Spiritual bypass

I gårdagens inlägg skriver Simon Sorgenfrei om hur media förvånat lyfter fram kopplingen mellan en mördare och hans önskan att bli buddhistisk munk och ställer frågan: våldsam buddhist - en motsägelse?

Det är alltid svårt att uttala sig om enskilda människors bevekelsegrunder när de utför extrema handlingar, och i vilken utsträckning detta kan länkas till ett religiöst motiv. Finns det några tydliga kopplingar mellan buddhism och dödsskjutningarna annat än att mannen som utförde dem tidigare sökt sig till thailändska buddhistiska kloster?

Vad som kan vara värt att notera i samband med konvertiters intresse för buddhism och meditation, är att man kan finna flera olika skäl till varför de söker sig till en buddhistisk utövning. I min studie av en meditationsrörelse i Sverige kunde jag iaktta åtminstone fyra olika motiv till att utöva intensiv meditation: medicinska skäl - där individen sökte en bot mot fysiska åkommor; psykologiskt välbefinnande; nyandligt sökande (meditationstekniken sågs som en praktik som kunde inlemmas i en nyandlig orientering); och de med ett tydligt buddhistiskt soteriologiskt motiv (att utöva för att nå närmare befrielse).

Inom meditationskretsar är det ett välkänt fenomen att människor med instabilt psyke ibland kommer till kurser för att söka mental lindring, och buddhismen eller meditationen blir på så sätt ett försök till självmedicinering. Utöver själva meditationen, som kan fungera som en medicinsk teknik, kan en annan positiv effekt av att vistas i en klosterlik miljö vara att det finns strikta regler för uppförande - något som också kan fungera stödjande för männniskor med sociala funktionsnedsättningar.

Ett annat fenomen, värt att uppmärksamma i det här fallet, är det som gå under benämningen "spiritual bypass". Det är ett fenomen som syftar på att individen legitimerar ett distanserat förhållningssätt till sig själv och omgivningen genom att tolka sitt beteende som religiös fördjupning, men samtidigt kan personen uppvisa en oförmåga att läsa av sina känslor och hantera dessa på ett adekvat sätt. Robert Augustus Masters definierar i sin bok spiritual bybass som: användandet av andliga eller religiösa praktiker eller uppfattningar som ett sätt att undvika smärtsamma känslor och upplevelser. Flera av dagens framstående meditationslärare har uppmärksammat fenomenet, och Jack Kornfield, meditationslärare och psykolog verksam i USA, har belyst problemet i sin bok: After Extacy - the Laundry där han beskriver svårigheterna med att hantera en återkomst till vardagen efter djupa andliga upplevelser.

Dödsskjutningarna på militärbasen i USA är en mycket sorglig händelse, och visar kanske indirekt på de svårigheter och utmaningar som kan finnas i religiösa sammanhang att hantera människor med instabilt psyke.

Katarina Plank, FD, religionshistoriker
Göteborgs universitet

Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Med anledning av dagens ledare i DN återpublicerar vi en text från 23 januari 2013 på samma ämne.

Det är hårda tider för journalister i Turkiet. Men det finns, som tur är, besvärliga röster kvar. På SvD:s Kulturblogg kan vi läsa om Burak Bekdil som i Hürriyet Daily News häcklat premiärminister Erdogan och muslimchauvinistiska drag i turkisk in- och utrikespolitik.

I en ironisk artikel skriver Bekdil att ”Turkiska vetenskapsmän har tagit fram världens första muslimometer, ett redskap som sägs kunna mäta en persons muslimskhet, vilket anses vara användbart när man ska anställa offentliganställda.”

Bekdils muslimometer ska naturligtvis uppfattas som ett skämt. Men som så ofta överträffar verkligheten dikten, och som vi skrivit om tidigare här på bloggen samtalar Migrationsverket med Sveriges Kristna Råd för att lära sig bedöma hur genuin kristna asylsökandes tro är.

Men hur ska man bedöma graden av religiositet?  Ska man gå efter hur stark någons tro är? Hur mäter man det? Och tro på vad? Eller ska man snarare kontrollera hur ofta någon utför centrala ritualer? Räcker det att vara döpt, eller måste man gå i kyrkan varje söndag? Är det kvantitet eller kvalitet som räknas? Kan man bedöma muslimers muslimskhet, som vissa verkar mena, genom längden på skägget eller färgen på sjalen? Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?

Att någon ofta går i kyrkan behöver ju inte vara ett bevis på dennes fromhet. Kanske är hen där för att få lite sällskap. Att framstå som muslimsk verkar ge politiska fördelar i Erdogans närhet och kan därför vara ett utslag av opportunism snarare än av gudfruktighet. Någon kanske går på Bikramyoga tre gånger i veckan för att ragga, medan någon annan yogar hemma i det tysta och inte alls verkar helig för omgivningen.

Migrationsverket och Sveriges Kristna Råd ska träffas en gång i halvåret för ”kontinuerlig dialog och utbyte”. Kanske kan de ta fram en prototyp till en kristometer som Erdogan kan vidareutveckla.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet