Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 7 augusti 2012

Mindfulness i tjänst att disciplinera arbetare?


I slutet av semestertiderna kan vi i DN få läsa om ”Mindre stress och mer fokus på jobbet” samt ”Stressa ned med enkla övningar”. Medicinen heter idag ”mindfulness” som ska lära oss att bli harmoniska på arbetsplatsen – eller att märka ”hur stressad man är”, enligt vd:n för Potential Project. Vi ska ”acceptera att något inte blev som man tänkt sig” och ta andningspauser, koncentrera oss på arbetet och inte fundera över hur ”du ser ut och vad andra tycker om dig”. Med en ”enorm tillväxtpotential” når vi målet: att både minska på stressen och öka produktiviteten”. Den fullkomliga explosionen av mindfulnesskurser gör att frågan kan ställas vad det är för mirakelmedicin, hur den marknadsförs, vem som erbjuder kurser och om det finns vinster bakom att introducera en meditationsform från asiatiska traditioner på svenska arbetsplatser.

Mindfulness har sina rötter i en buddhistiska vipassanameditation, som har överförts till väst. Meditationen har även intresserat forskare inom den kliniska vården, men då presenterad som en ”teknik” för att minska t.ex. stress. Den största gruppen av utövare hittas dock hos egencertifierade entreprenörer som profilerar sig som mindfulnessinstruktörer och som erbjuder sina tjänster via lekmannaterapiföretag eller coachföretag. Föreställningen om att alla har en ”inre potential”, en dold energikälla att utveckla finns i New Age-rörelsen, men under 1990-talet kommersialiserades sökandet och nya entreprenörer började tydligare erbjuda sina tjänster på marknaden.  Målgruppen var inte bara privatpersoner utan även arbetsplatser. Kurserna med ofta terapeutiska budskap eller ”tekniker” att öva sin inre potential skulle svara på ett behov att minska stress eller på arbetsgivarens krav att erbjuda de anställda kompetenshöjande kurser för att utvecklas på arbetet i ett samhälle som gått från varuproduktion till kunskapsekonomi. De nya entreprenörernas marknadsföring följde tydligt aktuell forskning: diskuterades den kognitiva metoden inom klinisk vård såldes t.ex. coachingkurser med kognitiv metod. Kurser i mindfulness har, till skillnad från den ”kognitiva metoden”, den fördelen att de egencertifierade entreprenörerna på marknaden inte riskerar att kunna mätas med utbildade psykologer i KBT – ingen högskola har utbildning i mindfulness och egencertifieringen ger utövarna fria händer att själva identifiera sin vara.

Men vad är det för medicin som erbjuds som mindfulness? Ofta är det enkla råd (men nu med hög prislapp) som att lära sig njuta av bilkön istället för att bli stressad, då den ger ”en stund som du har för dig själv”. Prata inte i mobilen när du mejlar. Lyssna på den du talar med. Ta en sak i taget. Gå en promenad på lunchen. De ritualiserade formerna inom vilka mindfulness tränas ger deltagarna bekräftelse och utrymme att berätta om sin situation. Mindfulnessinstruktören blir en viktig verksamhetspräst i arbetsplatsens framgångsteologi. Samtidigt förvandlas de strukturella problemen till individens. Omorganisationer med ökade arbetsuppgifter för de anställda ska bearbetas med större stresstålighet (att lära sig arbeta 110% istället för 100%?). Arbetsplatsens intresse för arbetstagarens ”potential” och hälsa har som mål att ”öka produktiviteten”. Den medvetna närvaron tar bort det som ”stjäl fokus från det vi egentligen ska göra”. Den får den anställde att avstå från att uppdatera sin ”status på Facebook, söka efter middagsrecept och svara på sms” – då ökar effektiviteten och produktiviteten. Näringslivsrepresentanter vill därför gärna ha en dialog med forskare och mindfulnessförsäljare. I målet att få effektiva arbetsplatser ser vi en tydlig disciplinering av individen.

För de mer konspiratoriskt lagda kan fenomen som den mindfulness som introducerats i väst ses som bärare av en ideologi som ska få individen att inte rikta kritiken mot samhällsstrukturer eller orimliga arbetsförhållanden utan mot sin egen bristande potential. Den passar in i dagens individcentrerade samhälle. Men när en rörelse eller världsåskådning framställer samhällsstrukturella problem som individuella har vi anledning att granska dess ideologiska funktioner.

Anne-Christine Hornborg
Professor i religionshistoria, Centrum för Teologi och Religionsvetenskap, Lunds universitet

1 kommentar:

  1. Här är en artikel i DN på samma tema:

    http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/barbara-ehrenreich-synar-positivt-helvete

    Inte bara ett västerländskt fenomen, enligt Ehrenreich.

    Pierre Wiktorin

    SvaraRadera