Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

lördag 14 juli 2012

Fattigdom, nöd och religion i det svenska folkhemmet


Den ljuva sommartid bär med sig förhoppningar om sol, bad och lata dagar för vuxna och barn. Men för allt fler människor innebär sommaren snarare en prövningens tid – en tid då pengarna inte räcker till och nöden känns mer påtaglig än under det vanliga året. Vid högtider som jul och påsk, men också under sommarhalvåret är det många kyrkor som får öppna sina dörrar för behövande människor. Mat, skor och fickpengar till utflykten till havet är exempel på utgifter som många inte klarar av i dagens Sverige.

I Svenska Dagbladet kunder vi läsa om hur antalet hjälpsökande som vänder sig till kyrkor i Stockholms stift har ökat med uppskattningsvis 25 procent under de senaste åren. Hårdare krav och en växande nöd är förklaringen till uppgången. När skolan slutar är det till exempel många barnfamiljer och ensamstående med barn som har svårt att få pengarna att räcka till och det blir en utmaning för ekonomin att laga flera mål mat om dagen. Nöden är inte endast koncentrerad till Stockholms förorter och liknande behov rapporteras också från på ytan sett mer välmående statsdelar som till exempel Östermalm. Hårdare krav på bidragsbehövande kombinerat med försämrade möjligheter till sjuk- och socialförsäkringar och en vikande arbetsmarknad innebär att många hamnar utan sysselsättning vilket gör att nöden växer enligt kyrkornas diakonala omvårdnad. Men nu drar Stockholms församlingar i nödbromsen. Pengarna räcker inte till och även kyrkorna får svårt att klara av det växande behovet. Att socialsekreterare uppmanar bidragssökande att vända sig till kyrkornas diakoner är fel enligt både Svenska kyrkan och Fredrik Jurdell som är chef för stadsövergripande sociala frågor i Stockholms stad. Trots detta konstaterande och att kyrkorna får allt svårare att klara av det sociala uppdraget på grund av vikande medlemstal som genererar mindre pengar för församlingarna återstår problemet med växande fattigdomen.

SvD:s reportage visar på ett tydligt sätt att religiösa organisationer får ta ett allt större ansvar för människors ekonomiska behov när det sociala skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt. Före den moderna statens framväxt var den sociala omvårdnaden en av kyrkans viktigaste uppgifter men i och med folkhemmets utbyggnad reducerades detta uppdrag och kyrkans primära syssla blev istället att ta hand om människors tro och andlighet. Ur detta perspektiv är det nya behovet dels ett exempel på att staten har förändrat synen på det sociala skyddsnätet och dels en illustration av att religiösa organisationer ofta får ta vid där staten misslyckas.

Vänder vi blicken utanför Sverige så ser vi att religiösa organisationer ofta fyller en sådan social funktion i flera länder i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Stödet för organisationer som till exempel Muslimska brödraskapet och Hamas tycks öka med att de har en omfattande social hjälpverksamhet i områden där staten inte kan eller vill ta sitt sociala ansvar. Denna utveckling förknippas vanligtvis med länder i tredje världen men inte med västvärlden. Men hur skall vi då förstå det faktum att kyrkor i Sverige tvingas att ta ett allt större ansvar för de som inte klarar sitt dagliga behov? På vilka sätt kommer barnfattigdom, hemlöshet och utanförskap att påverka det religiösa landskapet i Sverige? På vilka sätt har dessa processer en potential att förändra synen på religion och religiositet i Sverige. Och är denna form av religiöst baserade hjälpverksamhet egentligen annorlunda än den sociala hjälpverksamhet som till exempel Hamas och Muslimska brödraskapet bedriver i Mellanöstern?

Har ovan tecknade utveckling en möjlighet att påverka hur staten förhåller sig till religiösa organisationer och hur dessa skall finansieras? Nyligen kunder vi läsa här på bloggen att finansminister Anders Borg ansåg att de kristna kyrkorna hade fått tillräckligt med ekonomiskt stöd i Sverige och att det nu var dags att hjälpa och stödja de muslimska gruppernas behov. Hur rimmar denna politik med det faktum att kyrkorna i Stockholm i en ökad utsträckning får ta ett ansvar för de nödställds i dagens Sverige? Samtidigt som nöden är blind för människors religionstillhörighet är det viktigt att på peka att människor som tillhör en minoritet har svårare att komma in på arbetsmarknaden och därför är risken större för utanförskap bland dessa grupper. Oberoende av hur vi svarar på dessa frågor är frågan om diakoni och människors nöd tydligt sammankopplad med frågor som rör religion, politik och ekonomi. Områden som vi sällan förknippar med religion och religiositet i Sverige. Kanske det är dags att tänka om?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

7 kommentarer:

  1. Det hör ju förstås till kristen tro att ge hjälp till nödställda. Men det kanske är mer osynligt när denna hjälp ges genom myndigheternas försorg som fördelas från skattemedel, än om det sker direkt genom kyrkorna. Men hjälpen behöver ju inte vara sämre för att den ges genom myndigheterna istället för genom kyrkorna.

    Myndigheterna har ju möjligheter att ha kontroll över hur behoven verkligen ser ut, och fördela skattemedlen rättvist. Det har ju inte kyrkorna. Om hjälpen fördelas efter hur den enskilde själv definierar sitt behov, blir det ju den som kan tala för sig som får mest.
    Vi har ju haft en stark tradition av att undvika att människor skall behöva stå med mössan in hand och tigga om allmosor. Troligen har inte socialsekreterarna hänvisat att söka bistånd hos kyrkorna. De kan dock informera om vilka möjligheter som finns för extra stöd utöver försörjningsstödet, t.ex. via fonder. I kyrkorna finns ibland fonder som fördelas av diakonerna.

    SvaraRadera
  2. Hej Mimmi

    Tack för din kommentar - tyvärr så verkar det som att socialsekreterare uppmanar sökande som har fått avslag att söka pengar hos kyrkor - detta enligt SvD:s reportage. Hjälp till nödställda återfinns inom flera religioner - tex inom judendom och islam.

    /Göran

    SvaraRadera
  3. Jag har jobbat under många år som socialsekreterare, dock inte så mycket med försörjningsstöd. Man avslår ju naturligtvis inte med motivering att stöd finns hos kyrkorna istället. Däremot tror jag att attityderna mot "välgörenhet" har ändrats bland socialsekreterare. Förr var det fult, men man har blivit mer välvilligt inställd till kyrkornas välgörenhetsarbete, när man nu är mer restriktiv till stöd utöver normen som kommunen har att följa vad gäller försörjningsstöd. Men att informera om att något finns att tillgå utanför kommunens verksamhet, kan för en del uppfattas som kränkande.

    SvaraRadera
  4. Hej igen

    Tack för ditt inlägg. Jag tycker att artikeln och svaren som SvD har fått visar på att allt fler människor blir desperata att klara sig i ett allt tuffare samhälle. Både de som söker pengar och de som delar ut pengar får allt svårare att klara av sin uppgift. I denna situation har religiösa organisationer ett viktigt arbete att fylla och det finns anledning att återkomma till detta i nya inlägg.

    /Göran

    SvaraRadera
  5. Jag skulle vilja se lite mer problematisering och diskussion av begreppet "fattigdom". Jag vet att man använder sig av den relativa tolkningen där den fattige jämförs med grannen istället för fattigdom där man inte har mat för dagen eller kläder på kroppen.

    Jag intar denna inställning utifrån mina egna erfarenheter av att vara "fattig" i Sverige. Vi kom till Sverige under den stora arbetskraftsinvandringen på 70-talet. Jag själv var ett barn då, vi kom från ur min synvinkel "riktig" fattigdom jämförelsevis. Enligt dagens definition var vi riktigt fattiga, trots att båda föräldrarna hade jobb och tjänade mycket mer pengar än vad de gjorde i hemlandet. Såpass att vi hade råd att ha bostad, hade mat för dagen, begagnad bil o tv (ibland) och kläder till de äldsta barnen. Efter att vi hade bott här i 10 år eller så kunde vi börja höja oss materiellt, dvs inte köpa kläder och möbler på loppis o.dyl. längre.

    På den tiden var det enkelt att gå på soptippen och leta efter saker man "behövde"
    Och detta trots då att föräldrarna arbetade heltid i jobb som vissa envisas med att kalla "skitjobb som svenskar inte vill ha". (Vilket jag tycker visar på ett djupt förakt mot alla invandrare - och svenskar - som har dessa yrken)

    Jag säger inte att man inte ska sträva efter att alla ska få det materiellt gott ställt, men tills den visionen är möjlig rent praktiskt, så bör man väl se till hur verkligheten ser ut? Att kalla saker och ting för dess rätta namn helt enkelt istället för att överdriva.

    Men kanske är jag bara okunnig om hur dagens fattiga har det? Det beror nog på att trots att jag största delen av mitt liv levt i sk "utanförskapsområden" inte märkt av det som jag betraktar som riktig fattigdom. Kanske är det så att med den nya sortens invandring som vi har idag, så har saker och ting ändrats? (jag flyttade ifrån ett sånt område för 7 år sen) Då kanske man bör titta på om det är så vist att döma fler till fattigdom genom att fylla på med än fattiga som rent praktiskt inte har möjlighet att ta sig ur den relativa fattigdomen?

    Eller så kanske man kan sätta saker och ting i perspektiv? Vilket liv skulle de ha levt om de inte lyckats ta sig till Sverige?

    SvaraRadera
  6. Hej

    Håller med om att det finns behov av att diskutera vad som menas med fattigdom. Förmodligen har upplevelsen av fattigdom förändrats i och med samhällets förändringar - till exempel mobiltelefoner, internet, dator etcetera har förändrat vår syn på fattigdom. Men det är också tydligt arbetsmarknaden och samhällsklimatet har förändrats under de senaste decennierna och detta har också en påverkan på möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. Det är också viktigt att betona att fattigdom inte endast drabbar invandrare och flera rapporter visar att barnfattigdom och fattigdom bland äldre ökar i Sverige precis som antalet hemlösa. Dessa samhälleliga förändringar kommer med största sannolikhet också påverka frågor som vi diskuterar här på bloggen.

    /Göran

    SvaraRadera
  7. Även om jag är ateist anser jag de kristna frikyrkornas engagemang för behövande är underbart och rörande! Tänker då främst på Frälsningsarmén o liknande samfund.

    Göran undrade om de egentligen skiljer sig från Hamas. Jo faktiskt, på ett ytterst avgörande sätt! Hamas hjälper i syfte att skaffa folkligt stöd för att islamisera samhället! Något motsvarande syfte har förstås inte Frälsningsarmén som alla vet! Hamas hjälp har politiska motiv! Hamas är förstås inte en rent religös org. som Frälsningsarmén! Utan definitivt en politisk organisation, terroriststämplad t om!

    SvaraRadera