Ska de som
utbildar sig till präst i Svenska kyrkan lära sig att läsa Bibeln på
grundspråken? Den frågan aktualiseras i en boken Att predika en tradition av Anne-Louise Eriksson, svenska kyrkans forskningschef
och docent. Svenska kyrkan kräver idag att prästkandidaterna lär sig åtminstone
ett av språken – hebreiska eller grekiska. Eftersom språkstudierna är relativt
krävande menar Eriksson att dessa tar alltför stort utrymme på bekostnad av
studier i systematisk teologi. Skälet till denna ståndpunkt är intressant och
väcker till eftertanke. Hon menar att denna prioritering av grundspråket vilar
på en textuppfattning som betonar att det finns ”en ursprunglig och en gång för
alla nedlagd sanning i texterna” (s 126). Ett sådant synsätt ser texten som en
låda som har ett visst givet innehåll som exegeten helt enkelt packar upp. Men
är det verkligen därför präster ska lära sig grundspråken?
I senaste
numret av Kyrkans tidning bemöts Erikssons kritik av åtta skribenter (präster,
prästkandidater och doktorander), se http://www.kyrkanstidning.se/debatt/radda-bibliska-grundsprak. Artikeln lyfter fram fyra skäl för varför grundspråken
ska fortsätta vara obligatoriska i prästutbildningen. Inget av dessa skäl
bekräftar den syn Eriksson har på kopplingen mellan språkstudier och en syn på
texten som en låda med ett en gång för alla givet innehåll.
Det kan
dock knappast råda någon tvekan om att en sådan textsyn har funnits bland
exegeter. Den så kallade exegetdeklarationen från 1951 gjorde till exempel gällande
att ”ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med
nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den
heliga skrift.” Ett sådant uttalande vittnar om just en sådan syn på texten som
Eriksson kritiserar. I vilken grad en sådan syn fortfarande existerar bland
bibelforskare kan diskuteras – exegeter är långt ifrån en homogen grupp.
Jag är
själv exeget och undervisar i nytestamentlig grekiska och ser en risk i att en
sådan textsyn mer eller mindre ofrivilligt förmedlas till studenterna när man
grottar ner sig i verbformer och syntaktiska konstruktioner. Därför behöver
större vikt läggas vid att diskutera texttolkningens villkor och hermeneutisk
teori. Att lära sig grundspråken kan
annars implicera en syn på texten som en låda. På så sätt menar jag att
Eriksson lyfter fram ett problem som undervisningen i bibelvetenskap behöver
beakta och presentera med största synlighet för studenterna. På så sätt kan
grundspråken bli ett redskap för att finna nya betydelser i texterna utifrån
samtidens frågor – betydelser som kanske utmanar traditionen.
