tisdag 22 oktober 2013

Kolonner i Gamla Uppsala. Den fornnordiska religionens centrum igår, idag, för alltid?

I dagarna har ett av Nordens till omfånget största arkeologiska upptäckter gjorts i Gamla Uppsala. Missionären Adam av Bremen beskriver i en kyrkokrönika från slutet av 1000-talet Uppsala som en plats där hedendomen fortfarande regerade och där det fanns ett gyllene tempel med gudabilder. Tor, Oden och Frej var gudarna man tillbad och utanför templet fanns en offerlund där man offrade mängder av djur och människor. Där fanns också en brunn i vilken människor offrades till gudarna. Adam var verksam inom Hamburg-Bremenstiftet som bedrev mission i Skandinavien. Än idag lockar Gamla Uppsala resenärer från när och fjärran, med sina tydliga fornlämningar och sitt museum.

Inom forskningen kring den fornnordiska religionen har ingen plats i Norden varit så diskuterad som Gamla Uppsala. Genom Adam av Bremens beskrivning har den fornnordiska kulten belysts menar många, medan andra har velat se texten som osannolik och överdriven. Men att platsen haft stor betydelse kan man sluta sig till även utan Adams text. Här tornar gravhögarna från folkvandringstid upp sig och den medeltida kyrkan och dess runstenar står som vittnen om en religiös kontinuitet över lång tid. Forntidsforskningens födelse under 1500- och 1600-talet med Olaus Magnus och sedermera rannsakningarna tog fasta på platsen och Uppsala blev av Olof Rudbeck den äldre beskrivet som Atlantis och vittnade om Sveriges storslagna förflutna. Under 1800-talets nationalromantiska era var Uppsala och dess högar också en naturlig plats att samla människor för högtidligheter och senare även politiska möten.
 
Gamla Uppsala tempel, som Olaus Magnus föreställde sig det
 
Gamla Uppsala har alltså länge varit en plats som har inspirerat och fascinerat generationer och de restaurangbyggnader som finns där i dag i ”fornnordisk” stil minner om de bilder och fantasier man gjort sig av den historiska platsen. Adam av Bremens beskrivningar av människooffer i träd och källor, det gyllene templet med sin kedja och hans redogörelse för hur svårkristnade svearna var har gjort att intresset även inom akademin varit fortsatt mycket stort, också i modern tid. Jag drar mig till minne ett av Stefan Brinks Ssessoc- (sessoc? Scesoc? Sssseeeessoccc?) seminarier på arkeologen i Uppsala under tidigt 2000-tal, där det utlovades markradarrapporter av Magnus Alkarp och Neil Price. Nyheten fyllde seminarierummet som inget annat. Vad hade man hittat? Var det TEMPLET? Det visade sig vara möjliga rester efter kyrkliga byggnader, kanske en klosterträdgård, vilket i sig inte är illa alls, men en viss besvikelse spred sig ändå i rummet. Just templet har ända sedan Sune Lindqvists optimistiska och fantasifulla fabricering av ett tempel där kyrkan i dag står varit det som mest vridits och vänts på: Francois Xavier Dillman kunde konstatera att översättningen sannolikt inte pekade på ett tempel utan ett triclinium, alltså en gästabudssal. Kultplatskontinuiteten som länge diskuterats, bland annat i projektet Sveriges kristnande, kunde alltså förklaras med att byggnaderna varit multifunktionella och därför i någon mån missförståtts av Adam. Adam hade ju förövrigt inte varit i Uppsala men fått sina uppgifter från den danske kungen Sven Estridsson, väl förtrogen med läget i Uppsala. Men en viss glidning i materialet får man nog räkna med.

Var låg då ”templet” i Gamla Uppsala? Säg det. Trots uppmärksamheten kring platsen har det grävts väldigt lite. Man skulle kunna förvänta sig att det var väl utgrävt och kartlagt, men så är alltså inte fallet. Två av högarna har grävts ut, men för över hundra år sedan och i övrigt så har utgrävningarna varit av mindre omfattning. De hus, hallar, som har hittats runt den medeltida kyrkan har kunnat dateras till tiden före Adams beskrivning så den möjliga hallbyggnad som han beskriver är fortfarande som en tvål i badkaret. Varför har man då inte grävt mer? Som vanligt är svaret: pengar. De flesta grävningarna i Sverige är så kallade exploateringsgrävningar, något ska byggas och då görs en arkeologisk inventering. Hittas något så gräver man.

Därför har de senaste årens utgrävningar kring Gamla Uppsala följts med stort intresse av alla som sysslar med det forntida Skandinavien. Den storskaliga grävning som nu pågår och som i dagarna har visat upp enastående resultat, kan vi tacka banverket för. En järnvägstunnel ska förbättra tågtrafiken norrut och då har man satt spaden i jorden.

Det enorma monument som nu hittats och daterats till 400-500-tal, var förut helt okänt. Monumentet består i 144 höga stolpar och måste ha varit mycket imponerande på sin tid och är det även med våra mått mätt. Arkeologerna tänker sig att de stora stolphålen har innehållit 8-10 meter höga stolpar i en lång rad. Varför dessa har placerats på det här sättet är ännu oklart. Har de markerat någon gräns av juridisk art eller markerar de en religiös plats? De pampiga stolparna måste ha synts på långt håll, så att tanken var att de skulle imponera på folk är nog ganska säker. Det visar också att platsen Gamla Uppsala långt innan Adam av Bremens text var en plats där man satsade stort kapital och som var centralt i landskapet. Det här sätter ju också andra saker i ljuset: vad menar vi med fornnordisk religion? Vanligtvis så ser vi den som en vikingatida religion (800-1050) och som återspeglas i det fornisländska medeltidsmaterialet. Gamla Uppsala pekar dock på att det inte riktigt är så enkelt. Det här nya materialet från 400-500-talet och Adams text från cirka 1070 hamnar utanför denna tidsram. Då blir frågan större. Vad är nya religioner? Vad är religiös förändring och hur ska vi se på Nordens kristnande?

Enligt myten har docent Ulf Drobin någon gång sagt att verkligheten är kalejdoskopisk. Gamla Uppsala är ett bra exempel på det. Undan för undan får vi nya uppgifter och långsamt vrider sig verkligheten och vår bild av en plats är plötsligt en annan, utan att man riktigt märkt när förändringen skett.

De nya fynden i Gamla Uppsala ger nya fält av associationer, vad har inspirerat till dessa långa rader av pelare? Rom, ett kärt ämne för projektet Vägar till Midgård? Kolonner av marmor? Visserligen vet vi fortfarande inte var templet/gästabudssalen/hallen låg, men vi har fått nya gåtor att lösa…

Maths Bertell

Lektor i religionshistoria, Mittuniversitetet

måndag 21 oktober 2013

Islam och politik i Egypten och Jordanien

I en ledare i DN i söndags diskuterar Erik Helmerson sharias roll i den nya egyptiska konstitution som just nu håller på att sammanställas. Som Helmerson skriver kretsar debatten i denna fråga främst runt artiklarna 2 och 219 i den gamla konstitutionen. Artikel 2 lyder:

Islam är statsreligion och arabiska statens officiella språk. Islamiska sharias principer är den primära källan till lagstiftningen.

Denna artikel infördes i konstitutionen sedan 1971 men modifierades 1980 (då frasen ”Islamiska sharias principer är en källa till lagstiftningen” ersattes med att dessa är ”den huvudsakliga källan”). Artikel 219 i den konstitution som antogs 2012, när Mursi var president, preciserade dessutom vad ”islamisk sharia” innebär:

Islamiska sharias principer inbegriper dess universella indikatorer [adillataha al-kulliyya], dess juridiska och underliggande principer [qawa´idaha al-usuliyya wa-l-fiqhiyya] och dess etablerade källor inom de sunnitiska rättskolorna.

Den arabiska texten är närmast oöversättlig eftersom den innehåller flera tekniska termer från fiqh (som brukar översätta med ”islamisk jurisprudens”). Det innebär i alla fall at sharia definieras först och främst som fiqh, alltså muslimska religiösa experters tolkningar av vad sharia är. Dessa tolkningar kommer de fram till genom specifika metoder att härleda konkreta regler från de religiösa källorna (Koranen, hadith, konsensus och ijtihad). Dessa metoder för härledning kallas usul al-fiqh (usuliyya i citatet) och är en särskild disciplin inom islamiska vetenskaper. Artikeln definierar vidare att denna tolkningsvetenskap beaktar de underliggande principer som tidigare generationer av lärde utgått ifrån i sina tolkningar (qawa´id) men även de universella principer som kan härledas ur de religiösa källorna.

Om detta verkar komplicerat så kan det politiska resultatet formuleras begripligt: endast religiösa experter med en lång utbildning och som är väl insatta inte bara i Koranen och hadith-litteraturen (de berättelser om vad Profeten Muhammed sagt och gjort i olika sammanhang), utan även i hela den efterföljande tolkningstraditionen, har behörighet att avgöra vad som är islam. Och dessa experter finns naturligtvis på det anrika islamiska universitet al-Azhar. Denna institutions position befästes dessutom i artikel 4 i konstitutionen från 2012 enligt vilken al-Azhar skulle konsulteras i alla frågor som rör sharia, utan närmare definition vilka frågor detta var.

Det var Muslimska brödraskapet och olika salafistiska partier, snarare än al-Azhar, som drev igenom artiklarna 4 och 219 i konstitutionen från 2012. Brödraskapet hade länge krävt att al-Azhar skulle återfå en självständigare roll efter att president Nasser la institutionen under effektiv statlig kontroll. Men bara några månader efter att konstitutionen antagits hamnade president Mursi och den av Brödraskapet dominerade regeringen på kollisionskurs med al-Azhar. Bland annat dömde al-Azhar ut ett lagförslag som skulle införa islamiskt korrekta (alltså räntefria) obligationer.

I det senaste förslaget till en ny konstitution definierar artikel 2 fortfarande sharia som den primära källan för lagstiftningen men artikel 219, som definierade sharia, har tagits bort. Artikel 4 är kvar men frasen att al-Azhar ska konsulteras i frågor som rör islam är borta. Artikeln garanterar emellertid fortfarande institutionens självständighet gentemot statlig inblandning.
Det stora frågetecknet i förslaget till en ny konstitution är emellertid militärens roll. Militären står fortfarande utanför civil kontroll och försvarsministern utses av den militära hierarkin (artikel 171). Civila kan fortfarande ställas inför militärdomstol för brott ”som direkt berör de väpnade styrkorna” (artikel 174).

DN-ledaren nämner också Zamzam-initiativet i Jordaniens som ett hoppfullt moderat islamiskt alternativ och som ”har utmanat Muslimska brödraskapet med en ny vision av religionen.” Initiativet lanserades förra året av medlemmar av det jordanska brödraskapet som var missnöjda med ledningen. Enligt den artikel på al-Monitor som citeras i artikeln är initiativets mål att förnya den islamiska diskursen och betona religiös och politisk pluralism. Samtidigt antyder artikeln en bakomliggande motsättning mellan medlemmar av palestinsk bakgrund (alltså jordanska medborgar av palestinsk bakgrund) och av östbanksjordansk bakgrund. Zamzam-initiativet skulle i så fall representera en vilja hos de senare att koncentrera sig på jordansk inrikespolitik framför Palestinafrågan. Det framgår också att detta initiativ har som målsättning att arbeta för reformer inom den jordanska konstitutionens ramverk, vilket alltså innebär att man inte utmanar kungens ställning.

Vad detta innebär är oklart. Ett problem med det jordanska Muslimska brödraskapet har varit att det gick i samma fälla som de egyptiska. Moderrörelsen har behållit en stark kontroll över det politiska parti som det bildat, Den islamiska handlingsfronten (Jabha al-´amal al-islami), och gett sina egna intressen företräde framför partiets vilket omöjliggjort både politiska kompromisser och att attrahera väljare genom att gå mot mitten. Detta skiljer både det jordanska och egyptiska Brödraskapet från det tuniska al-Nahda och det marockanska Rättvise- och utvecklingspartiet, vilka båda leder koalitionsregeringar i dessa båda länder. Al-Nahda var ett politiskt parti från början och har ingen moderrörelse att ta hänsyn till medan Rättvise- och utvecklingspartiet har frigjort sig från sin moderorganisation (jag skrev om detta i Sydsvenskan 31 juli i år men artikeln finns dessvärre inte tillgänglig på nätet).

Det är möjligt att det är dessa erfarenheter som inspirerat Zamzam-initiativet. Risken är att det går den marockanska vägen snarare än den tunisiska. Rättvise- och utvecklingspartiet fick möjlighet att bildar en koalitionsregering efter att ha blivit det största partiet med ungefär en fjärdedel av rösterna i valet 2011 men också för att det sedan 1990-talet bevisat sin lojalitet till kungamakten. Efter bara ett och ett halvt år i regeringsställning har det visat sig lika koopterat och underdånigt som den koalition av före detta oppositionspartier som hade styrt Marocko mellan 1998 och 2011. När regeringen ombildades för två veckor sedan tvingades partiet dessutom att kompromissa bort ett antal ministerposter. Den springande punkten kanske inte är synen på islam utan attityden till makten.

Rickard Lagervall

Islamolog vid Lunds universitet

lördag 19 oktober 2013

En modern inkvisition i ärkebiskopsvalets spår?


I DN idag skriver Lena Andersson en mycket roande och intressant artikel om ”dunbolsterteologi”. Detta gör hon mot bakgrund av den senaste tidens diskussioner i samband med valet av ny ärkebiskop inom det kristna samfundet Svenska kyrkan. 

Jag förstår till fullo Anderssons frustration. Hon är religionskritiker. Hur tusan ska hon kunna kritisera denna teologi som varken säger det ena eller andra? Hur ska hon kunna föra en allvarlig filosofisk diskussion om Guds natur med någon som vägrar att uttala sig om vad denna natur består i, någon som möter varje argument med en fråga, eller som svänger sig med otydliga formuleringar som att ”Gud är relation”?  

Som religionsvetare har jag dock ett lite annat intresse. Vad är orsakerna till att samfundets främsta representant för fram en sådan teologi? Jag har ingen anledning att betvivla att ärkebiskopen själv är övertygad, men en viktigare fråga är varför samfundet i stort sällar sig till den. En möjlig, men kanske lite krass, förklaring är ekonomisk. 

En idéburen organisation som är beroende av medlemmars bredvillighet att finansiera verksamheten genom medlemsavgifter gör nog bäst i att synkronisera sina officiella idéer med medlemmarnas. Fortfarande är medlemsavgiften dold bland en mängd andra siffror i inkomstdekarationen, men det är nog bara en tidsfråga innan fler upptäcker att det i många fall är en ganska ansenlig summa man betalar årligen. Detta i kombination med att kollektivanslutningen av nyfödda upphörde 1996 borgar för ett stort framtida tapp i antalet betalande medlemmar.   

För samfundet gäller då att formulera en ideologi som är tillräckligt vag för att kunna omfattas av alla som nu är medlemmar. Detta innebär att man bör vara öppen för olika ståndpunkter i svensk folkreligiositet: de som har svårt med treenigheten och helst ser Jesus inte som Guds återuppståndna son och världens frälsare, utan som på sin höjd en vis man; de som har lite svårt med det där med helvetet, och hellre ser återfödelse; de som anser att alla religioner nog egentligen är densamma; de som omfattar någon form av vad jag brukar kalla Bamse-moral: man ska vara snäll, framför allt mot de svaga, och särskilt om man själv är stor och stark.

En snävare teologi leder till problem. Redan nu innebär ett konstant, om än litet, medlemstapp svårigheter för samfundet. Utgifterna är desamma, eller växande. I reklamkampanjer pekar samfundet på det utan tvivel viktiga arbete man bedriver på olika nivåer i det svenska samhället och internationellt. Samtidigt är det ett faktum att de stora kostnaderna inte ligger där, utan i löpande utgifter för uppvärmning och underhåll av byggnader och inte minst löner för att officianter ska utföra ritualer nödvändiga (nåja, kanske inte enligt dunbolsterteologin) för människors frälsning. I denna situation vore det ekonomiskt självmord att företräda något annat än just en "dunbolsterteologi".  

Men vad ska då de religionskritiker göra som likt Andersson tycker att situationen av teologisk oklarhet är ett problem (snarare än ett fenomen intressant att analysera och förklara)? De kan alltid pröva att gå vägen via Svea rikes lag. Här blottar jag nu inför kollektivet av religionsvetare i Sverige min djupa okunskap. Jag visste faktiskt inte förrän igår, tack vare en artikel i tidningen Dagen, att följande är del av gällande svensk rätt

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund [...].
Vad innebär denna formulering i det som benäms Lagen om svenska kyrkan (1998:1591)? Man kan jämföra med liknande beskrivande formuleringar i Regeringsformens första paragraf ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.Den offentliga makten utövas under lagarna.” 
Det är ingen tvekan i det senare fallet att det som ser ut som beskrivningar också är tydliga direktiv om hur det ska vara. Således är det inte orimligt att tolka formuleringen i Lagen om Svenska kyrkan på liknande sätt, alltså att samfundet, enligt lag, ska vara evangelisk-lutherskt
Jag lämnar för tillfället den lite pikanta detaljen i paragraf 4 av samma lag att till samfundets lagstadgade uppgifter hör att ”utöva [---] mission” och fokuserar den citerade första paragrafen. Här har vi nämligen en möjlighet för personer som, likt Lena Andersson, upprörs över samfundets otydlighet i trosfrågor. Jag är inte jurist, men i teorin borde väl vilken medborgare som helst genom anmälan till någon relevant myndighet (det lokala poliskontoret?) kunna sätta igång en rättsprocess där samfundet ställs till svars: är man ”evangelisk-luthersk” eller inte? Rättsväsendet skulle tvingas ta ställning till vilken teologi som är den rätta, också i detaljer. Olika vittnen med specialkompetens skulle kallas in för att nå klarhet i frågan. Är den rena lutherska läran om jungfrufödseln att denna ska tolkas symboliskt eller bokstavligt? Är det verkligen så att muslimer och kristna dyrkar samma gud? Hur bevisar man detta ”bortom allt rimligt tvivel”? Är Jesus den enda vägen, eller finns det flera? Tänk vilken religionsvetenskapligt intressant rättsprocess det skulle bli. En modern inkvisition. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

onsdag 16 oktober 2013

En duglig person vald till ärkebiskop?



Biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén, har med absolut majoritet valts till ärkebiskop. Ett antal kandidater har fått färre röster. De som röstat är ledamöter i domkapitel eller stiftsstyrelsen, biskopar eller kyrkligt anställda i Uppsala stift, inalles ca 300 röster.
Det mesta tyder på att det är en duglig person som valts. CV är imponerande och vittnar om insatser i Sverige såväl som internationellt. Vitsord från min (ganska smala) bekantskapskrets i Lunds stift är entydiga: det här en person med såväl djup som spets.

Funktionen och jobbet som ärkebiskop är svår. Kyrkohistoriker talar om att funktionen ändrar den person som utses. Att leda Svenska kyrkan i ett nationellt och internationellt sammanhang ställer stora krav. Det är inte i alla lägen som krav och förväntningar internt inom kyrkan, nationellt i Sverige och internationellt inom kristenheten går att få ihop. Med en sådan positionsbeskrivning brukar smidighet framhållas som kardinaldygd (om uttrycket tillåts).

Men just smidighet har fått en ledamot i kyrkans läronämnd att kasta in handduken. Den emeriterade migrationsforskaren Eva Hamberg har avsagt sig såväl prästämbete som kyrkomedlemskap. Sådana reaktioner från den kyrkliga högerflygeln kan bli fler. Förmodligen är det oundvikligt, något slags kostnad. Vinsten kan vara att kyrkans ledare visar att vägen till och in i trossamfundet inte främst är ett kunskapsprov.

Just det: somliga lägger stor vikt vid att den valda nya ärkebiskopen är kvinna.

Jørgen Straarup
professor i religionsvetenskap
Södertörns högskola

måndag 7 oktober 2013

Hanteringen av en gurus reliker

I min förra kommentar ställde jag frågan hur SN Goenka kommer att vördas efter sin död.  Även i en rörelse som har tonat ned betydelsen av materialitet och ritualer, blir det tydligt att ting och hur man handskas med dem är betydelsefullt.

Relikerna efter meditationsläraren tycks fortsätta vara laddade med något av den kraft och karisma som har omgivit SN Goenka under sin levnad.

 Meditation i Global Pagoda i närvaron av Goenkas reliker.
Inom rörelsen kan man förklara detta fenomen med begreppet dhatu, att det finns en kraft som är relaterat till den buddhistiska läran, Buddhan, och upplysningen, som kan vara särskilt stark på vissa platser eller förmedlas via vissa personer. Goenkas lärare U Ba Khin lät till exempel sända ut vad han kallade nibbana dhatu, upplysningskraft, till sina elever på fastställda klockslag. Goenka har under sin levnad ansetts vara en stor meditationsmästare som också besitter en speciell pedagogisk förmåga och närvaro i sin person. Det är kanske inte så förvånande att guru-fenomenet i Indien av forskare beskrivs ha många likheter med evangelikal kristendom, där karismatiska andliga ledare är publika och synliga i samhället och vars närvaro märks bland annat via kabeltv-nätverk. Nanda (2009) har typologiserat gurufenomenet i Indien och noterar att det går att särskilja tre tydliga typer: mirakelskaparen, den filosofiske gurun, och de som är kända för sin yoga eller meditation.
Mirakelskaparen är beroende av sin dragningskraft som skapas av de mirakel han eller hon utför, och hit kan Mata Amritanandamayi och Sathya Sai Baba räknas. Den andra typen är känd och vördad för sina skickliga utläggningar av vedisk filosofi och hur detta kan appliceras på nutida problem. Den tredje typen, dit SN Goenka kan räknas, är kända för sin undervisning i introspektion och hur de lär ut yoga eller meditation.

Bloggen Burmadhamma, en kollektiv och anonym blogg som förmedlar nyheter och kommentarer relaterade till burmesiska former av buddhism, låter berätta att relikerna av SN Goenka (det som återstår efter kremeringen) har förts till Global Pagoda, den jättelika meditationspagod som rörelsen låtit bygga utanför Mumbai till åminnelse av Burmas betydelse för bevarandet av meditationspraktiken. Där anordnades under söndagen en gemensam meditationsstund i närvaron av relikerna av SN Goenka. Relikerna förs sedan (idag) till Burma, och till meditationscentret Dhamma Joti som är rörelsen huvudcentrum i Yangoon. På meditationscentrat görs förberedelser för att ta emot askan. Enligt uppgift kommer en bil, dekorerad med blommor, att transportera relikerna dit och meditatörer kommer kunna besöka centret och stanna över natten för att hylla meditationsmästaren. Sedan påbörjas "Den sista resan". Goenkas aska kommer att spridas i Irrawaddyfloden av hans vän munken Sitagu Sayadaw. Detta kommer att ske från tre orter (Yangoon, Myityina, Mandalay) de kommande tre dagarna med start i morgon, den 8 oktober.

Katarina Plank, FD,
Göteborgs universitet

tisdag 1 oktober 2013

Kristendomskunskap återinförs i norska skolor


Mandag kveld ble en ny samarbeidsavtale mellom partiene Høyre, Fremskrittspartiet, Venstre og Kristelig Folkeparti lansert. Avtalen medfører blant annet endringer for religionsundervisning i norske skoler. I punkt 4 l) står det:

RLE-faget endrer navn til KRLE (Kristendom, religion, livssyn og etikk), og kravet om at faget, i tråd med kompetansemålene, skal inneholde minst 55 pst kristendom
gjeninnføres.

Det nye faget «KRLE» avløser dermed læreplanen i Religion, Livssyn, og Etikk (RLE) for grunnskolen. RLE-faget ble introdusert av Kunnskapsdepartementet i 2008, og erstattet dermed den tidligere læreplanen Kristendoms-, Religions-, og Livssynskunnskap (KRL) fra 1997.

Bakgrunnen for innføringen av RLE-faget var at syv familier gikk til sak mot den norske stat fordi deres barn ikke fikk fullt fritak fra undervisningen i KRL-faget. Fire av familiene anket saken helt Den europeiske menneskerettighetsdomstolen (EMD) i Strasbourg, som i 2006 slo fast at Norge hadde krenket familienes religionsfrihet jf. Den europeiske menneskerettighetskonvensjonen. Ifølge EMDs dom medførte KRL-faget en klar prioritering av kristendomskunnskap i forhold til andre religioner og livssyn. KRL-faget var innført som obligatorisk religionsundervisning i grunnskolen. Ifølge EMD skal en obligatorisk undervisning i religion være «objektiv, kritisk og pluralistisk», og medføre saklig og likeverdig formidling av religion som et kunnskapsfag. På denne bakgrunn fant EMD at KRL-faget var i strid med menneskerettighetskonvensjonen.

Religionsundervisning i Norge har i en årrekke vært et omdiskutert tema. Da KRL-faget ble innført i 1997 ble det møtt med sterke protester fra blant annet humanister, jøder og muslimer som mente at staten krenket deres religionsfrihet. Da faget ble avskaffet i 2008 ble tilsvarende sterke reaksjoner vekket fra de som mente landets kristne kulturarv nå ville bli svekket. Når det nå innføres en ny kursendring for religionsundervisningen i Norge tyder mye på at diskusjonen om religionsundervisning vil bli gjenopptatt.

Religionsdidaktikeren Wanda Alberts har foreslått et rammeverk for europeisk religionsundervisning basert på en sekulær-integrerende modell (Alberts 2007). Mens land som Sverige og England har innført en slik pluralistisk undervisningsmodell, gjeninnfører Norge en konfesjonell religionsundervisning hvor kristendommen har klar forrang foran andre religioner og livssyn. Med innføringen av det nye KRLE-faget trosser Norge med andre ord anbefalinger fra både religionsvitere og fra EMD. 

Marianne Bøe
Doktor i religionsvetenskap vid Universitetet i Bergen