Ivan Aguéli - sufifeministen

I år är det 100 år sedan den svenska konstnären Ivan Aguéli dog. Han levde ett intressant och omvälvande liv, vilket redan hans otaliga namnbyten omvittnar. 

        Han föddes som John Agelii i Sala, blev känd som Ivan Aguéli i Frankrike och för eftervärlden, men var under de sista tjugo åren av sitt liv verksam bland annat i Egypten under namnet Abd al-Hadi Aqhili al-Maghribi.  I slutet av 1890-talet konverterade han till islam, och blev 1902 initierad i sufiorden Shadhiliyya-Arabiyya. 

Men han var också swedenborgare, teosof, djurrättsaktivist och uttalad feminist.

Aguéli/al-Hadi (till höger) i Egypten 

Under sina år i Egypten gav han, tillsammans med italienaren Ernesto Insabato, ut tidskriften Il Convito/al Nadi som kan förstås som ett forum för tidigt postkolonialt tänkande. I det andra numret av tidskriften, utgivet 1904, har han, under namnet al Hadi, en essä betitlad Feminism införd. Han skriver bland annat:

Vi äro avgjort kvinnosaksvänliga, och vi skola ofta återkomma till denna fråga; jag vet å andra sidan, att alla ansvarskännande muselmaner äro av vår mening.

…

Vi tro inte, att en regeringsproklamation hurdan som helst angående kvinnans frigörelse skulle få något som helst inflytande; ett eller annat vackert tal, en eller annan toast, ännu någon idiot ordensprydd; se där hela framsteget; blott de som känna till Orienten skola säkert ha roligt den dagen. Det är i alla fall mycket svårt att övervaka en kvinna, och det skulle vara oändligt mycket bekvämare, om hon kunde övervaka sig själv och även övervaka sin man, om han avviker från Guds väg; men i väntan på detta tingens idealiska tillstånd göra vi dumheter.

Aguéli/al Hadi levde i Egypten under an-Nahda, den islamiska reformationen, uppvaknandet. Han studerade vid al-Azhar, en av sunniislams viktigaste och mest prestigefulla lärdomsinstitutioner, då Muhammed Abduh var verksam som stormufti. 

          Kvinnoemancipation var en av de frågor som fördes till diskussion av de egyptiska reformtänkarna och några år innan essän om feminism infördes i Il Convito/al-Nadi hade juristen och författaren Qasim Amin släppt boken Tahrir al mara'a, Kvinnans frigörelse.

Ivan Aguélis/abd al-Hadis tid i Egypten och hans relation till den reformrörelse som då och där var framträdande hör till de minst studerade perioderna i hans liv. Hade han kontakt med Abduh och Amin? Hur väl var han insatt i de diskussioner som fördes bland reformtänkarna? Var han en del av rörelsen? 
Här finns spännande material för den som känner sig manad!

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Nakenprotest mot Egyptens konstitution

I torsdags demonstrerade den egyptiska bloggerskan Alia Magda El-Mahdy tillsammans med medlemmar ur den ukrainska kvinnoorganisationen Femen utanför Egyptens ambassad i Stockholm, i protest mot konstitutionsförslaget som det nu röstas om i Egypten. El-Madhy utför nu nakenprotester i Europa som bidrar till att väcka uppmärksamhet kring detta utanför Egypten och hon har även tidigare fått stöd från andra feministiska grupper utanför Egypten. Torsdagens protest var en nakenprotest och bilder postas på bloggen. Där kan man se de tre kvinnorna som deltar med skrivna texter på sina kroppar: ”APOCALYPSE BY MURSI”, ”SHARIA IS NOT A CONSTITUTION”, ”NO ISLAMISM - YES SECULARISM”. De två ukrainska kvinnorna håller i handskrivna skyltar med texterna ”NO RELIGION” och ”RELIGION IS SLAVERY”. Kvinnorna vänder sig alltså mot att islam ges en roll i förslaget och texterna ger också uttryck för en kritisk syn mot religion som ett slags slaveri.

El-Mahdy har tidigare blivit känd som internetaktivist då hon under 2011 lagt ut nakenbilder på sig själv och utmanat censuren i landet och det könskonservativa Egypten, och hon fick många negativa reaktioner och fientliga kommentarer på sin blogg. Många andra liberala grupper i Egypten tog avstånd från hennes handlingar, sannolikt på grund av en rädsla att stöta sig med religiösa grupperingar och den allmänna synen på vad som är acceptabelt och moraliskt riktigt för kvinnor att göra. Själv framställer hon sig som liberal och feminist och uppmärksammar rädslan många känner att kvinnor och minoriteter riskerar att bli diskriminerade i en konstitution där islamisk lag skall ligga till grund för all lag, även om det är oklart vad som faktiskt ligger i den formuleringen. Hennes agerande är samtidigt en utmaning för Egypten. Hur ska hennes agerande tas emot? Det är en sak att kritisera presidenten Morsi och konstitutionen men jag undrar om plakaten som vänder sig mot religion sedan kan vändas emot henne?

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Gud, feminister och satanister

I en krönika i Dagens Nyheter berättar Fredrik Strage om hur Nergal - sångare i det polska bandet Behemoth – dömts för att ha ”sårat religiösa känslor.” Under en spelning i Gdansk för fem år sedan kallade Nergal katolska kyrkan för den mest mordiska sekten på jorden, samtidigt som han rev en bibel i bitar. I veckan dömdes han till böter, samhällstjänst och upp till två års fängelse av Polsk domstol.

Strax efter det att domen kungjordes kritiserade EU-kommissionen åtalet och menade att det strider mot konventionen om mänskliga rättigheter. En konvention som Polen undertecknat. Övriga protester har dock uteblivit. ”Behemoth borde få ett lika brett internationellt stöd som Pussy Riot”, menar Strage, men tvingas konstatera att ”hårdrockare [inte tycks] väcka lika mycket sympati hos intellektuella som anarkofeminister.”

Jag tror han har rätt i detta, och att de olika reaktionerna delvis kan förklaras med skillnader mellan Pussy Riots och Behemoths image och art av religionskritik.

För det första tillhör Pussy Riot och Behemoth två subkulturella genrer som besitter olika högt finkulturellt kapital. Punk, i alla fall de uttryck som utgår från politiskt (och stil-)medvetna band som the Clash, omhuldas gärna av intellektuella och kulturjournalister. Hårdrock har tvärtom setts ner på som en puckad musikstil. Punk har blivit medelklass, medan hårdrocken fortsatt vara arbetarklassmusik. Om man ska hårddra det lite.

På senare år har vi dock kunnat se att hårdrock bubblat som en modemarkör även hos kulturjournalister. Något som Fredrik Strage, med en bevittnad kärlek till genren, med största sannolikhet bidragit till. Att fotoböcker om norska svartrockare säljs på Akademibokhandelns trivselavdelning skulle kunna tala för att även Behemoths sak kan bli vår.

Men det finns andra aspekter som talar mer till Pussy Riots än till Behemoths fördel. Det ryska punkbandet har vunnit på att föra fram Nadezhda Tolokonnikova som sin talesperson. Media har under det senaste året frossat i bilder på Tolokonnikovas späda uppenbarelse i kontrast till grova ryska polismän, handfängsel och stålburar.

Nadezhda Tolokonnikova

Behemoth företräder däremot ett extremt uttryck för skräckrock, som vi skrivit om tidigare här och här på bloggen, med inslag av satanism och ockultism som snarare syftar till att repellera än attrahera alla tänkbara etablissemang. Den åtalade Nergal presenterar helt enkelt en mindre tilltalade image än den snygga ryska dissidenten.

Nergal

En tredje tänkbar anledning till att Pussy Riot väcks mer sympati än Nergal och Behemoth är arten av de båda bandens respektive religionskritik. Båda kritiserar de uttryck för kristendom som de upplever som förtryckande – Rysk-ortodoxa kyrkan respektive katolska kyrkan. Men de gör det på mycket olika sätt. Pussy Riot kritiserar vad de uppfattar som en ohelig allians mellan kyrkan och Vladimir Putin, en president med dåliga opinionssiffror i resten av Europa och i USA. Tolokonnikova har också visat sig vara en påläst och vass retoriker, och i sitt försvarstal tidigare i år använde hon sig flitigt av andra kristna referenser i sin kritik mot patriarken Kirill och hans stöd för Putin. Vi har skrivit tidigare om detta här på bloggen.

Behemoths religionskritik kan i jämförelse upplevas som simpel. Strage berättar hur Nergal i en reklamfilm för sin självbiografi Sacrum profanum tänder en cigarett med en brinnande bibel och säger: ”Er Gud spikades upp på ett kors. Min avbildas med hammare. Dra era egna slutsatser [...] Jag bekämpar sjukdomar, oavsett om det är cancer eller religion.”

Medan Pussy Riots religionskritik kan upplevas som konstruktiv och knuten till frågor som rör yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, kan Behemoths kritik mot kristendomen tyckas ensidigt destruktiv och naivt provocerande. Journalister och aktivister har, verkar det, lättare att identifiera sig med en ung, snygg och verbal kvinna som kan framställas som martyr i kampen för mänskliga rättigheter, än en liksminkad man som bränner biblar och hyllar asa-Tor och Satan.

Men kanske kan Strages artikel bidra till att fler uppmärksammar domen mot Nergal? Frågan är dock om Behemoth vill in i värmen på fintidningarnas kulturredaktioner? Kanske är ett straff för blasfemi bättre för bandets image, än att få prata ut hos Skavlan?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Iran: kvinnor portas från universitetsutbildningar

DN rapporterar utifrån en artikel i Daily Telegraph att iranska universitet nu begränsar möjligheten för kvinnor att studera på universitetsnivå. Hela 36 av landets universitet, på motsvarande mer än 70 olika kurser, förbjuder nu kvinnor att studera. Ett argument är att få balans mellan könen på universitetsnivå, men kritiker har andra förklaringar till detta.

Nobelpristagaren Shirin Ebadi har opponerat sig mot beslutet. Hon argumenterar som så att den verkliga agendan bakom denna nya policy är att reducera antalet kvinnliga studenter till under 50 %, från nuvarande ca 65 %, och därmed försvaga den iranska feministiska rörelsen och kampen mot diskriminering. Hon menar att det är en del av en politik som önskar se kvinnor återgå till den privata sfären i hemmet och ge upp kraven på egna rättigheter.

Religiösa företrädare i Iran har bekymrats över de sociala sidoeffekter denna ökade nivå hos kvinnor skulle kunna medföra, med tanke på minskat barnafödande och lägre antal äktenskap. Enligt UNESCO har Iran den högsta andelen kvinnliga studenter i förhållande till män i världen och kvinnor har utmärkt sig i traditionellt manliga områden som fysik och olika ingenjörsdiscipliner. Iranska kvinnliga studenter har länge fått bättre resultat än män. I artikeln i Daily Telegraph nämns att sociologer menar att kvinnors ökade framgång grundas i att många religiöst konservativa familjer alltmer gärna sänt sina döttrar till universitetsstudier efter revolutionen 1979. Nedgången i antalet män som studerar menar de kan förklaras med att bland unga iranska män finns en önskan om att snabbt bli rik, utan att studera.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola