Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

lördag 7 juli 2012

Starkt stöd för religionsfriheten


I SOM-institutets nya rapport I framtidens skugga (Red. Annika Bergström, Lennart Weibull och Henrik Oscarsson, Göteborg 2012) som vi har skrivit om tidigare här på bloggen återfinns dels ett kapitel om världsreligionerna i Sverige och dels ett kapitel om svenskars attityder till invandring. Det senast kapitlet som är författat av professor Marie Demker från Göteborgs universitet visar bland annat att det finns ett stort stöd för mottagandet av invandrare och flyktingar i Sverige. Graden av utbildningsnivå är avgörande och den som har en längre utbildning är generellt sett mer positiv till mottagandet av flyktingar.

Det finns också ett omfattande stöd bland svenskar för religionsfrihet för invandrare enligt rapporten. Demker sammanfattar resultaten genom att skriva: ”63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige” och endast 13 procent anser att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt” (s. 97).

De som sympatiserar med Sverigedemokraterna avviker från ovan nämnda mönster och till skillnad från övriga partisympatisörer är dessa negativa till både flyktinginvandring och invandrares möjlighet till religionsfrihet enligt Demker. Endast fyra procent av de tillfrågade i undersökningen skulle dock kunna tänka sig att jobba aktivt för att stoppa invandringen jämfört med 57 procent som skulle tänka sig att engagera sig i arbetet mot rasism. Till skillnad från tidigare undersökning innehåller 2011 års rapport också frågor om invandring som hotbild. Om detta område skriver Demker:

”Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande uppger 10 procent att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent anger att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent litar inte på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.” (s. 100)

Av Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värderingar. En negativ attityd till flyktinginvandring samvarierar också med en uppfattning om att invandring är ett samhällsproblem och att media inte berättar ”sanningen” om detta problem. Framför allt är det äldre personer (65-85 år) som omfamnar dessa uppfattningar och de negativa uppfattningarna samvarierar även med längd på utbildning. Sammanfattningsvis pekar Demker på att ”Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser” (s. 103).

Demkers kapitel visar på ett tydligt sätt att den stora majoriteten av svenskar är positiva till invandring och dess konsekvenser. Vad som avses med dess konsekvenser utöver en positiv attityd till religionsfrihet är dock oklart. Samtidigt är det tydligt att ett mindre antal svenskar – i huvudsak de som sympatiserar med Sverigedemokraterna – är negativa till samma utveckling. Dessa tenderar i högre utsträckning vara negativa till medias bevakning av frågor som uppfattas röra invandring och dess konsekvenser. Samtidigt som det finns en utbredd skepsis gentemot media bland denna population är det rimligt att anta att det är de som sympatiserar med invandringsfientliga åsikter som också tar del i diskussioner och kommentarfält i sociala media när dessa frågor debatteras. Huruvida detta antagande är korrekt eller inte är en viktig forskningsuppgift inför framtiden. Kanske SOM-institutet skulle kunna infoga ett antal frågor som rör detta fält i nästa års undersökning. 

Avslutningsvis tycks det vara den stora majoritetens tystnad som skapar en känsla av att negativa uppfattningar gentemot invandrare och deras religionsutövning dominerar. Hur kommer det sig att den stora majoritetens åsikter sällan framkommer i media och vilka effekt har denna tystnad på det offentliga samtalet? Så vem representerar vem i den mediala och samhälleliga debatten?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet   

12 kommentarer:

  1. Man kan ju också fråga sig hur viktigt den stora majoriteten anser att även de mest extrema yttringar av religion är? För om vi ska vara ärliga är det den formen av religion som är i fokus. Inte religion i sig. Det skulle vara intressant och se en undersökning där frågan inte är så bred och svepande så att det knappast går att svara på annat sätt än jakande till frågan om man vill framställa sig själv som "medmänsklig"

    De problem med religionsyttringar vi har i väst idag, och som inte funnits tidigare, uppkommer inte pga av "normal" religiositet. Det är enligt mitt sätt att se ett resultat av att extremister inom en religion fått samma "status" som en "normal".

    Vi har haft kristna stollar genom historien men dem har man lyckats hålla kort med olika medel utan att det kallats religions"hat" genom att klumpa ihop extremer med alla religiösa inom samma grupp som idag, i alla fall här i sverige. Jag för min del

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Samtidigt är ju religionsfriheten underordnad annan lagstiftning på ett sådant sätt att extrema uttryck för religion (beroende på vad man tycker är extremt) inte skyddas av rådande lagstiftning.

      På ett liknande sätt kan man anta att de flesta svenskar är positiva till yttrandefriheten, men negativt inställda till exempelvis hets mot folkgrupp eller rasistiska eller sexistiska uttalanden.

      Simon

      Radera
  2. Hej

    Tack för kommentarer - men vad avses med extrema yttringar av religion? Om du med "extrema yttringar av religion" menar tolkningar av religion som kan leda fram till praktiker som bryter mot rådande lagstiftning så är jag helt enig med dig. Eller avser du något annat?

    /Göran

    SvaraRadera
  3. Den stora majoritetens tystnad kan bero på att vi redan har en större invandring än våra grannländer, och därför inte protesterar mot för lite invandring. Sedan tror jag att frågeställningen är för allmän. Man kan vara positiv mot inflyttning av folk från andra länder, som bidrar till den svenska ekonomin och som är allmänt trevliga och skötsamma, samtidigt som man kan vara negativ till inflyttning av folk som inte bidrar till ekonomin, eller som inte vill följa svenska lagar.

    Frågeställningen om invandrare fritt skall kunna utöva sin religion, är också för vagt ställd. Menar man rätten att utöva sharialagar i Sverige?

    Själv har jag träffat invandrare som uttryckt att de flyttat från det religiösa förtrycket i hemlandet, för att sedan mötas av samma förtryck från hemlandets religiösa i Sverige. Svenska samhället har inte underlättat för dem att slippa ifrån detta. I Sverige tar man ofta för givet att alla muslimer önskar samlas i en moské med vilken inriktning av Islam som helst (t.ex. Saudi-arabisk wahabism, som är den strängaste formen). Jag har den erfarenheten att åtskilliga muslimer hellre går in i en svensk kyrka, än till en moské. Diskussionen om skolavslutningar skall få föras i kyrkor, brukar föras av svenskar som säger sig tala för muslimerna, men inte av muslimerna själva. Muslimerna har det inte lätt om de vill byta religion, vilket är förenat med dödsstraff enligt Koranen.

    SvaraRadera
  4. Hej Mimmi

    Håller med om att flera av frågorna är väldigt vaga och öppna för tolkning. Samtidigt är det problematiskt att fastställa att människor av annan kultur per automatik inte vill bidra till ekonomin - diskriminering och utanförskap på arbetsmarknaden är stora hinder för många människor som vill deltaga i samhället och arbeta. I den offentliga diskussionen är det vanligt att antigen koppla problem (som bristen på integration) till kultur och religion eller till strukturella problem (diskriminering, segregation, etcetera).

    Precis på samma sätt som flera av frågeställningarna i SOM-institutet är vaga och öppna för tolkning är det även viktigt att betona att även ordet Sharia är ett vagt begrepp. Det finns flera olika tolkningar av det som kallas för sharia i historia och på olika platser kan se väldigt olika ut och muslimer har ofta olika uppfattningar av vad som avses med sharia. Flera aspekter av sharia är helt oförenliga med svensk lag, medan andra aspekter är förenliga med svensk lag. För en utförligare diskussioner om detta intressanta, men svåra ämne så kan jag rekommendera Mosa Sayeds avhandling "Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige : en internationellt privaträttslig och jämförande studie". Samtidigt visar en snabb sökning på Mosa Sayeds namn att denna diskussion också skapar många starka reaktioner och debatter. Spänningen och relationen mellan religion och juridik är ett ämne som vi har stor anledning att återkomma till här på bloggen.

    /Göran

    SvaraRadera
  5. Göran.

    Du skriver att det är:
    "rimligt att anta att det är de som sympatiserar med invandringsfientliga åsikter som också tar del i diskussioner och kommentarfält i sociala media när dessa frågor debatteras. Huruvida detta antagande är korrekt eller inte är en viktig forskningsuppgift inför framtiden."

    Nej, antagandet är inte korrekt i sin nuvarande generaliserande form. Redan efter den korta tid den här bloggen funnits går det att se att inte alla kommentatorer är fientliga mot invandring i allmänhet eller muslimer i synnerhet. Liksom Anders Borg är jag en av dem som vill se ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle; muslimer ska fritt kunna utöva sin religion och klä sig enligt sin tradition så länge svensk lag respekteras. Detta villkor är dock inte alltid uppfyllt, vilket Uppdrag Granskning ju har visat.

    Allt sorts religiöst och kulturellt motiverat våld mot kvinnor måste åtgärdas. Även det intellektuella våld vi kallar indoktrinering riktat mot barn i religiösa friskolor. Tvingande svensk imamutbildning brådskar.

    Samuel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Samuel

      Tack för värdefulla synpunkter. Synpunkterna och kommentarerna som vi har fått på våra texter på bloggen visar på en stor mångfald och det är utmärkt! Vi vill att detta skall vara ett forum för diskussion och vi vill gärna höja kvalitén på samtalet om religion och religiositet i det offentliga rummet - förhoppningsvis kan våra akademiska synpunkter hjälpa till i detta sammanhang. Därför är det utmärkt att du är med och kommenterar - det är denna typ av diskussioner som behövs!

      Håller med om att alla former av tolkningar som leder fram till praktiker som bryter mot lagen skall bekämpas oavsett vilken religion (eller ideologi) som det gäller. Sedan är jag inte säker på att en tvingande imamutbildningen är en universallösning och det finns även flera aspekter som bör beaktas när det gäller religiösa friskolor - dessa två ämnen kommer vi säkert att återkomma till i framtiden. Om du är intresserad av imam-utbildningar så rekommenderar jag SOU 2009:52 samt antologin "Religiösa friskolor" som redigerats av Jenny Berglund och mig. I denna bok finns flera olika aspekter med när det gäller diskussionen och forskningen om religiösa friskolor.

      Hoppas att du fortsätter att bidra till diskussionen på bloggen!

      /Göran

      Radera
  6. Hej Göran!

    Jag undrar om det finns någon som fastställt att människor av annan kultur per automatik inte vill bidra till ekonomin? Allting har ju två sidor. Ofta talar man om rättigheter, men inte skyldigheter, och då faller ju balansen. Om man släpper in personer i landet, borde dessa ha en rättighet att delta i produktionen på något sätt för att kunna försörja sig. Det borde vara samhällets ansvar, men hinder finns genom den arbetsmarknadspolitik som förs. Samtidigt bör man också ställa krav på den enskilde att vilja försöka försörja sig själv. Ansvaret ligger både på samhället och den enskilde. Det är lite svenskt tycker jag, att inte se flera perspektiv samtidigt.

    Ang. sharia, så är det klart att muslimer har olika tolkningar. Många muslimer som jag träffat har en syn som är mycket nära den kristna, och som försvarar mänskliga fri och rättigheter. Problemet är att det är de mest aggressiva muslimska tolkningarna/grupperna som ofta vinner genom förtryck av andra. Det finns då ingen möjlighet att själv välja vilken tolkning man vill ha.

    En invandrad väninna jag talade med igår, berättade hur hon möttes av förakt på stan, när hon inte var "rätt" klädd i deras ögon, och hur hemskt det kändes. Det är hemskt att man skall behöva känna sig otrygg i Sverige. Det går heller inte att känna sig trygg ens i Sverige om man skulle vilja byta religion till kristendomen, vilket anses värre än att vara en hora och är förenat med dödsstraff.

    Jag tror också som ovanstående, att det är viktigt att samhället utbildar imamer, så att dessa inte är styrda av saudi-arabisk wahabism, utan i en tolkning som står för mänskliga fri- och rättigheter, men som muslimer ändå kan känna sig hemma med. Jag tror att samhället måste lägga sig i vilka värderingar som unga muslimer får till sig i sin omvärld när de växer upp i Sverige. Om de bara lär känna svenskar, genom såpor på TV, så blir kunskapen felaktig vilket kan leda till radikalisering eftersom de inte vill att deras barn skall ta till sig dessa värderingar. Det finns ett stort ansvar för oss svenskar att ta till oss invandrarna i gemenskapen i samhället, samtidigt som det finns ett stort ansvar för politiker att ta in rätt invandrare till Sverige som bidrar till en positiv samhällsutveckling, och inte till en negativ.
    Självklart borde vara att invandrare som beviljas uppehållstillstånd här i Sverige, gör det för att man söker sig till en kultur som står för mänskliga fri- och rättigheter. Vad gäller att ge uppehållstillstånd till människor pga. sjukdom, handikapp eller ekonomisk nöd etc. så anser jag att det är bättre att ge stöd till dessa i hemländerna, eftersom de inte har flyktingskäl. Då kan man ge stöd till betydligt fler än enbart till några enstaka. Det är det mest humana mot dessa människor.

    SvaraRadera
  7. Hej Mimmi

    Tack för din kommentar! Jag håller med om att rättigheter/frihet och ansvar måste ingå i ett väl fungerande samhälle. Vad som representerar det svenska samhället bäst kan givetvis diskuteras. Är det Big Brother, Allsång på Skansen, Lyxfällan, Svenska Dagbladets kultursida, Dramaten eller något helt annat? Oavsett vad vi tycker om dessa kandidater så vet vi att det finns flera olika uppfattningar om vem som är den mest representativa förebilden.

    När det gäller klädsel så bör egentligen alla människor få klä sig som de vill - men det är ett faktum att det finns skrivna och oskrivna regler kring kläder till exempel när det gäller skola, samhälle, fest och på jobbet. Kläder är nära sammankopplade med identitet och grupptillhörighet. Precis som någon kan bli uttittad för att de inte bär "rätt" klädsel enligt en viss religion kan religiösa bli uttittade och diskriminerade i andra sammanhang för att de bär så kallade religiösa kläder. Ur lagens perspektiv är båda skälen felaktiga och ingen skall behöva bli diskriminerade på grund av klädsel i samhället. Se även mitt tidigare inlägg om T-shirt religion! Ett allt för kort inlägg som delvis handlar om kläder och religion, men jag skall försöka att återkomma till detta ämne här på bloggen.

    En sak som jag reagerar på i ditt inlägg är att du talar om "den kristna" synen på mänskliga fri och rättigheter - finns det bara en sådan? Finns det inte stora skillnader till och med bland kristna i Sverige när det gäller denna fråga?

    /Göran

    SvaraRadera
  8. Hej Göran!

    Jo visst finns det stora skillnader bland kristna vad gäller detaljer i mänskliga fri och rättigheter. Ett begrepp som bland politiker också kan användas lite hur som helst, t.ex. att alla borde ha rätt att bosätta sig på vilken adress som helst, få banklån utan problem, rätt till arbete etc. Något som bara är prat, eftersom ingen har en sådan rättighet i dagsläget. Möjligheterna är dock olika, men det är inte samma sak som rättigheter.
    Grundläggande har väl alla kristna ändå gemensamt att man inte blir påtvingad religionen inom kristendomen, utan det är ett frivilligt val. Man kan byta religion eller vara ateist om man vill utan att bli dödad.
    Jag har under många års tid haft huvudsakligen invandrare omkring mig (privat). Det är inte ovanligt att en muslim som vill byta till kristen religion, inte vågar detta eftersom personen är rädd för att bli trakasserad av andra muslimer, eller att anhöriga i hemlandet kan bli utsatta. När man hör resonemang om att inte dessa människor är med i debatten i Sverige om islamismen, förstår man inte vad dessa riskerar.

    SvaraRadera
  9. Hej Mimmi

    Håller med om att deltagande i en religion måste bygga på frivillighet - frihet är en av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle. Det är dock viktigt att betona att religionstillhörighet är nära sammankopplad med uppfostran och den rådande kontexten och det är ett faktum att det ofta kan vara svårt att bryta mot det man har blivit uppfostrad till. Därför är det förmodligen inte någon större skillnad att växa upp i en kristen familj i låt säga USA eller en muslimsk familj i Egypten. Man blir det som ens föräldrar och det omgivande samhället är - det vill säga kristen eller muslim.

    När det gäller diskussionen om konverteringar till någon annan religion eller till att man överger religionen och blir ateist bör frågan också knytas till vilken funktion religion har i samhället. I västvärlden - om vi framför allt betänker modern tid - så är religionstillhörighet nära sammankopplad med människans privata liv - vad man tror på är en privat angelägenhet och man kan byta eller överge en religion hur man vill. Denna frihet är dock relativt ny i västvärlden och vi hade till exempel kyrkogångstvång i Sverige under stora delar av 1800-talet. Först 1951 kan man välja att inte tillhöra någon religion alls i Sverige. Dessa processer är nära sammankopplade med det moderna samhällets framväxt och sekulariseringen.

    I flera andra delar av världen - speciellt där staten inte lyckas att ge sina medborgare det skydd och trygghet som de behöver - fyller familjen, klanen, släkten eller religion en motsvarande funktion. Att byta religion blir i detta sammanhang något mycket mer än ett religionsbyte - det blir att överge släkten och familjen. Detta skall givetvis inte ses som en legitimering av att människor förföljs på grund av att de väljer att byta religion eller att bli ateister - men det kan fungera som en förklaring till varför dessa frågor väcker så starka reaktioner.

    Sedan är det också viktigt att betona att muslimer också kan betona att religionstillhörighet skall bygga på ett frivilligt val - "det finns inget tvång i religionen" som det också står i Koranen. Apostasi kan alltså skapa flera olika typer av reaktioner och det finns fall i Sverige som har lett till förföljelser och hot, men det finns också fall som inte har skapat motsvarande reaktioner.

    Avslutningsvis så håller jag med dig om att religion måste bygga på frivillighet - det vill säga att fritt få välja religion så länge som detta inte skadar någon annan eller att fritt få avstå från religion om man så önskar.

    /Göran

    SvaraRadera
  10. Hej Göran!

    Jo visst är det svårare för människor att konvertera eller fatta egna beslut överlag när man kommer från en kultur där detta på ett annat sätt påverkar fler personer än en själv.

    Jo, visst brukar företrädare för Islam i media framhålla att "det inte finns något tvång i religionen". Problemet är att andra företrädare, läser andra skriftställen ur Koranen som handlar om att den som lämnar Islam skall dödas. När Islam blir politisk, kan inte den enskilde själv välja vilken tolkning som denna vill skall råda.

    Inom kristendomen finns också olika teologier och tolkningar, men det finns inga skriftställen att läsa i Bibeln som ger den enskilde, kyrkan, samhället etc. rätt att döda, eller misshandla människor som inte följer den kristna läran, eller överger denna.

    De flesta muslimer jag mött har ungefär samma syn som Mohamed Omar har i bloggen Nya IL Convito som jag har klipp in här:


    En episod från mitt uppvaknande
    av Mohamed Omar

    Medan jag fortfarande var dåsig och något rusig av fundamentalismens giftiga opium hade jag en mejlväxling med en nyfunnen vän. Han var en av mycket få muslimer som sökte min bekantskap trots att jag nästan omedelbart efter min ”radikalisering” 2009 hade blivit svartlistad av de flesta ”moskémuslimer” på grund av bristande ”renlärighet”. Jag var ju sufi och därmed “kättare”.

    Jag upprättade en mejlinglista för att sprida mina nya ”radikala” idéer. Ganska snart efter mitt ”avfall” insåg jag att jag måste klargöra skillnaden mellan min egen sorts ”upplysta” och ”sufiska” islamism och talibanernas och Al-Qaidas hårda och primitiva islamism. Detta blev särskilt viktigt efter självmordsattacken i Stockholm julen 2010.

    På mejlinglistan skickade jag ut ett videoklipp med en kvinna som blev piskad i Sudan. Jag förväntade mig att alla skulle äcklas och ta starkt avstånd från denna typ av ”shariastraff”. Till min förvåning ansåg min nye vän att detta inte var något att förfäras över. Det var helt i sin ordning. Här var alltså en kvinna som skrek av smärta och bad om nåd. Som krälade i stoftet och förgäves försökte skyla sig mot den vinande piskan.

    Palestiniernas elände var förvisso upprörande. Men var svaret på Palestinafrågan verkligen en religiös ideologi med totalitära inslag? Jag började tvivla. Jag gjorde mitt bästa för att utveckla en mer ”upplyst” islamism, och försökte även hitta förebilder för en sådan ute i världen, men jag kände att jag ville ha mer än en finputsning av fasaden, jag krävde till exempel ett totalt avståndsstagande av kropps- och dödsstraff.

    Jag undrade om dessa muslimer i Sverige, somliga av dem konvertiter, som anser att stening, stympning och prygel är lämpliga straff, själva verkligen skulle ha hjärta att stena en medmänniska? Jag har svårt att tro det. Jag tror att den dagen de verkligen står ansikte mot ansikte med sitt offer bryter de ihop och börjar gråta. Det hoppas jag åtminstone.

    Skillnaden mellan vad de uppfattar att religionen kräver och verkligheten är för stor. Det går inte att bara blunda för att dessa straff finns föreskrivna i religionens grundtexter. Det borde vara teologernas ansvar att komma med realistiska lösningar på hur man som muslim ska förhålla sig till dem. Det gör de inte. Ingen vågar vara först. Man är rädd för att bli utesluten ur den islamiska gemenskapen.

    De bortförklaringar som en del ”upplysta” teologer kommer med, som att dessa straff bara får utmätas under vissa omständigheter och endast om vissa stränga villkor uppfyllts, räcker inte. För mig finns det inga omständigheter i världen som kan rättfärdiga att en människa stenas, stympas eller piskas, såsom den där stackars kvinnan i Sudan.

    SvaraRadera