. Är den rena lutherska läran om jungfrufödseln att denna ska tolkas symboliskt eller bokstavligt? Är det verkligen så att muslimer och kristna dyrkar samma gud? Hur bevisar man detta ”bortom allt rimligt tvivel”? Är Jesus den enda vägen, eller finns det flera? Tänk vilken religionsvetenskapligt intressant rättsprocess det skulle bli. En modern inkvisition. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Ledande svensk teolog lämnar sin kristendom

Eskil Franck – framstående teolog, före detta rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut och tidigare ärkebiskopskandidat – har nyligen kommit ut med självbiografin Giv mig, min son, ditt hjärta (förlag: Fri tanke).  Eskil Franck är numera överintendent för Forum för levande historia och han har en lång och varierad yrkeskarriär bakom sig, förutom de teologiska uppdragen bland annat som rektor vid lärarhögskolan. Hans yrkesmässiga erfarenheter skulle vara nog så intressanta att läsa om, men det som gör denna biografi särskilt intressant ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, är att den är en uppgörelse med den kristendom som Franck fostrats i och bidragit till att upprätthålla och utveckla.

Sedan några år tillbaka har Eskil Franck nämligen avsagt sig sitt prästämbete och lämnat sin kristna tro för en position som kanske inte kan kallas ateistisk men som författaren i varje fall inte vill beteckna som kristen. ”Det jag nu har kvar av tro”, skriver han, ”är en öppning mot något större än jag själv, en sorts ödmjukhet inför universums förunderlighet”. Ibland, skriver han vidare, kan denna öppning ta sig uttryck ”i ett lågmält, trevande tilltal till Någon, ett sorts tillitens möte. Utan anspråk. Odogmatiskt”. 

Detta sista ord ”odogmatiskt” är signifikant. För det är en synnerligen dogmatisk form av Luthersk kristendom som Franck är fostrad i. Han växte upp i en småstadsmiljö präglad av strikt lojalitet med den Schartauanska läran. Här fanns lite tolerans och intresse för andra tankevärldar än den egna, homosexualitet sågs som en styggelse, jämställdhet som ett otyg och svenska kyrkans gradvisa liberalisering som ett brott mot Guds lagar. I boken beskriver Eskil Franck hur han under ungdoms- och studieåren i en rad omvälvande aha-upplevelser succesivt gjorde upp med den biblicistiska och trångsynta uppväxtmiljön. Här blev teologistudierna vid Lunds universitet en hjälp, inte minst för att tänka kring de bibliska texterna på ett historiskt och kontextualiserande perspektiv.

Och Eskil Franck blev också så småningom präst och en framstående teolog. Han disputerade på en avhandling om Johannesevangeliet och blev sedermera både docent i teologi och kandidat till ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan. Som rektor för pastoralinstitutet i Uppsala bidrog han till att reformera prästutbildningen och genom bibelteologiska inlägg bidrog han till att stärka en icke-fördömande hållning gentemot homosexualitet i Svenska kyrkan. Eskil Franck var alltså på hög ledarnivå med om att utveckla den liberala, antidogmatiska och rättighetsorienterade kristendomsform som idag präglar Svenska kyrkans hållning.

Samtidigt är det just hans problem med ohållbara dogmer som, om jag läser honom rätt, är det som fått honom att nu lämna sitt ämbete och kristendomen. Eskil Franck drivs av en längtan efter intellektuell hederlighet, han vill vara sann, ärlig och, med sitt eget ordval, rättskaffens. För honom håller det inte att predika utifrån Bibeln samtidigt som man känner till denna boks brokiga redaktionshistoria. Det håller inte att predika att Jesus är uppstånden och samtidigt inte tro att så verkligen är fallet. Att definiera tro som tillit snarare än försanthållande – så som är vanligt bland liberala teologer – räcker inte för Eskil Franck. Antigen tror man på de kristna dogmerna, resonerar han, eller så kan man inte på ett intellektuellt hederligt sätt, verka som präst i kyrkan. Här ekar hans berättelse av det lutherska ”allt eller intet”-tänkandet som också präglade de schartauanska sammanhang där han växte upp. Antigen är man med helhjärtat eller så står man utanför. Eskil Franck var helhjärtat med när han var barn, nu har livet, studierna och forskningen fått honom att ompröva sin position och då ställer han sig utanför.

Giv mig, min son, ditt hjärta kan läsas som ett tidsdokument över svensk modern religionshistoria, den är skildring av det religiösa landskapet i vårt land från dogmatisk gammalkyrklighet, via den svenskkyrkliga huvudfårans försök att både bredda och bevara det kristna arvet, till den explicita religionskritiken. Det är också en insiktsfull skildring av de utmaningar Svenska kyrkans står inför skriven av en man som i sitt eget liv levt och erfarit de positioner och predikament som skildras.

David Thurfjell
(Religionshistoriker, Södertörns högskola)

Seglora startar tidning

Tankesmedjan och bloggen Seglora smedja grundades 2009 och har haft publicisten och prästen Helle Klein samt filosofen Mattias Irving som mest framträdande skribenter. Idag lanserar de nättidningen Dagens Seglora under devisen Kärlek och kritik. I en ledare skriver Klein att Dagens Seglora vill ”driva opinion i form av krönikor, debattartiklar och ledare” men också presentera nyheter, intervjuer och ”ett och annat avslöjande.” Nätpublikationen ska även ha en kultursektion.

Under de år Seglora smedja funnits har man drivit frågor om religionsfrihet, främlingsfientlighet, mångkultur och religionsdialog. Och man har, kanske inte helt oväntat, ofta hamnat i konflikt – med humanisternas Christer Sturmark (som anmälde Klein till domkapitlet), med prästen Annika Borg och bloggen Kristen Opinion och med bloggen Avpixlat (som ligger Sverigedemokraterna nära). Detta verkar dock inte ha avskräcks de drivande bakom smedjan, och Dagens Seglora ser att fortsätta på samma linje. Klein skriver:

 Vårt sammanhang sträcker sig inom och utanför kyrkan, och vi ser oss som en del av det för demokratin så viktiga civila samhället. I folkrörelsedemokratins anda vill vi vara en tillitsbyggare. Dialog och diapraxis mellan människor från olika religioner hör till vår profil liksom kombinationen av andlighet och samhällsengagemang. Vi räds den pågående normaliseringen av främlingsfientligheten om den så kläs i prästkappa eller basuneras ut från talarstolen. I kampen mot antisemitism, islamofobi och antiziganism höjer vi gärna tonläget.

 Det blir intressant att följa Dagens Seglora och den fortsatta debatten om religion, och inte minst Svenska kyrkans, roll i samhället. Kanske kan vi få till ett inlägg här på bloggen som djupare kan analysera den inom-svenskkyrkliga debatten och de olika positioner som gör sig gällande i denna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Gudshäckel

Måndagen den 26 november anordnar universitetskyrkan i Malmö en roasting av Gud, eller i alla fall av människors bilder av Gud. Bland andra ska komikern Magnus Betnér och teologen Ann Heberlein få häckla olika gudsföreställningar.

Initiativet kommer från prästerna Kent Wisti, Caroline Wiens och pastor Bengt Cederblad. Initiativet bottnar i att de ofta möter föreställningar om Gud som de själva har svårt att känna igen sig i. ”Många människor i vårt samhälle, inte enbart studenter, har en väldigt antropomorf, tyrannisk och hård gudsbild. Men det finns andra bilder av Gud också”, säger Kent Wisti till tidningen Dagen. 

Man får anta att initiativtagarna inte tror på en antropomorf eller hård Gud, och Wisti betonar att de ”gör detta av kärlek till Gud och till kyrkan.” Man kan också gissa att de gudsföreställningar de upplever som negativa främst kommer från folk utanför kyrkan eller från religionskritiker.

Men samtidigt finns inom alla religioner – inte minst de abrahamitiska – konkurerande gudsbilder. Såväl Bibelns som Koranens Gud beskrivs som samtidigt sträng och kärleksfull, barmhärtig och fördömande. Och även troende som gjort sig en föreställning om Gud som Wisti, Wiens och Cederblad skulle uppfatta som hård, kan ha en kärleksfull relation till denne Gud. De gudsbilder initiativtagarna upplever som mänskliga konstruktioner, kan andra troende alltså uppleva som sanna.

Betnér har varit med förrut

Att häckla vad man upplever som negativa föreställningar om Gud i kyrkan kan ses både som ett kontroversiellt grepp och som ett smart sätt att bemöta kritik. Genom att appropriera ”motståndarnas” föreställningar och vända dem till humor kan dessa förlora i kraft och relevans. Ungefär på samma sätt som afro-amerikaner har övertagit ordet nigger, eller homosexuella ordet bög. Eller som i judo, där man använder motståndarens kraft mot henom i sitt försvar.

Kanske kan vi återkomma till ämnet när Gud är rostad och klar.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Svenska kyrkan märker sin plåt

Svenska kyrkan i Göteborg tar krafttag mot tjuvar som stjäl koppar och metaller från kyrkobyggnader enligt Göteborgs-Posten. Genom att måla sin kopparplåt med en osynlig färg hoppas man kunna återfinna koppar som stulits från kyrkor och byggnader som tillhör Svenska kyrkan. Färgen som är osynlig för ögat framträder när den belyses av ultraviolettljust och förhoppningen är att polisen med hjälp av denna metod skall kunna ta reda på om metallen är stulen. Färgen är individuell för varje kyrka och på så sätt kan man också spåra från vilken byggnad metallen har stulits från. Kostnaderna för kopparstölder är omfattande och är idag ett stort problem för Svenska kyrkan. Förra året genomfördes 70 metallstölder från kyrkor runt om i landet och enligt tidningen Dagen väntas siffran för 2012 bli ännu högre. Ovärderliga kopparföremål har bland annat stulits från Skogskyrkogården i Stockholm enligt Dagens-Nyheter. Huruvida den nya metoden som har tagits fram i England kan stoppa tjuvarnas framfart återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Prinsessbröllop med teologiska detaljer

Dagens medier (se till exempel SvD, Aftonbladet, Expressen) har varit fyllda med nyheten om att prinsessan Madeleine skall gifta sig med sin sambo Christopher O´Neill. Bröllopet har välsignats och godkänts av både kungahuset och statsministern, men tidningen Dagen pekar på en intressant detalj: O'Neill är katolik och Madeleine är lutheran. Brudparet ställs nu inför det faktum att de måste välja om de skall vigas av en luthersk eller katolsk präst. Om inte O'Neill begär dispens från den katolske biskopen i Sverige kan bröllopet ses som ett avsteg från den katolska läran och förklaras ogiltigt enligt katolska kyrkan, menar Magnus Nyman, katolsk präst, som intervjuas i tidningen Dagen. Brudparet måste alltså välja vilken tradition som de skall följa och situation är ny för hovet. Vilka val som kommer att göras återstår att se - men det är nog många som undrar hur hovet hade förhållit sig frågan om Madeleine eller Carl Philip hade önskat att ingå äktenskap med någon person som var bekännande men som inte tillhörde någon kristentradion? När det gäller Sveriges regent så finns det mig veterligen ingen valfrihet när det gäller religionstillhörighet - en förutsättning för att vara regent enligt successionsordningen att man är lutheran och tillhör Svenska kyrkan. Om monarken och regeringen ger sin tillåtelse tycks det finnas möjlighet att kring gå successionsordningens bestämmelser. Men huruvida giftermålet mellan Madeleine och O'Neill är ett trendbrott som pekar mot en ny öppenhet och en ökad pluralism i det svenska kungahuset återstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Svenska kyrkans ”nya” organisation

Svenska kyrkan kommer att få en ny organisation har man kunnat läsa i vissa media. Stöd för det förslag som lagts fram har givits i det kyrkomöte som hölls i Uppsala den 25-28 september, och beslut kommer att fattas vid kyrkomötets nästa sammanträde i november. Förslaget har i sin tur föregåtts av en lång tid av utredning som lett fram till ett betänkande med titeln ”Närhet och samverkan” (Svenska kyrkans utredningar 2011:2).

Att Svenska kyrkan skall ges en ny organisation kan låta dramatiskt och sensationellt, men det är en sanning med modifikation. När kyrkan i långsam takt etablerades i Sverige från låt säga 1000-talets början och framåt infördes en indelning som i hög grad utgick från ett territoriellt tänkande. Därför kom det svenska riket att få också en kyrklig indelning (inte bara en profan) som omfattade 1) socken/församling med en präst, som kom att kallas kyrkoherde, 2) prosteri eller kontrakt som bestod av flera socknar och hade en (kontrakts)prost som högste tillsyningsman och så 3) stiftet med biskop och domkapitel i ledningen. Så har det i stort sett varit sedan dess, och så ser det ut i Svenska kyrkan också i dag, även om antalet beslutande instanser inom dessa indelningar har utökats till följd av att lekmän i allt högre grad fått större inflytande i kyrkans beslutsprocesser. Ingenting av detta kommer att i grunden förändras genom det som nu (sannolikt) kommer att beslutats. Det handlar således inte om någon ny organisation, och officiellt talas det helst om en ny struktur. Det hela kommer nog därför endast att bli tydligt märkbart för (en del av) dem som är anställda och för dem i övrigt som finns i beslutande funktioner. Den så kallade vanliga kyrkobesökaren kommer antagligen inte att märka någon skillnad alls.

Förslaget, som alltså nu har lagts fram inför kyrkomötet, går ut på att skapa större enheter inom de strukturer som har hand om beslut och tillsyn, det vill säga det kommer att bli färre kyrkoherdar och färre kyrkoråd. Detta är inte första gången något sådant sker. Enheten en församling, ett kyrkoråd och en kyrkoherde har sedan tidigare också benämts pastorat (av latinets pastor = herde). Termen har använts som officiell beteckning sedan mitten av 1600-talet. Efter hand tilläts den nämnda enheten upphöra, därför att det befolkningmässiga och därmed det ekonomiska underlaget krävde det till följd av avfolkningen av landsbygden; då bildades flerförsamlingspastorat. Detta skedde alltså inte överallt i Sverige, och i de växande mellanstora och större städerna inrättades ofta nya enförsamlingspastorat. En avgörande förändring i detta avseende ägde rum år 1962, då antalet pastorat på landsbygden blev betydligt färre (antalet minskade med omkring 250), så att ett sådant kunde omfatta upp till 6-8 församlingar.

Efter de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten år 2000 har nybildningar av pastorat genom sammanslagningar av församlingar ökat väsentligt. Det är i förlängningen av detta som de nu framlagda förslagen har kommit till. De går bland annat ut på att (stor)pastorat i princip kommer att bli den grundläggande enheten i Svenska kyrkan från den 1 januari 2014, inte församlingar. Pastoraten kommer i linje med detta att vara ansvariga på den lokala nivån för att församlingarna fullgör sina uppgifter och skall stimulera till samverkan mellan församlingarna, något som hittills inte alltid varit så påtagligt ens bland mycket små församlingar. I de större städerna kan detta få konsekvensen, såsom biskop Per Eckerdal påpekat i Kyrkan Tidning (KT 40/2012), att ett storpastorat som Göteborgs kommer att kunna omfatta flera hundra tusen kyrkotillhöriga med endast en kyrkoherde och endast ett kyrkoråd. Sådant aktualiserar frågor om hur ansvar, beslutsprocesser och demokrati kommer att fungera i praktiken.

Att det finns olika uppfattningar om förslaget är helt uppenbart, och något annat vore märkligt. Det kan man enkelt förvissa sig om genom att läsa artiklar och debattinlägg i Kyrkans Tidning, där en del drastiska formuleringar kan återfinnas, såsom att det handlar om ett ”andligt blodbad”. Och visst menar somliga att ordet ”Närhet” i utredningens titel är illa valt och kanske borde ha ersatts av ”Avstånd”. Det allmänna intrycket är dock att de nu ansvariga på landsbygden antar att antalet medlemmar i Svenska kyrkan i framtiden kommer att sjunka  i så stor utsträckning, att den ekonomiska bärkraften inte räcker till annat än allt större enheter, och det förefaller vara en riktig bedömning. Sedan kan det naturligtvis diskuteras om de konsekvenser som denna insikt får med nödvändighet måste implementeras även i större städer.

Bertil Nilsson

Professor i kristendomens historia

Göteborgs universitet

Ny e-tidskrift om svenskkyrklig kultur, idé och kritik

För den som är intresserad av att läsa om samtida teologi och dess koppling till kultur, debatt och politik kan med fördel vända sig till den nystartade nättidskriften Evangelium. På tidskriftens webbsida kan vi läsa:

Tidskriften Evangelium är en kulturtidskrift där sakernas komplex i bästa fall blir synliga, inte förenklad men genomlyst. Som torget utanför kyrkobyggnaden vill vi att Evangelium ska vara ett rum för öppna samtal om svenskkyrklig kultur, idé och kritik.

I det första numret återfinns bland annat bokrecensioner och en nyskriven dikt av Göran Greider. Evangelium har också fått en viss uppmärksamhet i sociala medier och SvD har skrivit en kort notis om tidskriften. En av de främsta uppgifterna skall vara att belysa och diskutera vad som är kyrkans framtida uppgift. Vem som skall definiera denna uppgift och hur uppgiften kommer att diskuteras och formuleras skall bli intressant att följa och på samma sätt skall det bli intressant att se vilka motreaktioner tidskriften kommer att ge upphov till. Ur dessa perspektiv har vi all anledning att återkomma till tidskriften Evangelium.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Dop och ekonomi

Häromdagen publicerades här på bloggen ett inlägg av Göran Larsson om religion och ekonomi, mycket riktigt en något förbisedd fråga i religionsvetenskap. Görans artikel ställde frågan om vilken roll ekonomiska resurser har eller kommer att ha för olika rörelsers förmåga att attrahera anhängare i framtiden. 

Det finns också en annan sida att beakta. Vilken roll spelar ekonomiska resurser hos anhängarna för enskilda samfunds möjligheter att överleva, och vad händer med samfund när bidragen från medlemmarna minskar? 

I dagens DN kan vi läsa om hur Vaxholms församling erbjudit "drop-in dop", ett enkelt sätt att värva nya medlemmar till samfundet. I sidotexten beskrivs vad man "får" för dopet: medlemskap i samfundet och möjlighet att senare konfirmera sig. Här nämns dock inget om vad detta kostar. Dopet innebär nämligen också att man förs in i registren som betalande medlem. När den bebis som döpts in i Svenska kyrkan vuxit upp och börjat betala skatt, kommer (i genomsnitt) 1% av den beskattningsbara inkomsten att tillfalla samfundet. Smidigt och lätt dras medlemsavgiften via skattsedeln. 

Här har vi ett problem för samfundet. Jag brukar med stort intresse följa Svenska kyrkans redovisning av statistik kring medlemmar, deltagare i gudstjänster och genomförande av övergångsriter. Statistiken redovisas på ett förtjänstfullt enkelt sätt på SvKs hemsida. 

På hemsidan "Kyrkan i siffror" brukar också en liten "best of" publiceras. Här kan man nu läsa om 2011 att "Över hälften av alla nyfödda döptes i Svenska kyrkan", och att andelen av medlemmar i samfundet som lät döpa sina nyfödda ökat. 

När man tittar lite närmare på vad som döljer sig bakom dessa uttalanden blir bilden en lite annan. Om man ser till den senaste 10-årsperioden (från år 2000) har andelen av alla nyfödda i landet som döps in i samfundet minskat med 20 procentenheter (från 73 till 53 procent). Detta ska jämföras med ett tapp på 7 procentenheter mellan 1970 och 2000. Intressant nog verkat tappet gälla även för de barn vars föräldrar är medlemmar av samfundet (en siffra som dock bara finns tillgänglig från 2006). Från 2006 till 2011 är tappet här 10 procentenheter. 

Men andelen av medlemmar i samfundet som låter döpa sina barn har ju ökat, eller? Ja, med 0,2 procentenheter mellan 2010 och 2011. Huruvida detta är ett trendbrott återstår att se. Vad gäller den totala andelen av nyfödda barn som döps in i samfundet kan man notera en minskning av minskningstakten, jämfört med tappet under den senaste 10-årsperioden. Vi inväntar med spänning siffrorna för 2012. 

I vilket fall, siffrorna mellan 2000–2011 är intressanta i sig. På lång sikt torde det innebära en avsevärd minskning av intäkter till samfundet. Med andra ord, att organisera "drop-in"-dop kan möjligen ses som inte bara en kul grej och ett försök att nå ut med budskapet. Om vi väger in frågan om religion och ekonomi, kan det ses även som ett sätt att säkra intäkter i framtiden. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Vad vill Kristen opinion?

Skribenterna på bloggen Kristen opinion skrev nyligen ett inlägg om vad de vill uppnå med bloggen där de säger sig vilja ”väcka frågor, vända på stenar och höja det sänkta taket i Svenska kyrkan”. Mot bakgrund av den s.k. imamdebatten anser skribenterna att kyrkliga företrädare inte förmådde att argumentera teologiskt och att religionsdialogen styrdes av andra icke-teologiska agendor. Inlägget visar också en oro för att upplysningsarvet är satt på undantag i dessa postmoderna modeteoriers era, och som religionsvetare studsar jag knappast när skribenterna istället menar att det som är sant är sant i objektiv mening och att de samtidigt skriver att de vill försvara vetenskaplig metod. De punktar även upp några utgångspunkter där de bland annat vill kritisera ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum”, som ett led i att de vill problematisera Svenska kyrkans identitet. De vill också fungera som en ”front mot religiös paternalism och självgodhet, oavsett vilken religion som utövar den - även om den kallas ’religionsdialog’ och bedrivs av förment liberala kristna teologer.” Detta med flum återkommer också på bloggen Churchmill, som det länkas till på bloggen. Där skriver journalisten Siewert Öholm ett kritiskt inlägg om SR:s livsåskådningsredaktion, som han menar driver en teologiskt okunnig och religionssynkretistisk programpolitik, där urvalen präglas av flummighet och romantik. I inlägget stör han sig på att islam och kristendom blandas samman och att en präst i Svenska kyrkan deltagit i en bön för islams utbredning. Båda blogginläggen verkar anse att det ekumeniska arbetet inom Svenska kyrkan har gått för långt och blivit alltför inkluderande gentemot andra religiösa traditioner, och främst är det islam som kommer upp som exempel.

För en utomstående så framstår bloggen som en intressant religiös strategi som illustrerar hur några svenska kristna teologer försöker bemöta det förändrade svenska samhället och Svenska kyrkans roll i det. Samtidigt som det – åtminstone för mig – framstår som något luddigt och oklart vad som avses med ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum” och vilka agendor som skribenterna anser styrde religionsdialogen efter imamdebatten, vilket skulle vara intressant att läsa mer om. Sannolikt är bloggen ett uttryck för att medlemmar i Svenska kyrkan har olika åsikter om vad Svenska kyrkan är och bör vara, och att just denna blogg syftar till att göra teologin i svenska kyrkan tydligare på vissa punkter. Man får intrycket att skribenterna anser att Svenska kyrkan blivit för ”tam” och postkolonialt dialogorienterat. Det framgår inte i inlägget vad religionsdialog är, eller bättre uttryckt, vad skribenterna anser att det bör vara. De presenterar sig själva som att stå i en klassisk liberal protestantisk position, vilket de menar har få motsvarigheter i det offentliga samtalet, och man kan då undra vad som skulle skilja deras religionsdialog från de omnämnda liberala kristna teologernas paternalistiska och självgoda religionsdialog.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Vill du köpa en kyrka?

Den som är redo att betala 2,5 miljoner kan idag köpa en kyrka på 247 km² i Romelanda-Norrmannebo som ligger cirka 2,5-3 mil norr om Göteborg. I priset ingår förutom byggnaden, altare, predikstol och kyrkorgel. Intresset för det unika objektet är stort enligt Expressens rapportering.

Försäljning av kyrkor som tillhör Svenska kyrkan är fortfarande något ovanligt i Sverige, men desto vanligare är försäljningen av lokaler som har använts av frikyrkor och på landsbygden finns ganska ofta så kallade missionshus att köpa. Med sjunkande medlemstal är det dock troligt att Svenska kyrkan också kommer att tvingas att sälja av kyrkor som inte längre besöks eller används av tillräckligt många församlingsbor. Elkostnader, dyr uppvärmning och underhåll blir en växande post för en kyrka som har fått ett minskat ekonomiskt underlag. Samtidigt tycks många vara negativa till att kyrkor säljs och speciellt problematiskt är det om lokalerna sedan används av andra religiösa traditioner. Förutom muslimska grupper har även katolska församlingar hindrats från att köpa kyrkor som tillhört Svenska kyrkan. Men i Gävle och Västerås har muslimska församlingar faktiskt köpt och gjort om kyrkolokaler till moskéer.

Trots att vår kunskap om hur utbrett motståndet mot försäljningen av kyrkor är tycks kritiken inte automatiskt komma från de som regelbundet frekventerar kyrkorna. Även så kallade ”kulturkristna” kan vara kritiska, men av andra skäl. För många är kyrkobyggnaden en trygghet och referenspunkt i närmiljön och för denna grupp kan en försäljning också vara något problematiskt. Att se ”sin” gamla kyrka omvandlad till diskotek, pub, moské eller kanske till ett tempel kan med andra ord vara anstötligt för många människor, men av olika skäl. Mot denna bakgrund kan man ställa sig frågan om vad som är kyrkans uppgift. Är kyrkans uppgift att upprätthålla och fira gudstjänst eller skall kyrkan först och främst finnas där eftersom den alltid har funnit där och för att den representerar kontinuitet och trygghet i en föränderlig värld. 

Om vi lyfter blicken och vänder oss till den europeiska kontexten tycks det vara betydligt vanligare att kyrkor säljs på den fria marknaden och att dessa byggnader ofta omvandlas för att fyll andra funktioner i samhället. I Birmingham har jag själv varit inne i anglikanska kyrkor som har sålts och gjorts om till hindutempel. För vissa kan denna process vara anstötlig, men om vi återvänder till Sverige tycks Svenska kyrkans val stå mellan att ha kvar överdimensionerade och ofta opraktiska byggnader eller att säga upp sin personal. Frågan handlar också om vilken form av teologi och religion som skall praktiseras. Skall kyrkan lägga sina pengar på att kunna verka i samhället genom samtal och diakonalverksamhet eller skall kyrkan först och främst vara kvar som en garant för trygghet och kontinuitet i form av en oförändrad synlighet i det offentliga rummet. Kyrkors vara eller inte vara är därför ett tydligt exempel på att religionens plats i det offentliga rummet kan skapa konflikt och debatt. Precis på samma sätt som byggandet av till exempel moskéer väcker starka känslor kan försäljningen av kyrkor också skapa känslostormar. Eller så är försäljningen kanske en möjlighet att köpa och skapa ett ovanligt och exklusivt hem som inte återfinns i alla heminredningstidningar – kanske det är dags att köpa en kyrka?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Ouppklarad imamskjutning

Den 22 februari 2012 sköts en 54 årig uzbekisk imam i huvudet i Strömsund i Jämtland. Polisen misstänker att skjutningen har beordrats från utlandet. En misstanke som grundas på att imamen har fått fristad i Sverige efter att ha uttryckt kritik mot regimen i sitt hemland. Vad som mer specifikt ligger bakom dådet är dock oklart eftersom gärningsmannen fortfarande befinner sig på fri fot.

I veckan friades det par som stod misstänkta för att ha hjälp gärningsmannen att kartlägga imamens verksamhet i Sverige. Paret har inte kunnat knytas till dådet och gärningsmannen skall ha handlat på egen hand enligt Sveriges radios rapportering. Imamen vårdas fortfarande på sjukhus och har varit onåbar på grund av de skallskador som skjutningen orsakat. Enligt tidningen Dagens rapportering betonar Carl Bildt på sin blogg att händelsen är unik och Sverige skall göra allt vad vi kan enligt utrikesministern för att få fast gärningsmannen.

Om motivet till skottdramat i Strömsunds kan knytas till imamens kritik av Uzbekistan, något som än så länge är oklart, är det ett exempel på att en tolkning av islam kan användas för att kritisera rådande politiska förhållanden. Skjutningen visar också på ett tydligt sätt att det pågår en kamp om vem som anses ha rätt att yttra sig i en religions namn och att frågan om tolkningsföreträde ofta är förknippat med anspråk på makt. Dådet i Strömsund visar samtidigt att religion och migration kan knytas till globala processer och att kritik av en regim (i detta fall Uzbekistan) inte går obemärkt förbi. Under den senaste tiden har ytterligare en koppling mellan religion och politik uppmärksammats i samband med avslöjandet om att en svensk präst jobbade som angivare åt Östtyska säkerhetspolisen Stasi. Både fallet i Strömsund och den svenske angivaren kan därför ses som exempel på kopplingar mellan religion och politik.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Fattigdom, nöd och religion i det svenska folkhemmet

Den ljuva sommartid bär med sig förhoppningar om sol, bad och lata dagar för vuxna och barn. Men för allt fler människor innebär sommaren snarare en prövningens tid – en tid då pengarna inte räcker till och nöden känns mer påtaglig än under det vanliga året. Vid högtider som jul och påsk, men också under sommarhalvåret är det många kyrkor som får öppna sina dörrar för behövande människor. Mat, skor och fickpengar till utflykten till havet är exempel på utgifter som många inte klarar av i dagens Sverige.

