Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 9 september 2014

Skola och omsorg är en valfråga också för religiösa aktörer

Skola och äldreomsorg hör till de stora valfrågorna, inte minst när frågan om vinstintresse tas med i diskussionen om de inblandade aktörerna. Här har på senare år bland annat Svenska kyrkan börjat diskutera sin tänkbara roll som välfärdsaktör, vilket återspeglas i en ökande mängd seminarier och forskning. Här vill jag försöka ge en mer teoretisk ram, som ett sätt att försöka förklara vad den här förändringen kan betyda inte minst som val av kyrkans roll i samhället. 

När religiösa samfund idag börjar gå in som aktörer inom välfärdssektorn kan det kännas som ett nytt steg, framför allt för Svenska kyrkan, som genom lag var förhindrad att bedriva exempelvis skola och vård i konkurrens med kommun, stat och landsting fram till år 2000. Går vi längre tillbaka i tiden bedrevs däremot denna typ av verksamheter ofta enbart på kyrkans initiativ och ser vi oss omkring i världen idag är det mycket vanligt, för att inte säga nästan regel, att religiösa samfund fungerar som välfärdsaktörer. Det visar sig rent av vara nödvändigt i takt med att medelåldern ökar och staternas ekonomiska ramar för välfärden samtidigt minskar. Det visar forskning inom bland andra WaVE- och WREP-projekten vid CRS vid Uppsala universitet.

I en nyare undersökning säger sig en stor del av svenskarna vara positiva till Svenska kyrkan som välfärdsaktör i betydligt högre grad än namngivna privata företag (Hollmer och Bäckström 2012). Det senaste tillskottet till forskningen på området är Kerstin Alberii utredning Att färdas väl, där bland andra Knivsta församlings arbete i Alsike med förskola, skola och olika former av boenden i egen regi nämns som ett exempel på hur sådana satsningar kan fungera.

Men låt oss alltså ta ett steg tillbaka och försöka förklara vad denna förändring egentligen betyder. I mer traditionella samhällen, och här får vi nog gå tillbaka till medeltiden i Europa, fungerade religion som en ”helig kupol” eller ett ”heligt kosmos” (sacred canopy), enligt den amerikanske sociologen Peter L Berger. Det betydde att religionen genomsyrade allt i människors liv, vare sig det handlade om ekonomi, juridik, sjukvård eller relationer.

I takt med modernitetens framväxt har sedan de flesta samhällen genomgått en funktionell differentiering, vilket betyder att olika samhällsfunktioner har professionaliserats och specialiserats (Durkheim 1933). Det gäller också religiösa organisationer som kyrkan, som därmed steg för steg har förlorat kontaktytor och inflytande i samhället. Den här processen brukar idag beskrivas som den enskilt viktigaste faktorn till det vi av tradition har brukat kalla för sekularisering. Det som vi har uppfattat som minskad religiositet beror med andra ord inte nödvändigtvis på ett minskat intresse för religion, utan på att så många andra aktörer delar på ansvaret och utrymmet i samhället.

Det här är viktigt som bakgrund när vi talar om kyrkan som välfärdsaktör. I den typ av pluralistiskt och högspecialiserat samhälle, som vi lever i idag, är det inte möjligt och kanske inte heller önskvärt att återvända till sacred canopy-modellen. Däremot finns det, enligt teorier kring funktionell differentiering, möjlighet för olika subsystem att bidra till andra subsystem genom performance, det vill säga genom att lösa ett problem åt andra aktörer (Luhmann 1982). I kyrkans fall kan det vara att genom sin diakoni göra sociala insatser i samhället, trots att det inte är en nödvändigtvis religiös uppgift. Jag tror också att vi kan beskriva kyrkliga handlingar som dop och begravning som ett uttryck för performance, i betydelsen att de fungerar som livsriter för människor, utan att nödvändigtvis användas utifrån ett uttryckligen religiöst behov.

För att Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer ska ha något att faktiskt bidra med som välfärdsaktör krävs alltså en förmåga att lösa problem åt andra. Om det handlar om pedagogik eller sjukvård gör religiösa aktörer klokast i att använda sig andras kompetens i enlighet med den funktionella differentieringen. Men jag tror att det som religiösa aktörer kan bidra till på ett särskilt sätt är människovärdet, som den drivande faktorn, snarare än ekonomiskt vinstintresse. Det gäller naturligtvis inte minst när situationen inom skola och äldrevård är så omdebatterad på den punkten.

Det kan och bör i sig vara ett tillräckligt skäl för Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer att engagera sig i välfärden. Men, om vi till sist igen återvänder till teorierna kring funktionell differentiering och performance är det naturligtvis också ett sätt för dessa aktörer att i handling på nytt visa sig vara relevant i människors liv också i vardagen. Det valet är möjligt nu. 

jonas lindberg
Doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar