Hedningarnas förgård

Som vi tidigare berört på bloggen verkar religionsdialog vara på modet, igen. I dagens DN kan vi läsa en intervju med Vatikanens kulturminister, kardinal Gianfranco Ravasi, som är på Sverigebesök. Detta med anledning av projektet "Hedningarnas förgård". Namnet anspelar på en plats framför templet i Jerusalem där judar och icke-judar förr kunde mötas och diskutera, och projektet beskrivs som ”en del i kyrkans strävan att skapa ett forum tänkt som en intellektuell mötesplats mellan troende och icke-troende.”

Enligt artikeln har dessa samtal redan pågått i två år och blivit en stor succé. Vad i succén består är mer oklart. Kardinal Ravasi säger till DN att samtalen i ”Hedningarnas förgård” inte syftar till att omvända dem som inte tror eller till att sprida evangeliet. Ambitionen är istället att samtalen ska gå över frågor om tro och otro och att tanken är att ”troende och icke troende ska diskutera sådant som är centralt i människors liv: smärta, det onda, rättvisa, liv och död. Vad är sanning? Vad är lagligt?”

Denna prövande attityd till religion och religiös attityd är naturligtvis sympatisk och viktig i mångreligiösa samhällen. Men, visar det sig snart, svår att leva upp till. Kardinal Ravasi vänder sig mot vad han kallar religiös fundamentalism och konfessionell identitetspolitik. Han skulle tänka sig för två gånger innan han kallar en fundamentalist som dödar en annan människa för troende – ”detta är inte tro, utan religion på villovägar.” På samma sätt menar han att det är fel att kalla New Age för religion – det är ”fitness för själen, men ingen riktig tro”.

Kardinalen verkar alltså skilja på sann och falsk tro och religion, men tyvärr framgår det inte i de korta citat DN publicerar vad som är utmärkande för dessa kategorier. Men man kan fråga sig om det är en gynnsam utgångspunkt för religionsdialog att redan inledningsvis diskvalificera vissa religiösa uttryck som falska?

Eller är det snarare så religionsdialog borde föras? En kritik som framförts mot dialogprojekt är att de huvudsakligen engagerar religiösa experter som redan delar ett inklusivt förhållningssätt till religiös mångfald. Det är ju inte dessa som behöver föra dialog, menar man, utan snarare de som inte är överens.

Kanske är det viktigare att diskutera de olikheter som karaktäriserar pluralistiska samhällen, än att sopa dessa under dialogmattan?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Påvens dilemma

I en kommentar till mitt inlägg nedan om Vatikanens kritik av nunnan Margaret Farleys bok JustSex skriver bloggaren som kallar sig Xenolith:

Ååååh,Tänk om man kunde få sin blogg offentligt kritiserad av Vatikanen! Vad göra? Tror mig redan gjort det mesta: förnekat guds existens, kritiserat kyran, ifrågasatt Jesus...

Sex Pistols manager Malcolm McLaren var mästaren av den sortens marknadsföring. Jag har också för mig att den svenska hip hop-gruppen Just D på 1990-talet åkte dit i en bil med en revolver i handskfacket. Feta rubriker. Sedan visade det sig att de själva hade ringt in tipset till polisen. Fler feta rubriker…

Men i fallet Vatikanen tror jag att det rör det sig om andra mekanismer. Det ska mycket till för att påven ska kritisera Xenoliths blogg. Eller den här bloggen för den delen. Snarare kan det vara så att de har mer att vinna på religionskritiska röster, än de har att förlora.

Sveriges Radios alltid lika intressanta Människor och tro har sista tiden haft flera inslag om katolska reformrörelser i Europa. Vad dessa har gemensamma är att de, liksom Margaret Farleys bok (som kom ut redan 2006), länge bemötts med tystnad av Vatikanen. Men i och med att de attraherat allt fler katoliker har påven till slut känt sig tvingad att markera mot dem. Men detta har fått motsatt effekt. Som i fallet med JustSex har det lett till allt fler fått upp ögonen för dessa tolkningar. 

Helmut Schüller, ledare för det så kallade kyrkoherde-initiativet, som talar för kvinnliga präster och mot det krav på celibat som traditionellt följer med ämbetet, ser symptomatiskt nog påvens markering mot rörselsen som ett erkännande.

Detta är ett intressant dilemma som religiösa (och andra) auktoriteter alltid står inför, men som exploderat i och med den spridning alternativa uttryck kan få i nya medier. Genom att kritisera konkurrerande tolkningar riskerar Vatikanen att undergräva sin makt, snarare än att stärka den.

Gudsförnekande bloggare kan istället bidra till att stärka Vatikanens makt eftersom så gott som alla katoliker, snarare än att splittras i inomreligiösa tolkningskonflikter, kan enas i ett avståndstagande mot en grovhuggen religionskritik. Få saker är så bra för sammanhållningen som en gemensam fiende. 

Djävulen bor, som det heter, i detaljerna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet