Vad vill Kristen opinion?

Skribenterna på bloggen Kristen opinion skrev nyligen ett inlägg om vad de vill uppnå med bloggen där de säger sig vilja ”väcka frågor, vända på stenar och höja det sänkta taket i Svenska kyrkan”. Mot bakgrund av den s.k. imamdebatten anser skribenterna att kyrkliga företrädare inte förmådde att argumentera teologiskt och att religionsdialogen styrdes av andra icke-teologiska agendor. Inlägget visar också en oro för att upplysningsarvet är satt på undantag i dessa postmoderna modeteoriers era, och som religionsvetare studsar jag knappast när skribenterna istället menar att det som är sant är sant i objektiv mening och att de samtidigt skriver att de vill försvara vetenskaplig metod. De punktar även upp några utgångspunkter där de bland annat vill kritisera ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum”, som ett led i att de vill problematisera Svenska kyrkans identitet. De vill också fungera som en ”front mot religiös paternalism och självgodhet, oavsett vilken religion som utövar den - även om den kallas ’religionsdialog’ och bedrivs av förment liberala kristna teologer.” Detta med flum återkommer också på bloggen Churchmill, som det länkas till på bloggen. Där skriver journalisten Siewert Öholm ett kritiskt inlägg om SR:s livsåskådningsredaktion, som han menar driver en teologiskt okunnig och religionssynkretistisk programpolitik, där urvalen präglas av flummighet och romantik. I inlägget stör han sig på att islam och kristendom blandas samman och att en präst i Svenska kyrkan deltagit i en bön för islams utbredning. Båda blogginläggen verkar anse att det ekumeniska arbetet inom Svenska kyrkan har gått för långt och blivit alltför inkluderande gentemot andra religiösa traditioner, och främst är det islam som kommer upp som exempel.

För en utomstående så framstår bloggen som en intressant religiös strategi som illustrerar hur några svenska kristna teologer försöker bemöta det förändrade svenska samhället och Svenska kyrkans roll i det. Samtidigt som det – åtminstone för mig – framstår som något luddigt och oklart vad som avses med ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum” och vilka agendor som skribenterna anser styrde religionsdialogen efter imamdebatten, vilket skulle vara intressant att läsa mer om. Sannolikt är bloggen ett uttryck för att medlemmar i Svenska kyrkan har olika åsikter om vad Svenska kyrkan är och bör vara, och att just denna blogg syftar till att göra teologin i svenska kyrkan tydligare på vissa punkter. Man får intrycket att skribenterna anser att Svenska kyrkan blivit för ”tam” och postkolonialt dialogorienterat. Det framgår inte i inlägget vad religionsdialog är, eller bättre uttryckt, vad skribenterna anser att det bör vara. De presenterar sig själva som att stå i en klassisk liberal protestantisk position, vilket de menar har få motsvarigheter i det offentliga samtalet, och man kan då undra vad som skulle skilja deras religionsdialog från de omnämnda liberala kristna teologernas paternalistiska och självgoda religionsdialog.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Islam – en medelväg till dialog och samexistens

I helgen (8-9 juni) var jag på en konferens i Stockholm  som handlade om islam som en religion som förespråkar tolerans och samexistens. Den rubrik som satts för mötet var: ”Tillsammans för att främja värden av dialog, tolerans och samlevnad” och det var också något som gick igen i många av talen. Teman för talen i de olika sessionerna var Religion, Kultur och Media och för en religionsvetare var det naturligtvis extra intressant att höra vilken islambild som presenterades. Återkommande ord var tolerans, samexistens, dialog, kommunikation och ordet ”wasatiya” i betydelsen centum eller medelväg, nämndes och stod också med i texter som delades ut från det Kuwaitiska Awqaf-ministeriet, som var en huvudsponsor. Islam presenterades som en medelväg som var emot extremism av alla slag och det betonades att man skulle vara god mot alla, inte bara muslimer, och att det var viktigt att inte bara komma med vackra ord utan att dessa också skulle avspeglas i människors beteende. Det betonades också att det var viktigt att jobba emot alla former av rasism, islamofobi och antisemitism. Många talare under båda dagarna var eniga om att, som Jan Henningsson uttryckte det, den kortaste vägen mellan två hjärtan är leendet. Det återkom också att dialog inte var ’dawa’, mission, så initiativet bakom konferensen var alltså inte att konvertera andra till islam.

Bland arrangörerna fanns många muslimska organisationer i Sverige, t.ex. al-Risalah Skandinaviska stiftelse och Svenska fatwarådet. Jag hade blivit inbjuden av Abdelhafid Mebrouk som deltog i organisationen. Även Hassan Moussa som är ordförande för Svensk islamisk stiftelse för dialog och kommunikation deltog i organisationen och han höll några inlägg där han passionerat talade om Sverige som hade tagit emot honom och att han såg det som av yttersta vikt att försvara Sverige och de utländska delegaterna måste ha fått ett intryck att Sverige var väldigt generöst och tolerant mot muslimer. Inga större diskussioner om det svenska politiska klimatet eller svensk media kom upp. Den danske imamen Abdelwahed Petersen talade dock om hur muslimer och islam demoniseras i dansk press. Under mediadiskussionen togs också upp att det i västvärlden finns en rädsla för islam och muslimer och även tvärtom att muslimer har en rädsla för västvärlden, och att man kan förstå det historiskt och att det är viktigt att journalister tar sitt ansvar och försöker nyansera.

Bland de inbjudna gästerna fanns arabiska diplomater och religiösa företrädare, t.ex. stormuftin från Oman, Ahmed bin Hamad al-Khalili ovh Ahmed Hlayyel från Jordanien och många många fler. Organisatörerna hade ansträngt sig att få deltagare från olika länder och en talare var t.ex. från Iran. Men förutom religiösa dignitärer återfanns även journalister som Othman Othman från al-Jazeera, Mohammed Salam från den saudiska kanalen Iqra’ Och Mohammed Safi från al-Jazeera, som bidrog till att diskutera mediabilden.

Bland svenska talare återfanns t.ex. Mehmet Kaplan från Miljöpartiet, Professor Klas Borell från Mittuniversitetet, Max Stockman från SST, Kaj Engelhart från katolska kyrkan och Jan Henningsson, UD, som förövrigt talar vansinnigt bra arabiska vilket imponerade på alla deltagare. Här kan tilläggas att de två översättarna onekligen hade ett tufft jobb under konferensen och förtjänar en varsin guldstjärna!

Endast vå muslimska kvinnor återfanns bland talarna, Suad Buhamra frå Kuwait och norska konvertiten Sandra Meriem Moe, som i sitt tal berättade att hon är den enda muslimska ledaren i Norge. För övrigt kan jag tillägga att kvinnor deltog i konferensen och lyssnade på samtalen och de var engagerade och hade väldigt insiktsfulla kommentarer, men dessa hölls inom gruppen av kvinnor endast, vad jag lade märke till åtminstone. Så förhoppningsvis får fler muslimska kvinnor tillfälle att tala vid nästa dialogkonferens! Tanken är nämligen att detta skall vara en återkommande konferens och då får vi också hoppas få höra mer om konkreta förslag på hur dialogarbete i praktiken kan gå tillväga. Personligen tycker jag också att det är synd att svensk media inte var på plats och rapporterade om detta dialoginitiativ från svenskt muslimskt håll men förhoppningsvis ändras även det till nästa konferens.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

10 juni, 2012