Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

torsdag 12 juli 2012

Konflikten i Mali, några reflektioner


Sedan början av 1990-talet har Mali genomgått stora förändringar med social-, ekonomisk och religiös liberalisering till följd. Men efter tjugo år av demokrati och relativ stabilitet skakades landet i våras av en militärkupp, och efterföljande hårda motsättningar mellan militärjuntan och en handfull olika etniska och religiösa grupperingar. Främst Tuareg-gerillan MNLA (Nationella Rörelsen för Azwads Befrielse) som vill göra norra Mali till en egen stat, och den militanta islamistiska gruppen Ansar Dine (Trons försvarare) har varit i mediafokus. Ansar Dine stred inledningsvis tillsammans med MNLA, men de båda grupperna befinner sig nu i konflikt med varandra. Denna splittring kan kanske förstås utifrån gruppernas delvis olika målsättningar. MNLA använder sig huvudsakligen, om än inte uteslutande, av en etnisk-nationalistisk retorik och kräver självständighet för Azwad, medan Ansar Dine har en tydligare religiös retorik och säger sig vilja införa sharia-lagar i hela Mali. Även andra jihadistiska grupperingar – som al-Qaeda in the Islamic Maghreb och al-Jihad wa al-Tawhid Movement in West Africa – har engagerat sig i konflikten och försökt skapa sig handlingsutrymme i det maktvakuum som uppstått efter militärkuppen.

Mali är ett land med lång muslimsk historia och med starka sufiska traditioner. Sufism har en stark folklig förankring i Mali – inte minst genom att sufiska traditioner ofta lyckats inkorporera lokala seder och föreställningar. Majoriteten av Malis muslimer har kopplingar till någon gren av sufiordnarna Tijaniyya eller Qadiriyya. Timbuktu kallas för de 333 helgonens stad, och många av de spektakulära byggnader som nu hotas av Ansar Dine är just sufigravar.

Under konfliktens inledningsskede betonade UNESCO att dessa unika moskéer och gravar var en del av världsarvet. Som jag ska försöka visa nedan kan detta ha fått närmast motsatt effekt.

Denna korta bakgrundsskiss pekar på två av flera möjliga faktorer som kan hjälpa oss att förstå de motsättningar som idag skakar Mali, och som hotar att ruinera några av Timbuktus spektakulära moskéer och gravplatser. Den aggressivt puristiska och miltanta form av islamism som Ansar Dine företräder kan delvis förstås som en reaktion på å ena sidan en lång historia av sufism och folkliga traditioner och å andra sidan på en postkolonial samtidshistoria som utmärks av social och religiös liberalisering. Samtidigt finns naturligtvis andra viktiga etniska, territoriella, ekonomiska faktorer vilka jag inte kommer att fokusera på här.

Sufism och wahhabism
Inomreligiösa tolkningskonflikter och maktkamper tar sig många olika uttryck och det är ofta omöjligt att skilja mellan världsliga och religiösa ambitioner. Ett komplex av motsättningar med lång historia inom islam står mellan vad som kritiseras för att vara kreativa och inkluderande uttryck för sufi-islam, av företrädare för mer puristiska och konservativa islamtolkningar som exempelvis wahhabism. Denna sorts motsättningar förelåg redan tidigt i islams historia, och har aktualiserats med ny glöd under omvälvande tider då vissa muslimer upplevt att islam som religion eller den muslimska identiteten varit hotad. Tre exempel är belysande.

1258 intog mongolerna Bagdad och det muslimska kalifatet kom, i alla fall tillfälligt, att upphöra. För teologen Ibn Taymiyyah (1263-1328) låg roten till muslimernas förnedring i att man frångått vad han menade var ”ren islam”, så som religionen uppenbarats i Koranen och praktiserats av Muhammad och de första muslimerna (as-salaf as-saleh). Ibn Taymiyyah var kritisk till sufiska praktiker – som föreställningen om ”gudsvänner” som kunde fungera som förmedlare mellan Gud och människor, eller kulten kring sådana gudsvänners gravar – och menade att dessa hade förorenat islam. För att reparera skadan menade han muslimerna skulle vända tillbaka till källtexterna och nytolka (ijtihad) dessa så att islams universella budskap åter skulle leda dem. Han förespråkade även jihad, i betydelsen väpnad kamp, mot islams fiender och mot oislamiska uttryck bland muslimer.

På ett liknande sätt resonerade reformisten Abd al-Wahhab (1703-1792) som gett upphov till wahhabismen. Även han levde i en omvälvande tid; kolonialismens. Liksom Ibn Taymiyyah menade Abd al-Wahhab att ijtihad och jihad var nödvändiga metoder för att återupprätta ”ren islam”, och liksom sin föregångare menade han att sufier fört in oislamiska bruk i religionen. Wahhabiter har sedan dess ofta fört en hård kamp mot sufism, och raserat otaliga helgongravar och sufiska pilgrimsmål.

Föreställningen att man måste gå tillbaka till källorna och tolka dessa på nytt kan sägas utgöra grunden för det mesta av den moderna reformism och islamism som vuxit fram under 1900-talet. Även dessa rörelser tog form i kampen mot kolonialmakterna och kan förstås som en reaktion på en djupt upplevd kris. Men man måste vara medveten om att denna tankemodell resulterat i mycket olika föreställningar om vad ”ren islam” innebär – från demokratisträvan till militanta rörelser som exempelvis Ansar Dine.

Som jag skrivit tidigare om här på bloggen kan man alltså förstå Ansar Dines attacker mot moskéer och sufiska gravar som ett uttryck för en anti-sufisk och puristisk islamtolkning med rötter långt tillbaka i tiden. Vad som nu sker i Mali är ett uttryck för en urgammal inomislamisk konflikt. I en intervju har grupperingens talesperson, Sanda Ould Boumama, sagt att moskéernas och gravarnas arkitektur är oislamisk, precis som bruket att be till avlidna sufihelgon.

Genom att förklara moskéerna oislamiska, eller betrakta dem som platser för avgudadyrkan, ansluter sig Ansar Dine inte bara till en tolkningstradition med rötter hos Ibn Taymiyyah, utan kan också legitimera sina destruktiva handlingar genom att hänvisa till hur Profeten Muhammad förstörde drygt 300 gudabilder och andra föremål i Kaba vid erövringen av Mecka år 630.

Med detta i bakhuvudet kan troligtvis UNESCOs försök att rädda moskéerna genom att sätta upp dem på världsarvslistan ha fått motsatt effekt. När reportern som intervjuar Boumama påpekar att de byggnader de förstört eller hotat att förstöra skyddas av UNESCO svarar han att Ansar Dine inte lyder under lagar upprättade av FN eller andra världsliga organ, utan endast under Gud. ”Ansar Dine will today destroy every mausoleum in the city. All of them, without exception. God is unique. All of this is haram. We are all Muslims. UNESCO is what?” 

Världssamfundets inblandning i konflikten kan troligtvis snarare fungera som ett stärkande kitt för Ansar Dine. Få saker är så enande som en gemensam yttre fiende. Därmed inte sagt att världssamfundet inte ska intervenera i konflikten eller försöka rädda gravarna och moskéerna.

Religion och modernitet
Genom att förstöra dessa helgedomar och moskéer visar Ansar Dine såväl Malis befolkning, som omvärlden, att de finns och att de menar allvar. När de häromveckan förstörde dörren till en av moskéerna – en dörr som enligt en lokal legend ska öppnas först vid domedagens början – ska en av de inblandade ha sagt att de ville visa världen vad de var kapabla till. Härigenom påminner Ansar Dines förstörelse av moskéerna i Timbuktu om hur Talibanerna inför världens ögon sprängde de stora buddhorna i Bamiyan år 2001.

Ansar Dines handlande kan alltså förstås dels som ett uttryck för en aggressiv och puristisk monoteism med rötter tillbaka till profeten Muhammad, och som ett uttryck för en inomislamisk tolkningskonflikt mellan salafiter/wahhabiter och sufier som går tillbaka åtminstone till ibn Taymiyyah. Samtidigt kan förstörelsen av Timbuktus gravar och moskéer förstås utifrån en modern kontext.

Islamism är i sig en modern företeelse som utvecklats i mötet med kolonialmakterna och ofta har islamistiska grupper legitimerat sina handlingar som ett motstånd mot skadligt västerländskt inflytande. Man kan ana sådana faktorer även i de aktuella konflikterna, och Malis sentida utveckling mot demokrati och social liberalism. Även UNESCOs inblanding kan spela roll för en sådan förståelse. Ansar Dine vet också att använda sig av media för att få ut sitt budskap. Bara det faktum att de har en talesperson som möter media i samband med attacker är intressant i sammanhanget. Kanske kan vi förstå förstörelsen av dessa moskéer som en slags PR-kupp?

Nya religiösa rörelser – liksom allehanda terrorister eller extrema grupperingar – har i stor utsträckning visat sig bra på att strategiskt utnyttja media för sprida sitt budskap och för att nå sina mål eller delmål. Detta gäller inte minst för militant islamism. Som jag nämnt ovan filmade Talibanerna själva när de sprängde buddhorna i Bamiyan och kort därefter kablades de skakiga sekvenserna ut i alla världens TV-apparater. Under tio års tid sände Usama Bin Ladin bandade utspel till världens tv-kanaler, och självmordsbombare och kidnappare har på samma sätt förmedlat sig till omvärlden med hjälp av videoinspelningar. Detta gäller naturligtvis inte bara islam. Brevik är det senaste exemplet på en terrorist som använder sig av nya medier för att sprida sitt budskap.

Att synas i media kan skapa makt och auktoritet. Genom att förstöra gravar och moskéer, som skyddas av UNESCO, har den tidigare okända grupperingen Ansar Dine fått världens ögon på sig. Att på detta sätt gå emot väst/världsopinionen kan generera respekt och stöd bland andra likasinnade grupper inom den globala eller transnationella jihadismen. Med medias hjälp blir lokala konflikter globala angelägenheter. Inte sällan har individuella jihadister eller mindre celler anslutit sig till lokala konflikter – i Pakistan,. Afghanistan, Somalia – på grund av att de tolkat dessa som uttryck gör en global kamp för islam. Kanske hoppas Ansar Dine att locka unga män till Mali.

Men samtidigt spelar de ett högt spel, då majoriteten av Malis – och världens – muslimer har starka band till sufism och vördar sina helgongravar och moskéer. Liksom andra militanta islamistiska gruppers våld drabbar detta främst andra muslimer, vilket bidrar till att göra dem impopulära i de breda folklagren. Kanske kan dessa metoder, vilka kan bidra till att öka Ansar Dines auktoritet bland minoriteten salafis/wahhabis, samtidigt bli deras fall då de samtidigt drar till sig majoritetens vrede. Kanske är de också medvetna om detta, och det kan förklara varför de inte förstört mer än de faktiskt gjort. Det är inte ovanligt att sufihelgedomar sprängs eller på andra sätt förstörs i konflikter mellan salafis/wahhabis och sufier. Under de senaste tio åren har vi gång på gång kunnat läsa om liknande inomislamiska konflikter i Irak, Pakistan, Somalia, Iran

I nuläget är det svårt att sia om hur läget kommer att utvecklas. Det västafrikanska samarbetsorganet ECOWAS (Economic Community of West African States) har begärt FN-stöd för att återta kontrollen över de norra regionerna, samt att man formar en interrimsregering i slutet av denna månad. Denna ska sedan styra landet fram tills dess att nya demokratiska val kan hållas. Man hoppas också att fastemånaden ramadan, som inleds om en vecka, ska kunna bidra till att dämpa våldsamheterna.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet



6 kommentarer:

  1. Simon.

    Du skriver:
    "Genom att förklara moskéerna oislamiska, eller betrakta dem som platser för avgudadyrkan, ansluter sig Ansar Dine inte bara till en tolkningstradition med rötter hos Ibn Taymiyyah, utan kan också legitimera sina destruktiva handlingar genom att hänvisa till hur Profeten Muhammad förstörde drygt 300 gudabilder och andra föremål i Kaba vid erövringen av Mecka år 630."

    Jag noterar att du kan tänka dig att lyfta fram ett otvetydigt samband mellan nutida militant islamism och profeten, vilket visar att även islamologer kan tänka i termer av ortodox islam. Tydligen är detta legitimt trots vad ni på bloggen sagt om "essentialism". Er användning av detta begrepp tycks mig inkonsekvent. Om någon lekman påpekar ett samband mellan wahhabism, salafism och profetens totalitära ideologi stämplar ni tankefiguren som essentialistisk trots uppenbara influenser från Koranen och hadither.

    Är inte den allmänna muslimska synen på profeten som förebildlig gestalt en korrekt iakttagelse - och inte en åsikt - om hur de flesta islamistiska rörelser ser på Muhammad? Om fundamentalism finns så finns väl också ett antal fundamentaler, såsom bildförbudet, konversionsstraffet, kvinnans underordning och våldsbejakandet? Har fundamentalisterna helt fel när de talar om ursprunglig "ren islam"? Visar inte de högutbildade gärningsmännen från elfte september att det historiematerialistiskt inspirerade hoppet om en doktrinär evolution mot mindre militans bland "upplysta" islamister är åtminstone bräckligt underbyggd?

    Står inte snarare hoppet till den attraktion mänskliga rättigheter utövar på muslimer i allmänhet och till dem som vågar göra innovativ ijtihad? Rentav till en antiislamistisk islam, se exv Qanta Ahmeds artikel i Huffington Post.

    Samuel.

    SvaraRadera
  2. Hej Samuel

    Tack för intressanta kommentarer.
    Så gott som alla muslimer legitimerar religiösa handlingar genom att härleda dem bakåt till koranen eller berättelser om profeten Muhammad. Ansar Dinegör det, men också de muslimer som attackeras av Ansar Dine.

    Koranen och berättelserna om profeten är berör en mängd olika ämnen och är ofta motsägelsefulla - precis som andra religiösa urkunder. Denna mångfald och mångtydighet kan mycket väl vara en förutsättning för att en religion ska bli så framgångsrik som de så kallade "världsreligionerna".

    Vilken tolkning som är ortodox är en strikt konfessionell fråga. Som religionsvetare kan jag se att det finns många, konkurrerande "ortodoxier". Alla menar ju att just de praktierar rätt tro, ingen kallar ju sig själv heretiker eller menar att just deras sätt att praktiera religion är fel.

    Men kanske använder vi orden ortodox och essentiell olika? Med ortodox menar jag "rätt tro" - alltså vilken av alla olika konkurrerande tolkningar av exempelvis koranen och sunna som är "rätt". Detta kan jag, som sekulär religionsvetare (och inte muslim) inte uttala mig om. Min uppgift är att studera och försöka förstå hur ortodoxi skapas av religiösa.

    Med essentialism menar jag bruket att låsa fast en religion vid en betydelse eller en tolkning, och att prata om att religioner har en kärna eller essens (islam är fred/en våldsideologi, eller sufismen är mystik/en fredlig form av islam etc etc etc). Religioner har ingen oföränderlig essens enligt mitt sätt att förstå och studera fenomenen - utan förändras och varierar från plats till plats, person till person, tid till tid.

    Viss kan man säga att muslimer i alla tider vördat koranen och att profeten, som du skriver, varit en förebild. Men sätten att göra detta på, sätten att förstå och förhålla sig till koranen och föreställa sig profeten har alltid variterat över tid och aldrig varit samma för olika männiksor och olika grupper. Ansar Dine lyfter fram berättelser om profeten och verser i koranen som legitimerar deras handlande, sufierna som verkar i de komplex Ansar Dine attackerar lyfter fram andra berättelser som legitimerar deras praktik och tro.

    Hur förstår och använder du orden "ortodox" och "essentialism"?

    Ijtihad är en möjlighet för många muslimer att få deras religion att fungera i vardagen. Du har nog rätt i det. Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att bruket av ijtihad gett oss diskurser som wahhabism, salafism etc.

    Personligen tror jag hoppet, för muslimer som för alla andra, står till drägliga levnadsförhållanden, social rättvisa, utbildning, arbete etc.

    Allt gott,
    Simon

    SvaraRadera
  3. Simon.

    Tack för upplysande svar!

    Huvudproblemet som jag ser det är hur modern islamism ska kunna göra sig av med det onda arvet av manschauvinism och våldsbejakande totalitär ideologi. Med vilka argument, hämtade från urkunderna, ska vetenskaplig upplysning och mänskliga rättigheter kunna få genomslag i den sunnitiska vaggan, Saudiarabien, och den shiitiska dito, Iran. För att inte tala om talibanernas Afghanistan och Pakistan? Jag tror inte bättre levnadsförhållanden är ett tillräckligt villkor för radikal förändring i den muslimska världen.

    Samuel.

    SvaraRadera
  4. Hej igen

    All islamism är ju inte manschauvinistisk och våldsbejakande. Ett aktuellt exempel på motsatsen r exempelvis en-nahta i Tunisien. Vi kan också se att muslimer finner gott om argument från koranen och sunna för att främja vetenskap och mänskliga rättigheter. Vi får hoppas att de muslimer som söker just efter sådana argument också får makt nog att omsätta dessa till praktik.

    Hur urkunder och texter används och tolkas är mycket intressant. Inte bara koranen som helhet kan tolkas mycket olika av olika muslimer, utan även en och samma vers. Sura 4:34 tolkas exemeplvis som att män har rätt att aga sina hustrur om de är olydiga, medan andra tolkar samma vers tvärt om och menar att versen inte legitimerar hustrumisshandel.

    Allt vi verkligen kan vara säkra på är att alla samhällen förändras. Hur och i vilken riktning är svårare att sia om. Det står klart att folk i såväl Iran som Saudi är missnöjda med sina levnadsförhållanden och sina ledare.

    Simon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att mannen enligt 4:34 får aga kvinnan är uppenbart! Att kvinnan ärver hälften och hennes vittnesmål är värt hälften är också uppenbart.

      Frågan är hur invånarna i muslimska länder generellt tolkar t ex 4:34. Inte hur "vissa" tolkar den! Talar vi om "islam" så måste vi gå på hur majoriteten tolkar, inte hur en viss stam tolkar.

      Och att islam då inte skulle vara manschauvinistisk vore märkligt. Dvs i jämförelse med Sverige eller västeuropa.

      Själv tror jag att det är ett stort utvecklingshinder att Koranen anses vara Guds ord, vartenda ett! Det ger INGET utrymme för reformer! Det vore blasfemi.

      Sen utgör förstås haditherna ett stort problem. Stening är ju ett lämpligt straff för äktenskapsbrott enligt Muhammed. Så muslimernas främsta förebild tillåter i vart fall stening. Och hans exempel bör ju varje muslim följa. Problem, anser jag. Bara ett exempel.

      Sen har vi förstås 9:29 som uppmanar till krig mot oss otrogna och andra verser/hadither jag inte har koll på. Dessa verser bör tas upp till allmän debatt! Bekräfta eller vederlägg budskapen! Och inte som media tiga ihjäl! För jag anser det ytterst märkligt att otaliga terrorister offrar sina egna liv och otaliga oskyldigas, utan stöd i Koranen/haditherna! Detta måste penetreras! Har islamkritikerna fel? Visa det!

      Radera
  5. Egentligen anser jag förstås att det är ytterst viktigt vad den islamska doktrinen säger i dessa brännande frågor! Vem gör den mest korrekta tolkningen av Koranen/haditherna. För majoriteten behöver förstås inte göra rätt tolkning! Om dom ens försökt tolka.

    Och vi bör INTE acceptera svepande uttalanden bara! Tolkningar i brännande frågor som terrorism, måste vara logiskt underbyggda! Annars bör vi strunta i deras "omdömen".

    Och tills dess bör vi tolka texterna enligt sunt förnuft! Dvs göra närliggande tolkningar, inga långsökta sådana!

    SvaraRadera