Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

måndag 10 september 2012

Yoga i skolan och vad är konfessionslöshet


SvD rapporterar idag om en skola i Stockholm som nu anmälts för att barnen har fått lektioner i Yoga. Detta, anser anmälaren, strider mot kravet på konfessionslöshet.

Det känns som om media fullkomligt kryllar av exempel på verksamheter som befinner sig i gränslandet för vad som kan kallas religion. För de som är lärare och rektorer måste detta vara en något förvirrande situation och man kan ju tänka sig att många är intresserade av en tydlig definition på vad som gäller: Vad är egentligen religion? När är något för religiöst för att vara med i skolan? Vad betyder egentligen konfessionslöshet? Dessa frågor vore det ju rimligt att vi som
forskar och undervisar inom religionsvetenskap skulle kunna svara på. Tyvärr är detta inte så lätt som det låter. Några korta reflektioner:

För det första är det viktigt att skilja på akademiska och juridiska definitioner. Inom akademin är det vår uppgift att vrida och vända på saker, att ifrågasätta i oändlighet och att aldrig rygga för sakers komplexitet, allt för att beskriva, förstå och förklara på ett så sant och korrekt sätt som möjligt. I juridiken är det annorlunda. Här gäller det att ha användbara och otvetydigt definierade kategorier som går att omsätta i praktiken, allt för att ha ett så fungerande och rättvist system som möjligt. Dessa två syften – vetenskapens att vara sann och juridikens att vara tydlig och rättvis – är inte alltid helt förenliga. I juridiken blir det nämligen nödvändigt att fastslå och ge juridisk tyngd åt förenklande ställningstaganden. Akademiska psykologer kan dividera i oändlighet huruvida Anders Breivik är sjuk eller frisk, och sanningen ligger förmodligen nånstans mitt emellan. Men för juristerna som skall skipa rättvisa måste en tydlig position väljas. För dem finns inte plats för några nyanser, perspektivdeklarationer, brasklappar eller ’å ena sidan och å andra sidan’.

Samma sak gäller förstås detta med konfessionslöshet i skolan. I den akademiska religionsvetenskapliga diskussionen finns inga klara gränser här. Religion är ett begrepp med månskiftande vardagsbetydelser som inte håller som analytisk kategori. Och även om vi stipulerar en tydlig definition (som till exempel: ’religion är kommunikation med överempiriska makter’) blir gränsdragningarna svåra. För är det kommunikation med överempiriska makter att sjunga Den blomstertid nu kommer, även om de som sjunger inte bryr sig det minsta om att ordet gud nämns i en av verserna? Eller är det ett övertramp att låta barn göra yogaövningar i skolan för att ursprunget till dessa åtminstone delvis finns inom en tradition för vilken gudar och överempiriska maker är en självklarhet? Vår kultur är full av traditioner, beteenden och tankar som har sina rötter i en livsvärld som var teistisk och religiös: språket, bildkonsten, den klassiska musiken, popmusiken, matkulturen. Är det konfessionellt att äta semlor på våren för att detta är en tradition som är kopplad till den kristna fastetiden innan påsk, en fastetid som finns för att de troende skall förbereda sig för den stundande påsken och Kristi högst överempiriska försoningsdöd och uppståndelse?

Forskare är inte lagstiftare och inte jurister. Precis som riksdagens ledamöter avvek från sin roll som lagstiftare när de för några år sen fick för sig att besluta om huruvida det hade skett ett folkmord på armenier och syrianer eller inte, vore det, tycker jag, ett avsteg från vår uppgift om vi skulle tillhandahålla raka svar om huruvida yoga eller Den blomstertid faller under konfessionslöshetskravet i juridiskt hänseende.


David Thurfjell
Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

4 kommentarer:

  1. Bra David. Du har rätt tycker jag i att vi bör avhålla oss från att bedöma, däremot kan vi peka på problemen. Man kan t.ex. notera att Jan Björklund självsvådligt, vad jag förstår, förde in psalmsång på schemat i senaste revideringen av kursplaner för såväl religionskunskap och musik i grundskolan. Det torde vara en motsvarighet till Yoga-problemet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. David (och Jonas Svensson antar jag?)

      Mycket bra text. Varför, tror ni, är så många så negativt inställda till aktiviteter som kan uppfattas som religiöst laddade (yoga, den blomstertid) i skolan?

      Allt gott
      Simon Sorgenfrei

      Radera
  2. Jag tror att det skulle vara spännande med en kontextualisering och historisering av hela idén med konfessionslöshet, "neutralitet", etc., i utbildningsinstitutioner. Vilka intressen servas, vilka servas inte? Jag tror att det finns tydliga kopplingar till diskurser om religionsfrihet, framväxten av ett religionsbegrepp som betonar inre övertygelser (i motpol till yttre förfall) och den liberala nationalstatens utveckling. Retoriska begrepp som "tankefrihet" är nog tätt länkat till detta. Kanske ett uppsatsämne?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket intressant diskussion att följa (och att se vad anmälan kommer att leda till) och jag tycker ditt svar Jimmy är relevant - vi måste som forskare alltid se vilka intressen som för fram vilka idéer. Det är också intressant att yoga anmäls - något som brukar presenteras av många (speciellt "försäljare") som en "teknik" och därmed vara fri från religiös infärgning. En teknik är dessutom lättare för entreprenörer att sälja in till offentlig verksamhet än det som definieras som religion. En förbön skulle t.ex. inte kunna säljas in, även om entreprenören skulle bedyra att det bara var förbönens "teknik" som skulle användas. Dessutom har David T. en poäng i att skilja utövandet/riter från tron. Medan det i vardagen är fult att säga en sak och göra en annan är det inte alltid så i ritens värld. Deltagare kan vara övertygade i sin tro när riten utförs - eller inte alls, dvs. bara utföra den som en härmning för att andra gör det.
      En knivig sak är forskarens objektivitet – religionsvetare studerar inte naturlagar utan individer, samhälle, kultur. Idag talas mer om ett reflexivt förhållningssätt och positioner – där forskaren vandrar in och ut för att hitta perspektiv. David T. har rätt i att forskare inte är lagstiftare eller jurister men bör fundera om det finns neutrala utkikstorn över världen och vilka positioner som de beträder
      hälsar Anne-Christine Hornborg
      Professor i Religionshistoria, Lunds universitet

      Radera