Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

torsdag 24 januari 2013

Glad mawlid (milad, mulud, maulidi etc)


Idag eller imorgon (lite beroende på när den nya månen siktades på olika håll i världen) är den 12 rabi' al-awwal i den islamiska religiösa kalendern, i den sunnitiska traditionen dagen för profeten Muhammeds födelsedag, mawlid. Shiitisk tradition förlägger den fem dagar senare. 

Kärt barn har många namn. En lista över de vanligaste kan man hitta på engelska wikipedia: mulud, milad, maulidi etc.  Här kan man också läsa att det är en högtid som uppmärksammas runt om i världen och som är offentlig helgdag i de flesta länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Här framgår också tydligt att firandet är kontroversiellt. En lång rad namn ges på kända religiösa personligheter som accepterar mawlid som en viktig islamisk högtid, men en lika lång lista ges på sådana som tvärtom med emfas hävdar att firandet är oislamiskt och religiöst förbjudet.  

Trots att den skulle kunna ses som den tredje största muslimska religiösa högtiden är den förmodligen relativt okänd bland folk i gemen i Sverige. En liten introduktion kan därmed vara på sin plats. 

Det sätt på vilket mawlid firas världen över varierar stort. På en del håll handlar det om stora offentliga manifestationer: processioner genom gatorna, utsmyckning av offentliga byggnader och mer eller mindre karnevalsstämning. Från Libyen rapporteras om att 120 personer har fått föras till sjukhus på grund av skador från fyrverkerier. På andra håll går det mycket mer stillsamt till. Folk samlas i moskéer eller privata hem, reciterar ur särskilda mawlidtexter med berättelser om Muhammed, framför allt hans födelse och barndom, sjunger hyllningssånger och äter inte minst en gemensam mawlidmåltid. 

Firandets uppkomst (och spridning) är fortfarande omtvistad i forskningen, men kan möjligen förläggas till någon gång på 1000-talet, enligt en del forskare i shiitiska miljöer. Det första stora offentliga mawlidfirandena som kan spåras i källorna ägde rum i Egypten under det ismailitisk-shiitiska fatimidiska kalifatet (969-1171), men det är oklart i vilken utsträckning senare firanden på andra håll i den muslimska världen är kopplade till detta. I det fatimidiska kalifatet fanns, liksom är fallet i många andra sammanhang, en tydlig koppling mellan firandet och den sittande regimens legitimitet. Än idag är det vanligt att makthavare syns offentligt vid mawlidfiranden, och i vissa fall har de en framträdande roll. 

Mawlid har traditionellt motiveras teologiskt främst som ett tillfälle då människor samlas och tillsammans framför sina hyllningar till Muhammed, visar sin glädje över och kärlek till honom och tackar Gud för den gåva till mänskligheten som han utgör. Många av de enskilda återkommande elementen i mawlidfirandet är just ämnade att väcka de rätta känslorna av kärlek, glädje och tacksamhet hos de församlade. Handlingar och känslor under mawlid blir också, enligt de teologiska utläggningarna, "varor" i ett utbyte med Gud och/eller Muhammed. De troende kan förvänta sig att bli belönade med religiösa "meriter" som kan lösas in vid domens dag, och med mer direkta välsignelser, baraka, som flödar ut över alla församlade och inte minst över den mat som intas vid den gemensamma mawlidmåltiden. 

I en rad berättelser betonas hur just kärleken till och glädjen över Muhammed får positiva konsekvenser. En sådan ger till exempel för handen att Abu Lahab, Profetens farbror men också en av hans värsta motståndare som nu brinner i helvetet, får varje måndag en liten, liten droppe vatten som belöning för att han trots alla sina onda gärningar ändå visade glädje den dag hans brorson föddes. 

Men, alla muslimer delar nu inte denna uppfattning om mawlid och dess betydelse. Under 1900-talet har den modell som beskrivits ovan modifierats. I många fall har den ersatts av en (möjligen lite tråkigare) omdefiniering av mawlid till en ren åminnelse, där syftet är att tillsammans hedra minnet av Muhammeds gärning i 600-talets Arabien och islams storhet. De "mytologiskt" färgade mawlidberättelserna med betoning på extraordinära händelser och mirakler har i en del fall ersatts med mer "nyktra" redogörelser för Muhammeds liv. 

Och som sagt, för en hel del muslimer världen över är mawlid inte något som ska firas överhuvudtaget. Det är en otillåten innovation, bid'a. Varken Muhammed eller de första generationerna muslimer firade mawlid, och därför ska inte muslimer idag heller göra det. En sådan inställning återfinns bland annat inom det som brukar benämnas salafism. I Saudiarabien är firandet förbjudet, även om det förekommer i privata sammanhang. Inför årets mawlidfirande i Libyen, som alltså fick allvarliga konsekvenser får några särskilt entusiastiska deltagare, utfärdade till exempel stormuftin Shaykh Sadeq al-Ghariani en fatwa i vilken han uppmanade sina landsmän att inte fira mawlid, just på de grunder som nämnts ovan. Bästa sättet att älska Muhammed är inte att sjunga, dansa och roa sig, utan att troget följa hans sunna, varje dag året om. Muftin hörsammades alltså inte fullt ut. 

Kritiken av mawlid som bid‘a har haft ganska stort genomslag runt om i världen, åtminstone bland vissa grupper. Mawlid har på många håll blivit en symbolfråga för dem som vill "rena" islam och återföra religionen till en föreställt ursprunglig form. En intressant utveckling på senare år är också hur mawlid fått denna symboliska roll också i tydligt anti-salafistisk aktivism, framför allt knuten till vissa sufiordnar. På senare tiden har viss mediauppmärksamhet riktats mot Pakistan och den opposition mot den sittande regimen som leds av en viss Dr. Mohammad Tahir-ul-Qadri. Han är andlig ledare för organisationen, eller snarare sufirörelsen, Minhaj-ul-Quran International, med förgreningar runt om i världen. Organisationen, och dess ledare, håller en årligt återkommande mawlidkonferens i Lahore. Den samarbetar i Storbritannien med andra sufigrupper kring just organiserandet av offentliga mawlid, i syfte att markera mot vad man identifierar som "extremistisk" islam. 

Alltså, mawlid är en religionsvetenskapligt intressant företeelse i många avseenden, inte minst med fokus på förändring över tid i såväl den betydelse högtidens tillskrivs av muslimer som dess utformning och roll i olika sammanhang. Sorgligt nog är mawlid något understuderad. För en mycket bra översikt rekommenderas dock varmt: Katz, Marion Holmes. 2007. The birth of the prophet Muhammad: devotional piety in Sunni Islam. London ; New York: Routledge. 

För lite mer information om nutida mawlidmobiliering i Storbritannien rekommenderas Simon Stjernholms artikel 
Sufi politics in Britain: the Sufi Muslim Council and the ‘silent majority’ of Muslims

Glad mawlid på er!

Jonas Svensson
Linnéuniversitetet.

1 kommentar: