Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

torsdag 6 september 2012

Att läsa Rönnow i Varanasi år 2011 - En religionsvetares reflektioner över relationens mellan indologi och studiet av indisk religiositet


Följande text presenterades vid Kasten Rönnow-symposiet vid Stockholms Universitet, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, 11 maj, 2011. Kasten Rönnow (1897-1943) var svensk indolog och religionshistoriker, docent i sanskrit med jämförande språkforskning i Uppsala 1928. Han dog endast 46 år gammal.

Inledning
När jag fick förfrågan om att delta i ett seminarium om Kasten Rönnow så tvekade jag inte, även om jag inte sedan tidigare var speciellt bekant med Rönnows vetenskapliga arbeten. Min iver att delta berodde framför allt på att genom detta symposium så öppnades en chans för mig att återknyta till mina erfarenheter att som doktorand skriva om det vediska offersystemet, och därigenom sätta det arbetet i relation till min nuvarande verksamhet.

Rönnows vetenskapliga insats är också intressant genom hans dubbla hemvist i religionshistoria och indologi, kryddat med ett komparativ intresse; en kombination som under det 21sta århundradet med nödvändighet har en annorlunda karaktär än under det 20 århundradets första årtionden.

Som vanligt så har terminen varit fylld till bristningsgränsen med plikter: forskningsansökningar, administration och undervisning. Jag förde därför över Rönnows skannade arbeten till min bärbara dator, men hann inte sätta mig ner och titta på dem förrän jag lämpligt nog befann mig i Indien för att undervisa vid Banaras Hindu University i mars och april (2011). Så med utsikt över Ganges, eller rättare sagt gaṅgā-jī, började jag min läsning och reflektion.

Vid en första anblick framstod Rönnows skrifter tidstypiska. För det första var alla texterna skrivna under perioden innan andra världskrigets slut (på grund av hans tidiga död 1943) och dessutom var flera av dem i likhet med hans avhandling på tyska. Detta var perioden innan nazismens sammanbrott och USAs dominans hade förändrat inspirationens vindar vid de svenska universiteten. Att som filolog rikta sina blickar mot Tyskland var under denna tid, början av 1900talet, naturligt. Rönnows oavslutade livsverk har för mig ett nästan symboliskt värde, och får mig osökt att tänka på min egen farfar som var latinist och som också gjorde en studieresa till Tyskland, närmare bestämt till München på 1920talet där han mötte min blivande farmor. Väl hemma i Sverige arbetade han på ett lexikon över svenskt medeltidslatin, men dog av en hjärtattack på Lerums perrong väntande på pendeltåget en morgon 1959, när han endast hade hunnit till bokstaven L. Ingen av hans barn eller barnbarn, mig själv inräknad, har tagit upp den fallna manteln, och bilden av en filologisk gärning kapad mitt i dessa bana ger mig ett speciellt förhållande till Rönnows halvspända båge som brast. Deras arbete bedrevs samtidigt som den samhälleliga legitimiteten och de institutionella strukturerna vilka bar upp dessa studier snabbt eroderade — även om de inte fick uppleva den nedmontering som utmärker andra hälften av 1900talet och början av det tredje årtusendet. Det finns därmed en tragisk dimension över deras livsgärning, en i det närmsta heroisk insats mot ett obevekligt öde.
Den grundläggande tanken för filologin är att studera en kultur genom dess texter; något som gör sig bäst när inga andra medel står till forskarens förfogande: den vediska kulturen och religionen är i detta avseende ytterst lämplig genom sitt överflöd av texter kombinerad med bristen på andra källmaterial, t.o.m. arkeologiska. Skall vi veta något om vedisk religion så är det genom de vediska texterna. Man kan jämföra med den klassiska grekiska offerkulten där vi har magnifika tempel kvar men förhållandevis få ritualtexter.
En fråga som dök upp där jag satt i den 40gradiga hettan på hotelltaket i Varanasi var: besökte Rönnow någonsin Indien? Geo Widengren och Stig Wikander i sina dödsrunor (1943 och 1944) nämner resor till Tyskland, Frankrike och England men inte till Asien. Var hans intresse för den vediska epoken lösgjord från det tidiga 1900talets Indien? Stod han någon gång och tvekade om han skulle ta båten till Bombay (Mumbai) eller var hans naturliga längtan till universitetsmiljöer på kontinenten? Hans släktingar berättade senare under symposiet att han faktiskt närde en sådan dröm om att åka till Indien och till och med funderade på att börja sälja kylskåp för att finansiera den.

Bilden på honom på sidan bredvid dödsrunan införd i Nathan Söderblomssällskapets årskrift (1944) visar fram ett samlat, intensivt ansikte med koncentrerad blick och korrekt bakåtslickat hår: vilket harmonierar väl med beskrivningen av honom som hårt och målmedvetet arbetande och under de sista åren allt djupare fascinerad av den vediska offerideologin — denna märkliga värld som jag själv drogs in i som doktorand, men som jag under några år hållit ifrån mig.

Under det sena 1900talet till skillnad från den tidigare vediska filologin, som i sin tyska inkarnation blev än mer textuell på grund frånvaron av en kolonial relation, växte det fram en antropologisk vedisk fältforskning. Det var en holländare verksam i USA som ledde utvecklingen, återigen tidstypiskt efter andra världskriget och förskjutningen västerut. Jag tänker självklart på, som några av er kanske anar, Frits Staals fältarbete i Sydindien dokumenterat i hans monumentala verk Agnicayana (1982). Nämnas kan också Asko Parpolas arbete som ger en nordisk dimension till denna utveckling.

När jag själv tog mig man an brāhmaṇatexterna så var det helt naturligt ett arbete av textuell karaktär med sanskritstudier i fokus; jag följde utan att veta i Rönnows fotspår. Men jag tänkte att jag ändå borde bege mig till Indien och se om jag kunde få uppleva ett nutida vediskt offer, då dessa till skillnad från andra indoeuropeiska offertraditioner inte har dött ut, utan verkar vara ovanligt seglivade. Jag begav mig sålunda till Puṇe eftersom jag hade hört att där skulle det finnas en myckenhet av vedisk kunskap. Jag fann mycket riktigt: en ritualexpert, ett museum och ett sanskritlexikonprojekt, som hade hållit på med bokstaven A i över 20 år, och som skulle bli färdigt, enligt en av de som jobbade där, om de fortsatte med den nuvarande takten, om ungefär 100 år. Till slut fick jag reda på att i en by inte så förfärligt långt därifrån skulle ett vediskt offer utföras. Jag satte mig i en autorickshaw och blev körd ut på landsbygden utan att riktigt veta var jag till slut befann mig. Vi passerade en procession av glada människor på någon slags pilgrimsfärd. Jag förstod inte då vad det handlade om, men de var på väg till Pandharpur för att hylla guden Vitobha. Slutligen till min besvikelse hamnade jag inte i ett vediskt offer, utan i ett ashram där en man föreläste om Bhagavad Gita. I mitt sökande efter det vediska offret så fann jag, eller rättare sagt, landade mitt i en levande hinduisk bhakti-religiositet; vid den tidpunkten förstod jag inte riktigt betydelsen av detta, men det var fortfarande en pågående process för mig i Varanasi år 2011 när jag satt där i den 42gradiga hettan och förberedde min presentation.  

För att återvända till Rönnow. Var det enbart av historiskt intresse han tog sig an det vediska offersystemet, dess språk, ideologi och gudar? Fanns det inte i tidsandan, inte minst i den tyska kulturkretsen, ett normativt intresse för dessa frågor. Min poäng är att vi kan inte bara kan se en sådan undersökning som ett utslag av en neutral historisk blick som virtuost med de skärvor, vilka tidens tand inte lyckats mala ner, rekonstruerar en bild av det som varit, eller mer ambitiöst visar fram för oss hur det faktiskt var (wie es eigentlich gewesen (ist)). De akademiska ämnena är beroende för sin legitimitet och studentattraktionskraft av att det de utforskar framstår som viktigt och betydelsefullt. Under 1800talet och en bit in på 1900talet var ursprunget, själva civilisationens vagga, ett viktigt tema för människovetenskaperna: att finna det tidigaste stadiet av religiositet var samtidigt ett sätt att peka på religionens essens och även antyda dess plats i det nutida samhället. De vediska texterna hade och har en aura av att kunna ge oss en privilegierad insyn i mänsklighetens barndom, eller kanske ungdom, även om vi har andra äldre texter till vårt förfogande från andra kulturer. Vi kan jämföra med den klassiska filologin som är beroende av att de klassiska texterna, eller rättare sagt den klassiska civilisationen, har en förebildlig status i samhället, framför allt inkarnerat i utbildningssystemet, som t.ex. klassiska gymnasier.

På 1900talet ändrades detta, en mer radikal modernism vände bort blicken från det förflutna och riktade den mot framtiden och betonade istället för utvinnandet av insikter och mönster från guldåldern, när nu den än var, kreativitet och ett avgörande brott med det förgångna. Vi kan karakterisera det som ett utslag av den revolutionära impuls som sedan franska revolutionen, eller kanske den protestantiska reformationen, emellanåt bryter igenom den västerländska modernitetens mer vardagliga lunk. Vi kan gå vidare och fästa blicken på gången från en idealism som tillsammans med grundläggande humanistiska tankar om människans frihet, tankens kraft och andliga kallelse alltmer har kommit att avlösas av olika former av determinism och utilitaristiska resonemang inriktade på materiella värden. Modernismen är på ett sätt en radikaliserad humanism som har brutit med den kristna och värdekonservativa grunden och därmed givit upphov till en immanent humanism för vilken individens frihet inte kan grundas i en andlig entitet som själ eller gud, utan lever osäkert under naturvetenskapens alltmer detaljerade kunskap om den mänskliga kroppen. Den nuvarande dominerande teoritrenden inom religionsvetenskapen är t.ex. av kognitionsvetenskaplig karaktär och försöker medvetet återföra de mänskliga religiösa beteendena och tankarna till deras biologiska substrat. Postmoderna trender inom akademin kan, genom sin radikala kritik av grundvalen för den moderna vetenskapliga rationaliteten, tolkas som den immanenta humanismens försök att hävda tankens frihet och kraft; den trenden verkar nu ha uttömt sin sista kraft och det naturvetenskapliga ’paradigmet’ erövrar mer och mer av humanioras traditionella territorium.

Den skarpa gränsen inom högre utbildning går på 1960talet, en omvälvning vi på ett sätt fortfarande lever i, och vars konsekvenser långsamt ackumuleras till vissa resultat som t.ex. den svåra situationen för de filologiskt inriktade språk- och kulturvetenskaperna. Men redan under 1800talet genom framväxten av det moderna forskningsuniversitetet så grundlades denna splittring av filologin längs med två linjer: bildning och forskning. Genom en allt starkare betoning av den historiska forskningsmödan med dess positivistiska åtskillnad mellan vara och böra, så rörde sig filologin bort från betraktandet av texter som källor till ett civilisationsbygge, till att istället se dem som dokument för att kartlägga forntiden. Att betona den rena vetenskapen som ideal innebär ett fokus på svårigheten, det hermeneutiska avståndet, och dess heroiska övervinnande genom rigorös metoddisciplin. På detta sätt så hade redan en spricka infunnit sig mellan en idealistisk humanism och strikt historievetenskap och när den tidigare försvagades så fanns endast den senare kvar. På humanistisk fakultet vid GU kan detta exemplifieras med att vårt enda, på universitetsnivå erkända, styrkeområde är språkteknologi, som är språkvetenskap desinfekterad från bildningstankar och humanism med ett dedicerat fokus på forskning. Detta medan undervisning i grekiska endast bedrivs på halvfart under kvällstid och ekonomiskt går med röda siffror, vilka oroar och har föranlett SWOTanalyser och under 2012 så har nedläggningshotet blivit akut.

Om de vediska, och även de klasiska grekiska och latinska, skrifterna enbart har en historisk betydelse i dagens svenska samhälle hur skall vi kunna rättfärdiggöra studiet av dem och de vetenskapliga discipliner innanför vilken dessa har institutionaliseras?

För mig blev detta högst påtagligt när institutionen och ämnet jämförande indoeuropeisk språkvetenskap som i Göteborg odlade denna form av studier lades ner, en smärtsam och i många avseenden märklig historia. Professor Folke Josephson kämpade mot alla odds och byråkrater för att ämnet inte skulle bli nedlagt och sedan efter att detta obönhörligen hade skett för att det likt en fågel Fenix skulle återuppstå. Idag fylls en vägg på mitt tjänsterum med en del av institutionens bibliotek som Folke deponerat där, tills vinden vänder. Institutionen samt undervisningen och forskningen som bedrevs där var på många sätt gammalmodig; det var en unik kvarleva av vad som för mig, en doktorand på 1990talet, framstod som det sägenomspunna pre-1960universitetet, med lite byråkrati, stor lärdom och fascinerade personligheter. Inte så många studenter, men hög kvalité och stort engagemang. Här avtäcktes de tidigaste texternas språkliga och innehållsliga delar med ett välfyllt bibliotek som hjärtat i hela processen.

Den idealism som tidigare bar och motiverade filologin finns inte längre på universiteten som måste kämpa på den globala arenan, underkastade matematiska formler för beräkning av värdet av det vetenskapliga arbetet, dess impact. Vi arbetar alltmer under den ekonomiska nyttans insignier, en krass utilitarism, utan högre värden än möjligtvis hållbar utveckling, vilket får löjeväckande drag genom kampanjer som den vi genomled under hösten 2010, då institutionerna skulle tävla om att förbruka minst el och därmed vinna en elcykel; förnedrande nog var det min egen institution, hemvist för litteraturvetenskap, idéhistoria och religionsvetenskap som vann, trots att jag upproriskt nog lämnade min skärm påslagen under nätterna. Men samtidigt bidrog jag nog till denna pyrrhusseger genom att vara i Indien under fyra veckor, medan spänningen stegrades hemmavid: man kunde t.o.m. följa resultaten dag för dag vid den stora ingången, via en skärm som visade en elförbrukningsgraf för varje institution.

Utan den tidigare idealismen som fond så återstod för filologin och humaniora i allmänhet endast den rena vetenskapen, men dess i en positivistisk anda skiljande mellan vara och böra insisterade på att inte kunna vara till direkt nytta. Vi ser nu en mångfald av försök att hitta tillbaka till en nyttodimension för humaniora, vilket jag inte tror är fel, men själva förståelsen av vad nytta är, är så snävt definierad att ansträngningarna ofta blir till antingen bisarra kosmetiska operationer i linje med hållbarhetstävlingar eller till en prokrustesbädd där inte bara fötter utan också huvud kapas för att passa in den färdiga mallen.

Min övertygelse är att ett värdigt och kraftfullt nyttoargument och genuin självförståelse för humaniora måste ta sin utgångspunkt i den demokratiska bildningen som hotas att bli uppslukad av både expertvälde och populism. Det är i denna kontext, överflödande av värden, som religionsstudier och filologiska studier, både undervisning och forskning, måste sättas in i, om de på ett slagkraftigt sätt skall kunna visa på en legitimitet även under den 21a århundradet. Ett argument för den rena vetenskapen håller inte eftersom resurserna är begränsade och allt inte kan utforskas med samma djup och resurser. Därför är den postmoderna relativismen lika farlig som den positivistiska värdeneutrala och immanenta ansatsen. Om de gällande värdena bara är resultat av en ideologiernas kamp, så är det upp till kamp och inte tolkning av vediska texter vi bör ägna oss åt. Min tanke här är att vi måste återerövra ett förhållningssätt där dessa texter inte bara är historiska dokument utan kan vara källor till insikter värdefulla för den demokratiska kulturens utveckling.
Att då argumentera för att ett sådant bildningsinriktat studium inte är nödvändigt, utan att vi behöver historien primärt för att förstå vilka vi nu är, som ett slags kulturell anamnes, öppnar för motargumentet att man då har berövat historiens dess allmängiltighet, dess universella drag och värderar den endast utifrån dess verkningshistoria. Men denna måste värderas, allt inflytelserikt är inte av godo. Vi återförs därmed från en kausal till en normativ dimension. En insikt vunnen genom ett studium av en äldre civilisation är inte bara en kunskap om hur det faktiskt var, utan en insikt om hur det borde vara eller inte borde vara. Att skilja dessa två element (fakta och värde) åt är att omöjliggöra ett bildande humanistiskt studium.

När jag satt och förberedde denna presentation med utsikt över Ganges och staden Varanasi med dess tutande och bullrande ljudlandskap, i vilket fåglar, flöjtmusik och andra heliga ljud ibland tränger igenom, kunde jag inte låta bli att reflektera över min egen situation i resan mellan väst och öst. Jag var där dels som lärare på en fältkurs med studenter både från Göteborgs universitet och från Lunds universitet, dels som gästlärare på Banaras Hindu University, Department of philosophy and religion. Jag föreläste två gånger om veckan på BHU om religionsvetenskap, vilket är ett ovanligt ämne i Indien, medan studenterna studerade olika aspekter av Varanasis nutida religiösa mosaik. Hela detta upplägg är en del ett projekt som heter go:India och som löper under tre år med början 2011, för vilket jag tillsammans med min kollega Åke Sander är ledare och som har som mål att bygga upp ett nätverk och utbyten mellan GU och olika nordindiska universitet. Vårt projekt är dock bara ett av många; det pågår nästan en kapplöpning för att etablera samarbete med Indien som verkar bli nästa asiatiska stormakt, ekonomiskt och troligtvis också i andra aspekter.

Jag har därmed färdats tre millenier, från Vediska offer till det pulserande nutida Indien. Det är här och nu som den rådande tidsandan finner sitt intresse, främst av ekonomisk art. Men kultur spelar en viktig roll och med det referenser och bruk av det vediska arvet, även om dessa, som t.ex. den kärnvapenbestyckade roboten Agni (också namnet på den vediska eldsguden), inte i någon högre grad speglar det halvnomadiska ursprunget i nordvästra Indien och Pakistan.

Jag har inte landat än och tror nog att de vediska gudarna kan vakna till liv igen. Men den fågel som flyger pånyttfödd ur den glödande askan är inte en uppfräschad filolog djupt försjunken i dammiga luntor. För det första måste Hindi komma först; de äldre språkstadierna på andra plats eller kanske på tredje plats efter de andra indiska nutida språken som bengali, tamil och punjabi, vilka är svindlande många, ofta med sina egna skriftsystem.

Forntiden ges legitimitet som studieobjekt genom nutidens dynamik. Historia bedrivs aldrig för sin egen skull, det är en positivistisk fantasi. Studiet av en annan kultur, civilisation, är en del av ett nätverk av intressen: ekonomiska, religiösa, estetiska och eskapistiska. Vi måste acceptera detta och omformulera både indologi och religionsvetenskap utifrån detta faktum. Religionsvetenskapen bör därmed på samma sätt som indologin bejaka globaliseringen och det allt snabbare omformandet av högre utbildning och forskning som den nya informationsteknologin ger möjlighet till.

Min vision för svenskt vidkommande vore ett nationellt sydasienprogram där de olika universitetens kompetenser och förutsättningar tas till vara i kombination med ett studiecentrum i Indien för fältstudier och odlandet av ett rikt nätverk av kontakter med Indiska högskolor och universitet. En kosmopolitisk orienterad undervisning och forskning med engelska som lingua franca.

Det är alltså i denna min färd från vedisk ritualism till antropologisk utforskning av det nutida Indien, till förnyade språkstudier, som jag läser Kasten Rönnows halvfärdiga livsverk: att ta vid där han och jag själv slutade är frestande, att fortsätta bortom bokstaven L där min farfar stupade, men efter L kommer V om vi är i Indien – så vem vet kanske hittar jag fram till mitt vediska offer till slut.

Clemens Cavallin, docent i religionsvetenskap, Göteborgs universitet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar