Politisk satir i Egypten underhåller och oroar

Den egyptiske satirikern Bassem Youssef blev känd under revolutionen och har nu hamnat i blåsvädret, anklagad för att underminera president Morsi i sina satiriska nyhetsprogram på TV (El-Barnamig, ’Programmet’) där politiker och andra görs lustiga. Där har han bland annat i ett program presenterat Morsi som Farao och kallar honom ”SuperMorsi” istället för president Morsi. Att likställa en president med en farao är att hävda att han ger sig själv all makt, vilket också Morsi försökte med i ett dekret höstas men han tvingades att dra det tillbaka efter stora protester. Den typ av politisk satir som förekommer i Programmet hade varit helt otänkbart före revolutionen och programmet är en frisk fläkt i dagens Egypten.

I en tid då det är en stor oro i Egypten över framtiden för pressfrihet och censur, liksom yttrandefrihet generellt, har anklagelserna mot Bassem Youssef  seglat upp stort. Morsi och regeringen har anklagats ligga bakom men de har försvarat sig och svarat att konstitutionen ger utrymme för pressfrihet och att det inte är regeringen som ligger bakom anklagelserna utan enskilda jurister, meddelar al-Jazeera. Åtminstone officiellt säger sig regeringen respektera yttrandefrihet och demokrati, men många i Egypten tvivlar på att det stämmer överens med verkligheten och det finns en utbredd rädsla för vad den nya konstitutionen, som nyligen röstades igenom, skall innebära. Det var framförallt islamistiskt orienterade personer som deltog i utvecklingen av förslaget till konstitution och det råder en oklarhet vilken roll islamiska lagar faktiskt kommer att få, liksom vilket utrymme för press- och yttrandefrihet som i praktiken kommer att råda. Tidigare har Programmet också anklagats för att vara blasfemiskt av konservativa muslimer och vi lär få höra mer om både Programmet och censur/pressfrihet i Egypten framöver.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Internationella blasfemidagen

Idag, den 30 september, firas det internationella blasfemidagen. Högtiden hölls för första gången år 2009, efter ett initiativ av Center for Inquiry. På sin hemsida presenterar sig organisation såhär:

To oppose and supplant the mythological narratives of the past, and the dogmas of the present, the world needs an institution devoted to promoting science, reason, freedom of inquiry, and humanist values. The Center for Inquiry is that institution.

Anledningen till att man firar blasfemidagen just den 30 september är att man vill visa sitt stöd för publikationerna av Muhammadkarikatyrerna i danska Jyllandsposten samma datum år 2005. I USA har dagen uppmärksammats genom föredrag och utställningar. Hur många som firar dagen och engagerar sig i evenemangen är oklart.

I Sverige är högtiden ännu så gott som okänd. Men Humanistbloggen gör ett försök att sprida budskapet genom att publicera en bild av en kondom som ska likna jungfru Maria, Jesus som ödla (förstod inte riktigt den…) och en glad Muhammad med blodindränkt sabel, samt den välkända danska karikatyren av Muhammad med bomb i turbanen. Man lyfter med andra ord fram redan inarbetade föreställningar och fördomar om katolicism som negativ till preventivmedel och islam som speciellt våldsam.

Om blasfemidagen kommer att bli en stark framtida tradition eller inte återstår att se. Personligen tycker jag att det skulle vara intressant att ägna en speciell dag om året åt rolig, smart och viktigt religionskritik.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Demonstranter i Mellanöstern, varför är de så arga?

Det verkar som om antiislamisk propaganda ännu en gång har lyckats väcka starka känslor i Mellanöstern. Medierna (SvD, DN, Aftonbladet) rapporterar om kravaller i Kairo och Libyen som nu sprids till andra länder. USAs ambassadör i Benghazi har dödats och USAs ambassad i Kairo har stormats och fått sin flagga nerriven av en uppretad folkmassa.

Bakgrunden till protesterna verkar vara en amatörfilm kallad Innocence of Muslims, uppladdad på årsdagen av 11 septemberattackerna, i vilken Muhammed beskrivs som en skojare. Filmen påminner mest om ett halvtaskigt studentspex men få av de som demonstrerar har sannolikt sett den. Istället är det den amerikanska ambassadörens försök att ta avstånd från denna film samt påstådda kopplingar till den amerikanske Koran-brännarpastorn Terry Jones som väckt ilska och indignation. Terry Jones lär i dagarna också varit med och arrangerat ett jippo i Florida kallat “The International Judge Mohammad Day”.

Det finns förstås mycket att säga om denna och tidigare liknande konflikter. En fråga som många ställer sig i Sverige är kanske hur vissa muslimer kan bli så provocerade av sånt här. Det tycks finnas en lättkränkthet i dessa demonstranters reaktion som är svår att förstå från ett svenskt utifrån perspektiv. Hur kan man då förstå detta? Varför blir folk så arga? Här är några tänkbara svar:

(1) Man känner sig träffad av provokationen. Provokationer – som denna film och Terry Jones tribunal onekligen måste klassas som – är till för att provocera. Och man blir provocerad, inte bara på grund av innehållet, utan också fördet faktum att nån vill provocera en. Någon muckar, då blir man förbannad.

(2) Man gillar Muhammed och betraktar honom som en helig profet, inte bara för att Islams lära säger så, utan för att islam med alla dess symboler är en del av ens identitet och självbild. Man kanske associerar profeten till sin barndom och sina anhöriga och då blir smädandet av honom också ett smädande av dessa.

(3) Man brottas med en känsla av maktlöshet och frustration. Frustration över att leva i ett dysfunktionellt samhälle, frustration över en arabisk vår som kanske inte leder till något så bra som man hade hoppats, frustration över världspolitiken, över palestina-konflikten, över arbetslöshet, korruption, dåliga idrottsresultat, en dålig skola. Vaga grejer som är svåra att sätta fingret på men som gör behovet av en syndabock desto starkare.

(4) Man upplever att ”väst” (denna occidentalistiska abstraktion) ligger bakom många av de bekymmer man har. I egyptiska läroböcker i historia för motsvarande högstadiet, nämns kontakter med Europa vid två tillfällen. Det ena är i kapitlet om korstågen, och det andra nästföljande kapitel som har titeln ”de förnyade korstågen”och som handlar om kolonialismen. Fokuset på övergrepp och förödmjukelse är totalt dominerande. Dessa texter läser alla egyptiska barn i skolan. Många lär sig dem utantill. Minnet av kolonialismen är alltså i högsta grad levande. Palestinakonflikten och kriget mot terrorismen har inte gjort detta bättre.

(5) Man är uttråkad. Förortslivet utan pengar är inte alltid så upphetsande för unga män (det är ju mest sådana som stormar ambassader). Lite rättfärdig kamp mot personer som bevisligen smädar en måste kännas som en uppfriskande omväxling. Denna samma drivkraft som ligger bakom många unga manliga bråkstakars härjningar – allt från fotbollshuliganer till islamistligister – tror jag inte man ska underskatta.

(6) Man är trött på snacket om yttrandefrihet och om demokratiska rättigheter som aldrig tycks åkallas när det gagnar en själv. Ett klotter på den amerikanska ambassadväggen lyder enligt International Herald Tribune: ”Om er yttrandefrihet nu inte har några gränser, kan ni inte då tillåta oss vår frihet att agera”.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola