Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

torsdag 11 oktober 2012

På spaning efter religionsvetenskap i Sydindien

-->
I mitten av september åkte tre forskare inom projektet go:India vid Göteborgs Universitet på en kontaktresa till Sydindien. Resan var ett resultat av en inbjudan från en indisk forskare, Professor Gopal Karant vid Institute for Social and Economic Change (ISEC), Bangalore, som tidigare varig gästprofessor i Lund. Syftet var att undersöka möjligheterna att utvidga de samarbeten go:India med nordindiska universitet med partners i södra Indien.

Två av oss (Clemens Cavallin och Åke Sander) landade på kvällen den 18e september i Chennai (före detta Madras) på den indiska östkusten. Där kastades vi omedelbart in i en av konsekvenserna skapade av religionens mediala och globala natur. Det hade tidigare under dagen varit upplopp i staden, som på många andra ställen i världen, av uppretade muslimer som rasat mot den famösa amerikanska filmen Innocence of Muslims som spridits på bl a Youtube Den lokala indiska polisen hade blivit överväldigad av antalet protesterande, ca. tio tusen, och polischefen var tvungen att avgå på fläcken: både demonstranter och poliser hade skadats i sammandrabbningarna.

När vi dagen efter vågade oss in till staden centrala delar var det med tanken att ta oss tillbaka i god tid vårt hotell innan det började hetta till igen då muslimska organisationer hade uppmanat till fortsatta demonstrationer. Mycket riktigt, när vi åkte tillbaka med rickshaw vid tretiden passerade vi buss- och lastbilslaster av kravallutrustade poliser, i Indien alltid försedda med långa bambukäppar. Också den kvällen var det kravaller med många skadade. Det kanske märkliga med händelsen var att den inte hade något direkt att göra med Indien och inte heller med Chennai, men genom de globaliserade mediernas  kraft blev Chennai indragen och vi med den.

Samma kväll påbörjades Ganesha-festivalen, Ganesha Chaturthi eller Vinayaka Chaturthi, som firar den jovialiska elefanthövdade guden Ganeshas födelsedag. Staden var fylld av processioner med lastbilar och kärror på vilka glatt målade statyer av gudomen gjorde sin rundtur. Vi hamnade mitt i en sådan. Framför gick fem, sex trumslagare som lade ut en öronbedövande ljudmatta, bakom låg mängder av krossade kokosnötter; stämningen var hög och några ungdomar ville att Åke skulle dansa på gatan. Alltså, samtidigt som företrädare för en religiös grupp slogs med polisen så firade en annan med energi och glädje en rundmagad gud med elefanthuvud. Indiens religiösa mångfald hade omfamnat oss redan andra kvällen.

Efter en dag i Chennai begav vi oss till vårt första universitetsbesök, det i Pondicherry. Staden ligger vackert vid kusten söder om Chennai där indiska oceanens vågor slår in mot långa soldränkta sandstränder. Pondicherry var fram till 1960-talet en fransk koloni och det finns många spår kvar från den franska perioden. Staden har inte så många invånare, endast 675 000 och är därmed med indiska mått endast en småstad.

Universitetet är ett så kallat centralt universitet, dvs. det finansieras av centralregeringen i Delhi och inte av delstatsmyndighetern i Tamil Nadu. Detta är någonting man är stolt över, inte minst eftersom det innebär en mycket starkare finansiering och ett visst mått av oberoende gentemot lokala politiker. Universitetet grundades på 1985 och präglas för närvarande av en kraftig expansion både i termer av studenter och anställda samt lokaler.

Vår kontakt vid universitetet Dr. Sudha Sitharaman undervisar inom sociologi, vilket är typiskt då det sällan finns ett samlande religionsvetenskapligt ämne eller institution vid indiska universitet; studiet av religion är i regel distribuerat på ett antal ämnen som språk, filosofi och sociologi och mer specialiserade inriktningar som Jain studies eller Buddhist studies.

Vi höll en föreläsning för masterstudenterna i sociologi och hade samtal med de anställda om möjligheter till samarbete. Slutsatsen var att universitet genom sin belägenhet och sina faciliteter skulle vara lämpligt som mål för vår fältstudieresa HT 2013. Bland annat har man ett Study India Program innanför vilket man skall introducera en kurs i religionssociologi nästa år. I Tamil Nadu finns också många intressanta äldre tempelanläggningar som lämpar sig väl för exkursioner. I anknytning till staden finns även Auroville (Morgondagens eller Gryningens stad), ett idealsamhälle grundat 1968 av Mirra Alfassa (The Mother), turkisk egyptisk judinna född i Paris och den andliga arvtagaren till Sri Aurobindo (1872-1950) som lämnade den väpnade kampen för Indiens befrielse och istället vände sig inåt mot mystiken i skydd av det franska Pondicherry år 1910.

I Pondicherry finns också Kulturstudier, ett privat norskt företag som erbjuder högskoleutbildning i bland annat Indien i samarbete med norska universitet. Till exempel ger man kursen Religion, Society and Power In South Asia. Vi hade ett trevligt samtal med de anställda på Kulturstudier och Knut Jacobsen, professor i religionsvetenskap vid universitet i Bergen (Norge), under en middag utomhus i kvällens fuktiga hetta, men med fläktar som svalkade något. Som kuriosa kan nämnas att indiskt vin faktiskt har blivit riktig bra, vilket inte var fallet för bara 10-20 år sedan. I Pondicherry kan man dessutom få mat med franska influenser, vilket inte skadar för de som inte tycker om att äta Thali varje dag, och fika på franskinspirerade kaféer.

Efter Pondicherry gick vår väg till Bangalore, Indiens snabbt växande IT-huvudstad, där vi skulle möta upp med vår kollega Sigridur Beck, internationell koordinator vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet. Vi hyrde en bil med chaufför och satte av på den 8 timmar långa färden på skumpiga väger inåt landet mot delstaten Karnataka. Att vi tog bil berodde på att hela Indien då drabbades av en Bandh, med andra ord, en strejk. Orsaken var att Manmohan Singhs regering hade infört liberaliseringar av det ekonomiska systemet vilka skulle tillåta utländska företag att etablera sig inom detaljhandeln, samtidigt som de sänkte subventionerna på diesel hushållsgas. På grund av detta så avgick ett av partierna, All India Trinamool Congress, lett av partiledaren Mamata Banerjee, från regeringskoalitionen. Hon stod i centrum för alla nyhetssändningar: Skulle regeringen trots alla strejker, demonstrationer och protester stå fast eller skulle protektionismen få överhanden igen som under Nehrus långa period som statsminister var den grundläggande frågan. Hindunationalisterna som sitter i opposition var högljudda i sin kritik och antog en populistisk protektionistisk position.

Detta är en viktig fråga även för universiteten eftersom regeringen försöker öppna upp så att utländska universitet kan etablera sig i Indien: utbildningsbehovet är enormt och kvalitén vid många indiska universitet ofta tyvärr låg. Regeringen planerar t ex att öka andelen som läser post-gymnasiala utbildningar från dagens ca 13 procent till 30 procent. Hjälp utifrån är därför något man behöver, men ibland hindras det av ett överreglerat utbildningssystem.

Bangalore är en stad som, på samma sätt som de indiska vinerna, genomgått en dramatisk förvandling de senaste 20 – 30 åren, från en idyllisk trädgårdsstad med angloindier som satt och drack te på sina verandor till en bullrig dynamisk storstad på 8,5 miljoner invånare och med en rent helvetisk trafik. I varje fall var det så en indisk forskare beskrev det för oss när hon såg tillbaka på sin barndoms Bangalore. Nu hade de flesta angloindier enligt henne flyttat till Australien och nedanför oss när vi satt på restaurangen på trettonde våningen i det nybyggda köpcentrat utbredde sig en myllrande stad utan något självklart centrum – tillväxten verkar i mycket ha skett helt organiskt, utan större planering. Intrycket av dynamisk tillväxt var påtagligt men samtidigt som alltid i Indien fanns den naggande tanken i mitt huvud om hur man skulle lösa de grundläggande problemen med infrastruktur, utbildning, fattigdom och okontrollerbar urbanisering. Indien utstrålar en oerhörd potential men svårigheterna är stora.

Den första institutionen vi besökte var forskningsinstitutet ISEC som grundades 1972. Byggnaderna som är byggda i en modern betongbrutalism kontrasterade mot trädgården som insvepte centret på ett vackert och tilltalande sätt. Klimatet är dessutom mindre hett och fuktigt än vid kusten i Pondicherry då Banaglore ligger på ca. 1000 m ö h. Till skillnad från Sverige finns många statliga forskningsinstitut i Indien och dessa är inriktade som man kunde ana först och främst forskning, både grund- och tillämpad forskning, men man handleder också doktorander. Ett studentsamarbete med ett sådant center på t ex masternivå måste därmed inbegripa även ett universitet i Indien som kan examinera.  Våra diskussioner på institutet handlade om samarbete innanför studiet av religiös förändring i det nutida Indien med ett fokus på vad den ökande medelklassen innebar för det religiösa landskapet.

Förutom ISEC besökte vi också Srishti School of Art, Design and Technology. En privat designhögskola som också har ett intresse för humaniora och samhällsvetenskap och med vilken humanistisk och konstnärlig fakultet har ett nyligen ingånget avtal. Skolan var smakfullt och konstnärligt inredd (skam annars) och speglade den spännande designmiljö som mångmiljonstaden Bangalore utgör. Om jag var designstudent vid Göteborgs universitet hade jag definitivt tillbringat en termin där. Intressant var att man hade intresse för och projekt inom Heritage studies.

Bangalore är en stad som växer så det knakar.  Om man kommer från Sverige kan det vara skönt att dra sig undan från mångmiljonstaden en stund. Det var därför trevligt att göra den tre timmar långa bilturen till Mysore, maharajans stad.

Första kvällen ösregnade det till allmänhetens glädje, då det råder vattenbrist och monsunen inte har levererat tillräckligt i år; men man kanske skall tillägga att indierna var något mer glada än vad vi var första kvällen när vi plaskade fram i centrum för att hitta en restaurang.

Bristen på vatten har också fått politisk laddning då det har blivit till en kamp mellan delstaterna Karnataka och Tamil Nadu om tillgången till vattnet i några floder. Frågan är om den förra delstaten skall släppa på mer flodvatten över gränsen. Konflikten var ställd på sin spets när vi kom till Mysore då högsta domstolen hade beordrat Karnataka att släppa på vattnet. Det var möte på högsta nivå i delstaten om man skulle ta detta ad notam; bönder förberedde protestaktioner och vägen till Bangalore skulle nog spärras av.

University of Mysore blev vi mycket väl mottagna på det internationella centret som leds av en energisk och kompetent kvinna, Professor Indira Ramao, som under sin tid har åstadkommit viktiga förändringar inom internationaliseringsarbetet. Universitetet är till skillnad från det i Pondicherry ett delstatsuniversitet. De ekonomiska förutsättningarna är därmed sämre och man har haft en period av anställningsstopp, men skulle nu börja anställa igen. Känslan var som i Pondicherry att man stod inför tillväxt.

Det finns ingen separat institution för religionsvetenskap i Mysore men jämförande religionsstudier bedrivs innanför Christian Studies. Vidare studeras på filosofiinstitutionen framför allt olika typer av hinduisk filosofi och det finns en institution för studiet av jainismen.

Det skall tilläggas att universitet också är ett så kallat affiliated university, dvs. all undervisning före avancerad nivå (undergraduate studies) bedrivs vid anknutna mindre colleges. Universitet har endast hand om avancerad- och forskarutbildningsnivåerna.

Mysore är till skillnad från Bangalore fortfarande en mycket vacker plats med mycket grönska och ett antal före detta palats. Speciellt känt är Maharajans palats som byggdes i början av 1900talet då hans gamla hade brunnit ner. Byggnaden är en stor turistattraktion, men blir under en dag under året igen Maharajans helt egna boning. Detta inträffar under festivalen Dassehra som skulle firas några veckor efter vi åkt. De kungliga elefanterna var därför ute och övade på gatorna. Huvudelefanten skall bära en 750 kg tung tron i rent guld, som bara tas ut för denna parad, och behövde komma i form. Vår guide, en professor i fornhistoria, såg dessutom till att vi fick tillträde till maharajans privata samling av vapen och uppstoppade djur: det fanns, bland alla andra troféer av maharajan skjutna djur, 12 stycken enorma tigrar och speciella metallringar som skulle doppas i gift vilka den trängde storkungen kunde slänga på sina motståndare då alla andra vapen hade svikit honom, till och med hans skärp som var ett förklätt svärd.

Mätta med intryck och uppslag till samarbeten åkte vi tillbaka till Bangalore och undvek med lite tur vattenkravellerna.

Vi flög sedan till Mumbai (f.d. Bombay) där två av oss åkte direkt vidare till Sverige medan en stannade kvar för en forskningsworkshop innanför go:India-projektet vid Tata Institute for Social Sciences i Mumbai. Men det sparar vi till en senare blogpost.

Clemens Cavallin, lektor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Åke Sander, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar