Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 17 november 2015

Svepande kritik från SvD:s Hanna Gadban

Följande replik skickades till Svenska dagbladet som emellertid inte svarade. Istället publicerar jag den här.

I våras kritiserade den nationelle samordnaren mot våldsbejakande extremism Mona Sahlin flera gånger svenska islamiska organisationer och imamer för att inte tillräckligt tydlig ta avstånd från våldsbejakande islamistisk extremism. Hon gjorde sig därmed till ovän med flera som hon sökte samarbete med eftersom de faktiskt arbetade med att hindra ungdomar från att resa till Syrien och att kritisera extremist islamistisk ideologi. Fredagens terrorattentat i Paris har bara understrukit hur viktigt detta arbete är.

Detta görs på marken i det tysta, frivilligt och på obetald tid, ibland med risk för sin egen och sin familjs säkerhet. Sahlin verkade förvänta sig att de istället skulle publicera artiklar på DN Debatt, som om hon trodde att det var ett forum för att nå ut till ungdomar i riskzonen.

I torsdags slog Svenska dagbladets ledarskribent Hanna Gadban ett slags rekord i intellektuell ohederlighet och okunskap när hon kritiserade Malmöimamen Salahuddin Barakat efter hans medverkan i P1:s Konflikt förra lördagen. Exakt vad hon kritiserar honom för har jag trots flera omläsningar av artikeln fortfarande inte förstått. Hon hänvisar inte till något han sagt men kärnan i kritiken finns i följande citat:

Det är anmärkningsvärt att imamen inte betraktar reaktionär religionsuttolkning som en konstruktion av teologisk ideologi som tar salafi jihadism, som utgångspunkt. En ideologi som legitimerar våldtäkt, slaveri och halshuggning i islams namn.”

Hanna Gadban (Foto: Peter Knutson)


Jag vet inte om jag korrekt förstått vad Gadban menar men jag skulle vilja påstå att Barakat gör precis det som hon anklagar honom för att inte göra. Barakat har varit mycket aktiv och tydlig i sin kritik av salafistisk jihadism. Han har inte nöjt sig med enkla slagord att det inte har med islam att göra utan han har riktat en teologiskt underbyggd kritik mot denna ideologi. I april publicerade hans islamiska utbildningsinstitution Islamakademin på sin hemsida en fatwa av den i USA verksamme muftin Faraz A. Khan som teologiskt vederlade salafistiska jihadisters tolkning av begreppet jihad. Barakat har ryckt ut för att hjälpa föräldrar som befarar att deras barn planerar resa till Syrien för att ansluta sig till IS. Han har till och med aktivt sökt upp salafistiska jihadister för att kritisera dem ansikte mot ansikte och mana dem till att ta sitt förnuft till fånga.

Tvärtemot vad som framgår av den offentliga debatten har jag talat med flera ledare för islamiska församlingar i Malmö som menar att svenska myndigheter och polis gör för lite i kampen mot våldsbejakande islamistisk extremism. Dessa borde rimligen vara självklara partners i kampen mot religiös extremism. Gadban förefaller emellertid upptagen med att brännmärka och exkludera dem eftersom de inte framstår som tillräckligt ”sekulära” muslimer. Men vem ska vi då arbeta med?

Rickard Lagervall

Islamolog på Centrum för Mellanösternstudier och Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.

18 kommentarer:

  1. Det centrala i Gadbans kritik är detta: "Ranstorp poängterade vikten av ideologins inverkan i radikalism medan Barakat i stället hänvisade till sociala faktorer i första hand." Hon menar att det är viktigare att förstå ideologins roll än de sociala faktorerna. Och där ser jag inte hur hon har fel. Däremot är det viktigt att arbeta med muslimska imamer ändå, för att de är de enda som har en chans att nå fram genom det ideologiska töcken de utsatta ungdomarna befinner sig i.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi bör nog röra oss bort från alla enkla svar på dessa frågor och se till hur olika faktorer samverkar. Den takfiri-salafitiska ideologin är naturligtvis viktig att ta in i beräkningen, liksom psykosociala faktorer som kan förklara varför vissa, men inte andra, attraheras av en sådan ideologi. Olika individer triggas av olika drivkrafter.

      Radera
    2. Ja, att gräva skyttegravar inom vetenskapen leder ingen vart. Vi behöver ta på allvar de förklaringsmodeller som faktiskt finns, och kritisera dem utifrån hur väl de svarar mot det vi kan observera snarare än hur väl de svarar mot vad vi önskar skulle vara fallet. OBS jag kritiserar ingen specifik av tidigare talare. Det är ett generellt önskemål.

      Radera
    3. Om vi formulerar det så här då. Varför blir ungdomar från Mellanöstern radikaliserade, men inte lika ofta ungdomar från Sydamerika eller Kina?

      Radera
    4. Patrik, de var väl rätt många som blev radikaliserade på Maos tid...

      Så frågan blir där vad som skiljer nu från då.

      Radera
    5. Kristian,
      Jag tror du fiskar efter det som var Gadbans poäng: det är ideologin som är problemet.

      Radera
    6. Men tror du inte Patrik att begreppet "ideologi" är lite för trubbigt och abstrakt för att bli ett tillräckligt skarp analysinstrument. Föreställningar tror jag personligen är bättre (ideologier byggs upp av sådana). De kan antas ha en konkret materiell bas (något som ideologier inte har). Om man plockar ner ideologier till mer konkreta och avgränsade föreställningar blir det lättare att se vad som eventuellt orsakar vad, och vad som orsakas av vad. Det gör också jämförelser enklare.

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. En mer nyanserad bild av Hanna Gadban än den som Rickard Lagervall erbjuder står att finna här: http://detgodasamhallet.com/2015/11/09/sovmorgonen-ar-over/ .

    Min åsikt är denna: Jag tycker att jag har lärt mig betydligt mer om vad som pågår inom och kring ISIS, om radikalisering av ungdomar etc genom att läsa Mohamed Omars bloggposter i bloggen Det Goda Samhället än jag har lärt mig genom att läsa vad ni akademiska islamologer och religionsvetare har haft att säga i ämnet här på RVK eller i bokform.

    Uppriktigt sagt så tycker jag att ni akademiker fokuserar fel sorts frågeställningar. Inte för att jag menar, att Mohamed Omar är en felfri guru, men ibland kan det faktiskt vara nyttigt, för förståelsens skull, att se också förenklade förklaringsmekanismer och (påstådda) kausalitetssamband än att veckla in sig i akademiska spetsfundigheter, vilka regelmässigt placerar fokus på metodologiska frågeställningar och annat som snarare krånglar till debatten än främjar själva förståelsen avseende de centrala kärnfrågorna. Det känns onekligen lite som "Medan de lärde käbblar om vilken behandling som är bäst, dör patienten", när ni akademiska islamologer är i farten. Fast det är kanske svårt för er att (in)se det, där ni sitter i era akademiska "elfenbenstorn" och mutar in vilka frågeställningar som ska anses vara fina nog att placera på agendan?

    Jag håller för övrigt med Patrik Lindenfors, när han här ovanför skriver: Det centrala i Gadbans kritik är detta: "Ranstorp poängterade vikten av ideologins inverkan i radikalism medan Barakat i stället hänvisade till sociala faktorer i första hand."

    Kan/Kunde det verkligen vara så svårt att förstå för en högutbildad islamologakademiker? Rickard Lagervall skriver sålunda i sin debattartikel här ovan: "Exakt vad hon kritiserar [imamen] för har jag trots flera omläsningar av artikeln fortfarande inte förstått."

    Jag tycker att Lagervalls läsart av Hanna Gadbans av honom kritiserade artikel snarare ger associationer, vilka, åtminstone hos mig, leder tankarna till HC Andersens saga om kejsarens nya kläder. Dvs ibland verkar det som att man måste vara en icke-akademiker för att kunna skilja på det som är mer relevant i sammanhanget från det som är mindre relevant.

    Kommentarerna här ovanför stärker mig i detta mitt synsätt ytterligare.

    SvaraRadera
  4. Helmer. Det var onekligen ett dåligt betyg för religionsvetenskapen. Jag blir ändå nyfiken, i all denna religionsvetenskapliga smörja du läst, vilka är de, säg 5 minst dåliga böckerna respektive artiklarna i ämnet, skrivna av religionsvetare, enligt dig?

    Med vänlig hälsning,
    Simon

    SvaraRadera
  5. Svar till Simon Sorgenfrei:

    Har du tänkt på, Simon, att du lägger ord i min mun, vilka jag inte har yttrat (låt vara att du inte använder citattecken kring ordet smörja, något som förstås länder dig till heder).

    Alltså: Bara för att jag kritiserar religionsvetenskapen för att påfallande ofta fokusera fel sorts frågeställningar, har jag svårt att se, att mitt debattinlägg här ovanför skulle berättiga dig att av rent logiska skäl dra slutsatsen, så oförbehållsamt som det verkar, att jag försöker göra gällande, att jag har läst religionsvetenskaplig "smörja".

    Se det så här, Simon: Böcker som jag finner vara religionsvetenskaplig (eller annan) "smörja" lånar jag helt enkelt inte hem från biblioteket. Mycket kan jag beskyllas för att vara, men antydningar om att jag nog är en form av självplågare, eftersom jag frivilligt antas läsa böcker, vilka jag klassificerar som "smörja", är helt enkelt felaktiga.

    Kan det vara så enkelt, Simon, att du kanske misstänker, att jag bara hittar på, när jag antyder att jag faktiskt har viss beläsenhet vad gäller religionsvetenskaplig litteratur? I så fall tycker jag du ska vara ärlig och framföra dina misstankar därvidlag i klartext i stället för att, som nu, komma med halvkvädna visor. (Som sagt, jag kan naturligtvis ha misstolkat ditt korta debattinlägg, men du kan näppeligen påstå, att min "illvilliga" tolkning av din kommentar saknar allt vad logik, relevans och sannolikhet heter.)

    För övrigt är det ganska förmätet av dig, tycker jag, att avkräva mig besked om vilka fem böcker och dito artiklar jag har läst under årens lopp med koppling till ämnet religionsvetenskap. Du tycks nästan förutsätta att jag är en person som för anteckningar om vilka böcker jag lånar på biblioteket, för inte kan du väl mena att jag ska komma ihåg bokförfattare eller boktitlar, vilka jag stiftade bekantskap med för kanske mer än tio år sedan?

    Eftersom jag lånar på vanligt stadsbibliotek (om än i en större stad), så blir det av naturliga skäl svenska författare och böcker jag tvingas uttala mig om. Du får ursäkta, men jag tycker det känns fel att här och nu namnge de författare, vars religionsvetenskapliga böcker jag har läst (och vars namn jag kommer ihåg) och inte blivit så där superimponerad av. Inte minst av det enkla skälet, att en del av dessa författare synes medverka här på RVK från och till. Det tar sålunda emot, av etiska skäl, att "hudflänga" dem här.

    Att jag trots det går ganska hårt åt just Rickard Lagervall i mitt inlägg här ovanför beror på, att han i sin tur riktar nedvärderande bredsidor mot Hanna Gadban. Då känns det faktiskt inte lika etiskt motbjudande för mig att kommentera hans egen bloggpost på likartat vis, allt enligt principen "lika förtjänar lika".

    Däremot ska jag gärna berätta för dig om två författare, vilka jag ser upp till för deras sätt att se på religion. Dessa två är Richard Dawkins (till exempel med boken "Illusionen om Gud") och Christopher Hitchens (till exempel "Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt").

    Den sortens böcker och författare lägger jag mig vinn om att komma ihåg.

    Jag nämner just de författarnamnen, så att du lättare ska kunna placera in mig i ett fack. Jag är alltså ateist och antiteist på samma gång (jfr mitt nom de guerre" här på RVK-bloggen, Helmer von Helvete, valt med viss omsorg och eftertanke).

    Låt mig också säga så här (på det att du lättare ska kunna bilda dig en viss uppfattning om på vilken "akademisk" nivå jag ligger vad gäller religionsvetenskaplig forskning):

    Kurslitteraturböcker avseende akademisk grundutbildning i religionsvetenskap har jag läst en "hel" del av. Jag har därvidlag noterat, att metodfrågor diskuteras i dem och, helt naturligt, tillmäts en central roll för den som vill fördjupa sig i ämnet. Men upplägget har INTE precis imponerat på mig! Dämed inte sagt, att jag anser den sortens kursböcker vara "smörja". Men deras perspektiv är i mitt tycke alldeles för smalt.

    Forts följer i nästa kommentar.

    SvaraRadera
  6. Forts från förra kommentaren:

    Två allmänna problem jag vill lyfta fram inom akademisk religionsvetenskapsforskning på grundnivå är dessa: 1) Det lärs överlag ut för mycket teologi; samt 2) Det görs alltför ofta avstamp i humanistiskt (läs: litteraturvetenskapligt) och/eller (religions)historiskt tankeparadigm/tänkesätt/synsätt.

    Jag anser, att religionsvetenskapen i stället skyndsamt bör kapa de band som, fortfarande, tenderar att fixera denna ämnesdisciplin vid vetenskaper som litteraturvetenskap, historia och teologi (ja, teologi vill jag inte ens kalla för seriös vetenskap; jag anser det vara skamligt att teologi ska kunna studeras med hjälp av statliga forskningsmedel, dvs den teologiska institutionen/fakulteten hör inte hemma i dagens - delvis - statsfinansierade akademiska värld; jag jämställer teologisk forskning med parapsykologisk forskning och "tocket trams").

    I stället borde religionsvetenskapen söka sig nya vägar, anstränga sig att arbeta sig bort från teologiska och religionshistoriska frågeställningar. För att i stället, förslagsvis, samarbeta mer med framför allt neurovetenskapliga forskningsdiscipliner och evolutionsbiologi, men även med ämnesspecialiteter (subspecialiteter) inom religionsvetenskapen såsom religionspsykologi och religionssociologi.

    Jag är givetvis medveten om att sådan "specialisering" förekommer, och sker, högre upp i de religionsvetenskapliga forskningshierarkierna, men jag menar att denna förändring, detta paradigmskifte, som jag förespråkar, borde påskyndas. Förändringsarbetet går enligt min mening på tok för långsamt. Jfr talesättet att det är svårt att få gamla hundar att sitta. Eller jämför med den pågående debatten om att nu äntligen är medlemmarna i "köttberget", 40-talisterna, på väg att bli marginaliserade.

    Läser man akademiska uppsatser med religionsvetenskaplig anknytning, publicerade på exempelvis Diva, finner man, att det fortfarande råder en kraftig slagsida åt mjukdatatolkningshållet till. Till dags dato har jag inte funnit en enda religionsvetenskaplig uppsats som haft sitt fokus på framsteg och fynd inom dagens neurovetenskap, vilka kan bnidraga till en helt ny syn på detta med religion, religiösa ritualer, religiösa dogmer etc.

    Detta synes gälla även internationellt. Det närmaste jag kan komma på (och komma ihåg) så här på rak arm är Andrew Newberg och hans så kallade neuroteologiska forskning (vilken, sanningen att säga, står och stampar sedan den lanserades med buller och bång för så där två decennier sedan; för detaljer, se: https://en.wikipedia.org/wiki/Neurotheology ). (En tumregel jag ofta använder mig av i sådana här sammanhang handlar om vilka forskningsframsteg som sker över tid. Görs inga nämnvärda framsteg - vilket är fallet med exempelvis teologi, parapsykologi, ufologi, nonlocal consciousness-forskning etc - ja, då ligger det nära till hands att dra slutsatsen, att här har vi att göra med pseudovetenskap. Exempel på motsatsen är medicinsk forskning. En fem år gammal bok inom medicin är ofta omodern. Allt medan kurslitteratur i religionsvetenskap inte sällan är betydligt äldre än fem år.)

    Forts i nästa kommentar.

    SvaraRadera
  7. Forts från förra kommentaren:

    Ett annat "graverande" exempel värt att ta upp tycker jag är "Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet". (Jag säger bara: Jösses! Det förvånar mig följaktligen föga att Lunds universitet också har en institution för psykologi inklusive parapsykologi, med Etzel Cardeña i spetsen; "galenskaper" har ju som bekant en benägenhet att uppträda "flockvis".)

    Alltså: Smaka lite på CTR-namnet. Låtsas att det är ett vin du ska provsmaka, Simon. Vill inte du också, som jag, spotta ut smakprovet och påpeka att det ju skär sig. Vadan denna heliga (oheliga?) allians, än i denna dag, mellan teologi och religionsvetenskap? Här kan du, om du inte redan visste det, se vilken ämnesfördjupning som CTR erbjuder sina studenter: http://www.teol.lu.se/utbildning/religionsvetenskap-och-teologi/ . Man kan smälla av för mindre än så, i alla fall om man har erhållit en naturvetenskaplig fostran och utbildning.

    Vad säger det kursutbudet dig, Simon?

    Mig säger det i alla fall att religionsvetenskapen fortfarande kan ses som en utstickare/utväxt - en liten "vårta" - från forskningsämnet teologi. Det borde väl snarare vara tvärtom - eller? Nu känns det som att det är teologi som utgör (rondell)hundens svans och den "kroppsdel" som viftar på resten av hunden i stället för tvärtom.

    Apropå CTR måste jag bara nämna denna bok av islamologiprofessor emeritus Jan Hjärpe: 99 frågor om islam. En av flera böcker av jan Hjärpe, vilka jag har läst. Just denna boktitel har jag lagt på minnet.

    Inte för att den boken är "smörja". Vad jag däremot reagerar på är det "försonliga" sätt som islam presenteras på. Så här beskrivs boken på webben: 99 frågor om islam baseras på de vanligaste frågorna som lärare och forskare vid den religionshistoriska avdelningen på Lunds universitet möter från allmänheten. I boken ges nyanserade svar i resonerande form som också förklarar varför samma fråga kan få så många olika svar.

    Alltså: Boken förklarar att en och samma fråga kan besvaras på helt olika vis, allt beroende på var man väljer att placera fokus i Koranen- eller hadithtexterna. Eller annorlunda formulerat (av mig): Man kan välja att se islam som en fredlig och rättskaffens religion eller som en krigisk och högst dysfunktionell religion (som fastnat i den medeltida kvicksanden).

    Det vill säga: Om man förfar på det sättet, som Jan Hjärpe gör i den boken, föreligger det en allvariig risk att radikaliserade muslmer ska/bör betraktas som "vilsegångna" får. När det i stället handlar om en livsstil, som bygger på mer eller mindre uttalad dödslängtan (av samma slag som man kan finna hos exempelvis kristna stollesekter som Jehovas vittnen). I radioprogrammet Tendens kunde jag häromdagen höra någon berätta att ISIS av allt att döma har för vana att meddela sina dödsbud till berörda familjer/föräldrar med ord som: "Grattis! Vi ringer för att meddela er [föräldrar] att er son nu befinner sig i Paradiset."

    Vad har den sortens synsätt med socioekonomiska faktorer/variabler att göra? Svar: Ingenting - annat än möjligen indirekt. Detta handlar självklatrt, anser jag, om religiös indoktrinering. Lika lite som man kan säga att folk blir Jehovas vittnen på grund av iråkade socioekonomiska omständigheter (inklusive arbetslöshet och övrigt samhälleligt utanförskap), lika lite blir man ISIS-anhängare av enbart socioekonomiska skäl.

    För mig är de rent religiösa drivkrafterna betydligt starkare än de socioekonomiska därvidlag. Ökade insikter i hur religiös indoktrinering går till och i hur en religiös hjärna fungerar vore enligt min mening bättre vägar att beträda än det konventionella vänsterpopulistiska synsättet att (nästan) allt kan förklaras med socioekonomiska levnadsförhållanden.

    Forts i nästa kommentar.

    SvaraRadera
  8. Fortsättning från förra kommentaren:

    Bara som ett exempel - för att framhäva och påvisa vad min poäng är - vill jag hänvisa till denna eminenta bloggartikel: http://www.patheos.com/blogs/epiphenom/2015/05/you-can-make-people-less-religious-by-flicking-their-brain-with-magnetic-pulses.html .

    Där kan man läsa om neurovetenskaplig forskning, som visar en starkt positiv korrelation mellan religiositet och intolerans. Den som medvetandegörs om detta samband borde, anser jag, också bli övertygad om att de socioekonomiska förklaringsmodellerna, vilka är nästan de enda som anses PK i dagens debatt, inte räcker till för att förhindra radikalisering av ungdomar som befinner sig i ett socioekonomiskt utanförskap.

    Frågor som bör adresseras är i stället: Vad gör vi med dem som inte vill bli inkluderade i det svenska samhället? Och hur gör vi för att knäcka ryggen på stolliga religiösa synsätt om att martyrskap ger en gräddfil till Paradiset (så att föräldrar till döda jihadkrigare kan få dödsbudet serverat med ett stort Grattis)?

    Mot bakgrunden av sådana frågor kan man exempelvis också, eller i stället, fråga sig: Är det så lyckat med att sanktionera utlandsfinansierade (ofta från Saudiararbien) moskéer och imamer i Sverige? Dagens jihadister måste ju rekryteras någonstans ifrån. De dyker inte upp ur intet. Och är det så lyckat att inte kampanja mot synsätt som att martyrskap ger en genväg till Paradiset.

    Påven Urban II utlovade samma saker till kristna korstågsfarare. Men på något vis har gårdagens kristna martyrskapsparadigm fallit i glömska och hamnat långt ute i periferin. Så det går bevisligen att marginalisera dem som förespråkar martyrskap. Fast då måste man börja med att påvisa det absurda i den sortens tänkande.Inte för att jag vet exakt hur det bör gå till. Men EN sak vet jag och fattar jag: Så länge som man inte går i clinch med den sortens religiös bullskittro, lär det inte bli någon ändring.

    Säg mig vem som inte lockas av ett budskap om att det finns en snabbfil till Paradiset eller Himmelriket och det utlovade eviga livet därstädes (med eller utan en massa jungfrur att förlustiga sig sexuellt med, i det muslimska Paradiset; det kristna Himmelriket lär däremot, enligt Jesus, vara garanterat knullfritt).

    Och allra sist: Jag är eller har varit medlem i olika muslimska avhoppargrupper på Facebook. Det har varit mycket lärorikt för mig att följa, och själv deltaga i, debatten i sådana grupper. Här kan man sålunda möta före detta muslimer som nu definierar sig som ateister. Men som samtidigt utan att blinka utsätter sina nyfödda gossebarn för circumcision. Eller som utan att blinka fastar, åtminstone från och till, under Ramadan. Eller som vägrar att befatta sig med sådant som har med svenskt julfirande att göra, eftersom det är en kristen högtid. Och som kallar varandra, även mig, för bröder (och systrar) i dessa diskussionsgrupper. Ja, då är det något som är fel.

    Alltså: Vad jag menar är, att om inte ens uttalade exmuslimska ateister kan frigöra sig från (in)primerade (primed) religiöst språkbruk, från religiösa ritualer, seder, bruk och traditioner, hur fan - ursäkta uttrycket - ska vi då kunna förvänta oss att múslimska icke-ateister ska kunna göra det?

    De exmuslimska "ateister" jag har lärt känna i dessa Facebookgrupper beter ju sig på ett sätt som skulle kunna jämföras med ett mellanting av kristen låg- och högkyrklighet. Och då bör man ställa sig frågan: Då måste väl, rimligen, "ordinära" (= icke terroristinspirerade) muslimer närmast liknas vid med eller mindre stark kristen högkyrklighet (med en massa fundamentalistiska trosparadigm kvar i mainstream-fåran). Och var man ska placera in jihadmuslimerna på denna metaforiska skala vete fåglarna. Då måste de väl, rimligen, motsvara högkyrklighet i kvadrat. Eller varför inte "motsvaras" av sekter som Jehovas vittnen eller Westboro Baptist Church?

    Forts följer i nästa kommentar.

    SvaraRadera
  9. Fortsättning från förra kommentaren:

    OM eller när dagens akademiska religionsvetare börjar att adrssera den sortens frågeställningar - och andra sådana som jag har lyft fram i detta långa inlägg - ska jag övergå till att berömma dem (er). Det vill jag inte göra i nuläget. Jag ser er snarare som en del av själva problemet.

    Om jag nu blir nedsablad för mina synpunkter i detta inlägg, kommer jag nog att stå upp och säga: "Vad var det jag sade!? Det var precis detta jag förväntade mig."

