Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

fredag 24 augusti 2012

Islam och musik


I en kommentar till mitt inlägg om ett önskat förbud mot musik i Mali frågas hur detta kan legitimeras. Vad står i Koranen? Vad säger haditherna? Och vilken textkälla väger tyngst?

De flesta menar att det inte står något om musik i Koranen, medan andra tolkar vissa verser som att de förbjuder musik. Huvudsakligen bygger istället denna uppfattning på hadither (berättelser om Muhammad och hans följeslagare). Här finns flera traditioner som kan tolkas som att musik är förbjudet, eller i alla fall ogillades av Muhammad. Enligt andra traditioner tycks Muhammad ha tillåtit att man sjöng och spelade på en sorts tamburin eller trumma i samband med exempelvis id-festerna (som den nu aktuella id al-fitr som avslutar fastan i månaden ramadan), andra hadither berättar om hur Muhammad själv sjöng i samband med att muslimerna grävde en vallgrav runt staden Medina inför en belägring.

Källtexterna är alltså inte entydiga i frågan.

Vad rör källtexternas status och auktoritet menar muslimer generellt att Koranen – som förstås som Guds uppenbarelse – väger tyngre än haditherna. Haditherna används ofta för att specificera påbud och förbud som kommer till uttryck i Koranen. Om det står i den senare att muslimer ska be, kan man bland de förra finna direktiv för när och hur bönen ska gå till.

Muslimer som tycker om musik kan alltså hävda att Koranen inte förbjuder musik, liksom att det finns hadither som berättar att Muhammad inte bara tillät, utan själv musicerade tillsammans med sina vänner. Andra kan istället välja att lyfta fram hadither som tycks peka på att Muhammad ogillade, eller förbjöd musik.

Som någon uttrycker det i en av kommentarerna ser de (muslimer som vill förbjuda musik) ”det ju naturligtvis inte som någonting ont” utan snarare som ett sätt att hindra - enligt deras tolkning - sämre vetande muslimer från att gå emot Guds vilja. Ofta menar man då att musik är förbjudet för att det leder tankarna bort från Gud, eller att musik kan locka lyssnarna till omoraliska handlingar.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg är det en vanligare ståndpunkt att det är sammanhanget – snarare än musiken i sig – som bestämmer om musik är tillåten/lämplig eller inte. Det är också tydligt att muslimer i alla tider uppskattat musik och, i den mån de funnit det nödvändigt, hittat vägar att legitimera sitt lyssnande eller spelande. Många muslimska hiphopare har exempelvis menat att deras sätt att framföra musik – med endast sång till ett beat – är i linje med de hadither där Muhammad sägs ha gillat sång till trumma/tamburin.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

2 kommentarer:

  1. Tack för ett intressant svar. Det är ju numera ganska klarlagt att en religion kan upplevas på ett närmast oändligt antal sätt och alla tolkningar anses lika mycket värda ur religionsfrihetssynpunkt (lagen om den)

    Men dessa individer då som upplever att gud säger minsann si eller så och alla ska hålla med deras, minst sagt, subjektiva upplevelse, har de någon egna funderingar om varför de tror att deras bild av gud skulle se musik som ett hot mot gud?

    På mig verkar det mer som att dogmatiska religiösa, dvs. såna som anser att deras upplevelse gäller även såna som inte bryr sig ett jota om deras individuella föreställningar om religionen, snarare har sin upplevelse som religion än nån gud.

    SvaraRadera
  2. Tack för utvidgningen och hänvisning till berörda korantexter. Om jag själv skall 'tolka' (:-) så står det ingenting eftersom det inte står någonting. Det borde vara ganska enkelt att förstå, men jag drar mig till minnes ett holländskt tankespråk som Spinoza citerade någon gång. Tror det var "keine Keter ohne leter". Ingen kättare utan ett bibelspråk. Och de där anti-musik-människorna kan väl jämföras med de extremare varianterna av kristna bildstormare och surpuppor.

    SvaraRadera