Konst och religionskritik

I en krönika i Expressen kallar kriminologen Leif G W Persson konstnärerna Elisabeth Ohlsson Wallin och Lars Vilks landets ”minst betydande konstnärer” och menar att de sysslar med en sorts mobbing av religiösa grupper. Naturligtvis har han fel, i alla fall i det första påståendet. Få svenska konstnärer har fått sådant genomslag, såväl internationellt som nationellt som EOW och Vilks. Sedan kanske deras konstnärliga kvalité och betydelse kan ifrågasättas. Det ska jag inte uttala mig om. Men deras religionskritiska gärning kan vara intressant att reflektera lite kring.

EOWs utställning Ecce Homo har sedan 1998 skapat både upplopp, bombhot och ansträngda relationer mellan exempelvis Sverige och Vatikanen. Samtidigt ställer denna och senare utställningar intressanta frågor om kristendom och sexualitet, frågor som diskuterats på ett för många kristna HBTQ-personer ofta positivt. Även Lars Vilks rondellhund och pågående islamkritiska konstprojekt väcker frågor om yttrandefrihet i relation till religion och föreställningar om helighet och okränkbarhet. Dessa är viktiga, vare sig vi uppskattar Vilks projekt eller inte.

Personligen tycker jag att konsten är en bra arena för att väcka denna sorts frågor. Genom sin mångtydighet kan bildkonst provocera fram obekväma men angelägna diskussioner.

Samtidigt har G W Persson rätt i att såväl Ohlson Wallins som Vilks konst uppfattas som provocerande och stötande – som mobbing – av vissa troende. Det är också en viktig diskussion att ta. Har konsten något moraliskt ansvar?

Vad tycker ni?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

HBTQ-altartavla lämnas tillbaks till konstnären

Skara domkyrka vill inte ha den altartavla som konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin skänkte till domkyrkopastoratet i samband med teveprogrammet konstkuppen! Konstverket är tänkt som en alternativ altartavla i samband med gaybröllop föreställer HBTQ-personer i paradiset enligt Sveriges radios rapportering.

I Ohlson-Wallins version av paradiset finns det två Adam och två Eva av olika hudfärg och ormen avbildas med ett ansikte som föreställer en välkänd transperson från Skara. Medan kyrkorådets ordförande anser att de har blivit utsatta för en kupp, menar konstnären att det är en politisk handling. Trots att kyrkorådet anser att Jesus var en provokatör som stod på de svagas sida i samhället tycks man anse att altartavlan är allt för politisk. För Ohlson-Wallin avslöjar oviljan att ta emot konstverket en ”mörk fläck” och det är en skam för kyrkan menar konstnären. Domkyrkoförsamlingen som bland annat har biskoparna Erik Aurelius och Åke Bonniers stöd menar istället att "den typen av politisk handling hör hemma på en annan arena än som altartavla i Skara domkyrka” enligt SR:s rapportering. Det andra skälet som anges till varför man inte vill ta emot tavlan är att det inte är genomförbart att altartavlan "förvaras någonstans för att rullas fram efter begäran vid särskilda HBTQ-tillfällen."

Om vi lämnar de praktiska detaljerna så visar reaktionerna att frågor om sexualitet och religion ofta skapar diskussioner och konflikter om moral, etik och normer. Medan vissa grupper väljer att tolka sin religion på ett sådant sätt att den bevarar vad som uppfattas vara rådande normer (den dominerande heteronormen enligt kritikerna) är andra grupper istället redo att omtolka och ifrågasätt sin religions traditioner för att finna alternativa synsätt på till exempel sexualitet och samliv. För en närmare diskussion om dessa frågor se till exempel Simon Sorgenfreis inlägg här på bloggen. Men utan att gå in på teologiska tolkningstraditioner är det också viktigt att betona att det offentliga rummet och speciellt medias rapportering har blivit en betydelsefull spelplan för teologiska diskussioner som handlar om sexualitet. Mot denna bakgrund är det kanske till och med så att Ohlson-Wallin i större utsträckning uppnår sitt syfte att ifrågasätta hur vissa kristna ser på hbtq-frågor när Skara domkyrka inte vill ta emot hennes konstverk. Genom en uppståndelse i media synliggörs skiljelinjer och ömma punkter avslöjas. För hur många är det som egentligen känner till hur altartavlan ser ut i Skara domkyrka innan Ohlson-Wallins ”konstkupp”? Samt hade detta blivit en nyhet överhuvudtaget om kyrkan istället hade valt att acceptera konstverket?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet