Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

fredag 20 september 2013

Ledande svensk teolog lämnar sin kristendom


Eskil Franck – framstående teolog, före detta rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut och tidigare ärkebiskopskandidat – har nyligen kommit ut med självbiografin Giv mig, min son, ditt hjärta (förlag: Fri tanke).  Eskil Franck är numera överintendent för Forum för levande historia och han har en lång och varierad yrkeskarriär bakom sig, förutom de teologiska uppdragen bland annat som rektor vid lärarhögskolan. Hans yrkesmässiga erfarenheter skulle vara nog så intressanta att läsa om, men det som gör denna biografi särskilt intressant ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, är att den är en uppgörelse med den kristendom som Franck fostrats i och bidragit till att upprätthålla och utveckla.

Sedan några år tillbaka har Eskil Franck nämligen avsagt sig sitt prästämbete och lämnat sin kristna tro för en position som kanske inte kan kallas ateistisk men som författaren i varje fall inte vill beteckna som kristen. ”Det jag nu har kvar av tro”, skriver han, ”är en öppning mot något större än jag själv, en sorts ödmjukhet inför universums förunderlighet”. Ibland, skriver han vidare, kan denna öppning ta sig uttryck ”i ett lågmält, trevande tilltal till Någon, ett sorts tillitens möte. Utan anspråk. Odogmatiskt”. 

Detta sista ord ”odogmatiskt” är signifikant. För det är en synnerligen dogmatisk form av Luthersk kristendom som Franck är fostrad i. Han växte upp i en småstadsmiljö präglad av strikt lojalitet med den Schartauanska läran. Här fanns lite tolerans och intresse för andra tankevärldar än den egna, homosexualitet sågs som en styggelse, jämställdhet som ett otyg och svenska kyrkans gradvisa liberalisering som ett brott mot Guds lagar. I boken beskriver Eskil Franck hur han under ungdoms- och studieåren i en rad omvälvande aha-upplevelser succesivt gjorde upp med den biblicistiska och trångsynta uppväxtmiljön. Här blev teologistudierna vid Lunds universitet en hjälp, inte minst för att tänka kring de bibliska texterna på ett historiskt och kontextualiserande perspektiv.

Och Eskil Franck blev också så småningom präst och en framstående teolog. Han disputerade på en avhandling om Johannesevangeliet och blev sedermera både docent i teologi och kandidat till ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan. Som rektor för pastoralinstitutet i Uppsala bidrog han till att reformera prästutbildningen och genom bibelteologiska inlägg bidrog han till att stärka en icke-fördömande hållning gentemot homosexualitet i Svenska kyrkan. Eskil Franck var alltså på hög ledarnivå med om att utveckla den liberala, antidogmatiska och rättighetsorienterade kristendomsform som idag präglar Svenska kyrkans hållning.

Samtidigt är det just hans problem med ohållbara dogmer som, om jag läser honom rätt, är det som fått honom att nu lämna sitt ämbete och kristendomen. Eskil Franck drivs av en längtan efter intellektuell hederlighet, han vill vara sann, ärlig och, med sitt eget ordval, rättskaffens. För honom håller det inte att predika utifrån Bibeln samtidigt som man känner till denna boks brokiga redaktionshistoria. Det håller inte att predika att Jesus är uppstånden och samtidigt inte tro att så verkligen är fallet. Att definiera tro som tillit snarare än försanthållande – så som är vanligt bland liberala teologer – räcker inte för Eskil Franck. Antigen tror man på de kristna dogmerna, resonerar han, eller så kan man inte på ett intellektuellt hederligt sätt, verka som präst i kyrkan. Här ekar hans berättelse av det lutherska ”allt eller intet”-tänkandet som också präglade de schartauanska sammanhang där han växte upp. Antigen är man med helhjärtat eller så står man utanför. Eskil Franck var helhjärtat med när han var barn, nu har livet, studierna och forskningen fått honom att ompröva sin position och då ställer han sig utanför.

Giv mig, min son, ditt hjärta kan läsas som ett tidsdokument över svensk modern religionshistoria, den är skildring av det religiösa landskapet i vårt land från dogmatisk gammalkyrklighet, via den svenskkyrkliga huvudfårans försök att både bredda och bevara det kristna arvet, till den explicita religionskritiken. Det är också en insiktsfull skildring av de utmaningar Svenska kyrkans står inför skriven av en man som i sitt eget liv levt och erfarit de positioner och predikament som skildras.

David Thurfjell
(Religionshistoriker, Södertörns högskola)


5 kommentarer:

  1. Intressant inlägg David. Skulle du kunna utveckla lite kring vad liberala teologer menar med tillit i relation till försanthållande?

    Simon

    SvaraRadera
  2. På frågan vad det betyder att "tro" på Gud betyder, framhälls det ibland att tro kan förstås på två sätt. Å ena sidan kan det betyda 'att hålla något för sant' som i meningen, jag tror att klockan är fyra. I den betydelsen är tro något som kan falsifieras. Men sen kan tro också användas i bemärkelsen tillit, som när en förälder säger att den tror på sitt barn, eller i utsagor som "vi måste tro att det kan bli fred". I denna betydelse är själva poängen med att tro ju att det är något man gör utan – eller mot –  empiriska evidens. Genom att anför att kristen tro tillhör den andra kategorin kan man ducka för kritiken att den är irrationell eller osannolik. Denna typ av argumentation förs ibland fram av kristna, ett särskilt vältaligt exempel är här den amerikanske teologen John Caputo. Samtidigt är det förstås många kristna teologer som menar att kristen tro handlar både om försanthållande och tillit och därmed underkänner denna typ av resonemang. Jag vill minnas att religionsfilosofen och teologen Ulf Jonsson framförde en sådan position i Signum för några år sen.

    Davi Thurfjell

    SvaraRadera
  3. Jag kan komplettera med upplysningen att KG Hammar har recenserat Eskil Francks självbiografi i Sydsvenskan den 29 september under rubriken "Tro och hopp". Länk: http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/tro-och-hopp/
    Med tanke på KG Hammar och Eskil Franck var kolleger i Svenska kyrkans högsta ledarskikt och ställde upp i samma ärkebiskopsval 1997 så är det förstås väldigt intressant. Jag har även skrivit en liten blogg utifrån mina reaktioner på recensionen. Den har rubriken: "Nr 51. Tips! KG Hammar recenserar Eskil Francks bok." (kan googlas).

    SvaraRadera
  4. Jag noterar också tankeutbytet mellan Simon Sorgenfrei och David Thurfjell om tro som försanthållande respektive tillit. Jag har ägnat en hel del tankemöda åt denna fråga. Utifrån den uppdelning mellan teistisk-metafysisk tro - otro (den mera konventionella trosfrågan) och existentiell tro - otro (som mycket grovt gäller människosyn och som är oberoende av tron på någon gudom eller något övernaturligt) som jag gör i boken "Existentiell livssyn - kristen tro?" så gör jag i en fotnot en lång analys av relationen mellan tro som försanthållande och tro som tillit. Den är kritisk till det gängse sättet att använda dessa begrepp och ger goda skäl för att det är missvisande och döljer mer än det tydliggör. Det är not 5 till kapitel 6 och har rubriken "Vad finns det för relation mellan tro och tillit?". Länk: http://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel6.htm#n5 Texten har femton år på nacken men håller bra fortfarande.

    SvaraRadera
  5. "Allt eller intet" - mitt i prick, kunde man säga. Den käre Eskil är nog fortfarande en gedigen schartauan i grund och botten.

    SvaraRadera