I Svenska Dagbladet kunder vi läsa om hur antalet hjälpsökande som vänder sig till kyrkor i Stockholms stift har ökat med uppskattningsvis 25 procent under de senaste åren. Hårdare krav och en växande nöd är förklaringen till uppgången. När skolan slutar är det till exempel många barnfamiljer och ensamstående med barn som har svårt att få pengarna att räcka till och det blir en utmaning för ekonomin att laga flera mål mat om dagen. Nöden är inte endast koncentrerad till Stockholms förorter och liknande behov rapporteras också från på ytan sett mer välmående statsdelar som till exempel Östermalm. Hårdare krav på bidragsbehövande kombinerat med försämrade möjligheter till sjuk- och socialförsäkringar och en vikande arbetsmarknad innebär att många hamnar utan sysselsättning vilket gör att nöden växer enligt kyrkornas diakonala omvårdnad. Men nu drar Stockholms församlingar i nödbromsen. Pengarna räcker inte till och även kyrkorna får svårt att klara av det växande behovet. Att socialsekreterare uppmanar bidragssökande att vända sig till kyrkornas diakoner är fel enligt både Svenska kyrkan och Fredrik Jurdell som är chef för stadsövergripande sociala frågor i Stockholms stad. Trots detta konstaterande och att kyrkorna får allt svårare att klara av det sociala uppdraget på grund av vikande medlemstal som genererar mindre pengar för församlingarna återstår problemet med växande fattigdomen.

SvD:s reportage visar på ett tydligt sätt att religiösa organisationer får ta ett allt större ansvar för människors ekonomiska behov när det sociala skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt. Före den moderna statens framväxt var den sociala omvårdnaden en av kyrkans viktigaste uppgifter men i och med folkhemmets utbyggnad reducerades detta uppdrag och kyrkans primära syssla blev istället att ta hand om människors tro och andlighet. Ur detta perspektiv är det nya behovet dels ett exempel på att staten har förändrat synen på det sociala skyddsnätet och dels en illustration av att religiösa organisationer ofta får ta vid där staten misslyckas.

Vänder vi blicken utanför Sverige så ser vi att religiösa organisationer ofta fyller en sådan social funktion i flera länder i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Stödet för organisationer som till exempel Muslimska brödraskapet och Hamas tycks öka med att de har en omfattande social hjälpverksamhet i områden där staten inte kan eller vill ta sitt sociala ansvar. Denna utveckling förknippas vanligtvis med länder i tredje världen men inte med västvärlden. Men hur skall vi då förstå det faktum att kyrkor i Sverige tvingas att ta ett allt större ansvar för de som inte klarar sitt dagliga behov? På vilka sätt kommer barnfattigdom, hemlöshet och utanförskap att påverka det religiösa landskapet i Sverige? På vilka sätt har dessa processer en potential att förändra synen på religion och religiositet i Sverige. Och är denna form av religiöst baserade hjälpverksamhet egentligen annorlunda än den sociala hjälpverksamhet som till exempel Hamas och Muslimska brödraskapet bedriver i Mellanöstern?

Har ovan tecknade utveckling en möjlighet att påverka hur staten förhåller sig till religiösa organisationer och hur dessa skall finansieras? Nyligen kunder vi läsa här på bloggen att finansminister Anders Borg ansåg att de kristna kyrkorna hade fått tillräckligt med ekonomiskt stöd i Sverige och att det nu var dags att hjälpa och stödja de muslimska gruppernas behov. Hur rimmar denna politik med det faktum att kyrkorna i Stockholm i en ökad utsträckning får ta ett ansvar för de nödställds i dagens Sverige? Samtidigt som nöden är blind för människors religionstillhörighet är det viktigt att på peka att människor som tillhör en minoritet har svårare att komma in på arbetsmarknaden och därför är risken större för utanförskap bland dessa grupper. Oberoende av hur vi svarar på dessa frågor är frågan om diakoni och människors nöd tydligt sammankopplad med frågor som rör religion, politik och ekonomi. Områden som vi sällan förknippar med religion och religiositet i Sverige. Kanske det är dags att tänka om?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet