Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

söndag 22 juli 2012

Breivik och Islamofobin - terrorism som pedagogisk utmaning

Jag stod i köket och förberedde middagen när nyheterna om bombattentatet i Oslo strömmade ur radion. Som så många andra spekulerade jag om möjliga islamistiska gärningsmän och som så många andra blev jag förvånad när det visade sig vara en högerextrem norrman som låg bakom. Sedan 9/11 har terrorism blivit närmast synonymt med militant islamism. Det är en sentida koppling. På 1970–90-talet förknippades terrorism snarare med vänsterextrema rörelser som tyska RAF, och separatister som irländska IRA och spanska ETA. Anders Behring Breivik och terrordåden i Norge kräver att vi reflekterar över de stereotyper vi omges av, och att vi tar med oss även historiska perspektiv in i klassrummet eller föreläsningssalen.  

Den här artikeln ska fokusera på de ideologiska partierna i Breiviks kompendium 2083 – A European Declaration of Independence, som mailades ut till ett tusental individer en dryg timme innan bomben briserade i Oslo. Jag kommer kort att sammanfatta den världsbild och islamsyn som framträder i 2083 och avslutningsvis peka på några utmaningar vi som lärare ställs inför i relation till de föreställningar som kommer till uttryck i detta material.

2083 – A European Declaration of Independence
Snarare än Breiviks eget arbete är 2083 en samling texter av olika upphovsmän med likartade politiska idéer. Kompendiet kan läsas som en programförklaring, och som en ideologisk legitimering av terrordåden. Vissa har kallat det för ett manifest. Men 2083 är också en detaljerad manual och dagbok som inte bara redogör för Breiviks egna förberedelser, utan även instruerar andra i hur de kan komma över vapen och utrustning för att planera och utföra terrordåd. Titeln syftar dels tillbaka på 1683, då osmanska trupper besegrades utanför Wien, och fram mot 2083 – det år då Europa ska vara rensat på muslimer och mångkulturella förrädare.

Kompendiet är strax över 1500 sidor och löst indelat i fyra kapitel. Det första av dessa innehåller en politisk omvärldsanalys och texter om islam. Därpå följer ett kapitel om de problem Breivik anser att Europa står inför, samt förslag till lösningar. Dessa kapitel får utgöra underlag för min artikel. Den avslutande halvan av kompendiet, A Declaration of Pre-emtive War, kan närmast beskrivas som en terrorhandbok vilken avslutas med en självbiografi och dagbok som leder fram till attackerna i Oslo och på Utöya.

De omständigheter under vilka kompendiet sammanställts och publicerats gör 2083 till en unik produkt. Men texternas karaktär och innehåll är snarare typiska för sitt sammanhang. Den globala islamkritiska diskurs kompendiet kan sägas sammanfatta existerar i hög grad på internet, och det är med material från olika webbforum som Breivik har klippt och klistrat ihop 2083. Utöver hans egna texter samlas bidrag från en mängd olika skribenter, som den norske bloggaren Peder Jensen (Fjordman), den amerikanske författaren Robert Spencer, den egyptisk-brittiska författaren Gisèle Littman (Bat Ye’or) och den amerikanska bloggaren Pamela Geller. Alla dessa är på olika sätt engagerade i ett löst sammanhållet anti-islamiskt nätverk som går under namnet Counter Jihad. De är verksamma på internetforum som Gates of Vienna, där Fjordman publicerat sig, Pamela Gellers Atlas Shrugs och Robert Spencers Jihad Watch.

Att läsa 2083 är som att läsa en kontrafaktisk dystopi. Västvärlden har förlorat det kalla kriget och Europa styrs av politiskt korrekta kulturmarxister i maskopi med islam. Denna politiska korrekthet sägs ha sin grund i den filosofi och vetenskapsteori som utvecklades av den så kallade Frankfurtskolan på 1930-talet. För Breivik är denna filosofi ursprunget till den politiskt korrekta mångkulturalism och feminism som ödelägger västvärlden och betraktar ”muslimer, feministiska kvinnor, homosexuella och ytterligare några minoriteter som dygdiga” medan den anser att ”etniskt kristna europeiska män är onda.” (s. 13)

Denna världsåskådning har dessutom blivit hegemonisk. Alla som på något sätt tillhör etablissemanget är därför per definition kulturmarxister. Etablerade politiker – med undantag för högerextremer som exempelvis Sverigedemokraterna – liksom journalister, forskare och lärare kategoriseras som förrädare. Feminismen har bidragit inte bara till ett sammanbrott för kärnfamiljen som bärare av traditionella kristna värderingar, utan även till en feminisering av det västerländska samhället. Detta i kombination med mångkulturalismen har möjliggjort ett arabiskt/muslimsk maktövertagande av Europa. Problemet är alltså inte islam i sig, utan den politiska ideologi som gett muslimer tillträde till västvärlden och, vad värre är, lyssnar till deras krav och behov.

Liksom Bat Ye’or menar Breivik att Europas regerande elit har lierat sig med islam/arabvärlden och skapat det hemliga projektet Euro-Arab Dialogue (EAD) som syftar till att göra Europa till Eurabien. Varför är oklart, men britternas allians med Osmanska riket mot Ryssland under 1800-talet anges som en startpunkt. Ekonomiska intressen under 1970-talets oljekris som en annan. Men huvudsakligen tycks den kulturmarxistiska ideologin i sig innebära en nedvärdering av det egna – religionen, nationen, kulturen, könet – till det främmandes fördel.

Bilden av islam
Den bild av islam som kan sägas vara karaktäristisk för Breiviks kompendium presenteras i en artikel med titeln Islam 101, skriven av statsvetaren Gregory M. Davis. Den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har Davis själv tolkat fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och situationer. Davis arbetar alltså ungefär som en muslimsk teolog, fast med det omvända syftet att visa hur dåligt islam är. Enligt Davis exeges är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst”. Kontentan av koranen och haditherna är att muslimer påbjuds att kriga mot icke-muslimer för att erövra världen i Allahs namn. Detta kodifieras, fortsätter Davis, i sharia­-lagarna som omfattar varje aspekt i alla muslimers liv. ”Att stena äktenskapsbrytare, avrätta apostater och hädare, förtrycka andra religioner, och en påbjuden fientlighet gentemot icke-islamiska nationer och regelbunden krigföring är normen.” (s.68) Det är karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Davis tar även upp begreppet taqiyya i sin introduktion. Detta kan tyckas kuriöst då det är en relativt marginell företeelse som de flesta muslimer nog inte har någon relation till. Historiskt har taqiyya varit en shiitisk angelägenhet och tolkats som att en shiamuslim har rätt att dölja sin religionstillhörighet under hot om våld från den sunnimuslimska majoriteten. I den islamkritiska diskursen lyfts istället taqiyya strategiskt fram som en central muslimsk lära och definieras som ”religiöst påbjuden lögn”. Att systematiskt ljuga för de otrogna är en del av islamisk taktik i kriget för ett islamiskt välde, skriver Davis (s. 71). Genom att välja ut en handfull texter och situationer, vilka alla uppfattas som negativa, ur islams historia och låta dessa representera sann islam skapar Davis en religion som det är naturligt att vara kritisk till. Men det är också en islam som få muslimer känner igen sig i. Men alla muslimska invändningar kan avfärdas som taqiyya, lögn i syfte att dupera icke-muslimer som ett led i islamiseringen av världen.

Den slutgiltiga lösningen
I Breiviks föreställningsvärld sanktioneras alltså den pågående islamiseringen av Europas politiska och kulturella elit. Kulturmarxisterna regerar, mångkulturalismen har blivit norm och islamiseringen är inne i ett kritiskt skede. EU, USA och FN utpekas som västfientliga institutioner som svikit sitt folk. Islamiseringen är därför ett resultat av, inte orsaken till, västvärldens problem skriver Breivik. Lösningen är att medborgarna tar till vapen mot den elit som förrått dem. Resultatet av dessa tankegångar såg vi den 22 juli 2011.

We know who you are, where you live and we are coming for you. […] You will be punished for your treasonous acts against Europe, and Europeans. We will ensure that all category A and B traitors, the enablers of Islamisation and the destroyers of our cultures, nations and societies, will be executed and your property expropriated. (s. 791)

Islamofobi – en pedagogisk utmaning
Idag är det vanligare att söka information på nätet än på biblioteket och en internetsökning på frågor om islam leder ofta till islamkritiska sidor. Som lärare ska vi hjälpa våra studenter att förhålla sig källkritiskt. I religionsundervisningen kan vi göra så genom att identifiera utsagor från såväl religiösa representanter som för den anti-islamiska diskursen. Dessa har gemensamt är att de båda vet att berätta vad islam är, även om de kommer till skilda slutsatser.

Men det kräver också en djupare diskussion om religion som fenomen. Många upplever att man bäst lär sig om en religion genom att läsa dess urkunder, snarare än i de ofta motsägelsefulla uttryck som tolkningar av dessa urkunder tar sig hos praktiserande människor. Denna religionsförståelse finns ofta också i våra läromedel. Som lärare behöver vi därför ett starkare antropologiskt och sociologiskt, snarare än ett hermeneutiskt eller omedvetet teologiskt, perspektiv i undervisningen. Vi måste hjälpa studenter att se det komplicerade förhållandet mellan texter och tolkningar, mellan urkunder och levd religion i vår omgivning.

Religion bygger liksom all mänsklig verksamhet på relationer och maktstrukturer, och ”samma” religion kan tolkas och praktiseras olika av olika grupper och individer. Människor påverkas av såväl tidigare tolkningar, som av sin direkta omgivning, utbildningsbakgrund och sina socioekonomiska förutsättningar i sin religionsutövning. Genom att förmedla en sådan förståelse kan vi också uppmuntra till viktiga tvärvetenskapliga och kritiska perspektiv som ett alternativ till en naivt generaliserande religionskritik, som exempelvis islamofobi.

.. . .. .

Texten har tidigare publicerats i Religion och Livsfrågor 1: 2012

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

8 kommentarer:

  1. Största problemet är att islam effektivt förhindrar ett demokratiskt välfärdssamhälle! Annars hade det rimligen funnits åtminstone EN sådan stat!

    Rimligt att anta att muslimer i väst är ungefär som i hemländerna, dvs röstar på islamister. Så vad händer med Sverige när och om vi får muslimsk majoritet?

    Även utan muslimsk majoritet ökar problemen i takt med antalet muslimer. Det är ett fullt rimligt antagande. Då går jag på empirin. Har västländer blivit tryggare av muslimsk massinvandring?

    Jag kan inte hitta EN stor positiv effekt av den invandringen. Däremot otaliga allvarliga negativa effekter: terrorism, hot mot yttrandefriheten, hedersmord o övriga hedersbrott, barnäktenskap, dålig kvinnosyn, antisemitism osv. Vad är egentligen positivt?? Som inte andra bättre anpassade invandrargrupper bidrar med?

    Om islam vore bra, så skulle knappast 20 miljoner muslimer ha flyttat till kristna länder! Vi måste gå på fakta, inte önsketänkande!

    I samtliga valomgångar utom ett, har islamisterna vunnit, efter den arabiska "våren"! Och förföljsen av kristna och kvinnoförtrycket har ökat. Hur önskvärd är islam i väst? Ärligt talat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Det finns flera exempel på länder med en muslimsk majoritetsbefolkning som har demokrati, som Turkiet, Indonesien och nu Tunisien och Egypten. Undersökningar visar att stödet för demokrati är mycket starkt bland männiksor i arabvärlden. Det finns också en mängd islamister som förespråkar en demokrati på islamisk grund.

      Det faktum att många muslimer flyr från odemokratiskt förtryck i sina hemländer kan väl också vara ett tecken på en längtan efter bättre villkor?

      Mvh
      Simon

      Radera
    2. Jag skrev "demokratiskt välfärdssamhälle". Inget sådant muslimskt land existerar. Det ena eller andra existerar, men inte bådadera i samma land.

      Efter arabiska våren har samtliga delval och val (utom ett delval)vinnits av islamister. Det övertygar inte mig om deras vilja att införa verklig demokrati. Sen vann islamister valen både i Algeriet 1992, i Gaza och Turkiet. Att många muslimska länder är diktaturer beror på rädslan för islamistiskt maktövertagande tenderar att leda till sekulära diktaturer. Som kan störtas och omvandlas till religösa diktaturer.

      Sen har vi även jämlikhet som inte existerar i något muslimskt land såvitt jag vet (kanske i Bosnien?). Det lär inte finnas någon jämlikhet för kvinnor o religiösa minoriteter så länge islam råder, dessvärre.

      Att muslimerna längtar efter bättre "villkor" är självklart. Vem gör inte det? Men jag är övertygad om att dom flesta åtrår välfärden TROTS jämlikheten o yttrandefrihet! Klart dom gillar sin EGEN nyvunna yttrandefrihet, men dom gillar inte vår!

      I hemländerna vill dom inte ha yttrandefrihet för religösa minoriteter o islamkritiker. Så verklig yttrandefrihet, nej, det är myyyycket långt borta. Inte så länge islam råder. Så vi pratar hundratals år dessvärre. Jag ser inte dessa länder sekulariseras de närmaste 100 åren. Men hoppas jag har fel!

      Radera
  2. Självklart måste varje vettiga människa ta avstånd från mord på oskyldiga! Något som tyvärr alltför många muslimer anser berättigat! Det har olika undersökningar visat.

    Jag har inte läst särskilt mycket ur manifestet, men det mesta jag läst instämmer jag i. Islamiseringen av väst sker förstås i bästa välmening, i god kristen anda, men utan hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna!

    Ju fler muslimer, desto mer kommer vårt samhälle att präglas av islam. Inget konstigt med det. Sen säger många att muslimerna ju flyr religöst förtryck etc. Önsketänkande förstås! Dom flesta söker välfärd helt enkelt! Några är islamister som inte kan verka i hemlandet etc. Andra söker en trygg bas att utöva terrorattacker ifrån och ja några är sekulära och uppskattar verkligen vårt sekulära samhälle. Men hur många är dom? Förmodligen som i hemlandet, dvs en minoritet!

    Vi drabbas inte av att jämlikheten, yttrandefriheten och kanske t om demokratin urholkas. Nej, det är våra barns och barnbarns problem!

    Vi måste sluta ägna oss åt önsketänkande och istället döma efter empirin! vi måste nyktra till! Vilka värderingar bör härska när våra barnbarn växer upp? Islams? Våra? VÄLJ!

    SvaraRadera
  3. Det mesta tyder på att muslimer i sverige är ungefär lika religiöst aktiva som resten av svenskarna.

    Simon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Menar du att muslimer i Sverige är lika sekulära som i Sverige? Då har dom genomgått en otrolig och snabb personlighetsomvandling här! För i hemländerna röstar ju dom flesta muslimer på islamister!

      I Norge strejkade 1000 (ettusen) muslimska taxichaufförer mot Muhammedteckningarna! Kan du tänka dig 1000 svenska taxichaufförer strejka pga teckningar (eller annat) om Jesus? Detta är en mycket tydlig manifestation av muslimernas religiositet, som är på en helt annan nivå än vår!

      Radera
  4. Hej

    Med "dom" förstår jag att du menar muslimer, "vi" kanske syftar till svenskar? Men precis som svenskar tycker, tänker och agerar olika gör muslimer det. Människor, liksom religioner, är komplexa.

    Detta har vi skrivit om många gånger här på bloggen. Kolla Göran Larssons inlägg Religion och världsbild för en diskussion om detta, som kanske besvarar dina frågor.

    Med vänlig hälsning,
    Simon

    SvaraRadera