Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

måndag 16 november 2015

Religionsvetares relevans


Den kritik som framkommit sedan vår kommentar på FHS senaste rapport om våldsbejakande (religiös) extremism och som publicerats den 5 november här på bloggen kan delas upp i några lösa kategorier: 1) religionsvetarnas självgodhet är oberättigad (d.v.s. dessa akademiker gör inte sin forskning tillgänglig för den breda allmänheten eftersom de inte riktigt tror att allmänheten kan förstå deras komplexa argument, eller så är de självupptagna och instängda i sina egna teoretiska föreställningar); 2) religionsvetarna begår epistemologisk ”synd” genom att inte inkludera muslimers diskursiva ramverk som relevant i sina försök att besvara deras sekulära föreställningar om religiösa personer; 3) religionsvetarna gillar att problematisera religion, d.v.s. dekonstruera andras föreställningar om vad dessa tror att religion är och därmed påvisa hur fel dessa föreställningar är, än värre blir det eftersom religionsvetare inte riktigt verkar erbjuda alternativa förklaringar till själva frågan om vad religion skulle kunna vara. Med andra ord, de tillför inte mycket nytta till vår förståelse av religion eller dess roll i radikaliseringen av ett till synes fåtal unga människor.

Alla dessa punkter är relevanta och viktiga att adressera, samtidigt som åtminstone några av kritikerna kan ha missat huvudsyftet med vårt inlägg. Vi gjorde ett försök att identifiera på vilket sätt religionsvetenskap kan bidra till en ökad förståelse av hur, varför, när och var radikaliseringen sker. En viktig tanke har varit att forskare i samhällsvetenskap och humaniora i allt större grad behöver samverka eftersom den sociala och ideologiska komplexiteten kräver många insikts- och infallsvinklar för att få en samlad och empiriskt förankrad bild av vad radikalisering är (teoretisk kategori), hur och var (empirisk kategori) den sker, samt varför (förklarande/teoretisk).

FHS-rapporten togs som ett exempel där vi tror att religionsvetenskapliga förklaringsmodeller kan erbjuda viktiga verktyg till att förstå på vilket sätt religionen används av våldsbejakande extremister till att rättfärdiga olika typer av våld. Religionsdiskursen är central i hur IS/al-Qaida formulerar och analyserar den sociala och politiska verkligheten de upplever, så frågan är inte om de är islamiska eller inte - för deras retorik är ju uppenbart förankrad i delar av den mångfacetterade traditionen med en historia som vi kallar islam, utan den viktiga frågan rör varför vissa ungdomar stödjer dessa gruppers (religiösa) föreställningar. Vi kan notera att den absoluta majoriteten av muslimska lärda, teologer, ledare samt den muslimska allmänheten inte tycker att dessa föreställningar/tolkningar/praktiker passar in i dagens värld. Verkligheten är att de flesta offer för IS våld, och samtidigt dess mest högljudda kritiker är just andra muslimer, inte minst majoriteten av salafistiska grupper, som vanligtvis brännmärker IS-anhängare som khawarij, den tidiga versionen av muslimska extremister som förespråkade våld – men det är en annan historia. 

Vi vet också att det finns hundratusentals muslimer i vårt land utav vilka mindre än trehundra personer ska ha anslutit sig till olika våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Vad säger det om religionens roll i våldsbejakande radikaliseringsprocesser i Sverige? Att dessa processer är marginella på det stora hela? Ja, det verkar så. Men även om så är fallet är det en akademikers jobb att problematisera dessa till synes uppenbara fakta och sätta dessa i ett sammanhang (social, politisk, historisk, ekonomisk o.s.v.). För att det är just genom att problematisera olika fenomen som vi kan förstå vad de betyder och hur de påverkar samhället i stort. Detta innebär inte att relativisera dessa fenomen. I bästa fall betyder det att separera det relevanta - t.ex. det som kan hjälpa oss förstå hur individer dras till radikala tolkningar och praktiker, från det mindre relevanta i sammanhanget – det som försvårar vår förståelse av radikaliseringen, som t.ex. polemik och politisering av olika slag. Det är därför viktigt att påminna oss om att de olika teoretiska och metodologiska verktyg som vi använder oss av är själva grunden för vår systematiska förståelse av verifierbar kunskap. Och det är just här en del av kritiken mot vårt ursprungliga inlägg riktar sig mot.

Det har skrivits hyllmeter om olika epistemologiska och ontologiska paradigmdebatter. Det är bara att konstatera att oenigheten finns, men att den är obalanserad till fördel för den sekulära paradigmen, inte minst p.g.a. att den akademiska eliten som befattar sig med religionsvetenskap och andra typer av samhällsvetenskap och humaniora i vårt land accepterat det som norm. Det betyder givetvis inte att denna majoritet hushåller ”Sanningen” – utan hen får se det som den dominanta verkligheten som alla måste förhålla sig till och inte minst kritisera. Vi får samtidigt inte glömma att teorier existerar för att hjälpa oss att systematisera observerbara data (t.ex. skrivna texter, kollektiva och individuella beteenden, visuella uttryck, statliga institutioner, ritualer o.s.v.) som vi samlar in och analyserar i syfte att förstå och slutligen föra fram slutsatser som vi kan förhålla oss till. Så när vi skriver att religionsvetenskaplig forskning kan bidra till bättre förståelse av religiös våldsbejakande extremism är det inte samma som om att hävda att det är det bästa sättet.

Och sen då, kan man fråga sig? Varför är religionsvetare tysta om dessa till synes djupa insikter? Som det påpekats av andra är forskarna inte tysta, de är helt enkelt upptagna med att både fördjupa sina kunskaper och undervisa om den på våra universitet och högskolor – en ganska viktig uppgift, inte sant?

Samtidigt är det viktigt att påpeka (inte skjuta ifrån sig ansvaret, om någon nu tror det) att statliga myndigheter, politiker, journalistkåren och den breda allmänheten har ett ansvar att ta del av dessa slutsatser. Forskarna finns tillgängliga. Kan de bli bättre? Naturligtvis. Ett sätt, som det föreslagits, är att fortsätta utveckla meningsutbytet med muslimer och andra typer av minoriteter i samhället, så att det inte blir så att vi endast pratar om dessa samhällsgrupper utan med dem.

När det gäller att hitta lösningar till problem som rör radikaliseringen är det svårare. Bara för att man kan identifiera olika orsakssamband mellan upplevd utanförskap, fattigdom, rasism, våldsbejakande onlinediskurser and andra socio-psykologiska faktorer betyder det inte att man är effektiv policyanalytiker. För att lösa komplexa samhällsproblem (inklusive radikaliseringar av olika slag) så behövs det en bred sammanslutning och samordning av existerande kunskap – och på många sätt sker detta även om det inte är lika uppenbart för alla som deltar i samtalet.

 Emin Poljarevic, Qatar University

12 kommentarer:

  1. Du skriver att ”religionsdiskursen är central i hur IS/al-Qaida formulerar och analyserar den sociala och politiska verkligheten de upplever”. Kan det inte vara så att den sociala och politiska diskursen är central i hur de upplever religionen/verkligheten?

    Jag påstår absolut inte att islam är en monolitisk religion, vilket är anledningen till att jag som muslim avfärdar IS som icke islamisk (det innebär inte att jag ser dem som icke-muslimer). Med andra ord är jag medveten om att islam är en mångfacetterad tradition med historia. Problemet är att många forskare inom RVS envisas med att abstraktisera (ordval?) religion - för att sedan reducera det till en tolkningsfråga genom att exkludera ”hyllmeter” av forskning om islam som har genomförts av muslimer. Ni underminerar därmed muslimers kunskaper om sin egen religion. Därmed förstärker ni det sekulära idealet av religion som något privat och som något reducerat till ”tro” utan någon som helst kapacitet för eget kritiskt tänkande eller förnuft, något som inte kan föra sin egen talan och som därför är i behov av RVS teorier, analyser och kategorier. Att bedriva vetenskaplig forskning innebär inte att det måste vara sekulär forskning, vilket det nästan har kommit att bli förstådd som. Det här är inte apologetik, det är en strävan för att konstruktivt bidra (i alla fall försöka) till lösningar som kan hjälpa samhället att brottas med alla problem som existerar.

    Idag ser det tyvärr ut ungefär såhär: En person sa något, som analyserades av 10 personer, som i sin tur analyserades av ytterligare 10 personer. Så det är en cirkel av ständiga analyser som går runt och runt utan att för den delen försöka gå framåt. Jag ifrågasätter inte bara RVS, utan jag ifrågasätter all form av utbildning/forskning (oberoende av fält) som fungerar enligt den här modellen. Är det inte dags att vi byter film?

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Ok, beskriv gärna hur du skulle vilja att forskare studerar religion (vilken som helst). Vad är det för "film" vi bör byta till? Hur bör det se ut? Beskriv det du tycker är det ideala sättet att studera religon. Det är uppenbart att du inte anser RVS som relevant i vår förståelse av religionen, religiösa personer eller för den delen islam - det är för abstrakt. Än mer spännande blir det när du föreslår du att all form av utbildning och forskning (jag gissar du menar ffa. inom humaniora och samhällsvetenskap) verkar vara dysfunktionell. Det är intressant ställningstagande anser jag, eftersom det är så radikalt, och radikalt kan vara bra i sådana sammanhang. Då vill jag gärna veta vilka alternativa vägar framåt finns det? Var nu bara systematisk och inte alltför abstrakt (det tjänar inget till som du påpekar) - gärna konkreta förslag om hur vi bör gå tillväga att omstrukturera vår religionsforskning.

    Förresten, om du nu läst muslimernas akademiska verk och forskning om just islam (t.ex. Ingrid Mattson, Ismail Farouqi, Muqtedar Khan, Fazlur Rahman, Ebrahim Moosa, Farid Esack, Asma Afsaruddin, Jonathan Brown, Abdulaziz Sachedina Mahmoud Ayoub, Ziba Mir Husseini, Yahya Michot, Khalid Abou el Fadl är bara några av namnen) så skulle du ha bättre förståelse för både religionsforskningen i allmänhet och islam i synnerhet. Några av dessa akademiker och forskare, eller rättare, stora delar av deras forskning är abstrakt, teoretisk och nödvändigtvis förankrad i religionsvetenskap. Jag är rätt så säker på att samtliga islamologer i vårt land förhåller sig på ett eller annat sätt till dessa (muslimska) akademiker. Jag tänkte att detta är bra att ha i tankarna innan du börjar utarbeta en detaljerad reformplan för oss.

    SvaraRadera
  4. Jag börjar med andra stycket. Den enda jag har läst och följt någorlunda av namnen du nämner ovan är Jonathan Brown. Jag har även varit i kontakt med honom för att få tips. Tyvärr kommer jag inte riktigt ihåg hans tips nu (har det skrivet någonstans). Annars har muslimska akademikers verk och forskning varit något begränsad i kurslitteraturen. Sedan vet jag ärligt talat inte om du ställer frågorna i första stycket av genuin nyfikenhet eller för att ställa mig mot väggen. Jag är student på master nivå och påstår absolut inte att jag besitter alla svar. Det jag däremot vill och önskar är ett högt (högre) tak för diskussion.

    Nu till första stycket. Man ansåg en gång i tiden att teologisk religionsforskning hade förlorat sin relevans i ett alltmer sekulariserat samhälle. Religiösa akademiker som var upptagna med att försöka trycka ner sin tro i halsen på andra människor blev alltmer oönskade. Idag talas det om att religion inte har dött ut, att vi möjligtvis lever i en s.k. ”post-sekulär” tid. Då undrar jag varför man inte kan överväga möjligheten att bedriva en religionsforskning som speglar denna utveckling, dvs. en forskning som inte är så extremt förankrad i en sekulär/ateistisk världsbild? Anledningen (enligt mig) till att humaniora och samhällsvetenskap i allmänhet och RVS i synnerhet förlorat sin relevans beror på att man inte följt med denna utveckling. Det enda konkreta tipset jag har just nu är att det inte räcker med tvärvetenskaplig forskning så länge den är helt förankrad i en och samma världsbild (i det här fallet den sekulär vetenskapliga världsbilden), eftersom alla människor (och traditioner) inte känner igen sig vid en och samma världsbild. Det behövs en mer dynamisk forskning som speglar den mångfald som existerar. Det går inte att studera hela världen och allt vad det innebär från ett perspektiv. Jag vet inte hur insatt du är i hans verk, men jag rekommenderar dig att läsa Seyyed Hossein Nasr. Religionsforskningen (teologisk eller religionsvetenskaplig) är i behov av forskare vars ambitioner sträcker sig längre än det som anses vara ”intressant”. Sen är det mycket enklare att diskutera det här face - to - face, men det är sällan man hittar forskare som varken har tid eller viljan för det.

    SvaraRadera
  5. Först, jag är genuint nyfiken på det du har att säga, men jag vill också ställa dig mot väggen, eftersom du anklagar ett helt forskningsfält utan att riktigt förklara vad är det som är fel med det. Att skriva att sekulära forskare kan inte riktigt förstå religiösa personers beteenden är inte vägen att gå. Jag menar uttryck som ”mumbo-jambo”, "byta film" och dylikt är ovidkommande i en seriös dialog. Sen kan jag sympatisera med frustrationen att du inte hittar medhåll för din position från forskarhåll, åtminstone i Sverige. Men som jag påpekat tidigare, alla vi måste förhålla oss till den dominerande paradigmen oavsett vilket typ av subjektivitet vi håller kärt. S.H.Nasr är inget undantag, han gick ju själv igenom den sekulära utbildningen och tuktades i vetenskapliga metoder och teorier. Läs gärna hans doktorsavhandling.

    Nåväl, mitt råd blir att du utvecklar din kritik, från klagomål om hus sekulärt allting är till att konstruktivt diskutera alternativa vägar framåt. Under tiden är det viktigt att inte tappa fokus på vad du egentligen vill föra fram. Är det verkligen att visa att vi har nått en period av post-sekularism, d.v.s. har samhället (i så fall vilket samhälle pratar vi om) i stort, eller delar av det, kommit eller insett behovet av religion och därmed behövs nya teoretiska ramverk att förstå denna process? Klargör syftet för ditt intellektuella projekt, zooma in på specifika frågor du vill behandla, för fram dina argument varför saker och ting ser ut som de gör, och erbjud svar på hur vi bör gå till väga. På vägen dit så tar du råd från dina föregångare, om det nu är Brown, Nasr eller någon annan du anser värdig din uppmärksamhet. Tips - läs gärna verk av Fazlur Rahman och även Talal Asads lucida analys av islam och sekularism, dessa kan hjälpa dig att rama in delar av din kritik. Slutligen, den akademiska kulturen i vårt land må stundtals vara brysk, och det kan bero på olika anledningar, men det är svårt att hitta bättre forum att utveckla dina idéer och kritik än just på de olika lärosäten. Då är det viktigt att skaffa sig tillräckligt många begreppsverktyg för att klargöra vad du vill ha sagt, även om du anser dessa verktyg vara trubbiga och även obsoleta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker det är något bryskt att skriva att jag anklagar ett helt forskningsfält, vilket antyder att min kritik är helt tom/irrelevant. Absolut, min kritik är inte hundraprocentig, den är inte jätte konkret, men jag tycker ändå att den finns där. Med det sagt låter jag det vara, då jag anser att Rannveig bättre och tydligare uttrycker kritiken jag försökte föra fram. Jag får helt enkelt vänta på min tur (om den nu kommer).

      Några förtydliganden innan jag lämnar diskussionen. Jag skrev eller påstod inte att sekulära forskare inte kan förstå religiösa personers beteenden, utan jag menade att det sekulära paradigmet inte räcker till för att på ett så konstruktivt sätt som möjligt förstå och förklara religion. Jag vill exemplifiera detta med forskarens/forskningens användning av termer som ”jihad-ism” och ”jihad-ist”. Som du säkert vet och håller med så framkommer konceptet jihad i islam oftast i två former: 1) heligt krig (under särskilda omständigheter och regler) och 2) riyadat al-nafs, ”the inner warfare against the ego” (al Ghazali) Majoriteten av muslimer (lekmän, akademiker, lärda) lägger extra tyngd på just form nummer två. Som du säkert också skulle hålla med så finns det inga ”ismer” inom islam, utan de är (ex. jihad-ism) moderna västerländska koncept som man har ”islamifierat”. Med andra ord har man kapat ett islamiskt koncept, omformulerat den och bakat in den i islam. Med det sagt menar jag absolut inte att muslimers handlingar inte har bidragit till denna utveckling, men det är en ”annan historia”. Problemet som uppstår när man som forskare använder koncept som Jihad-ism/-ist är att man legitimerar något icke-islamiskt som islamiskt. För när man använder dessa termer så exkluderar man en stor grupp av muslimer som förstår och praktiserar jihad på ett helt annat sätt. Jihad blir därmed reducerad till religiöst våld, vilket tar ifrån muslimernas rätt till att förstå, leva och förklara sin egen religion. Därmed ryker också idealet om den distanserade, objektiva och neutrala forskaren som endast är där för att förklara och förstå, eftersom denne indirekt blir en del av processen som förvränger något islamiskt. Kallar sig ex. IS anhängare för jihad-ister, eller kallar de Till jihad? Jag har personligen aldrig hört en muslim kalla sig för jihad-ist. Jihad-ism och -ist är typexempel på kategorier som försvårar vår förståelse av religion och religiösa människor. Detta försvårar inte bara muslimernas möjligheter för att kunna bekämpa dessa extrema grupper, utan det sätter även muslimerna i en jobbig sits där man faller offer för all form av islam kritik (särskilt från högerextremister). Just därför menar jag att RVS som utgår från ett sekulärt paradigm, som endast ämnar förklara och förstå, blir en del av problemet. Jag kan skriva ännu mer om detta, men jag tror att du förstår min poäng och min kritik mot uttalanden som ”det är fel att framföra IS ideologi är icke-islamisk”.

      Att vi måste förhålla oss till den dominerande paradigmen innebär inte att vi inte får kritisera den. Jag väljer att kritisera istället för att följa strömmen, då jag upplever att det senare inte kan leda till utveckling. S. H. Nasr är absolut inget undantag, men han är ju idag starkt kritiskt till den sekulära utbildningen och dess vetenskapliga metoder och teorier. Jag vet, jag är inte är S. H. Nasr, men det borde inte vara ett hinder för att min kritik ska tas på allvar. Jag googlade hans doktorsavhandling utan resultat. Har du den?

      Jag uppskattar och tackar för tipsen i stycke två. Ska definitivt försöka ta med det du skriver.

      Radera
    2. Det är bra att du är kritisk (jag har nog nämnt det tidigare), och nej din kritik är inte tom, utan för spretig och därmed inte riktigt koherent- därför missar du en hel del potentiellt viktiga poänger. Du bör absolut kämpa vidare och samtidigt rusta dig med de nödvändiga verktyg. Jag är säker att våra goda kollegor på SH gör det bästa med att hjälpa dig med det.

      Jag har Nasrs publicerade avhandling. Så kontakta mig gärna och jag kommer att dela med mig.

      Om vi pratar om jihad, så är ämnet långt mer komplicerat (inte minst hur konceptet växt fram) - jag har lyckligtvis publicerat en artikel på ämnet och delar gärna denna med dig.

      Radera
  6. Hej Emin, Jag tycker du kommer med många goda råd. men jag menar att vi som har kommet långt innan religionsvetenskapen har ett ansvar att skapa utrymme också för studenter som inte har sin förankring i en sekulär/ateistisk världsbild och arbeta för att det blir mer inkluderande. Jag vet att Ziba Mir Husseini arbetar för detta (och det var jätteviktigt för mig att hon som har kommit ännu längre skapade utrymme för mig/gav mig mycket positiv respons i mitt paper som bryter med normen), och jag diskuterar detta med Mulki Al-sharmani som tillhör samma nätverk som Mir Husseini, en nätverk av akademiker-aktivister som arbetar för det jag pratade om i min blogg - at muslimske teoretiker kan användas som den teoretiska ramen, som filosofi och inte bara som empiri. Vi har diskuterat detta och om epistemisk orättvisa som finns i akademien. Det är intressant att du refererar till det som epistemisk "synd". Känns nästan som ett försök på att sätta mig i en box som irrationell/religiös. (hoppas inte det) Jag refererar till filosofen Miranda Fricker när jag använder mig av detta begrepp. Och jag använder det specifikt för att kritisera det sekulära/ateistiska paradigm och sätter det i sammanhang med vad Richard King säger:
    "(T)he exclusion of apparently religious or mystical thought from the realm of philosophy provides one of the most abdurate obstacles to a postcolonial and cross-cultural dialogue between Western and non-Western traditions."

    I min blogg kritiserar jag att man går ut och aktivt säger att Daesh har med islam att göra och jag ifrågasätter den etiska konsekvensen av detta. Jag menar att man aldrig kan vara neutral och objektiv, vi är som forskare också politiska aktörer som handlar i ett politisk rum. Vi kan fråga oss varför islamforskare så ofta påstår detta, medan få kristendom-forskare går lika aktivt ut och säger att Breivik och KKK har med kristendom att göra. kanske fordi kristne inte bes ta avstånd från deras handlingar och eftersom de inte gör det så menar inte kristendoms-forskare att det blir viktigt att gå ut och säga att det blir fel? Om man tänker så ser man kanske tydligare hur det skapas ett politisk utrymme för vissa meningar (Daesh är muslimers ansvar) och hur man som forskare du bekräftar detta. Tycker du inte det är viktig att vi ifrågesättar detta? och för en diskussion om vårt ansvar?


    SvaraRadera
  7. korrigering. Inom religionsvetenskapen och i sista mening menar jag inte "du bekräftar detta" men "hur man som forskare då bekräftar detta" gick lite snabbt och det blir forts svors också :)

    SvaraRadera
  8. Jag håller med att vi bör inkludera både konfessionella och sekulära individer i dialogen. Saken är bara att alla vi måste förhålla oss till den dominerande paradigmen och helt enkelt utgå ifrån dess (ja, normativa) parametrar, oavsett om vi nu anser dessa vara representativa eller inte - d.v.s. om vi tvivlar på att dessa parametrar speglar den sociala ”verkligheten” eller inte. Jag anser att det finns utrymme för alla dessa ställningstaganden inom de befintliga spektrum av tillgängliga teorier and metoder vi använder i RV. Du verkar redan göra det som jag förstår det - din etnografiska studie om somaliska kvinnor visar det ganska tydligt, åtminstone det lilla jag tagit del av. Så även om du är delvis konfessionell genom att du öppet redovisar din tro och samtalar med dina informanter som kanske delar denna tro, så är åtminstone denna fallstudie ett exempel på god etnografisk metod, så som jag ser det.

    Vi som forskare måste kunna skilja på de olika roller, eller identiteter, vi bär med oss och vilka ständigt ändras, utvecklas, och dunstar bort. Det måste ju ändå vara så att vi bör kunna skilja på våra roller som aktivister och forskare. Vi kan självfallet vara både och, men förmodligen inte samtidigt. Detta betyder att idealet bör vara objektivitet, något som du skriver i ditt inlägg vi aldrig kan uppnå. Det är nog riktigt i sak. Men jag opponerar mig mot effekterna av sådan inställning. Vi har ändå en skyldighet att försöka vara objektiva - det är ju en forskares dygd, om jag får moralisera. Vi som forskaryrkets utövare måste hålla isär de olika rollerna om vi nu vill tas på allvar - våra kollegor, myndigheter och allmänheten måste kunna lita att vi utför våra datainsamlingar och analyser så objektivt vi bara kan - d.v.s. att vi besvarar våra frågeställningar på ett sätt som andra kan kontrollera, verifiera, och även repetera.

    Jag är inte någon neo-positivist, om du nu tror det, men det finns en poäng med att följa en utarbetat metodologisk och teoretisk plan utan att för den delen falla för frestelser att se våra informanter som dogmadrivna robotar utan känslor och tankar - så vitt jag vet ingen för mig bekant religionsvetare ser på exempelvis religiösa personer på det sättet. Det är viktigt att notera att det finns en gräns mellan empati och sympati när vi genomför våra fallstudier. Att vara empatisk i det här fallet menar jag är viktigt, då vi behöver sätta in oss i den andra personens föreställningsvärld, att helt enkelt försöka se världen utifrån dennes perspektiv och på det sättet förstå hen bättre. Sympati är dock något som vi, åtminstone i den tillfälliga rollen som religionsvetare, bör vara mycket försiktiga med, då det betyder att anamma/dela personens världsbild. Det är, anser jag en övertramp, och uppenbart inte ett sätt att förstå hur den komplexa sociala verkligheten ser ut och varför. Som vi ofta hör, vi behöver förstå olika sorters sammanhang våra informanter (och vi) lever i, samtidigt som vi försöker förstå varför, hur och när människor agerar som de gör. Allt detta är givetvis mycket mer komplext, men bra att påminnas.

    Så att vara kritisk mot den dominerande forskningparadigmen är hälsosamt, och vi bör alla ifrågasätta alla sorters dominans lite oftare än vi gör, helt oavsett vem vi är. Och som jag påpekat tidigare, detta måste göras systematiskt, logiskt och övertygande - det är en del av vårt intellektuella ansvar, och det verkar du hålla med om. I och med detta, så vill jag hävda att jag inte anser att en religiös person är nödvändigtvis irrationell, lika lite som om en ateist eller agnostiker är det. Individer har olika typer av subjektivitet och tar därmed olika normativa ställningstaganden i olika moraliska och etiska frågor som dominerar t.ex. samhällsdebatten. Slutligen, vi kanske ”pratar” förbi varandra då du verkar utgå ifrån religionsfilosofi och jag oaktsamt ifrån RV, och även om det finns en länk mellan dessa, så är det viktigt att avgöra vilken abstraktionsnivå samtalar kring.

    SvaraRadera
  9. Jag är enig i att objektivitet är en dygd eftersom man då försöker att ge en rättvis bild av andra synsätt än den egna och att man inte beskriver verkligheten som man vill att den ska vara, men försöker så långt det går att beskriva den som den är. Men det som inte är en dygd är att vara neutral. Jag tycker universitetet ska vara ett ställe där meningar bryts emot varandra, inte ett ställe där man inte menar något - då blir det meningslöst. Och när jag pratar om epistemisk orättvisa så handlar det om att man är mindre objektiv, om man har mindre förståelse för det man uttalar sig om p g a att det finns fördomar.. Och jag vill ifrågasätta vårt sätt att prata om religion och tycker Abu-Lila Lughods beskrivning av kultur inom antropologien er en bra beskrivning av funktionen religion har fått inom RV: ‘culture’ operates in anthropological discourse in order to enforce separation that inevitably carry a sense of hierarchy," Och hon föreslår därför att antropologer bör skriva "against culture" i en gammal text. På samma sätt argumenterar jag i en paper jag nå skriver att vi bör skriva "against religion" eftersom vi skapar denna avstånd vid att definiera andra filosofier - eller specifikt för mig deras uppfostringsstrategier - som religiösa. Det är work in progress så jag lämnar det här. Tack för dina tankar Emin, jag har stor respekt för dig, Susanne och Jonas och vill därför starta en diskussion med er om vårt etiska ansvar när man till exempel aktivt går ut och motsäger de muslimer som påstår att ISIS/Daesh inte har med islam att göra, och när man vill at studie av dom ska handla om religion.

    SvaraRadera
  10. Tack för kommentaren Rannveig. Nu tror jag mindre på att vi har så drastiskt olika ståndpunkter. Jag håller med att vi inte bör, eller bättre än, att vi inte kan, vara neutrala i viktiga (moraliska) frågor. Dessutom tror jag inte heller att någon, åtminstone här, förespråkat någon form av meningslöshet i det vi försöker göra – tvärtom, det är ofta forskarnas egna avsikter att förstå olika mänskliga/sociala fenomen som ger en mening till deras arbete. Det är något vi bör prata mer om, och det är väl där vi hamnar nu. Jag antar att RV, såsom all humaniora och samhällsvetenskap, inte kunnat undgå konsekvenserna av den utbredda postmodernismen där all form av central mening, eller logos, sönderdelats, och där alla uttryck av religiös (eller annan typ av) central ”mening” ofta tolkas som uttryck för (negativ) dogmatism. Lughuds uppmaning att forskare inom antropologin (och i förlängningen RV tror jag du menar) bör anta en kontra-kulturell hållning är inte olik det som förespråkare av kritisk teori har hävdat under förra seklet. Det är definitivt nyttigt att anta en ställningstagande som utmanar den dominerande föreställningen om religion, ideologi, eller för den delen sekularismen. Jag anser därför att de som hävdar att ISIS inte är islamisk är hel korrekt ur muslimernas perspektiv (och jag håller med det personligen), samtidigt – som jag tydliggjort ovan – som forskare så måste vi beakta ISIS argument, ställningstaganden, retorik, och handlande för att kunna överblicka (analysera och problematisera) det i en historiskt, socialt, kulturellt och geopolitiskt kontext. Det, skulle jag hävda, skiljer forskningen vi tar ställningen för från politiseringen många (inklusive mörka krafter i vårt land) förespråkar. Det är evident att ISIS inte har mycket att göra med hur muslimer världen över förstår deras religion idag, så forskningen kring hur de utnyttjar religionen och varför ett fåtal unga väljer att anamma deras världssyn är angelägen. Det i syfte att förklara detta förhållande – och samtidigt avvärja åtminstone en den av den pågående polemiken kring frågan.

    SvaraRadera