Den kritik som framkommit sedan vår kommentar på FHS senaste rapport om
våldsbejakande (religiös) extremism och som publicerats den 5 november här på
bloggen kan delas upp i några lösa kategorier: 1) religionsvetarnas självgodhet
är oberättigad (d.v.s. dessa akademiker gör inte sin forskning tillgänglig för
den breda allmänheten eftersom de inte riktigt tror att allmänheten kan förstå
deras komplexa argument, eller så är de självupptagna och instängda i sina egna
teoretiska föreställningar); 2) religionsvetarna begår epistemologisk ”synd”
genom att inte inkludera muslimers diskursiva ramverk som relevant i sina
försök att besvara deras sekulära föreställningar om religiösa personer; 3)
religionsvetarna gillar att problematisera religion, d.v.s. dekonstruera andras
föreställningar om vad dessa tror att religion är och därmed påvisa hur fel
dessa föreställningar är, än värre blir det eftersom religionsvetare inte riktigt
verkar erbjuda alternativa förklaringar till själva frågan om vad religion
skulle kunna vara. Med andra ord, de tillför inte mycket nytta till vår
förståelse av religion eller dess roll i radikaliseringen av ett till synes
fåtal unga människor.
Alla dessa punkter är relevanta och viktiga att adressera, samtidigt som
åtminstone några av kritikerna kan ha missat huvudsyftet med vårt inlägg. Vi
gjorde ett försök att identifiera på vilket sätt religionsvetenskap kan bidra
till en ökad förståelse av hur, varför, när och var radikaliseringen sker. En
viktig tanke har varit att forskare i samhällsvetenskap och humaniora i allt
större grad behöver samverka eftersom den sociala och ideologiska komplexiteten
kräver många insikts- och infallsvinklar för att få en samlad och empiriskt förankrad
bild av vad radikalisering är (teoretisk kategori), hur och var (empirisk
kategori) den sker, samt varför (förklarande/teoretisk).
FHS-rapporten togs som ett exempel där vi tror att religionsvetenskapliga
förklaringsmodeller kan erbjuda viktiga verktyg till att förstå på vilket sätt
religionen används av våldsbejakande extremister till att rättfärdiga olika
typer av våld. Religionsdiskursen är central i hur IS/al-Qaida formulerar och
analyserar den sociala och politiska verkligheten de upplever, så frågan är
inte om de är islamiska eller inte - för deras retorik är ju uppenbart
förankrad i delar av den mångfacetterade traditionen med en historia som vi
kallar islam, utan den viktiga frågan rör varför vissa ungdomar stödjer dessa
gruppers (religiösa) föreställningar. Vi kan notera att den absoluta
majoriteten av muslimska lärda, teologer, ledare samt den muslimska allmänheten
inte tycker att dessa föreställningar/tolkningar/praktiker passar in i dagens
värld. Verkligheten är att de flesta offer för IS våld, och samtidigt dess mest
högljudda kritiker är just andra muslimer, inte minst majoriteten av salafistiska
grupper, som vanligtvis brännmärker IS-anhängare som khawarij, den
tidiga versionen av muslimska extremister som förespråkade våld – men det är en
annan historia.
Vi vet också att det finns hundratusentals muslimer i vårt land utav
vilka mindre än trehundra personer ska ha anslutit sig till olika
våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Vad säger det om religionens roll i
våldsbejakande radikaliseringsprocesser i Sverige? Att dessa processer är
marginella på det stora hela? Ja, det verkar så. Men även om så är fallet är
det en akademikers jobb att problematisera dessa till synes uppenbara fakta och
sätta dessa i ett sammanhang (social, politisk, historisk, ekonomisk o.s.v.).
För att det är just genom att problematisera olika fenomen som vi kan förstå
vad de betyder och hur de påverkar samhället i stort. Detta innebär inte att
relativisera dessa fenomen. I bästa fall betyder det att separera det relevanta
- t.ex. det som kan hjälpa oss förstå hur individer dras till radikala
tolkningar och praktiker, från det mindre relevanta i sammanhanget – det som
försvårar vår förståelse av radikaliseringen, som t.ex. polemik och
politisering av olika slag. Det är därför viktigt att påminna oss om att de
olika teoretiska och metodologiska verktyg som vi använder oss av är själva
grunden för vår systematiska förståelse av verifierbar kunskap. Och det är just
här en del av kritiken mot vårt ursprungliga inlägg riktar sig mot.
Det har skrivits hyllmeter om olika epistemologiska och ontologiska
paradigmdebatter. Det är bara att konstatera att oenigheten finns, men att den
är obalanserad till fördel för den sekulära paradigmen, inte minst p.g.a. att
den akademiska eliten som befattar sig med religionsvetenskap och andra typer
av samhällsvetenskap och humaniora i vårt land accepterat det som norm. Det
betyder givetvis inte att denna majoritet hushåller ”Sanningen” – utan hen får
se det som den dominanta verkligheten som alla måste förhålla sig till och inte
minst kritisera. Vi får samtidigt inte glömma att teorier existerar för att
hjälpa oss att systematisera observerbara data (t.ex. skrivna texter,
kollektiva och individuella beteenden, visuella uttryck, statliga
institutioner, ritualer o.s.v.) som vi samlar in och analyserar i syfte att
förstå och slutligen föra fram slutsatser som vi kan förhålla oss till. Så när
vi skriver att religionsvetenskaplig forskning kan bidra till bättre förståelse
av religiös våldsbejakande extremism är det inte samma som om att hävda att det
är det bästa sättet.
Och sen då, kan man fråga sig? Varför är religionsvetare tysta om dessa
till synes djupa insikter? Som det påpekats av andra är forskarna inte tysta,
de är helt enkelt upptagna med att både fördjupa sina kunskaper och undervisa
om den på våra universitet och högskolor – en ganska viktig uppgift, inte sant?
Samtidigt är det viktigt att påpeka (inte skjuta ifrån sig ansvaret, om
någon nu tror det) att statliga myndigheter, politiker, journalistkåren och den
breda allmänheten har ett ansvar att ta del av dessa slutsatser. Forskarna
finns tillgängliga. Kan de bli bättre? Naturligtvis. Ett sätt, som det
föreslagits, är att fortsätta utveckla meningsutbytet med muslimer och andra
typer av minoriteter i samhället, så att det inte blir så att vi endast pratar om dessa samhällsgrupper utan med dem.
När det gäller att hitta lösningar till problem som rör radikaliseringen är
det svårare. Bara för att man kan identifiera olika orsakssamband mellan
upplevd utanförskap, fattigdom, rasism, våldsbejakande onlinediskurser and
andra socio-psykologiska faktorer betyder det inte att man är effektiv
policyanalytiker. För att lösa komplexa samhällsproblem (inklusive
radikaliseringar av olika slag) så behövs det en bred sammanslutning och
samordning av existerande kunskap – och på många sätt sker detta även om det
inte är lika uppenbart för alla som deltar i samtalet.
Emin Poljarevic,
Qatar University
