Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 8 januari 2013

Den religionslika ateismen

I en krönika i dagens SvD skriver Annina Rabe om hur kyrkans ritualer lockar ateister, speciellt under julen, ”tiden då många av oss icke-troende beter oss misstänkt mycket som kristna.”I en intervju som Rabe läst i mellandagarna berättar ateisten Björn Ulvaeus om religiösa platser och ritualers betydelse i hans liv. ”Han går gärna in i kyrkor för en stunds stillhet och möjlighet att fundera över tillvarons mysterier. Han är döpt och konfirmerad, han gillar psalmer och tycker att den kristna kulturen ger ’skimmer åt en grå vardag’”, berättar Rabe.

Detta tudelade förhållande till kristendom och religion är inte helt ovanligt i den samtida ateistiska diskursen. Ett liknande förhållningssätt till religion presenterar exempelvis filosofen Alain de Botton i den omdiskuterade boken Religion för ateister som kom på svenska för en tid sedan. Det går, menar de Botton, att plocka russinen ur kakan. Ateister kan lära sig av och dra nytta av religion, men välja bort det de inte gillar.

Att välja och vraka ur de religiösa traditionerna har religiösa gjort i alla tider, kan man kanske invända. Just denna valfrihet och eklekticism kan sägas vara utmärkande för mycket av 1900-talets religiositet i väst. Föreställningen om att icke-religiösa kan dra nytta av religionernas lärdomar är inte helt ny den heller. Ett sådant pragmatiskt eller estetiskt förhållningssätt till religion där riter, ceremonier och berättelser får spela en guidande eller tröstande roll i livet även då man inte köper den ideologiska överbyggnaden – grejen med Gud – läste jag själv om i mellandagarna. Den tyske 1800-talsfilosofen Hans Vaihinger utvecklade en idé om värdet av vad han kallade fiktioner. Människan kan aldrig, menade Vaihinger, nå kunskap om tillvarons bakomliggande mening – utan tvingas leva sina liv ”som om” de hade sådan kunskap. Etik och religion, menade han vidare, kan betraktas som en sorts tröstande fiktioner. De flesta människor lugnas av att betrakta världen och tillvaron ”som om” den styrdes av en högre mening, varför postulerad gudsföreställning är att betrakta som mest pragmatisk.

Den ordnande och lugnande kraft religion kan ha på människor kan antagligen delvis förklara den religionslikhet, eller kanske ännu hellre kristendomlikhet, som i allt högre grad framträtt i vissa nyateistiska sammanhang. De svenska Humanisterna erbjuder exempelvis barnvälkomnande, konfirmation, vigsel och begravning – utan Gud – som en parallell till och i konkurrens med kyrkans inordnande ceremonier.

Men det finns en inte obetydlig skillnad mellan Vaihingers och Ulvaeus förhållningssätt. Medan den förre menade att även förhållandet till en eventuellt icke-existerande Gud var av värde, sätter Ulvaeus hellre sin tilltro till den sekulära vetenskapen. Han vill ha kyrkan, psalmerna, mystiken och ceremonierna – men inte Gud.

Även detta är ett välbekant tema i den svenska religionsdebatten. Man får ha skolavslutning i kyrkan så länge där inte förekommer några religiösa inslag, ungefär.

Vi religionsvetare är i sådana diskussioner ofta snabba med att påpeka att detta är uttryck för en starkt protestantisk-luthersk religionssyn, där ”tron allena” bidragit till en blindhet inför materiella och rituella religionsdimensioner. Kyrkobyggnaden och prästskruden med deras symboler, menar vi, kan vara minst så religiöst laddade som det talade ordet, eller den mer svårdefinierade tron.

Även Annina Rabe verkar osäker. Är det verkligen möjligt, frågar hon sig, att äta kakan och ha den kvar? ”Det blir nästan lite komiskt. Om man anammar ett antal kristna traditioner, älskar kyrkor, betalar kyrkoskatt och går i kyrkan för att tänka på livet, döden och existensen, kan man då verkligen helt och fullt kalla sig ateist?”

Ja, kan man det? Vem har rätt att definiera vem som är en ”riktig kristen” eller en ”riktig ateist”? Kanske är Ulvaeus en ”stockholmsateist”, motsvarande de ”stockholmsvegetarianer” som bara äter fisk. Och kyckling. Och kött ibland…

Om vi tar hänsyn till kontexten så verkar ju Ulvaeus och Humanisterna i just en luthersk-protestantiskt dominerad kulturmiljö. Många svenskar tycks onekligen förknippa religion med just tro, medan man lättare tänker på kyrkor och ceremonier som uttryck för kultur. Ateism betyder, etymologiskt, att man inte tror på Gud. Och om svenskar i så hög grad sätter likhetstecken mellan religion och gudstro kan det kanske förklara varför många faktiskt verkar kunna äta kakan och ha den kvar. Det protestantiska arvet av tron allena tycks, paradoxalt kan man tycka, erbjuda denna möjlighet.

Religiösa riter och byggnader är ofta medvetet och snillrikt konstruerade för att skapa ordning och upplevelser av lugn. Att de kan ha denna effekt även på ateister borde inte förvåna. I en sekulär stat, där religiösa auktoriteter inte har ett självklart tolkningsföreträde i dessa frågor, är det i slutändan upp till individen att bestämma vad som är ett religiöst sammanhang för henom. Detta kan också förklara den ofta högljudda diskussionen kring dessa frågor, där olika grupper och individer fyller samma praktiker och symboler med olika innehåll.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

14 kommentarer:

  1. Jo Simon det är som du skriver ytterst individen som bestämmer.
    Det jag vänder mig emot är att det blir lite löjligt när kyrkan ska går ut och snackar som om de ägde folkliga traditioner, varav de flesta bygger på hedniska traditioner som de tagit över (som dopet - fanns innan kristendomen uppfanns, eller bröllopet som går tillbaka på hedniska romerska traditioner).
    Lika löjligt som när Björklund vill att en präst ska förklara varför vi firar jul...
    Traditionerna tillhör folket!
    Se även mitt inlägg: Sekulära seder

    SvaraRadera
  2. Hej

    Tack för kommentar och länk.
    Har verkligen kyrkan försökt hävda att de över dop, vigslar etc? Har inte snarare röster inom kyrkan hävdat rätten att definiera vad dessa betyder inom kyrkans regi?

    Mvh
    Simon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för påpekandet - jag har nog inget bra belägg för vad kyrkan hävdar i denna fråga, skulle nog varit "kristna".
      Men många religiösa (däribland kristna) har kört med "äta kakan och behålla den"-argumentet mot ateister till leda. De försöker få det till att antingen så ska ateisterna göra bot och bättring eller så kan de glömma ritualer som dop och vigsel. De använder argumentet på samma sätt som TV-licensen: betala eller låt bli att titta på TV. Artikel i SvD är av samma typ - om de sekulära tycker om ritualer och traditioner ja då är de nog inga riktiga ateister?

      Detta irriterar mig. Särskilt då ritualerna inte är ursprungligen kristna - utan de har bara (i bästa fall) förvaltat dem...
      Traditionerna tillhör folket!

      Radera
  3. Simon,

    Först är det knepigt att du fokuserar på Humanisterna i resonemanget. Ulvaeus är ett exempel, men den stor majoriteten ateister som genomför ceremonier i kyrkan är säkerligen medlemmar i Svenska kyrkan.

    Sedan undrar jag vilka sammanhang du tänker på när du skriver:
    "den religionslikhet, eller kanske ännu hellre kristendomlikhet, som i allt högre grad framträtt i vissa nyateistiska sammanhang."?

    Du nämner Humanisterna i meningen efteråt, så jag tror det är dem du syftar på. I så fall är det olustigt att du gång på gång benämner dem som nyateister. Vad betyder begreppet för dig? Många använder det som en nedsättande beteckning.

    Slutligen, Humanisterna och sekulär humanismen som rörelse har funnit länge, långt längre än beteckningen nyateism, och ceremonier har alltid varit en del av verksamheten. Sekulära ceremonierna är inget nytt påfund, dock kanske de uppmärksammas mer då färre väljer de religiösa varianterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ulf

      Tack för dina kommentarer.

      Jag förstår inte riktigt din första punkt. Kan du förtydliga den?

      Angående din andra punkt så är det korrekt att det är Humanisternas verksamhet jag anför som exempel.

      Beteckningen nyateism använder jag om ett utåtriktat och medialt uttryck för ateism som vuxit fram huvudsakligen under 00-talet, där ateistiska idéer (som i sig inte behöver vara nya) förs ut i den allmänna debatten i bokform, tidningar, radio, föreläsningsturnéer etc. Det är väl så, tror jag, de flesta använder begreppet? Jag anvser det inte som nedsättande på något sätt. Det förknippas ju främst med Harris, Dawkins, Hitchens och Dennet, som med sina böcker, artiklar, och föreläsningar fört fram ateismen som en stark röst i debatten. Parallellt, och ibland i samarbete, med dessa har Christer Sturmarks Humanisterna (som han ju bytte namn på Human-Etiska förbundet till) och Fri Tanke förlag verkat.


      Mvh
      Simon

      Radera
    2. Simon,

      Jo, Rabes funderingar handlar inte om Humanisterna. Förstår inte varför du tar upp dem. Medlemmar i Humanisterna är nog klart underrepresenterade i att anordna kristna ceremonier.

      Humanisternas ceremonier har nästan inget med de kristna ceremonierna - lika mycket med hedniska eller romerska ceremonier. De ceremonier du tar upp är i stort allmänmänskliga och har plockats in i olika livsåskådningar över hela jorden, i alla tider.

      Sedan angående nyateism, tycker jag du skall sluta kalla Humanisterna för detta. Det ses som om du har en agg mot förbundet.

      Tycker också din definition på nyateism är dålig. Att de exempel du personer du tar upp blivit framgångsrika, beror mestadels på att omgivningen förändrats. Dock finns det en aspekt som är lite "ny", det är att argumentationen från ateisterna numera sker mer utifrån ett vetenskapsperspektiv, tidigare var det mestadels ett filosofiskt.

      Slutligen bytte förbundet namn 1999, ca. 5 år innan Sturmark engagerade sig i detta. Du behöver läsa på om Humanisterna.

      Radera
    3. Baudelaire sade att "ateister är folk som är så lata att de inte ens orkar återuppstå". Jag är böjd att hålla med.

      Radera
    4. Hej Ulf

      Jag förstår fortfarande inte. Har jag skrivit att Humanister anordnar kristna ceremonier? Jag skriver ju istället att Humanisterna arrangerar alternativ till de kristna ceremonierna, och driver i i lägget tanken att ingen utomstående kan klistra på individer etiketten "religiös" eller "kristen" endast utifrån av att denne kan njuta av ceremonier som förknippas med kyrkan. Det är, avslutar jag, upp till individen själv att definiera vad handlingar platser och praktiker betyder för henne eller honom. Du verkar ha uppfattat mig tvärt om?

      Angående nyateism är det som sagt inte ett begrepp som används nedlåtande i det akademiska samtalet. Du har rätt om den naturvetenskapliga betoningen, tack. Och jag hade för mig jag läst att det var när Sturmark tog vid som man bytte namn. Jag hade tydligen fel.

      Mvh
      Simon

      Radera
    5. Hej Simon,

      Du skriver:
      "Den ordnande och lugnande kraft religion kan ha på människor kan antagligen delvis förklara den religionslikhet, eller kanske ännu hellre kristendomlikhet, som i allt högre grad framträtt i vissa nyateistiska sammanhang."
      Och ditt exempel är Humanisternas ceremonier.

      Självklart finns det element i ceremonierna som också återfinns i de religiösa varianterna, men det är inte tillräckligt för att belägga det jag citerar ovan, där du påstår a) en religionslikhet framträder i ökande grad i vissa nyateistiska sammanhang b) du ger en förklaring till detta.

      Grunden för Humanisternas ceremonier behöver inte alls anses som religiösa, utan allmän mänskliga. (Om man nu inte har en definition som säger att övergångsriter per se är religiösa.) Ett barn har förmodligen välkomnats in i familjen och stammen, innan någon form av organiserade religioner fanns. Lika så med giftermål, vilket har varit och är i många kulturer ett avtal mellan två familjer. De första begravningarna var säkerligen också ett adjö av en älskad familjemedlem, utan klara religiösa element.

      Slutligen tycker jag det är konstigt att ni talar om Humanisterna som "nyateistiska sammanhang" i akademiska samtal.

      Radera
    6. Hej igen Ulf

      OK, nu tror jag jag förstår vari missförståndet (om det nu är ett sådant) ligger.

      Jag har kanske varit otydlig med "religion" i den meningen? Vad upplever du att jag menar med begreppet?

      Och, hur skiljer du mellan du "religiösa" respektive "allmänmänskliga" sammanhang i ditt svar? Det är oklart för mig. ¨

      Kanske är det häri vi missförstår varandra?

      Mvh
      Simon

      Radera
    7. Hej Simon,

      Religionsdefinitionen tror jag inte är betydelsefull här. "Religionslik" kan ju tolkas som ser liknande ut som religiösa ceremonier. Och det finns inget att invända emot. Du kunde lika gärna skrivit att det religiösa ceremonierna är ateistlika.

      Med allmänmänsklig menar jag något som återfinns i de flesta olika kulturer.

      Min invändning handlade om att du påstår a) en religionslikhet framträder i ökande grad (ökningen var det jag i huvudsak ifrågasatte) i vissa nyateistiska sammanhang b) du ger en förklaring till detta.

      Radera
    8. Hej igen Ulf

      Men, det är ju just religionsdefinitioner som såväl Rabes krönika som min kommentar för på tal. Hon menar att det blir löjligt när Ulvaeus kallar sig ateist fast kan gillar kyrkoarkitekturen, psalmer etc. Jag reflekterar kring just det faktum att många svenskar tenderar att förknippa religion med tro, och därför inte nödvändigtvis förknippar kyrkobyggnader, psalmer etc med religion, utan snarare kultur, gör det mer komplicerat att på individnivå slå fast vad religion handlar om.

      Som religionsvetare menar jag att religion är just "allmänmänskligt" både i betydelsen allmänt (observerbart i alla mänskliga kulturer) och mänskligt (en social, mänsklig konstruktion) och därför är det intressant för mig, för att förstå hur du menar, hur du skiljer mellan religiösa och allmänmänskliga sammanhang. Menar du att det finns något som är "religion" som kan frikopplas från annan mänsklig aktivitet?

      Trosdimensionen är endast en av flera viktiga dimensioner i de kluster vi vanligen studerar som religion. Andra viktiga element är rituella, estetiska, etiska, sociala, funktionella etc. Jag ger några exempel på hur dessa återfinns även i nyateistiska sammanhang - som exempelvis Humanisternas konfirmation eller de Bottons Religion för ateister (och att "konfirmation" eller "religion" kan uppfattas som begrepp vilka kan leda tankarna till religion kan vi väl vara överens om?) - på ett sätt som jag menar kan förstås som komplementära eller konkurrerande med uttalat religiösa sammanhang. Detta kallar jag då religionsliknande. Är du bekvämare med att kalla svenska kyrkans konfirmation och religion ateismliknande, så är det OK med mig.

      Att ateister skulle ha behov av passageriter (konfirmation) eller existentiella funderingar och etik (vad de Botton tycks kalla religion)borde ju inte förvåna någon. Därför tyckte jag det var intressant att reflektera kring frågan - varför upplever Rabe detta som löjeväckande?

      Dessa osäkra gränsmarker mellan "religion" och "inte-religion" är, tycker jag, spännande minfält.

      Mvh
      Simon

      Radera
  4. Dessa traditioner var ju i så fall ursprungligen hedniska... men hedningar är ju ingalunda ateister ... så traditionerna har ju en religiös grund hur som helst...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Susanna

      Ja, passageriter etc som det rör sig om här har säkert i någon ursprunglig form varit religiösa. Men måste de vara det idag? V bestämmer det? Uppenbarligen är det många som exempelvis gifter sig i kyrkan men ändå inte upplever det som en religiös akt.

      Om Humanisterna anordnar vigslar är det svårt att mena att dessa är religiösa, bara för att man inom religioner anordnat vigslar före Humanisterna

      Mvh
      Simon

      Radera