‘Vi börjar få slut på demoner’ – Aum, inramningar, och den sista wanted-postern

Återigen har vi nöjet att bjuda in vår expert på Japan, Dan Öberg, för att kommentera den japanska polisens övervakning av religiösa kulter i Japan. Worldwide Religious News rapporterade nyligen att polisen undersökt 21 byggnader som tillhör grupperna Aleph och Hikari no Wa, båda beskrivs som utbrytargrupper ur Aum Shinrikyo som bar ansvaret för sarin attackerna i Tokyos tunnelbanna 1995. Mot denna bakgrund bad vi Öberg att kommentera den senaste utvecklingen i Japan. 

För storstadsmänniskan flyter tusentals ansikten förbi ögonen en helt vanlig dag. Dels rent faktiskt: på gatan, i tunnelbanan, på skolan, på jobbet, i affären. Men även via reklam, facebook,och media i allmänhet. Det krävs något extra för att denne ska minnas någon eller några av dessa. Två som etsats fast på min näthinna under åratal av passiv exponering är Naoko Kikuchi och Katsuya Takahashi’s bistra ansikten. De figurerade på de ”wanted posters” – planscher på efterlysta personer – som sitter i var och varannan tunnelbana i Tokyo. På planscherna fanns som jag minns det en rad bilder – allt från efterlysta RAF medlemmar från 70-talet till en rad Aum Shinri Kyo medlemmar från 90-talet. Som bekant var Aum ansvariga för den attack som genomfördes mot Tokyos tunnelbanor 1995 och man planerade långt mer omfattande attacker än dessa (eller ”barmhärtighetsmord” som man kallade det). Talande för bilderna är att personerna såg obehagliga ut. Jag vet inte om man från polisens sida valde bilder utifrån någon viss princip, men det var inga ”profilbilder” direkt (för att tala ”Facebookspråk”).

Allt eftersom de eftersökta fångats in har deras ansikten tagits bort (då man reviderar wanted-postrarna) och sommaren 2012 återstod två: Naoko Kikuchi och Katsuya Takahashi efter 17 års jakt, samt en gradvis ökad belöning på 5,000,000 yen (ca 400,000 Sek) för information som ledde till gripande. Den tredje personen på efterlysningsbilden Makoto Hirata överlämnade sig själv till polisen i början på 2012 enligt egen utsago ’i skam över hur många japaner drabbats av tsunamin och jordbävningen’. Ironiskt nog så hade de alla tre under många år ”gömt sig” mitt i stor-Tokyo som delar av den ”ansiktslösa massan”. Kikuchi greps efter ett tips från allmänheten i sin bostad medan Takahashi greps efter en intensiv polisjakt. Man skulle således kunna hävda att eftersom samtliga efterlysta nu är gripna eller väntar på avrättning så borde saken vara ur världen. Emellertid så är så inte fallet. Gripandena föranledde Kōanchōsa-chō – den japanska motsvarigheten till SÄPO – att som en del av övervakningen av religiösa kulter genomföra polisundersökningar vid 21 byggnader tillhörande den religiösa gruppen Aleph och 8 byggnader tillhörande den religiösa gruppen Hikari no wa. Båda dessa är grupperingar som formats ur Aum och polisen planerar att fortsätta den strikta bevakningen.

Colin Powell sade en gång i sin roll som USA’s utrikesminister – ’I’m running out of demons…I’m down to Castro and Kim Il Sung’. I samma anda kan vi fråga om den japanska staten i och med gripandena fått slut på religiösa demoner och i framtiden planerar att avsluta bevakningen av religiösa kulter? Det är naturligtvis mycket svårt att uppskatta i vilken grad Aleph och Hikari no Wa utgör hot mot allmänheten idag 17 år efter sarin-gas dåden. Vissa betraktare menar dock att Aleph i dagsläget består av kultister som är trogna den dödsdömde ledaren Shoko Asaharas originalläror (och leds bland annat av hans biologiska barn) och att Hikari no wa främst består av kultister som tar avstånd från den lära som föranledde terrorist dåden – exempelvis ”Poa.” Aums version av det buddhistiska begreppet poa går i korta drag ut på att om en andligt högstående dödar en lägre stående så stärks bådas själar. Den sistnämnda når evigheten medan den förstnämndas själ höjs av detta. En lära som går att utvidga till hela mänskligheten där mord riskerar att bli ett slags ”barmhärtighetshandling”.

Man kan dock även nyfiket ställa den mer kritiska frågan om de nya kulterna ramas in via dessa ”wanted posters”? I så fall skulle även framtida ”religiösa demoner” till del skapas av de efterlysningsbilder som figurerar just nu. Om så är fallet måste den japanska staten konfronteras med faktumet att stereotypen av de religiösa kulterna framställs, inte bara av Aums minst sagt märkliga världsbild, utan även av den visuella exponeringen via efterlysningsbilder. Bilder som storstadsmänniskan upprepande gånger utsätts för som del av ”en helt vanlig dag”. Om så är fallet vilken rätt har den japanska pendlaren att slippa se dem?

Dan Öberg, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Stockholm

”En ond räv” – svartsjuka och andebesvärjande i dagens Japan

Mot bakgrund av Aftonbladets mycket korta notis om att Japan har låtit avrätta två personer - däribland 65-åriga Sachiko Eto som miste livet för att hon deltog i morden på sex människor i mitten av 1990-talet i samband med så kallad djävulsutdrivningar - bad vi vår expert på Japan, Dan Öberg från Försvarshögskolan i Stockholm, att ge en fördjupande kommentar till avrättningarna i Japan.

Det japanska justitiedepartementet tillkännagav den 27 september att två brottslingar, en kultledare och en rånare, har avrättats. Meddelandet är mycket kort men implicerar ändå en del saker. Först det självklara – Japan är ett av ett fåtal land som fortfarande praktiserar dödsstraff. Frågan är partipolitiskt relativt okomplicerad eftersom en stor majoritet av befolkningen är positiv till den här typen av bestraffning. Visserligen var 2011 det första året på mycket länge som ingen avrättats i Japan, något som kan kopplas samman med maktskiftet till Demokratiska partiet (Minshutou). Men i och med att flera dödsstraff utförts 2012 så verkar det inte vara någon hållbar trend. En ytterligare sak är att det är en beskrivning av något som har hänt snarare än något som ska hända. När avrättningar sker så meddelar myndigheterna detta till allmänheten (inklusive brottsoffer och anhöriga) efter att det skett inte innan som i exempelvis USA.

Nyheten väckte en del minnen för mig då jag bott länge i Japan. Jag minns hur, när jag för tio år sedan bodde på Odaiba en liten ö i Tokyo-bukten, via medias exponering dagligen under några veckor stiftade bekantskap med en karavan av vita minibussar som åkte runt på landsbygden. Medlemmarna, ledda av en Yuko Chino, klädde sig i helt vitt och bland annat svepte de in de rastplatser de slog läger i vita lakan. De tillhörde sekten Pana Wave Kenyuushou (ordagrant Pana Wave Forskningsinstitut) och de tilldrog sig en hel del uppmärksamhet. Sekten följdes intensivt av media som rapporterade den ena märkligare historian efter den andra. Till exempel hävdades det att sekten var på väg för att frita en säl som förirrat sig till en flod i Japan för att ”undvika apokalypsen”. Läser man på Pana Wave’s egen hemsida så menar gruppen att de är ett slags forskningsinstitut för ”dåliga magnetvågor” och de vita lakanen skulle tydligen hjälpa mot dessa.

Det var underhållande att följa medias intensiva rapportering av sekten där journalismens krav på transparens och spektakel hela tiden krockade med sektmedlemmarnas slutna (och något udda) världsbild och självupplevda utvaldhet. Den här incidenten, liksom alla andra incidenter i Japan efter 1995 tenderar att ses strikt av myndigheterna samt tilldra sig en hel del uppmärksamhet. Detta då 1995 var året då domedagssekten Aum Shinri Kyo genomförde gasattacker med sarin riktade mot de tunnelbanelinjer som passerade hjärtat av den japanska maktcentrat i Tokyo i ett slags försök att skynda på ”apokalypsen”. Något som senare ledde till att den så kallade ”anti-Aum lagen” kom till i början på 2000-talet. En respons som är strikt och som alltid, för mig personligen, står i skarp kontrast med hur Aum fortfarande efter gasattacken brukade stå vid Shinjukus gigantiska södra station och värva medlemmar. För mig var det på något vis märkligt att de fick stå där och orera. Och det hela blev ironiskt på ett morbit sätt eftersom de försökte värva pendlare – samma slags pendlare som de själva dödat i tunnelbaneattacken.

När det japanska justitiedepartementet den 27 september således tillkännager att två brottslingar, en kultledare och en rånare har avrättats så är detta en händelse som lätt går att se utifrån Japans historia av sekter och kulter samt en allt hårdare lagstiftning för att kontrollera dessa. Vad innebär egentligen ”kultledare” i det här fallet? Ordet ger sociologiska och religiösa konnotationer. Kult används ofta i Japan som benämning på mindre grupper ledda av en karismatisk person som del av någon shintoistisk eller buddhistisk sekt. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis den karismatiske Shoko Asahara som ledde sekten Aum Shinri Kyou och även han avrättades efter att ha dömts som ansvarig för bland annat. Det är överhuvudtaget lätt att se själva avrättningen via de ”sekt” linser som sarin-attackerna erbjuder. I det här fallet är det dock tveksamt om det ens rör sig om samma slags fenomen. Kultledaren Sachiko Eto har inget samröre med Aum, Pana Wave eller någon annan större kult. Tvärtom var Sachiko Eto ledare för en liten grupp personer och utförde ”reningar” från sitt hus.

Sachiko Eto hade flyttat till huset sex år innan morden och försörjde sig som make-up försäljare. Hon hade gift sig tidigt med en klasskamrat och maken var målare men hade på grund av ryggproblem fått sluta med jobbet och spelade om pengar. Bland annat till den grad att paret förlorat sitt tidigare hem. Sachiko Eto gick med en religiös grupp i Gifu som så kallade ”Ogamiyasan” (en slags ”andebesvärjare”). Men eftersom de använde gruppens lokaler för egna syften utan att förankra det i organisationen så uteslöts de efter två år.

Sachiko’s make försvann ungefär 1992 och i samband med det så blev hon mycket bättre på att dra till sig ”troende”. Hon inriktade sin verksamhet på unga människor och på helgerna var det ofta mycket folk där. Vittnen menar på att det var svårt att parkera i området och att många kom långväga ifrån. I området talas det om att man dag och natt hörde trummande och böner. Vissa talar om hur de skrämts av ”reningsceremonierna” då de låtit sig undersökas av Eto. Runt 1994 bodde en flera familjer av ”troende” i huset och det var under den perioden de mord som Eto dömdes för skedde. Dessa mord har beskrivit som ”svartsjuke och penga-relaterade”. Eto hade enligt utsago fattat tycke för en yngre man men denne verkade intresserad av en annan flicka. Visserligen skedde de under utdrivningar av ”akuma” (onda andar) men samtidigt verkar de varit riktade mot personer som Eto velat bli av med. Vad som dock är intressant är att ”reningarna” spelar på en shintodiskurs. Till exempel är ju ”rening” ett starkt begrepp inom Shinto. Dessutom, när Eto menade att kvinnan vilket hon var svartsjuk på behövde renas hävdade hon att denne blivit ”besatt av en ond räv” och att denna behövde drivas ut. Räven förknippas bland annat med shinto och folktro (exempelvis Inari). Personligen tror jag att dåd av den här typen motiveras via religiösa diskurser men knappast kan förklaras enbart genom religion.  

Avslutningsvis, vid ett tillfälle när jag scannade igenom sidor för den här bloggposten så såg jag dock att det numera fanns möjlighet till ”rening” även över internet. Så kallad ”virtuell rening”. Det kanske kan vara något för den hugade?

Dan Öberg, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Stockholm