Böneutrop i svenska moskéer

Tidningen Dagen rapporterar att den islamiska församlingen i Botkyrka har ansökt om att få kalla till bön en gång i veckan med hjälp av böneutrop. Även andra media GP och SvD har rapporterat och återgett nyheten från tidningen Dagen. Utropen som det rör sig om skall ske från minareten som tillhör moskén i Fitja. När byggplanerna godkändes 1994 för denna moské fanns inga planer på böneutrop, men nu har församlingens nya ledning ändrat sig. Medan de första initiativtagarna inte vågade föreslå böneutrop är den nya ledningen redo att hävda sin rätt till religionsfrihet. Till tidningen Dagen säger ordföranden Ismail Okur:

- De hade precis kommit till Sverige och vågade inte så mycket. Nu är det nya gubbar. Vi har levt hela våra liv i Sverige, vi har betalat skatt, vi har varit duktiga medborgare, vi har gett mycket till Sverige. Nu vill vi ha lite tillbaka. Nu vill vi ha religionsfrihet.

I nuläget finns ingen moské i Sverige som kallar till bön genom så kallade externa böneutrop från minareter och istället använder de flesta moskéer en högtalare som endast informerar de samlade om att bönen börjar. Dessa bönekallelser hörs med andra ord inte utanför moskéns väggar. Om församlingen i Botkyrka får rätt att införa så kallade externa böneutrop kan detta bli ett juridiskt prejudikat som andra församlingar också kan åberopa. I religionsfrihetslagstiftningen från 1951 finns dock en paragraf som säger att religionsutövningen inte får störa den allmänna ordningen. Paragraf 1 som lyder ”Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse”, har även används för att kritisera ringandet i kyrkklockor.

För att undersöka huruvida det är möjligt att utföra böneutrop har församlingen lämnat in ett så kallat medborgarförslag till samhällsbyggnadsnämnden i Botkyrka. I tisdags beslutade nämnden att det gamla hindret mot böneutrop inte skulle hålla en rättsligprövning och därför beslutade samhällsbyggnadsnämnden att bifalla förslaget från församlingen. Förutom Stefan Dayne (KD), som valde att säga nej till förslaget eftersom han anser att detta är ett ärende för polisen och inte den aktuella nämnden, röstade majoriteten av ledamöter i samhällsbyggnadsnämnden ja till förslaget. Dayne menar vidare att till skillnad från kyrkoklockor är böneutrop ett budskap som proklameras och eftersom detta kan kränka vissa lyssnare är det ett polisärende. Att kalla muslimer till bön genom att till exempel tända en lampa eller hissa en flagga skulle inte vara kränkande och denna typ av kallelse skulle vara acceptabelt enligt Dayne. Men om kommunstyrelsen och kommunfullmäktige följer samhällsbyggnadsnämndes beslut står det församlingen fritt att ansöka om tillstånd från polisen att utföra böneutrop. Fallet är ett tydligt exempel på frågan om vilken plats religion skall få ta i det offentliga rummet. 

Huruvida muslimer skall få använda externa böneutrop har till exempel varit ett omdiskuterat ämne i vårt grannland Norge. Sedan år 2000 har ett begränsat antal moskéer i Oslo dock fått tillåtelse att kalla till bön genom böneutrop i samband med fredagsbönen. Ljudvolymen är begränsad och längden på utropet är också satt till max tre minuter. Samtidigt som vissa politiker - bland annat Birgitta Ohlsson (FP) har gett sitt stöd för böneutrop från minareter i Sverige - är det tydligt att moskéfrågor också väcker häftiga debatter och motstånd. Hösten 2009 röstade till exempel schweizarna ja till ett förbjud mot minareter och flera politiker i Europa har också försökt att hindra byggnationen av moskéer. I Sverige har bland annat Sverigedemokraterna utmärkt sig i frågan och förslaget från församlingen i Botkyrka kommer med största sannolikhet att väcka en häftig debatt. Hur denna debatt utvecklas och vilka argument som kommer att framföras kommer vi att ha all anledning att återvända till ett flertal gånger här på bloggen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Starkt stöd för religionsfriheten

I SOM-institutets nya rapport I framtidens skugga (Red. Annika Bergström, Lennart Weibull och Henrik Oscarsson, Göteborg 2012) som vi har skrivit om tidigare här på bloggen återfinns dels ett kapitel om världsreligionerna i Sverige och dels ett kapitel om svenskars attityder till invandring. Det senast kapitlet som är författat av professor Marie Demker från Göteborgs universitet visar bland annat att det finns ett stort stöd för mottagandet av invandrare och flyktingar i Sverige. Graden av utbildningsnivå är avgörande och den som har en längre utbildning är generellt sett mer positiv till mottagandet av flyktingar.

Det finns också ett omfattande stöd bland svenskar för religionsfrihet för invandrare enligt rapporten. Demker sammanfattar resultaten genom att skriva: ”63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige” och endast 13 procent anser att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt” (s. 97).

De som sympatiserar med Sverigedemokraterna avviker från ovan nämnda mönster och till skillnad från övriga partisympatisörer är dessa negativa till både flyktinginvandring och invandrares möjlighet till religionsfrihet enligt Demker. Endast fyra procent av de tillfrågade i undersökningen skulle dock kunna tänka sig att jobba aktivt för att stoppa invandringen jämfört med 57 procent som skulle tänka sig att engagera sig i arbetet mot rasism. Till skillnad från tidigare undersökning innehåller 2011 års rapport också frågor om invandring som hotbild. Om detta område skriver Demker:

”Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande uppger 10 procent att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent anger att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent litar inte på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.” (s. 100)

Av Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värderingar. En negativ attityd till flyktinginvandring samvarierar också med en uppfattning om att invandring är ett samhällsproblem och att media inte berättar ”sanningen” om detta problem. Framför allt är det äldre personer (65-85 år) som omfamnar dessa uppfattningar och de negativa uppfattningarna samvarierar även med längd på utbildning. Sammanfattningsvis pekar Demker på att ”Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser” (s. 103).

Demkers kapitel visar på ett tydligt sätt att den stora majoriteten av svenskar är positiva till invandring och dess konsekvenser. Vad som avses med dess konsekvenser utöver en positiv attityd till religionsfrihet är dock oklart. Samtidigt är det tydligt att ett mindre antal svenskar – i huvudsak de som sympatiserar med Sverigedemokraterna – är negativa till samma utveckling. Dessa tenderar i högre utsträckning vara negativa till medias bevakning av frågor som uppfattas röra invandring och dess konsekvenser. Samtidigt som det finns en utbredd skepsis gentemot media bland denna population är det rimligt att anta att det är de som sympatiserar med invandringsfientliga åsikter som också tar del i diskussioner och kommentarfält i sociala media när dessa frågor debatteras. Huruvida detta antagande är korrekt eller inte är en viktig forskningsuppgift inför framtiden. Kanske SOM-institutet skulle kunna infoga ett antal frågor som rör detta fält i nästa års undersökning. 

Avslutningsvis tycks det vara den stora majoritetens tystnad som skapar en känsla av att negativa uppfattningar gentemot invandrare och deras religionsutövning dominerar. Hur kommer det sig att den stora majoritetens åsikter sällan framkommer i media och vilka effekt har denna tystnad på det offentliga samtalet? Så vem representerar vem i den mediala och samhälleliga debatten?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet