Den religionslika ateismen

I en krönika i dagens SvD skriver Annina Rabe om hur kyrkans ritualer lockar ateister, speciellt under julen, ”tiden då många av oss icke-troende beter oss misstänkt mycket som kristna.”I en intervju som Rabe läst i mellandagarna berättar ateisten Björn Ulvaeus om religiösa platser och ritualers betydelse i hans liv. ”Han går gärna in i kyrkor för en stunds stillhet och möjlighet att fundera över tillvarons mysterier. Han är döpt och konfirmerad, han gillar psalmer och tycker att den kristna kulturen ger ’skimmer åt en grå vardag’”, berättar Rabe.

Detta tudelade förhållande till kristendom och religion är inte helt ovanligt i den samtida ateistiska diskursen. Ett liknande förhållningssätt till religion presenterar exempelvis filosofen Alain de Botton i den omdiskuterade boken Religion för ateister som kom på svenska för en tid sedan. Det går, menar de Botton, att plocka russinen ur kakan. Ateister kan lära sig av och dra nytta av religion, men välja bort det de inte gillar.

Att välja och vraka ur de religiösa traditionerna har religiösa gjort i alla tider, kan man kanske invända. Just denna valfrihet och eklekticism kan sägas vara utmärkande för mycket av 1900-talets religiositet i väst. Föreställningen om att icke-religiösa kan dra nytta av religionernas lärdomar är inte helt ny den heller. Ett sådant pragmatiskt eller estetiskt förhållningssätt till religion där riter, ceremonier och berättelser får spela en guidande eller tröstande roll i livet även då man inte köper den ideologiska överbyggnaden – grejen med Gud – läste jag själv om i mellandagarna. Den tyske 1800-talsfilosofen Hans Vaihinger utvecklade en idé om värdet av vad han kallade fiktioner. Människan kan aldrig, menade Vaihinger, nå kunskap om tillvarons bakomliggande mening – utan tvingas leva sina liv ”som om” de hade sådan kunskap. Etik och religion, menade han vidare, kan betraktas som en sorts tröstande fiktioner. De flesta människor lugnas av att betrakta världen och tillvaron ”som om” den styrdes av en högre mening, varför postulerad gudsföreställning är att betrakta som mest pragmatisk.

Den ordnande och lugnande kraft religion kan ha på människor kan antagligen delvis förklara den religionslikhet, eller kanske ännu hellre kristendomlikhet, som i allt högre grad framträtt i vissa nyateistiska sammanhang. De svenska Humanisterna erbjuder exempelvis barnvälkomnande, konfirmation, vigsel och begravning – utan Gud – som en parallell till och i konkurrens med kyrkans inordnande ceremonier.

Men det finns en inte obetydlig skillnad mellan Vaihingers och Ulvaeus förhållningssätt. Medan den förre menade att även förhållandet till en eventuellt icke-existerande Gud var av värde, sätter Ulvaeus hellre sin tilltro till den sekulära vetenskapen. Han vill ha kyrkan, psalmerna, mystiken och ceremonierna – men inte Gud.

Även detta är ett välbekant tema i den svenska religionsdebatten. Man får ha skolavslutning i kyrkan så länge där inte förekommer några religiösa inslag, ungefär.

Vi religionsvetare är i sådana diskussioner ofta snabba med att påpeka att detta är uttryck för en starkt protestantisk-luthersk religionssyn, där ”tron allena” bidragit till en blindhet inför materiella och rituella religionsdimensioner. Kyrkobyggnaden och prästskruden med deras symboler, menar vi, kan vara minst så religiöst laddade som det talade ordet, eller den mer svårdefinierade tron.

Även Annina Rabe verkar osäker. Är det verkligen möjligt, frågar hon sig, att äta kakan och ha den kvar? ”Det blir nästan lite komiskt. Om man anammar ett antal kristna traditioner, älskar kyrkor, betalar kyrkoskatt och går i kyrkan för att tänka på livet, döden och existensen, kan man då verkligen helt och fullt kalla sig ateist?”

Ja, kan man det? Vem har rätt att definiera vem som är en ”riktig kristen” eller en ”riktig ateist”? Kanske är Ulvaeus en ”stockholmsateist”, motsvarande de ”stockholmsvegetarianer” som bara äter fisk. Och kyckling. Och kött ibland…

Om vi tar hänsyn till kontexten så verkar ju Ulvaeus och Humanisterna i just en luthersk-protestantiskt dominerad kulturmiljö. Många svenskar tycks onekligen förknippa religion med just tro, medan man lättare tänker på kyrkor och ceremonier som uttryck för kultur. Ateism betyder, etymologiskt, att man inte tror på Gud. Och om svenskar i så hög grad sätter likhetstecken mellan religion och gudstro kan det kanske förklara varför många faktiskt verkar kunna äta kakan och ha den kvar. Det protestantiska arvet av tron allena tycks, paradoxalt kan man tycka, erbjuda denna möjlighet.

Religiösa riter och byggnader är ofta medvetet och snillrikt konstruerade för att skapa ordning och upplevelser av lugn. Att de kan ha denna effekt även på ateister borde inte förvåna. I en sekulär stat, där religiösa auktoriteter inte har ett självklart tolkningsföreträde i dessa frågor, är det i slutändan upp till individen att bestämma vad som är ett religiöst sammanhang för henom. Detta kan också förklara den ofta högljudda diskussionen kring dessa frågor, där olika grupper och individer fyller samma praktiker och symboler med olika innehåll.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Sverigedemokraternas nya fiende...

Den 6 december kunde man se Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hålla jultal i SVT. Han oroade sig för ideologiska krafter som vill slita sönder Sverige, förbjuda adventsljusstakar på arbetsplatsen och barnen att sjunga Gläns över sjö och strand på skolavslutningen.

Även SDU’s Cassandra Sundin oroar sig för julen och Sveriges kyrkliga traditioner. Men för Sundin erbjuder inte kyrkan främst en religiös, utan snarare en nationalistisk funktion. I debatten, skriver hon, fokuserar man ”helt på kyrkans påstådda religiösa budskap […] och glömmer den viktiga grund som ligger bakom dessa traditioner. För det första är kultur, traditioner och identitet något som förenar ett folk och ett land, det tillhör grunden för principen med en nationalstat.”

Kanske menar Cassandra Sundin att kyrkan betydelse främst inte har varit religiös, utan snarare fungerat som en enande symbol, som ett centrum för identitetsskapande kulturtraditioner som ”tillhör grunden för principen med en nationalstat.” Att kyrkan också har haft en sådan funktion – tillsammans med den religiösa – har hon naturligtvis rätt i.

Men precis som Jimmie Åkesson säger är denna funktion idag devalverad och ifrågasatt. Det svenska samhället har, som alla samhällen, förändrats. Sedan år 2000 är inte Svenska kyrkan längre statskyrka och även om en majoritet av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan har många lämnat de senaste tio åren. Vi har också en växande befolkning med annan religiös bakgrund än svenskkyrklig – pingstvänner, muslimer, hinduer, bahaier, sikher, baptister, nyhedningar, wicca-troende, metodister, satanister, judar, UFO-troende – liksom ateister, agnostiker och skeptiker som inte vill identifiera sig med någon religion överhuvudtaget.

I den mån en nationell identitet är viktig idag, måste nog Sverigedemokraterna söka den någon annanstans än i den gamla tidens statskyrka. Eller i kungahuset. Eller i rasen.

Men som Patrik Lindenfors skriver på Humanistbloggen tycks det sällan som protesterna mot religiösa inslag i skolan eller på arbetsplatser kommer från invandrare eller individer med annan än svenskkyrklig bakgrund. Lindenfors skriver:

Det handlar istället om ateister, Humanister och religiösa debattörer som inte vill att kyrkan ska ha speciella privilegier i samhället utan som vill att staten ska vara neutral i livsåskådningsfrågor, och som vill att barnen ska stå i centrum på sina egna skolavslutningar, istället för någon präst.Det handlar helt enkelt om alla oss som värnar den sekulära staten. En svensk tradition sedan år 2000.

Att ateister skulle ses som ett hot är i så fall inte unikt för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. I en rapport som Internationella Human-Etiska Unionen (IHEU) presenterade igår, vilken visar hur icke-religiösa diskrimineras och förföljs i stora delar av världen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Återupprättelse för katolska kyrkan i Tjeckien

I dagens nätupplaga av bland annat SvD kan vi läsa att katolska kyrkan i Tjeckien skall få tillbaks mark och fastigheter för miljarder av kronor av staten. Skälet är att kyrkan skall kompenseras för de tillgångar som staten beslagtog i och med det kommunistiska styret från och med 1948. Frågan har skapat debatt i Tjeckien och vissa menar att landet framför allt är ateistiskt och att kyrkan är rik nog och därför är det fel att ge tillbaks dessa egendomar.

Samtidigt som staten lämnar tillbaks mark och fastigheter till katolska kyrkan brottas landet med ekonomiska svårigheter, ett faktum som skapar debatt och motsättningar enligt medias rapportering. Katolska kyrkan i Tjeckien var dock inte det enda samfund som fick lida under den Sovjetiska ateistiska politiken som introducerades i stora delar av Europa efter andra världskriget. Moskéer, synagogor och kyrkor beslagtogs och vandaliserades i ett flertal länder i det forna Sovjetunionen och Tjeckien var inte på något sätt ett undantag. Huruvida andra stater också är beredda att ersätta och kompensera dessa övergrepp är oklart och det finns skäl att tro att fallet i Tjeckien kan få betydelse i ett flertal stater i det forna Sovjetunionen.

Samtidigt som ateistiska uppfattningar tycks vara utbredda i Tjeckien är det uppenbar att den ateistiska politiken inte helt krossade de organiserade religionerna. I ett flertal länder i det forna Sovjetunionen tycks vi snarare se ett växande intresse för religion och religiositet. Som vi har skrivit om tidigare här på bloggen är det också tydligt att bland annat Ryssland försöker att använda sig av den ryska ortodoxa kyrkan för att legitimera sin auktoritet - ett faktum som också ifrågasätts av bland annat aktivister som Pussy Riot som vi också har skrivit om ett flertal gånger om här på bloggen. Religionens plats och funktion i de forna Sovjetstaterna är därför långt ifrån passerad och vi har all anledning att följa utvecklingen i denna del av världen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hur viktig är Guds icke-existens?

Sedan en tid har Humanisternas ordförande Christer Sturmark stött på en del intern kritik. I ett inlägg på Humanistbloggen, Humanisterna, manna(en) från Himmelen?, utmålar Rebecca Hybbinette (fd ordförande Humanisterna Stockholm) och Jessica Schedvin (fd ordförande Unga Humanister) Sturmark som en maktfullkomlig karismatisk ledare som fastnad i frågan om Guds icke-vara. Sturmark anklagas också för att toppstyra förbundet med en uträknad härskarteknik. De skriver:

Vi tillhör de inom Humanisterna som uppfattar förbundet vara hierarktiskt och stumt, med avsaknad av värme och välvillighet. Det saknas ett demokratiskt sinnelag [---] Det råder en rädsla för kritik och varje kritisk tanke eller uttryck möts av härskartekniker och ifrågasättande i hur det kritiseras eller varför och med vilken rätt.

Det är inte första gången Sturmark stöter på intern kritik, och ofta har Schedvin varit inblandad. Redan 2010 riktade hon, tillsammans med Unga humanisters Niklas Odelberg kritik mot Sturmark och Humanisterna för vad hon tyckte var en allt för aggressiv framtoning. ”Vi vill utveckla humanistbegreppet som vi tycker står för något positivt,” sa hon då. ”Humanismen är lika med medmänsklighet och tolerans […] Men de agerar så man får intrycket att vi är intoleranta.” Senare kritiserade Schedvin också Sturmarks tilltag att anmäla prästen och debattören Helle Klein till domkapitlet för att hon kritiserat Humanisterna. Även då var Schvedins slutsats att ”Humanisterna borde fokusera på humanismen.” Liknande kritik har annars huvudsakligen levererats från röster utanför förbundet.

Lika mycket som en debatt om Sturmarks ledarstil kan detta förstås som en fråga om förbundet Humanisternas identitet. Ska ateism eller det mer diffusa begreppet humanism stå i fokus? Under entreprenören Sturmarks ledning har förbundet fått mycket medial uppmärksamhet, och då främst just på grund av hans religionskritiska udd och polemiska stil. Till Sturmarks främsta förtjänster som ledare hör troligtvis hans förståelse av mediedramaturgi och nyhetsvärdering.

Sturmark har varit bra på att skapa rubriker. Som exempel kan nämnas reklamkampanjen ”Gud finns nog inte” från 2009 och debutnumret av förbundets tidskrift Sans från 2011. Båda gavs mycket mediautrymme, men möttes också av kritiska röster som menade att de utgjorde en flirt med främlingsfientliga krafter.

Samtidigt kan vi nu alltså se hur denna retorik föder intern kritik. Sturmark tycks själv medveten om att ateismen inte är en odelat positiv fråga och vill själv ogärna kännas vid epitetet. Han har flera gånger betonat att förbundet vill kallas ”sekulär-humanistiskt” snarare än ateistiskt, senast i en intervju i Sverige Radios Människor och Tro.

Samtidigt är det kanske förståligt att förbundet får dras med ateism-stämpeln. Inte minst på grund av ett starkt fokus just på frågan om Guds icke-existens. Dessutom är det många identifierar sig som sekulära humanister – säkert en majoritet av svenska folket, även religiösa – medan få identifierar sig som Humanister. Därför är det förklarligt om många reagerar på hur Sturmark och hans förbund vill lägga beslag på begreppet och närmast göra detta till synonymt – i den allmänna förståelsen – med ateism.

Men om Humanisterna inte profilerar sig genom sin religionskritik och ateism, vilka är de då? Vad skulle skilja dem från andra humanistiska sammanslutningar? Och skulle media fortsätta att intressera sig om de kontroversiella och polemiska debatterna uteblev?

Det blir intressant att följa denna utveckling och diskussion om Humanisternas identitet.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Artisten, mormonen och ateisten

Gårdagens snackis när det gäller religionsvetenskapliga frågor måste vara teveprogrammet Skavlan som i fredags bland annat gästades av Björn Ulvaeus, sångare Brandon Flowers i The Killers och professor Richard Dawkins. Programmet som inleddes med att Ulvaeus slog fast att den 11 september visade att religionen vara tillbaks – något som mänskligheten bekämpat sedan upplysningen – kom till stor del att fokusera på frågor som rör religion. Men vad som avsågs eller inkluderades i begreppet religion och vilket förklaringsvärde detta begrepp skall tillskrivas var oklart och Skvalan ställde få  fördjupande eller kritiska frågor rörande dessa centrala teoretiska utgångspunkter. Religion framstod därför som en oproblematisk och självförklarande kategori. Men istället för att se religion som något objekt som existerar av sig själv och som har en förmåga att agera och handla tycks det flesta religionsvetare idag mena att det är viktigt att sätta in diskussionen om religion i ett samhällsvetenskapligt, humanistiskt och naturvetenskapligt perspektiv. Religionsvetenskapen studerar framför allt människors referenser till något som kan kallas för religion och vad dessa referenser kan betyda och hur de manifesteras i historia och nutid. 

Efter inledningen med Ulveaus inbjöds en tillsynes ovetande Flowers till ett samtal som framför allt kom att handla om dennes tillhörighet till mormonkyrkan. Istället för att ges möjlighet att prata om sin musik kom samtalet snarast att bli en brygga och övergång till Richard Dawkins och dennes kritik av religion. Professor Dawkins som har varit på besök i Sverige gav en kort sammanfattning till sin syn på religion och konstaterade kategoriskt att det inte finns något vetenskapligt fog för att vara troende. Istället för att förlita sig på myter och religion borde människligheten ta till sig vetenskapliga upptäckter som evolutionsläran. Utan att ha gett sig in i debatten fick Flowers snabbt reda på att hans religion var ett falsarium och att Mormons bok var en mänsklig produkt. Något märkligt tycktes Dawkins i sammanhanget också mena att äldre föreställningar om religion som återfinns i till exempel Bibeln och Koranen var mindre falska än Mormons bok som var en uppenbar förfalskning enligt Dawkins. Istället för att få svara på kritiken var Flowers tvungen att göra sig redo för att sjunga med sitt band. Stämningen blev minst sagt pinsam och Dawkins tycktes till och med be om ursäkt för sitt påhopp och Skavlan berättar senare i media att diskussionen skulle kunna hållit på en vecka utan någon lösning.  

En viktig uppgift för religionsvetare är att analysera och studera den offentliga diskussionen om religion och ur detta perspektiv är ateistiska attityder precis som troendes uppfattningar exempel på hur religion kan framställas och diskuteras i dagens samhälle. Till skillnad från Dawkins är det dock inte vårt primära uppdrag att bevisa att troende människor tror fel eller att religion är ett falsarium. Huruvida Mormons bok är skriven vid en senare tidpunkt än vad mormoner menar kan givetvis vara en intressant och viktig uppgift för historiker och språkvetare, men de flesta religionsvetare studerar framför allt vad det innebär för människor att tro på och följa vad som uppfattas stå i denna text. Men det är inte heller vår uppgift att försvara religion eller religiösa förställningar – detta är möjligtvis en uppgift för troende. Det är dock viktigt att påpeka att ett demokratiskt samhälle också skall ge utrymme för tro så länge som den inte tolkas eller praktiseras på ett sådant sätt att den inte bryter mot rådande lagar. Att tro på Mormons bok är därför en möjlighet precis på samma sätt som det är möjligt att ta till sig och lyssna på Dawkins argument. 

Som religionsjournalistik framstod det aktuella programmet med Skavlan som ensidigt och det saknades framför allt röster som kunde problematisera och kontextualisera Dawkins och Ulvaeus synpunkter och det var uppenbart att Skavlan saknade kompetens att diskutera religionsvetenskapliga frågor. Trots denna kritik vill jag betona att Dawkins och Ulvaeus hade många bra poänger och att deras argumentation bygger på en logisk naturvetenskaplig analys som är lätt att följa och ta till sig. Men samtidigt är det viktigt att framhålla att deras åsikter endast är ett exempel på hur religion kan tolkas och förstås i samhället. Här kan det också vara på plats att påminna om några av våra tidigare diskussioner som har handlat om att vissa ateister har upplevts som arroganta och fundamentalistiska av personer som inte delar deras synsätt. Men är det egentligen så svårt att förstå varför vissa uppfattar en del företrädare för den så kallade nya ateismen som militanta i sina åsikter när vi hörde Dawkins frontalattack på The Killers sångare Brandon Flowers? Alla som inte håller med Dawkins tycks framstå som okunniga och mindre vetande. Om vi byter ut ”okunniga” och ”mindre vetande” och ersätter dem med heretiker och kättare är kanske steget till den religiösa fundamentalismen inte så lång, eller vad säger ni?   

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ateism?

I en artikel i Dagens Nyheter kan vi läsa att allt fler amerikaner är positiva till att rösta på en ateist till presidentposten. 54 procent kan tänka sig en ateist som nationens ledare. Ateister är dock mindre populära än såväl muslimer (58 procent) som homosexuella (68 procent).

Kanske kan detta ha en förklaring i att religion har kommit att spela en allt större roll i utnämningen av presidentkandidater och presidenter de senaste tio åren? Kanske föreställer sig fler amerikaner att ateism på något sätt skulle vara en mer neutral position?

Jag känner inte till någon liknande undersökning från Sverige. Man skulle kunna misstänka att fler skulle vara skeptiska till en bekännande och praktiserande religiös stadsminister än en som kallar sig ateist. Men trots att vi ofta omtalas som världens mest sekulariserade folk finns det indikatorer som tyder på att begreppet ateism har en negativ klang för många. Ett tecken på detta är att förbundet Humanisterna – som många upplever som just ateistiskt – vill distansera sig från begreppet.

I en artikel publicerad på Newsmill under Almedalsveckan värjer sig förbundets ordförande, Christer Sturmark, mot beteckningen. Han skriver:

I diskussioner om religion och politik anklagas ofta vi sekulära humanister för att ”inte tro på något”. Ofta kallas vi lite nedlåtande för ”nyateister” av olika religiösa grupper i samhället. Så särskilt ny är förstås inte ateismen, men ateism är inte heller synonymt med sekulärhumanistisk livsåskådning. Vi tror på många saker, men inte just på Gud.

De flesta förknippar nog ateism just med att inte tro på gud. Nationalencyklopedin definierar exempelvis begreppet med ”åsikten att det inte finns någon gud.” Detta kanske kan förklara varför så många tycks förstå Humanisterna som ett ateistiskt förbund. Vad Sturmark menar att Humanisterna anklagas för – ”att inte tro på något” – ligger närmare vad som kallas nihilism, vilket i NE definieras som en” ståndpunkt som förnekar existensen av något, vanligen värden.”

Det kan naturligtvis finnas flera anledningar till att Humanisterna och Christer Sturmark inte vill kallas eller kalla sig ateister, trots Sturmark själv karaktäriserar förbundet som ett sällskap där man inte tror på gud. På ett liknande sätt väljer ofta så kallade nyandliga grupper, medvetet eller omedvetet, att undvika ordet ”religion” i presentationer av tro och praktik som bär på religiösa kopplingar eller kännemärken. Detta, kan man anta, på grund av att man misstänker att många svenskar har en negativ bild av, eller skepticism gentemot, religion. Eller på grund av att man själv har en så negativ föreställning av religion, att man inte kan se likheter mellan det man själv företräder och erbjuder, och vad man förknippar med religion.

Detta är intressant ur religionsvetenskaplig synpunkt. Ska vi som religionsvetare utan vidare ta över självbeteckningar de grupper vi studerar använder sig av, eller ska vi använda oss av begrepp och termer som vi själva definierar? Hur ska vi göra när konkurrerande grupper använder sig av samma självbeteckning? Många muslimer menar att exempelvis Nation of Islam eller Ahmadiyya framhåller trossatser som är oförenliga med islam, varför de inte erkänner dessa som riktiga muslimer. På liknande sätt finns det många kristna som anser att Jehovas Vittnen eller Mormonkyrkan inte är riktig kristendom, utan snarare nån sorts suspekta sekter som har allt för heterodoxa föreställningar för att ingå i den kristna gemenskapen. 


Själv anser jag att vi som religionsvetare ska undvika att ta normativ ställning i denna sorts konfessionella diskussioner. Snarare än att en grupp kallar sig kristen, muslimsk, andlig eller ateistisk är det intressant att studera hur och varför de gör så. 

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ateistisk intolerans

Efter publiceringen av boken Religion for Atheists: A Non-Believer’s Guide to the Uses of Religion fick Alain de Botton ta emot flera upprörda kommentarer från arga ateister. Hans brott var, enligt kritikerna, att de Botton menade att religion var ett allt för viktigt ämne för att lämnas åt de troende. Istället borde ateister försöka att lära sig av de religiösa och som ett led i detta arbete förespråkade de Botton byggandet av ett tempel för ateister som var ägnat åt tystnad och meditation. Att organiserade ateister ofta tycks vara känsliga när det gäller offentliga och mediala diskussioner om religion kan även svenska journalister och forskare vittna om. När Aftonbladets kolumnist Natalia Kazmierska skrev en krönika där hon ifrågasatte Humanisternas sociala engagemang mötte det oanade reaktioner:

Jag fick otroligt många arga mail. Folk skrev att sådant här inte borde få publiceras i en svensk tidning. Jag har många gånger skrivit kritiskt mot religion, men det väcker absolut inte samma känslor. De troende verkar mer toleranta än ateisterna.

Mest känt i sammanhanget är att Humanisterna anmälde prästen och publicisten Helle Klein för domkapitlet, eftersom de menade att det var oförenligt med hennes uppdrag som präst att kritisera Humanisterna. Klein friades sedan. Men även kollegor i akademin som skrivit om Humanisterna kan berätta att de mött närmast aggressiva reaktioner från representanter för föreningen. Denna form av ateistisk känslighet tycks dock inte vara utmärkande för Sverige.

Bloggaren P Z Meyers skrev bland annat att ”Jag rullar med ögonen så hårt att det gör ont” och han uppmanade sina läsare att de skulle ta en paus för att kräkas när de läste om de Bottons dumheter. På Freethougtblogs.com är Meyers speciellt upprörd över att de Botton menar att det har vuxit fram en intolerant ateism som är lika fanatisk som extrema religiösa grupper. Besattheten av att bevisa att religion är en falsk föreställning är en allt för tråkig, snäv och förutsägbar sysselsättning enligt de Botton – ett synsätt som får Meyers att se rött och utbrista ” Fuck you very much, Alain de Botton”. Att bevisa att religiösa tror fel och att religion är ett irrationellt och ovetenskapligt synsätt är en central uppgift för ateister menar Meyers.

I senaste numret av Axcess Magasin kan vi läsa flera artiklar som just berör temat ”Religionen bortom vetenskapen”. En av de mest intressanta artiklarna, enligt min mening, är Bryan Appleyards ”Den irrationella ateismen” som handlar om ateismens mer militanta förespråkare. Från att ha varit skeptiker och framför allt kritiker av kyrkans makt framställs idag upplysningens filosofer och vetenskapsmän som fullfjädrade kritiker av all form av religion. Vad många ateister idag tycks glömma eller förneka är att vetenskapsmän som Charles Darwin levde i ett samhälle som i hög utsträckning präglades av religiösa föreställningar och att vara skeptiker inte automatiskt innebar ett avståndstagande från religion. Upplysningens fritänkare var inte nödvändigtvis det samma som dagens ateister. ”The times are a changing” för att citera Bob Dylan och dagens diskussionsklimat ser helt enkelt annorlunda ut än vad det gjorde under 1700-1800 talet.

Hur skall vi då förstå framväxten av den så kallade nya ateismen? Enligt de personer som Appleyard har intervjuat och läst så finns det framför allt två förklaringar. För det första har den vetenskapliga populärlitteraturen – med Stephen Hakwins Kosmos. En kort historia i spetsen – visat att det går att sälja böcker om vetenskap till en bredare allmänhet. Och ju mer kontroversiella och aggressiva dessa böckers hypoteser och utgångspunkter är, desto mer säljer de. För det andra var attackerna den 11 september en utlösande faktor och en händelse som fick dammluckorna att brista. Nu var det fritt fram att kritisera och förklara samhälleliga problem som något rotat i religion utan att problematisera vad som avses med religion och religiositet.

Men hade värden då varit bättre om vi inte hade haft något som vi människor har valt att kalla religion? Detta är en riktig 10,000 kronors fråga som kan besvaras på en mängd olika sätt. Men för de flesta religionsvetare är nog det givna svaret nej. Förekomsten av fenomenet religion är något som är nära knutet till samhällsformering och mänskliga aktiviteter som makt, ritualer, identitet och tabun. För att citera Appleyard så ”är frånvaron av religion ingen garant för att den demoniska sidan i vår natur kommer att suddas ut.” En slutsats som till och med den ateistiska portalfiguren Christopher Hitchens ansluter sig till enligt Appleyard. Det är också viktigt att påpeka att vid sidan av ekonomi och en kamp om makt och inflytande är även ideologiska och politiska övertygelses av central betydelse för att förstå förekomsten av våld och krig. Trots detta faktum är det få röster som höjs för ett förbud mot ideologi och politik.  

Vad som är speciellt intressant med Appleyards artikel är att han framställer utvecklingen av den moderna ateismen från att ha varit en skeptisk kritik av religion till att bli en i det närmaste intolerant ideologi. Han skriver: ”Efter attackerna i september 2001 brast alla förbehåll och fördämningar och nyateismen blev en fullfjädrad ideologi…”. Som religionsvetare är det intressant att notera att nyateismen beskrivs som en ideologi; ett epitet som till exempel anti-muslimska kritiker ofta vill associera och likna islam med. Enligt detta resonemang är islam något mer än endast en religion – det är en ideologi.

Om vi väljer att lyssna på Appleyard är framväxten av den nya ateismen ett resultat av populariseringen av evolutionismens läror – speciellt Darwins lära – och det religiöst motiverade våldet efter den 11 september. Vad som dock nedtonas i Appleyards analys är den amerikanska kontexten. Jämfört med Europa har betydligt fler religiösa intressegrupper i USA ett stort inflytande över samhälle, skola och politik. Denna skillnad är kanske den mest avgörande faktorn när det gäller att förklara den nya ateismens ringa genomslagskraft i det svenska samhället. Till skillnad från USA där religiösa grupper har fått ett allt större inflytande i samhället och där religion är en maktfaktor är dessa kopplingar så gott som frånvarande i det svenska samhället. Detta är kanske förklaringen till varför ytterst få personer blir upprörda när journalister Kazmierska skriver om religion. Här finns dock två undantag – en stor andel läsare blir mer än upprörda när journalister och forskare gör sitt jobb och kritiserar stereotypa och oproblematiserande framställningar av ämnen som handlar om islam och muslimer och ateister blir på ett liknande sätt upprörda när deras framställning av religion kritiseras. Hur skall dessa två undantag förstås? Handlar det främst om fördomar och islamofobi när det gäller islam och muslimer och om en överkänslighet när det gäller den kritiska diskussionen om ateism? Eller finns det andra förklaringar?  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den karismatiske ateistentreprenören

I dagens Dagen kan vi läsa ett porträtt av humanisternas ordförande Christer Sturmark. I artikeln tecknas Sturmark – ateistentreprenören som han kallas – som en karismatisk ledare med lysande entreprenörsegenskaper. 

Trots att humanisterna är en till medlemsantalet mycket liten församling (5500 enligt artikeln), hörs och syns de i allt fler mediala sammanhang. Sturmark har också på ett framgångsrikt sätt knutit starka profiler och opinionsbildare till föreningen.

Kanske kan även andra livåskådningssamfund dra lärdom av Sturmarks ledarstil? Som vi kan se i Hans Leanders inlägg här nedan diskuterar man vilka språkkunskaper framtida präster kan avkrävas. Och sedan lång tid förs samtal om hur en eventuell svensk imamutbildning ska utformas.

Men språkkunskaper och boklärdom kanske inte räcker för att framgångsrikt leda ett trossamfund i dagens samhälle? Kanske borde religiösa företrädare lära av näringslivet?

Vad tror ni?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ateisten och bibeln

Något förvånande kunde vi läsa i The Guardian att ateismens främste företrädare professor Richard Dawkins, bland annat författare av bästsäljaren Illusionen om Gud, var positiv till den brittiske utbildningssekreteraren Michael Goves förslag att dela ut gratis kopior av Kings James Bibel till engelska skolor. Förslag, som inte har mottagits positivt av vare sig tidningsläsare (82 procent var negativa i The Guardians nätomröstning) eller brittiska politiker, fick alltså stöd av Dawkins samt av en antal konservativa Toris anhängare som donerade pengar till utdelningen av biblar.

Syftet med projektet är att fira fyrahundraårsjubileet av översättningen och enligt Gove har King James Bibel haft ett ovärderligt inflytande på ”vår historia, språket, litteraturen och demokratin”. Dawkins är villig att skriva under på översättningens betydelse för det engelska språket och enligt honom bör alla engelska skolbarn vara bekanta med bevingade ord som har sitt ursprung i översättningen. Den som till exempel inte känner till uttryck som "salt of the Earth", "through a glass darkly", and "no peace for the wicked" är i det närmaste barbar, menar Dawkins. Däremot är han mindre övertygad om att översättningen har haft någon som helst betydelse för Storbritanniens demokratiska utveckling, ett faktum som bland annat Gove framhåller. För att poängtera sin ståndpunkt säger Dawkins: "I have heard the cynically misanthropic opinion that without the Bible as a moral compass people would show no restraint against murder, theft and mayhem. The surest way to disabuse yourself of this pernicious falsehood is to read the Bible itself."

Om vi bortser från projektets religionspolitiska och utbildningspolitiska aspekter är det intressant att lyfta fram röster som betonar att bibeln – precis som andra heliga skrifter – också kan knytas till kultur- och språkhistoria. I Sverige har till exempel poeten och musikern Evert Taube (1890-1976) beklagat att svenskarnas kunskap om bibeln har gått förlorad. Precis som Dawkins menade Taube att kunskap om bibelns språk och talesätt (liknelser, sedelärande berättelser, ordspråk, etcetera) är avgörande om vi vill förstå vår egen historia, litteratur och kultur. På ett liknande sätt blir det till exempel svårt att förstå den egyptiske nobelpristagarens Naguib Mahfouzs (1911-2006) romaner och noveller om vi inte känner till den faraoniska kulturen och islams historieskrivning. Detta bör rimligtvis även stämma för andra språk- och kulturområden som ligger utanför västvärldens och det anglosaxiska språkets domän. 

Dessa rapsodiska iakttagelser som givetvis bör illustreras med ytterligare exempel visar på ett tydligt sätt att religionsvetenskap är något mycket mer än endast studiet av ”religion”. Religionsvetenskap bör därför också ses som en kulturvetenskap – det vill säga ett ämne som kan studera och belysa religionernas kulturhistoria och betydelse för det sekulära samhällets kultur, litteratur och historia. I en allt mer globaliserad värld blir det tydligt att kunskaper i religionshistoria kan öka vår kulturkompetens och förmåga att förstå vår allt mer komplexa omvärld. Kanske är det dags att damma av den tyske religionshistorikern Max Müllers (1823-1900) kända devis: ”den som känner endast en religion känner inte någon”.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet