Medlemskap stoppat på grund av homosexualitet

Smyrnakyrkan i Göteborg som är en del av pingströrelsen har hamnat i blåsväder efter att en person som har sökt om återinträde i församlingen har nekats medlemskap på grund av att han är homosexuell och för att han önskar att gifta sig som homosexuell. Pastor Urban Ringbäck förklarar församlingens och styrelsens ställning i frågan på följande sätt när han talar med GT/Expressen:

"Världen är komplex. Vi har ingen självklar syn på det. Vi nöjer oss med att säga att grundtanken i skapelse­ordningen är att sexualiteten har en huvudsaklig plats mellan man och kvinna."

Media har framför allt fokuserat två aspekter i sin bevakning. För det första sitter ett flertal framgångsrika affärsmän och tjänstemän som till exempel mediejätten Stampens vd Tomas Brunegård i styrelsen för Smyrnakyrkan. Förutom pastor Ringbäck och Brunegård har ingen av de övriga styrelsemedlemmarna valt att yttra sig i frågan när GT/Expressen har försökt att få en kommentar. För det andra uppmärksammas att Pingsrörelsen och Smyrnakyrkan tar emot statsbidrag från SST.

Samtliga personer som söker medlemskap i församlingen får tydligen acceptera att bli utfrågade om sin syn på bland annat sexualitet. I det ovan nämnda fallet var problemet, enligt pastor Ringbäck, att den person som sökte återinträde dels var homosexuell och dels önskade att gifta sig. Att gifta sig som homosexuell tycks vara en omöjlighet enligt Ringbäck och enda lösningen för  homosexuella är att leva i celibat. På samma sätt accepterar inte kyrkan sex utanför äktenskapet eller sex innan man är gift enligt uppgifter som återges av GT/Expressen.

Även om fallet har anmälts till DO tycks det inte vara möjligt att stoppa församlingen från att ta emot statsbidrag eftersom diskrimineringslagarna inte gäller ideella föreningars attityder till medlemsfrågor. DO anser därför inte att det finns någon grund för anmälan och församlingen kommer inte att fällas enligt de uppgifter som har lämnats i media. Trots denna juridiska utgångspunkt är det en omstridd fråga huruvida teologiska tolkningar de facto skall få ligga till grund för medlemskap och det är rimligt att anta att frågan kommer att väcka en fortsatt debatt och att vi har all anledning att återkomma i fallet här bloggen.

Smyrnakyrkans uppfattningar om sexualitet är dock inte nya. GT/Expressen rapporterar bland annat att församlingens förre pastorn, Jack-Tommy Ardenfors, också har uttalat sig negativt om homosexuella. Han skall bland annat ha jämfört homosexualitet med den livsstil som fanns i Sodom och Gomorra och att homosexualitet "aldrig varit och kommer heller aldrig att vara naturligt" enligt GT/Expressen.

Enligt civil- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) är rådande lagstiftningen bra och staten skall inte pröva församlingars teologiska grund utan endast ta ställning till huruvida de bidrar till det demokratiska samhället. Mot denna bakgrund har staten bland annat hindrat Jehovas Vittnen att få statsbidrag eftersom dessa uppmanar sina medlemmar att inte rösta i allmänna val och att dra sig undan samhället. Enligt Attefall resonemang strider inte Smyrnakyrkans teologiska grund för medlemskap mot rådande lagstiftning och församlingen har därför möjlighet att fortsätta att få statsbidrag.

På församlingens hemsida kommenteras händelsen och medias rapportering framställs som ett stort misstag och man betonar rätten att få ha "en teologiskt grundad syn på äktenskap och sexualitet" och att den i vissa "enstaka fall fått konsekvenser för medlemskapsfrågan". Vad som avses med en teologiskt grundad syn framkommer inte på hemsidan och det är uppenbart att flera kristna inte kommer fram till samma teologiskt grundade slutsats när de läser Bibeln - ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är detta ett tydligt exempel på att teologiska urkunder kan läsas och tolkas på flera olika sätt. 

Fallet i Göteborg är inte första gången församlingar och föreningar kritiseras för att de har en negativ syn på homosexualitet samtidigt som de tar emot pengar från staten. I april 2011 fick bland annat den muslimska ungdomsföreningen, TUFF, skarp kritik för att de hade bjudit in Bilal Philips som bland annat hade uttalat sig mycket negativt om homosexualla. TUFF hade bland annat fått pengar av ungdomsstyrelsen för att motverka rasism och en del av dessa pengar gick till inbjudan av Philips. Ungdomsstyrelsen som stödjer och delar ut pengar till föreningar och organisationer som inte "strider mot demokratins idéer, det vill säga tanken om alla människors lika värde" hade tidigare gett stöd till TUFF. När Philips predikan och inbjudan till en konferens i Göteborg uppmärksammades (bland annat av SvD:s Per Gudmundsson och i flera andra medier) beslutade Ungdomsstyrelsen att TUFF fick betala tillbaks de pengar som hade används för att bjuda in Philips och för att arrangera konferensen i Göteborg. Enligt Ungdomsstyrelsens ordförande Per Nilsson är det viktigt att markera att alla former av intolerans och rasism är oacceptabla. Nilsson betonar detta i sitt uttalande på Ungdomsstyrelsens hemsida när han säger:

"Islamafobin och andra former av negativa attityder mot och föreställningar om olika grupper av människor är ett problem både i Sverige och i vår omvärld, därför är stödet för att förebygga och motverka alla former av rasism ett viktigt statsbidrag som inte får missbrukas..."

Ungdomsstyrelsens beslut visar på ett tydligt sätt att församlingar och föreningar som använder statsstöd för en verksamhet som understödjer intolerans och rasism kan få sina statsbidrag ifrågasatta och att man kan bli återbetalningsskyldig. Huruvida Smyrnakyrkans agerande kan föranleda en granskning eller en förändrad attityd från staten när det gäller bidrag till församlingen är en öppen fråga, men av de rapporter som har återgets i media tycks så inte vara fallet.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Asiaterna är de nya svenskarna

Vi fick en kommentar på vårt förra inlägg, som vi vill ge ett längre svar till eftersom det bland annat antyddes att vi ”exotiserade” asiatiska religioner.

Avsikten med vårt inlägg var självklart inte att på något vis ”exotisera” asiatiska religioner, istället valde vi att fokusera på dessa religioner av flera anledningar. Först och främst har diskussionen om ökat statsstöd till trossamfund haft integration som ledmotiv, och ser man till de grupper som utgör de största invandrargrupperna de senaste åren så utgörs dessa av människor som kommer från just asiatiska länder där buddhism, hinduism, sikhism och andra asiatiska religioner praktiseras. Exempelvis har Thailand och Kina toppat listor för antalet beviljade uppehållstillstånd och uppehållsrätter under flera år i rad. Indien har kommit tätt efter med arbetsmigration som främsta skäl. Flera av dessa återvänder till hemländerna eller fortsätter till andra länder, men anhörigmigrationen i dessa grupper antyder också att många kommer för bosättning och väljer att stanna. Vi menar inte att buddhister, hinduer och sikher ska betraktas annorlunda än andra samfund, utan just tvärtom – att regelverket bör ändras så att fler grupper inom olika religioner - och även livsåskådningar - kan ha möjlighet att få statligt stöd och synliggöras i samhället. Emellertid är det just människor från de asiatiska länderna som idag utgör en stor del av de nya svenskarna. Eftersom vår forskning är religionsantropologiskt inriktad med fokus på dessa religiösa grupper har vi också erfarenhet av de svårigheter som många föreningar och grupper inom dessa religioner möter i det svenska samhället och som ofta hänger samman med andra frågor om integration, representation och upplevd diskriminering. De asiatiska religionerna kan också vara ett typexempel på hur svårt det kan vara att uppfylla regelverkets kriterier för religioner som historiskt karakteriseras av stor kulturell, språklig och religiös mångfald.



Faktum är att de flesta av de asiatiska religionsgrupperna i Sverige har varit mycket framgångsrika att organisera sig och etablera tempel och gurdwaras. Idag finns det exempelvis mer än 40 föreningar för indisk religion och kultur och många av dessa har byggts upp helt på donationer från församlingsmedlemmarna, hemlandet och/eller andra diasporagrupper. Flera av dessa föreningar har anpassats till en svensk föreningsmodell för att skapa representation och dialog med samhället, men också för att kunna använda sig av möjligheten att kunna lyfta någon form av bidrag. Många av dessa föreningar har sålunda den ”livskraft” som SST kräver, men problem uppstår kanske främst i samband med kravet på nationell samordning och vissa kriterier som utgår från kristen syn på religion och organisation.



Eftersom SST kräver att samfund skall ”betjäna minst 3 000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet” har en möjlighet varit att skapa samarbetsråd.

Representanter för dessa nationella råd överlåts att avgöra vilka som ska bli inkluderade eller exkluderade, vilket också kan leda till att vissa grupper blir nekade medlemskap om de ses som kontroversiella och inte faller inom mainstream-tolkningarna av de religiösa traditionerna. Det kan därför vara problematiskt att överlåta sådana bedömningar till grupperna själva, och ett förslag som vi lyfter fram är att som i Danmark istället överlåta detta till religionsvetare och jurister som är tränade i att kunna analysera religiösa yttringar. Vi menar inte heller att anställda med uttalad kristen bakgrund skulle vara diskvalificerade att arbeta med religionsfrågor, istället vill vi bara peka på en inneboende risk att man inte ifrågasätter rådande mallar för organisationsstrukturer och religionsdialoger. Hur ska exempelvis religiösa grupper och traditioner som av ideologiska skäl inte har någon ”präst/pastor/rabbin/imam eller motsvarande” söka organisationsbidrag för medlemmar som sköter den dagliga verksamheten? Om de förespråkar och praktiserar organisatorisk egalitarianism, som sikhismen exempelvis gör, innebär det att församlingarna måste anpassas till organisationsformer likt de abrahamitiska religionerna.

Vi är självklart medvetna om den historiska bakgrunden till svensk politik när det gäller religion, och instämmer att mycket har skett sedan 1970-talet då svensk invandrings- och integrationspolitik ändrades. Men detta är knappast en ursäkt för inte ställa ytterligare krav på förbättring av ett regelverk anpassat till den verkliga religiösa mångfald som existerar i Sverige. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att statsstöd handlar inte bara om pengar, utan även om synlighet och representation i samhället, framför allt då SST ofta används som en måttstock på Sveriges mångreligiösa landskap eftersom det saknas pålitlig statistik. I Sverige marknadsförs begrepp som mångkultur och integration, men underliggande finns många gånger en etnocentrisk diskurs som omöjliggör för många utlandsfödda att komma till tals och känna sig inkluderade med samma rättigheter. Alternativet blir i flera fall att låta etniskt svenska istället föra talan. Att ha ett regelverk som är anpassat efter hur framförallt kyrkor är uppbyggda på nationell nivå kan ses som ett uttryck för bristande kunskap om religioner och mångkulturalism inom ramen för denna diskurs och bidrar till osynliggöra den mångfald religioner som faktiskt existerar.

Kristina Myrvold,

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Strukturell diskriminering när asiatiska religioner utestängs från ökade statsbidrag till trossamfund

Det är lovvärt att regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler. Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna. Kanske är det hög tid att regelverket ses över?

För drygt ett år sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund (då 10 miljoner kronor)  hänvisades till att religiösa samfund spelar en viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella, religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.

Men tittar man på statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De 22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt erkännande och understöd.

Frågan är hur väl regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka. Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet, och ibland skeptiska till statlig inblandning.

Regelverket förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald. När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige (HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.

Exemplet med Sverige buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter, snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de underrepresenterade i samarbetsrådet.

Samtidigt går det att ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet, sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra trossamfund.

Statsbidraget skulle kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar, utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för anställda med kristen bakgrund.

Medan argumenten för ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och marginaliseras därför ytterligare.

Kristina Myrvold

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet