Konst och religionskritik

I en krönika i Expressen kallar kriminologen Leif G W Persson konstnärerna Elisabeth Ohlsson Wallin och Lars Vilks landets ”minst betydande konstnärer” och menar att de sysslar med en sorts mobbing av religiösa grupper. Naturligtvis har han fel, i alla fall i det första påståendet. Få svenska konstnärer har fått sådant genomslag, såväl internationellt som nationellt som EOW och Vilks. Sedan kanske deras konstnärliga kvalité och betydelse kan ifrågasättas. Det ska jag inte uttala mig om. Men deras religionskritiska gärning kan vara intressant att reflektera lite kring.

EOWs utställning Ecce Homo har sedan 1998 skapat både upplopp, bombhot och ansträngda relationer mellan exempelvis Sverige och Vatikanen. Samtidigt ställer denna och senare utställningar intressanta frågor om kristendom och sexualitet, frågor som diskuterats på ett för många kristna HBTQ-personer ofta positivt. Även Lars Vilks rondellhund och pågående islamkritiska konstprojekt väcker frågor om yttrandefrihet i relation till religion och föreställningar om helighet och okränkbarhet. Dessa är viktiga, vare sig vi uppskattar Vilks projekt eller inte.

Personligen tycker jag att konsten är en bra arena för att väcka denna sorts frågor. Genom sin mångtydighet kan bildkonst provocera fram obekväma men angelägna diskussioner.

Samtidigt har G W Persson rätt i att såväl Ohlson Wallins som Vilks konst uppfattas som provocerande och stötande – som mobbing – av vissa troende. Det är också en viktig diskussion att ta. Har konsten något moraliskt ansvar?

Vad tycker ni?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet