Gud, feminister och satanister

I en krönika i Dagens Nyheter berättar Fredrik Strage om hur Nergal - sångare i det polska bandet Behemoth – dömts för att ha ”sårat religiösa känslor.” Under en spelning i Gdansk för fem år sedan kallade Nergal katolska kyrkan för den mest mordiska sekten på jorden, samtidigt som han rev en bibel i bitar. I veckan dömdes han till böter, samhällstjänst och upp till två års fängelse av Polsk domstol.

Strax efter det att domen kungjordes kritiserade EU-kommissionen åtalet och menade att det strider mot konventionen om mänskliga rättigheter. En konvention som Polen undertecknat. Övriga protester har dock uteblivit. ”Behemoth borde få ett lika brett internationellt stöd som Pussy Riot”, menar Strage, men tvingas konstatera att ”hårdrockare [inte tycks] väcka lika mycket sympati hos intellektuella som anarkofeminister.”

Jag tror han har rätt i detta, och att de olika reaktionerna delvis kan förklaras med skillnader mellan Pussy Riots och Behemoths image och art av religionskritik.

För det första tillhör Pussy Riot och Behemoth två subkulturella genrer som besitter olika högt finkulturellt kapital. Punk, i alla fall de uttryck som utgår från politiskt (och stil-)medvetna band som the Clash, omhuldas gärna av intellektuella och kulturjournalister. Hårdrock har tvärtom setts ner på som en puckad musikstil. Punk har blivit medelklass, medan hårdrocken fortsatt vara arbetarklassmusik. Om man ska hårddra det lite.

På senare år har vi dock kunnat se att hårdrock bubblat som en modemarkör även hos kulturjournalister. Något som Fredrik Strage, med en bevittnad kärlek till genren, med största sannolikhet bidragit till. Att fotoböcker om norska svartrockare säljs på Akademibokhandelns trivselavdelning skulle kunna tala för att även Behemoths sak kan bli vår.

Men det finns andra aspekter som talar mer till Pussy Riots än till Behemoths fördel. Det ryska punkbandet har vunnit på att föra fram Nadezhda Tolokonnikova som sin talesperson. Media har under det senaste året frossat i bilder på Tolokonnikovas späda uppenbarelse i kontrast till grova ryska polismän, handfängsel och stålburar.

Nadezhda Tolokonnikova

Behemoth företräder däremot ett extremt uttryck för skräckrock, som vi skrivit om tidigare här och här på bloggen, med inslag av satanism och ockultism som snarare syftar till att repellera än attrahera alla tänkbara etablissemang. Den åtalade Nergal presenterar helt enkelt en mindre tilltalade image än den snygga ryska dissidenten.

Nergal

En tredje tänkbar anledning till att Pussy Riot väcks mer sympati än Nergal och Behemoth är arten av de båda bandens respektive religionskritik. Båda kritiserar de uttryck för kristendom som de upplever som förtryckande – Rysk-ortodoxa kyrkan respektive katolska kyrkan. Men de gör det på mycket olika sätt. Pussy Riot kritiserar vad de uppfattar som en ohelig allians mellan kyrkan och Vladimir Putin, en president med dåliga opinionssiffror i resten av Europa och i USA. Tolokonnikova har också visat sig vara en påläst och vass retoriker, och i sitt försvarstal tidigare i år använde hon sig flitigt av andra kristna referenser i sin kritik mot patriarken Kirill och hans stöd för Putin. Vi har skrivit tidigare om detta här på bloggen.

Behemoths religionskritik kan i jämförelse upplevas som simpel. Strage berättar hur Nergal i en reklamfilm för sin självbiografi Sacrum profanum tänder en cigarett med en brinnande bibel och säger: ”Er Gud spikades upp på ett kors. Min avbildas med hammare. Dra era egna slutsatser [...] Jag bekämpar sjukdomar, oavsett om det är cancer eller religion.”

Medan Pussy Riots religionskritik kan upplevas som konstruktiv och knuten till frågor som rör yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, kan Behemoths kritik mot kristendomen tyckas ensidigt destruktiv och naivt provocerande. Journalister och aktivister har, verkar det, lättare att identifiera sig med en ung, snygg och verbal kvinna som kan framställas som martyr i kampen för mänskliga rättigheter, än en liksminkad man som bränner biblar och hyllar asa-Tor och Satan.

Men kanske kan Strages artikel bidra till att fler uppmärksammar domen mot Nergal? Frågan är dock om Behemoth vill in i värmen på fintidningarnas kulturredaktioner? Kanske är ett straff för blasfemi bättre för bandets image, än att få prata ut hos Skavlan?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

När blir musik religiös?

Vid läsningen av kommentarerna på min text om de kristna missionärerna som avvisades från den tyska Wacken-festivalen kom jag att tänka på en diskussion som återfinns i antologin Religion och medier som jag var med och redigerade tillsammans med Mia Lövheim och Alf Linderman från Uppsala universitet. I ett av bidragen diskuterades frågan om när musik övergår från att vara ”vanlig” till att bli ”religiös”. Men hur kan detta vara krångligt tänker kanske ni - psalmer är väl religiösa medan till exempel U2 är väl helt ”vanlig” musik eller hur? Men är det verkligen så enkelt?

Utan att fördjupa diskussionen allt för mycket så kan vi till exempel tänka på följande utgångspunkter. Är det artistens intention som är avgörande eller är det något annat som vi kanske bör ta hänsyn till när vi kategoriserar musik? Om till exempel Bob Dylan berättar att han ser sig bekännande kristen och ger ut en skiva – något som han bland annat gjorde med albumen Slow Train Coming och Saved – så måste väl musiken vara religiös eller hur? Eller är det snarare lyssnaren (eller läsaren om det handlar om en bok) som skall avgöra huruvida han eller hon upplever musik eller texten som ett uttryck för något religiöst?

Kanske vi till och med kan tala om att viss musik skapar en religiös eller spirituell upplevelse. Ibland kan vi till och med använda uttryck som att någon spelar som en gud!

En tredje möjlighet är att relatera musiken till den situation eller till det rum där den framförs. Om till exempel Elvis Presley-sånger används i samband med en begravning eller ett bröllop i en kyrka så är det sammanhanget som avgör om musiken skall ses som religiös. Men om samma sånger används i ett annat sammanhang så behöver de nödvändigtvis inte uppfattas som religiösa.

Denna korta redogörelse visar att det finns en mängd olika sätt att avgöra och förhålla sig till huruvida en viss musik är religiös eller inte och återigen är det tydligt att olika människor lägger in olika värderingar och betydelse i musik – ett faktum som också gäller för hårdrock som till exempel framförs på festivaler som Wacken. Med andra ord så tycks vi människor ha en fallenhet för att lägga in olika värderingar i musiken och tillskriva en betydelser som kanske inte ursprungligen var avsedda av artisten.

Två klassiska exempel från hårdrockens värld kan användas för att ytterligare illustrera mitt resonemang. När den brittiske sångaren Rob Hallford i Judas Priest kom ut och berättade att han var homosexuell och att han hade anspelat på detta i ett flertal av sina sångtexter var det många manliga hårdrockare som satte ölen i fel strupe. Hur var det möjligt att man hade missat dessa anspelningar i låtar som till exempel Living after Midnight? En rimlig förklaring är att de flesta lyssnare inte associerade eller tänkte på att Rob Hallford ens skulle kunna vara homosexuell. Detta trots att han klädde sig och anspelade på sexuell frigörelse, nitar och läder á la San Fransiscos bögscen.

På samma sätt blev många hårdrockare upprörda när det amerikanska bandet Slayers sångare Tom Araya kom ut som kristen. Hur var det möjligt att en artist som hade varit med och gett ut album som Hell Awaits, Reign in Blood och God Hates Us All kunde vara kristen? Men precis av samma anledning som i fallet med Rob Hallford ovan så tycks det inte ens ha funnits på kartan att Araya skulle kunna vara kristen. Förmodligen chockades även många kristna i USA av det faktum att ett av deras främsta hatobjekt kom ut som kristen. Men gör dessa ”bekännelser” Judas Priest och Slayer till mindre ”sataniska” band? För att parafrasera ett känt uttryck - kanske svaret på denna fråga återfinns i lyssnarens öra. Eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Svenska missionärer utkastade från tysk hårdrocksfestival

Tidningen Dagen rapporterar att en grupp svenska missionärer nyligen slängdes ut från den tyska Wacken-festivalen – en av de största hårdrocksfestivalerna i Europa. Trots att svenskarna hade betalat för att få sätta upp ett stånd på det så kallade handelsområdet blev de bortmotade och bryskt avvisade från området. Orsaken till behandling är oklar. Syftet med resan till Wacken var att missionera om kristendomen och erbjuda festivalbesökarna den så kallade Metalbibeln – en specialutgåva av Nya Testamentet med citat från kända hårdrocksmusiker som vittnar om vilken betydelse Bibeln har haft i deras liv. Jeanette Larsson, en av de svenskar som hade rest till Wacken för att missionerna, berättar att hon upplevde behandlingen som kränkande och att ”det kändes som en korsfästelse och att det var väldigt tydligt att det var mörkrets makter som låg bakom allt”. Trots behandlingen är hon inte beredd att ge upp och förklarar att detta är ”vårt missionsområde” enligt tidningen Dagen. 

Även om Wacken inte tar ställning i frågor om religion är det rapporterade fallet om de svenska missionärerna ett intressant exempel på vilka konflikter som kan uppstå kring religionens plats och funktion i det offentliga rummet. Det är dock uppenbart att missionerande kristendom skapar upprörda känslor på en hårdrocksfestival. Varken alla festivalbesökare eller de band som spelade på Wacken kan beskrivas som kritiska till kristendom, men det är tydligt att det finns många som också är kritiska till missionerande kristendom. Men vad som egentligen utlöste reaktionerna är för tillfället oklart, men vi kan kanske återkomma till dessa frågor längre fram här på bloggen om vi får fram mer information.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

För helvete!

Man hör inte talas om helvetet så ofta nu för tiden. Jag tänker på det när jag läser Aris Fioretos recension av Dante Alighieris Om vältalighet på folkspråket i dagens DN. Dantes Divina Commedia är de kristna helvetesskildringarnas magnum opus. Men var finner man samtida, litterära helvetesskildringar?

En snabb sökning leder mig till en lista med tretton (!) hårdrockslåtar om helvetet. Hur föreställer man sig då helvetet inom samtida metal? Efter en genomläsning av texterna kan man ana några tendenser.

Kristendom, grekisk mytologi och synkretism

De flesta texterna bygger på traditionella kristna narrativ och föreställningar – här finns helveteselden, mörkret, de svarta klipporna och naturligtvis Satan som helvetets härskare och chefstorterare. Men det är också vanligt att den grekiska mytologin fått bidra med inspiration. Exempel på detta finner vi exempelvis i bandet Hades text till låten Hecate (Queen of Hell). Den nordiska mytologins Hel är inte representerat bland dessa tretton texter.

I flera av texterna kan vi se tydliga synkretistiska inslag. Föreställningar från olika religiösa eller mytologiska traditioner blandas, som i exempelvis Slayers låt Hell Awaits där vi finner såväl kristna traditioner, som grekiska föreställningar och referenser till zombies. I Sepulturas Empire of the Damned finner vi också en referens till Nosferatu.

Föreställningar om zombies har sina rötter i karibiska voodoo-traditioner (även om liknande föreställningar kan spåras inom andra kulturkretsar) och Nosferatu förknippas vanligen med mytologiska föreställningar kring vampyrism. Att dessa sådana inslag blandas med mer traditionella kristna helvetesföreställningar kan kanske spåras till skräckfilmsgenrens inflytande på textförfattarna. Detta är exempel på en nyskapande och kreativ tendens inom samtida helvetesskildringar som kunde vara intressant att se närmare på.

Go Hell!

Flera av texterna ger uttryck för en relativt konventionell kristen syn på helvetet som en skrämmande plats, regerad av Satan, där människor lider de mest fruktansvärda kval i evigheters evighet. Men det finns också undantag som ansluter sig till satanistiska föreställningar om helvetet som en plats för blasfemiska utlevelser och njutning – eller hyllningar av det onda, och ondskan i människan. Ett exempel finner vi i ovan nämnda Sepulturas Empire of the Damned:

There is an empire in the boundaries of HellWhere only the dead can reach and only the demons reignPlace of lust, blasphemy and eternal darknessWhere the ritual sacrifices are offered to the master

Här kan troligtvis se en påverkan från den nyreligiösa satanism som kan spåras tillbaka till Aleister Crowley och Anton LaVeys Sataniska Bibel. Helvetet blir snarare en frizon - en tillflyktort undan vad som upplevs som en hycklande kristen moral snarare än ett fruktat straff för dem som inte efterlever en sådan moral. Satan blir snarare en symbol för upproriskhet och befrielse, än en bestraffande gestalt (mer eller mindre i Guds tjänst).

Ambivalens

Det finns också texter, som exempelvis Morbid Angels Damnation eller svenska Entombeds Full of Hell, vilka samtidig ansluter sig till bilden av helvetet och helvetesstraffet som ont, och uttrycker en längtan efter helveteselden och en positiv uppskrivning av det onda. Kanske kan man spåra denna ambivalenta bild tillbaka till John Miltons melankoliske Satan i Paradise Lost (som nyligen kom i ny svensk översättning)? Ett exempel finner vi i Lamb of Gods Walk with me in Hell:

Pray for bloodPray for the cleansingPray for the floodPray for the end of this nightmareThis lie of a life can as quickly as it came dissolve
We seek only reprieveAnd welcome the darknessThe myth of a meaning, so lost and forgotten
Take hold of my handFor you are no longer aloneWalk with me in hell

Mer troligt är kanske att dessa texter är menade som samhällskritiska, och att de syftar till en chockverkan genom att hylla det mörka och skrämmande. Härigenom anknyter man till en mångårig tradition att flirta med satanism och mörka krafter inom så kallad skräckrock. Jag har tidigare berört sådana traditioner här på bloggen. 

Helveteselden

En sista spaning – den kanske mest förvånande – är att man i dessa tretton texter inte finner några elaborerade skildringar av helvetesstraffen. Dantes komedi är ju full av fantasifulla och sadistiska beskrivningar av de straff syndarna får lida i helvetet. För mer köttiga beskrivningar av helvetets plågor får vi kanske röra oss mot den mörkare Black Metal-scenen?

Har ni några tips på sådana texter, eller på andra samtida helvetesskildringar?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsveteskap, Göteborgs universitet

nataS lleH

I TV4s morgonprogram (17/6) intervjuades den inte längre så skräckinjagande skräckrockaren Marilyn Manson. Men i slutet av 1990-talet betraktades Manson som en inkarnation av Satan själv av representanter för den kristna högern i USA. En position han jobbat hårt för. Genom att anspela på en blandning av perversioner, droger, satanism och allmän ondska blev Manson en antihjälte moralister världen över älskade att hata. 1999 anklagades Manson för att ha inspirerat de två unga man som låg bakom massakern på Columbine High School i USA, där femton unga människor dödades, och fler än tjugo kom till skada.

                                                 Marilyn Manson

Mansons image och persona var inget nytt. Black Sabbath, Alice Cooper, Kiss och W.A.S.P hade redan använt sig, i varierande utsträckning, av en liknande blandning av satanism och radiovänliga refränger. Redan Led Zeppelin anklagades för att ha smugit in sataniska budskap på sina skivor. Om man spelar deras ballad Stairway to heaven från 1971 baklänges menar vissa att man kan höra Robert Plant sjunga:

Oh here's to my sweet Satan.The one whose little path would make me sad, whose power is Satan.He will give those with him 666.There was a little tool shed where he made us suffer, sad Satan.

                                                            Beviset

1990 anklagades Judas Priest för att ha smugit in orden ”do it” på låten Better By You, Better Than Me från albumet Stained Glass (1978) och därigenom drivit två fans till självmord (och självmordsförsök). I den följande rättegången försvarade sig sångaren Rob Halford med att det vore idiotiskt av dem att uppmana fansen att ta livet av sig. Om de kunde hjärntvätta lyssnare genom dolda buskap skulle de istället uppmana dem att köpa fler skivor.

I Sverige var Siwert Öholm en av dem som mest upprördes av hårdrockens omoraliska och sataniska budskap – en moralpanik som resulterade i en idag klassisk intervju med journalisten Anders Tegner.

                                              "Det står ej i lukasbrevet, att dom har sågklingor i skrevet"

Även idag finns det band som svenska Watain eller norska Gorgoroth som bygger sin image på satanistiska eller demoniska element. Men det blir allt svårare att väcka anstöt. Kanske för att allt redan är gjort? Eller kanske för att denna symboliks värde devalverats i takt med att organiserad kristendom får allt mindre inflytande?

                                              King ov Hell, basist i Gorgoroth

Vad tror ni? Vilket är det bästa sättet för ambitiösa unga musiker att skapa moralpanik idag? 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet