Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

fredag 7 september 2012

Nyateismen och religion som analytisk kategori



I onsdags besökte Richard Dawkins Stockholm. SvDs ledarsida skildrar idag sammankomsten som väckelsemöteliknande. Man hyllar Richard Dawkings pedagogik och framtoning samtidigt som den rörelse han företräder anklagas för bristande ödmjukhet.

Nyateismen är ett intressant fenomen för religionsvetenskapen av flera skäl. Dels påminner den, så som SvD påpekar, i vissa av sina uttryck om mer traditionellt religiösa rörelser och är därmed ett lämpligt föremål för en religionsvetenskaplig analys. Den är dock också intressant av ett annat skäl. I centrum för den nyateistiska rörelsen finns en diskussion om och en kritik av religion som fenomen. Detta gör att nyateistiska företrädare i sina uttalanden och diskussioner ofta kommer in på områden som är traditionellt religionsvetenskapliga. Vi religionsvetare försätts här i en lite prekär situation.  Å ena sidan vill vi neutralt och ickenormativt diskutera och förklara religiösa och andra idéburna rörelser utifrån human- och samhällsvetenskapliga perspektiv. Å andra sidan kan vi – som ju professionellt ägnar åt oss att försöka beskriva, förstå och förklara fenomenet religion i dess olika former – inte hålla oss från att blanda oss i också den offentliga debatten om hur detta fenomen skall förstås. Vi hamnar alltså i en situation där vi både diskuterar om och med företrädare för nyateismen. detta blir en sammanblandning av roller som inte är helt oproblematisk, åtminstone inte för mig personligen. Hur som helst, låt mig ändå ta upp ett problem som jag tycker mig se i en vanligt förekommande  religionsförståelse bland ateister: detta med huruvida religion fungerar som analytisk kategori.

Ett problem med begreppet religion som analytisk kategori är att det inte har någon självklar avgränsning. I vardagssamtalen upplever vi att vi alla vet vad vi avser när vi talar om religion. Men om vi gräver lite djupare märker vi snart att så inte är fallet. ”Religion” kan således beteckna allt från etno-politiska befrielserörelser i Asien till enskilda svenskars vaga och oartikulerade upplevelse av att till exempel livet är djupt meningsfullt. Denna bredd gör att det i allmänhet är rimligt att se begreppet ”religion” som en västerländsk folkkategori snarare än som ett analytiskt begrepp med precis betydelse. Denna insikt bekräftas av det faktum att ordet ”religion” inte finns på många språk. Så fort vi lämnar den judisk-kristna kultursfären blir vi tvungna att leta efter ungefärliga motsvarigheter om vi vill översätta detta begrepp. I bästa fall hittar vi ord som egentligen betyder rättsordning, lag, universell moral, rituell tradition eller något liknande, allt beroende på vilken aspekt av vårt västerländska religionsbegrepp det är vi vill diskutera.

Religion är alltså ett ord snarare än ett tydligt observerbart och avgränsbart fenomen i sinnevärlden. Vidare är det ett ord som ekar av den kristna kultursfär från vilket det har kommit. Inom Kristendomen är det självklart att ritualer, teologiska dogmer och moraluppfattningar hör ihop under samma paraply. Denna kombination skapar den kategori som vi i vårt postkristna samhälle känner igen som religion. Andra saker, som till exempel idrott, heminredning, matlagning eller självförsvar, lämnas med samma självklarhet utanför denna kategori. Så är dock inte fallet i andra kulturer där begreppsgränsdragningarna ser annorlunda ut.

För att återvända till Dawkins. I nyateistiska kretsar och publikationer finns en tendens att vilja göra rent hus med all religion. Man är till exempel både kritisk till religiösa influenser i världspolitiken och till religiöst färgade avslutningar i småskolan. Även om jag själv personligen kan dela till exempel föreningen humanisternas position i just dessa frågor, är det problematiskt att se dessa fenomen som uttryck för samma sak. Det vi känner igen som religion är olika saker som ibland men inte alltid är sammankopplade med varandra och som ofta är starkare sammanlänkade med fenomen som ligger utanför det just vi, i den postkristna kultursfären, känner igen som religion. Den kristna högerns politiska inblandning i amerikansk politik, för att ta ett exempel, är alltså inte med nödvändighet, ett uttryck för samma grundfenomen som att en svensk jude tänder sabbatsljusen på en fredagskväll eller att en nyandlig australier upplever att hon helas av en kristall. Dessa är olika fenomen med olika sociologiska, psykologiska och historiska orsaker. Och vill man, av någon anledning, bekämpa dem så måste det ske med olika metoder.

David Thurfjell
Docent i religionsvetenskap vid Södertörn


13 kommentarer:

  1. Men, by the way, var ni ens där? Tar ni verkligen ledaren i SvD som analytisk utgångspunkt för att bekräfta tesen ni driver här? Det här inlägget blir jag besviken på ur analytisk synvinkel. Det är svepande och innehåller dessutom gammal skåpmat om det ni kallar "nyateism". Ett flertal inlägg finns på bloggen kristen opinion. Se också de livliga diskussionerna i vårt kommentarsfält. Mvh, Annika Borg, dr i tros- och livsåskådningsvetenskap med genusinriktning

    SvaraRadera
  2. Finns det inte ett problem med en del av de här ny-ateisterna som går ut på att de är engelsmän med kolonial attityd som gärna bombar muslimska människor som befinner sig på fel ställe (i länder vars ledare USA/Storbritannien är gramse på)?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det kan ju förstås finnas en sådan aspekt på det hela. Det finns många intressanta teorier om hur västerländskt tal om religion, och då särskilt religion så som det praktiseras i utomeuropeiska länder, liksom ekar av en kolonial världsordning. Den kritiken kan förvisso läggas på andra positioner än en nyateistisk och religionskritisk sådan. Ett romantiserat vurmande för religion har tillexempel kritiserats på samma sätt.

      Radera
  3. Du belyser en viktig fråga David, men jag tror att ett av problemen är att man i diskussionen kring religionsbegreppet blandad samman nivåer. En nivå handlar om någon form av "intuitiv" förståelse av vad religion är (bildat mycket riktigt på en västerländsk, kristen bas). En annan nivå handlar om religion som analytisk kategori, noga definierat, som en avgränsning av det som vi religionsvetare studerar (en samlingsbeteckning på en uppsättning fenomen som vi väljer att inkludera). Det senare är inte "religion" i någon essentialistisk förståelse, utan en konvention. Den kan inte bedömas efter hur väl den stämmer med "verklig religion" utan bara efter hur användbar den är i analyser, för smal för att täcka in allt som är intressant att analysera, eller för vid för att säga något. Religion definierad som "kristen tro enligt Svenska kyrkans lära " är uppenbarligen för snäv, men nog är "allt som ger mening i livet" en alltför vid definition.

    Med andra ord är det VÅR uppgift att definiera vårt studieobjekt på ett sådant sätt att det blir hanterbart, och säger något väsentligt om en avgränsad del av verkligheten. Jag tycker personligen att vi kan lämna heminredning och sport därhän, om inte det handlar om att folk möblerar sina lägenheter efter föreställningar om vilka färger en övermänsklig aktör anser passar bäst ihop, eller faller på knä i bön efter att man gjort mål

    Att folk runt om i världen inte använder ordet "religion" är i sig inget argument för att skrota begreppet som analytiskt. Många människor världen över har inte ett ord som motsvarar det svenska ordet "bakterier", men likväl drabbas folk av sjukdomar orsakade av bakterier, och forskning rörande bakterier och effekten av olika former av antibiotika på dessa organismer fungerar trots att folk som drabbas av bakterieinfektioner inte har ett ord för organismerna.

    Det centrala tror jag till syvende och sist (som jag också tolkar som din ståndpunkt) är att skrota föreställningen om ett enhetligt religionsbegrepp. Att religion är "ett" enhetligt ting. Det är en paraplybeteckning på en mängd företeelser som bör förklaras och förstås var och en för sig (och med hjälp av olika teorier). Vad vi väljer att placera under paraplyet är upp till oss själva som religionsvetare.

    Jonas Svensson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jonas, klokt inlägg, och jag tror inte vi har olika åsikt här. Jag håller helt med om att ”religion” liksom "bakterier" eller vilket begrepp som helst kan användas och ofta används som en fungerande analytisk kategori. det viktiga är bara att då precist stipulera vad man menar med det. Överens alltså.

      Radera
    2. Japp. Men diskussionen lär gå några varv till, minst. Allt är Platons fel.
      Jonas

      Radera
  4. Jag har väldigt svårt att se vilka uttryck som finns i nyateism som också finns i traditionella religiösa rörelser. Speciellt om man svävar in sin definition av religion till en judisk-kristen kontext. Nyateismen är mycket löst sammansatt, kortlivad, utan gemensamma traditioner.

    SvaraRadera
  5. Ulf, under Seglora smedjas senaste sammankomst på Sigtunastiftelsen hade vi ett intressant seminarium om historisk religionssociologi. Durkheims ursprungliga, och typiskt manligt västcentrerade ansats, att utröna "religionens väsen" utmynnade ju i en extremt allmänt hållen förståelse för religionen som bestående i en diskursiv ordning för formulerandet av en känsla av inneboende koherens i tillvaron. Därefter kom vi att diskutera hur religionens "uppgift", vad den "gör" med sina utövare, kan förstås som en språkande aktivitet. Religionen som språksystem, ett sätt att skänka modaliteter, genealogi och kausalitet till den djupare och i någon mening mer ursprungliga känslan av sammanhang.

    Jag ser både för- och nackdelar med en sådan tolkning av vad religion "är", men vi ser i varje fall snabbt att en sådan mer klassisk religionsförståelse utan tvekan kan appliceras på Dawkins lyrik, där vetenskapens språksystem används för att formulera och beskriva samma känsla av sammanhang.

    Jag är inte tillräckligt vetenskapshistoriskt bevandrad för att kunna utesluta att det vetenskapliga språket saknar ett telos med inriktning på mening, i andlig bemärkelse. Men varje språk som kan bära på betydelser kan potentiellt användas som poesi. Maxwells fyra ekvationer är ett bra exempel på matematisk poesi som har skänkt vissa en "andlig" upplevelse. Det innebär måhända att varje språk också kan vara ett religiöst språk.

    Min agenda är inte att diminuera Humanisterna eller ateismen när jag säger att det går att anspela på religiöst doftande processer under kvällen med Dawkins. Jag önskar snarare bredda den ofta mycket smala och polemiska, kraftigt konfessionella och diskursivt trubbiga innebörd som många ateister hittills har valt att använda i diskussionen om religion i Sverige.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mattias,

      Jag var lite väl kortfattad ovan. Menade absolut inte att det finns uttryck inom det som benämns nyateismen som också återfinns i olika religiösa sammanhang.

      Min tanke med att ifrågasätta likheterna vara att reflektera över att olikheterna döljs eller till och med ignorera. När Ulf Jonsson skriver om det religiösa i arrangemanget, så uppfattar jag det som om han förminskar sin egen tradition; sammanhållningen och kontinuiteten.

      När 'meningsskapande' görs till religions huvudsakliga uppgift blir en personliga upplevelsen allt, 'nyateism' och 'katolsk kristendom' blir likvärdiga.

      Nu tror jag dock att ingen 'nyateist' (vilka det nu är) skulle acceptera detta. Om vi utgår Dawkins som förebild, så är bärigheten i försanthållandena det helt avgörande.

      Radera
  6. Jag tycker inte det innebär något problem att religion är i princip odefinierbart. Det finns en klustring i det vi lite slarvigt kallar "religion" som innehåller saker som (1) tron på något över-/utomnaturligt, (2) rituella handlingar, (3) omvärldsförklaringar, (4) myter, och så vidare. Alla religioner har inte alla egenskaper och allt med dessa egenskaper är inte religioner, men så är det faktiskt med nästan alla lite vittomfattande begrepp vi använder. Vad är politik? Vad är samhällsengagemang? Vad är ett spel? (Det sista har faktiskt en definition nuförtiden, men ni vet vad jag vill säga...) Religion är varken det mest komplicerade eller det mest lättförståeliga av denna typ av begrepp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att detta gäller de flesta mer vittomfattande begrepp. I mitt ämne, religionshistoria, finns det av vetenskapshistoriska skäl en upparbetat känslighet för detta. Det har att göra med att så många tidigare studier av religioner i till exempel Indien eller Mellanöstern, på grund av en blindhet för den egna traditionens påverkan på de analyser man anlägger, snarare stjälper än hjälper till att öka kunskapen och förståelsen om dessa religioner. Till exempel är idén om världsreligioner enligt en inflytelserik forskare (Tomoko Masuzawa) en europeisk 1800-talskonstruktion som snarare speglar kolonialmakternas längtan efter ordning i världen än verkligheten för människor i världen utanför europa. Europeiska forskare projicerade sin egen religions uppbyggnad på alla andra människor de stötte på i världen och uppfann så avgränsbara världsreligioner som alla hade just tro, riter, omvärldförklaringar, muter, urkunder och grundare. Att på ett sådant sätt pådyvla empirin en massa egenskaper är förstås mycket problematiskt.

      Radera
  7. Ulf,

    Jag håller med om avsaknaden av analytisk skärpa bland många av de artiklar som kommenterade Dawkins-evenemanget. Däremot görs alla jämförelser utifrån en extra princip som ofta glöms bort: (a) och (b) jämförs alltid utifrån någon typ av kontext eller perspektiv (c). Jämförelser är således inte orimliga eller träffande i sig själva, utan snarare mot bakgrund av vad jämförelsen syftar till att belysa. Som jag ser det kan det finnas intressanta sociologiska/antropologiska/psykologiska likheter mellan dawkins-evenemanget och vissa (så kallade) religiösa sammankomster. Likheterna kan exempelvis vara funktionella, vilket gör att innehållet blir sekundärt.

    Huruvida nyateism är en användbar kategori kan diskuteras. Det är sant att den används på ett värdeladdat sätt av vissa tänkare och debattörer. Detta är dock inte i sig något argument för att termen är meningslös. Det som annars vanligen åsyftas med beteckningen, vad jag vet, är väl Hitchens, Dennett, Dawkins och Harris, samt de som inspirerats och tagit upp dessa herrars idéer. Således kan beteckningen användas om typiska drag i deras ideologi-produktion: hur dikotomin religion-sekulär används, synen på vetenskap, synen på individ-kollektiv, m.m., m.m.

    Patrik L,

    Jag har aldrig förstått mig på det här med att "religion är odefinierbart". För mig är det nonsens - om något är religion för lätt att definiera (om du slår i böcker ett tag efter religionsdefinitioner kommer du att förstå vad jag menar). Problemet börjar när man tänker sig att definitioner syftar till att fånga in saker och ting som ett folkbegrepp referar till. RVKs beskrivning här ovan av hur detta folkbegrepp har uppstått och utvecklats, borde göra oss än mer skeptiska inför uppdraget att försöka fånga in vad som antas vara dess "riktiga" referent(er).

    Som Jonas skriver lite längre upp, är det viktiga i det här sammanhanget att fråga sig vad vi som forskare vill göra med religionsbegreppet (hur vi väljer att definiera det). Att acceptera en folkförståelse som grupperar samman helt olika saker, ser jag inte som ett alternativ i ett vetenskapligt sammanhang.

    SvaraRadera