    Den akademiska världen tycks nämligen - i alla fall ser jag det på det viset - fungera lite som Kejsarens nya kläder. Ve den som inte håller med och beundrar kejsarens nya klädedräkt av finaste och skiraste siden. Eller med Arthur Schopenhauers berömda ord: All truth passes through three stages. First, it is ridiculed. Second, it is violently opposed. Third, it is accepted as being self-evident.

    Det ska bli intressant att se var på Schopenhauers tregrtadiga skala dagens religionsvetenskapliga forskare befinner sig. Av döma av det som jag har sett hittills - men jag har självklart inte sett allt - så avslutar jag med detta latinska citat: Vestigia terrent.

    Ingen skulle bli gladare än jag, ifall jag hade fel i denna min "prognos" över era reaktioner.

    (PS. Nu minns jag varför jag för länge sedan slutade upp med att debattera och kommentera här på denna blogg. Jag har inte träffat på en blogg som behandlar sina kommentatorer lika styvmoderligt som just denna. Uppriktigt sagt: Det är den sämsta blogg jag har besökt, inte vad gäller innehållet men med avseende på det sätt ni behandlar era eventuella kommentatorer på. Det är faktiskt svårt att frigöra sig från misstänken, att ni gör så här för att slippa kritiska kommentarer, vilka ofta, inte sällan av nödvändighet, behöver göras långa just för att det kontroversiella budskapet inte ska raljeras med och ses som oprofessionellt och inte uppfylla de akademiska debattreglerna. Det fanns en anledning till varför jag i förmiddagens inlägg kallade er akademiker för att sitta i era elfenbenstorn. Jag har i kvällens inlägg påpekat vilka viktiga frågeställningar jag anser att ni missar/undviker. Och som skribent/kommenterare på denna RVK-blogg är det lätt att få intrycket, att här ska det minsann inte av misstag få komma in någon katt bland alla hermelinerna och tycka till och/eller kritisera oss i elfenbenstornet.

    SvaraRadera
  10. Bäst att passa på medan man fortfarande får kommentera under vissa av bloggposterna (dock inte alla).

    Jag hörde på radion, i Människor och tro, Rickard Lagervall berätta om apokalyptiska störmningar inom ISIS. Bra! Det var på tiden. Lite tidigare i dag läste jag olika artiklar på tidningen Dagens hemsida. I en av dem läste jag: "Bomber är inget hot för den som vill bli martyr, men samtal är tyvärr i många fall fruktlöst." Kunde inte ha sagt det bättre själv. Möjligen kunde jag själv ha lagt till: Och definitivt inget hot för dem som har en veritabel dödslängtan och längtan efter att påskynda den apokalyptiska slutstriden i syfte att själv få deltaga i densamma, på det godas sida.

    I en annan Dagen-artikel läser jag ett referat från vad som yttrades under en temadag på Teologiska högskolan i Stockholm om IS/Daesh. Citat ur den artikeln: – Sista tiden är något som de hela tiden återkommer till i sina skrifter, berättar Rickard Lagervall, islamolog vid Lunds universitet.

    Rätt ska vara rätt. Dessa uttalanden, på temadagen och i radioprogrammet, ska Rickard Lagervall ha beröm för. Han må ha missförstått Hanna Gadban, men han börjar i alla fall få kläm på detta med hur ISIS tänker.

    Nu undrar jag två saker: 1) Vad har Rickard Lagervall att säga om innehållet i denna artikel: https://www.newscientist.com/article/mg22830471-000-syndrome-e-can-neuroscience-explain-the-executioners-of-isis/ ? Den handlar om ondskans neurologiska substrat, alltså hur, kanske, ondska ska ses ses som en mental störrning. Jfr med Oxfordforskaren Kathleen Taylor som ser stark/glödande religiositet som en mental störning, vilken snart bör kunnas "botas" av morgondagens neurologer. (Jfr också med vad jag skrev i går om det starka samband man har funnit mellan stark religiositet och intolerans; en ofördragsamhet mot dem som tillhör en annan grupp än den man själv tillhör, något som yttrar sig i form av främlingsfientlighet och allmän misstro mot främlingar.)

    Kan dessa neurovetenskapliga fynd och synsätt månne vara ÄVEN religionsvetare till viss hjälp? Eller ni föredrar fortfarande att hellre luta er mot vad teologerna har att säga om sådana här saker (med tanke på er egen nära koppling till just teologiska institutioner runt om i landet)?

    2) Dessutom undrar jag: Det var i våras (mars månad) som den kanadensiske journalisten Graeme Wood i tidskriften The Atlantic på allvar började att (i alla fall till en bredare massa/läsekrets) sprida budskapet om att ISIS på det ideologiska planet drivs av apokalyptiska idéer om en slutstrid mellan det goda (= ISIS) och det onda ("romerska" riket, dvs dagens västvärld) med en avgörande slutstrid i syriska Dabiq, inte långt från den turkiska gränsen), och att denna åtminstone indirekta dödslängtan .
    måste beaktas för att man ska kunna få bukt med och, helst, besegra, ISIS.

    Notera att Graeme Wood är journalist, inte religionsvetare.

    Forts i nästa kommentar.

    SvaraRadera
  11. I den första av Graeme Woods två banbrytande artiklar i ämnet - se:
    http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2015/03/what-isis-really-wants/384980/ samt: http://www.theatlantic.com/international/archive/2015/02/what-isis-really-wants-reader-response-atlantic/385710/ - kan man bland annat läsa, att den amerikanska militären - och därmed inte heller president Obama - så sent som i december 2014 inte hade en susning om vad som drev ISIS.

    Så nu undrar jag, nyfiken som jag är, när egentligen ni religionsvetare insåg detta viktiga samband, vilket nu, i slutet av november 2015, tycks kablas ut via olika massmediala kanaler. Alltså: Hade ni fått upp ögonen för detta långt före journalisten (in)såg denna viktiga koppling? Eller först efter att han fäste folks uppmärksamhet därpå?

    Länka gärna till någon artikel eller bok, där ni religionsvetare lyfter fram den här apokalyptiska och dödslängtande kopplingen/drivkraften hos ISIS och dess lockelser på vilsna muslimer som känner sig maktlösa i sin samhälleliga exkludering i de västliga länder de invandrat till - eller i sina egna hemländer.

    Om ni propagerade för denna viktiga förklaring till ISIS stora lockelser före Graeme Woood, hur förklarar ni då, att denna viktiga information inte nått fram till den amerikanska miltären eller president Obama i slutet av 2014. Vad säger det i så fall om era kommunikationsförmågor vad gäller att få ut ett viktigt budskap med högt förklaringsvärde?

    Förresten, när jag ändå är i färd med att länka hit och dit, kolla gärna in vad som står att läsa också här:
    https://muslimstatistics.wordpress.com/2015/11/19/pew-poll-63-mil-to-287-million-isis-supporters-in-just-11-countries/ . Indikerar inte den sortens statistik att man inte bör sitta och tjuvhålla på samband och kopplingar, vilka kan vara av livsavgörande betydelse?

    I New Scientist-artikeln om ondskans neurologiska/neuronala substrat kan man läsa om sju symtom/karakteristiska som kännetecknar de flesta ondskefulla handlingar. Dessa sju "symtom" är:
    Seven symptoms of evil

    The idea that evil is a disease is predicated on the observation that mass killers share some common traits:

    Compulsive repetitive violence
    Obsessive beliefs
    Rapid desensitisation to violence
    Flat emotional state
    Separation of violence from everyday activities
    Obedience to an authority
    Perceiving group members as virtuous.

    Vad säger detta er religionsvetare, från professorer och nedåt i hierkierna? Kanske att neurologiska förklaringar (läs: genetiska förklaringar och/eller genetiska förklaringar i kombination med miljöfaktorer) förklaringar) kan vara väl så bra att åberopa än dagens på huvudsakligen socioekonomiska faktorer grundade förklaringsmodeller? Ser fram emot ett svar på den sortens frågor. Eller kanske jag snarare ska förvänta mig att bli raderad med tanke på det förbud mot nya kommentarer som man kan läsa om under ett av de senast publicerade riktiga blogginläggen?

    SvaraRadera