I mitten av september åkte tre
forskare inom projektet go:India
Två av oss (Clemens Cavallin
och Åke Sander) landade på kvällen den 18e september i Chennai (före detta
Madras) på den indiska östkusten. Där kastades vi omedelbart in i en av konsekvenserna
skapade av religionens mediala och globala natur. Det hade tidigare under dagen
varit upplopp i staden, som på många andra ställen i världen, av uppretade
muslimer som rasat mot den famösa amerikanska filmen Innocence
of Muslims som spridits på bl a Youtube Den lokala indiska
polisen hade blivit överväldigad av antalet protesterande, ca. tio tusen, och
polischefen var tvungen att avgå på fläcken: både demonstranter och poliser
hade skadats i sammandrabbningarna.
När vi dagen efter vågade oss
in till staden centrala delar var det med tanken att ta oss tillbaka i god tid vårt
hotell innan det började hetta till igen då muslimska organisationer hade
uppmanat till fortsatta demonstrationer. Mycket riktigt, när vi åkte tillbaka med
rickshaw vid
tretiden passerade vi buss- och lastbilslaster av kravallutrustade poliser, i
Indien alltid försedda med långa bambukäppar. Också den kvällen var det
kravaller med många skadade. Det kanske märkliga med händelsen var att den inte
hade något direkt att göra med Indien och inte heller med Chennai, men genom de
globaliserade mediernas kraft blev Chennai
indragen och vi med den.
Samma kväll påbörjades Ganesha-festivalen,
Ganesha Chaturthi eller Vinayaka Chaturthi, som
firar den jovialiska elefanthövdade guden Ganeshas födelsedag. Staden var fylld
av processioner med lastbilar och kärror på vilka glatt målade statyer av
gudomen gjorde sin rundtur. Vi hamnade mitt i en sådan. Framför gick fem, sex
trumslagare som lade ut en öronbedövande ljudmatta, bakom låg mängder av
krossade kokosnötter; stämningen var hög och några ungdomar ville att Åke
skulle dansa på gatan. Alltså, samtidigt som företrädare för en religiös grupp
slogs med polisen så firade en annan med energi och glädje en rundmagad gud med
elefanthuvud. Indiens religiösa mångfald hade omfamnat oss redan andra kvällen.
Efter en dag i Chennai begav vi
oss till vårt första universitetsbesök, det i Pondicherry. Staden ligger
vackert vid kusten söder om Chennai där indiska oceanens vågor slår in mot
långa soldränkta sandstränder. Pondicherry var fram till 1960-talet en fransk
koloni och det finns många spår kvar från den franska perioden. Staden har inte
så många invånare, endast 675 000 och är därmed med indiska mått endast en
småstad.
Universitetet är ett så kallat
centralt universitet, dvs. det finansieras av centralregeringen i Delhi och
inte av delstatsmyndighetern i Tamil Nadu. Detta är någonting man är stolt över,
inte minst eftersom det innebär en mycket starkare finansiering och ett visst
mått av oberoende gentemot lokala politiker. Universitetet grundades på 1985
och präglas för närvarande av en kraftig expansion både i termer av studenter
och anställda samt lokaler.
Vår kontakt vid universitetet
Dr. Sudha Sitharaman
undervisar inom sociologi, vilket är typiskt då det sällan finns ett samlande
religionsvetenskapligt ämne eller institution vid indiska universitet; studiet
av religion är i regel distribuerat på ett antal ämnen som språk, filosofi och
sociologi och mer specialiserade inriktningar som Jain studies eller Buddhist
studies.
Vi höll en föreläsning för
masterstudenterna i sociologi och hade samtal med de anställda om möjligheter
till samarbete. Slutsatsen var att universitet genom sin belägenhet och sina faciliteter
skulle vara lämpligt som mål för vår fältstudieresa HT 2013. Bland annat har
man ett Study India Program innanför
vilket man skall introducera en kurs i religionssociologi nästa år. I Tamil
Nadu finns också många intressanta äldre tempelanläggningar som lämpar sig väl
för exkursioner. I anknytning till staden finns även Auroville (Morgondagens
eller Gryningens stad), ett idealsamhälle grundat 1968 av Mirra Alfassa (The
Mother), turkisk egyptisk judinna född i Paris och den andliga arvtagaren till Sri
Aurobindo (1872-1950) som lämnade den väpnade kampen för Indiens befrielse och
istället vände sig inåt mot mystiken i skydd av det franska Pondicherry år
1910.
I Pondicherry finns också Kulturstudier, ett privat norskt
företag som erbjuder högskoleutbildning i bland annat Indien i samarbete med
norska universitet. Till exempel ger man kursen
Religion, Society and Power In
South Asia. Vi hade ett trevligt samtal med de anställda på
Kulturstudier och Knut Jacobsen, professor i religionsvetenskap vid universitet
i Bergen (Norge), under en middag utomhus i kvällens fuktiga hetta, men med
fläktar som svalkade något. Som kuriosa kan nämnas att indiskt vin faktiskt har
blivit riktig bra, vilket inte var fallet för bara 10-20 år sedan. I
Pondicherry kan man dessutom få mat med franska influenser, vilket inte skadar
för de som inte tycker om att äta Thali varje dag, och fika på
franskinspirerade kaféer.
Efter Pondicherry gick vår väg
till Bangalore, Indiens snabbt växande IT-huvudstad, där vi skulle möta upp med
vår kollega Sigridur Beck, internationell koordinator vid humanistiska
fakulteten på Göteborgs universitet. Vi hyrde en bil med chaufför och satte av
på den 8 timmar långa färden på skumpiga väger inåt landet mot delstaten
Karnataka. Att vi tog bil berodde på att hela Indien då drabbades av en Bandh,
med andra ord, en strejk. Orsaken var att Manmohan Singhs regering hade infört
liberaliseringar av det ekonomiska systemet vilka skulle tillåta utländska
företag att etablera sig inom detaljhandeln, samtidigt som de sänkte
subventionerna på diesel hushållsgas. På grund av detta så avgick ett av
partierna, All India Trinamool Congress,
lett av partiledaren Mamata Banerjee, från regeringskoalitionen. Hon stod i
centrum för alla nyhetssändningar: Skulle regeringen trots alla strejker,
demonstrationer och protester stå fast eller skulle protektionismen få
överhanden igen som under Nehrus långa period som statsminister var den
grundläggande frågan. Hindunationalisterna som sitter i opposition var högljudda
i sin kritik och antog en populistisk protektionistisk position.
Detta är en viktig fråga även
för universiteten eftersom regeringen försöker öppna upp så att utländska
universitet kan etablera sig i Indien: utbildningsbehovet är enormt och kvalitén
vid många indiska universitet ofta tyvärr låg. Regeringen planerar t ex att öka
andelen som läser post-gymnasiala utbildningar från dagens ca 13 procent till
30 procent. Hjälp utifrån är därför något man behöver, men ibland hindras det av
ett överreglerat utbildningssystem.
Bangalore är en stad som, på
samma sätt som de indiska vinerna, genomgått en dramatisk förvandling de
senaste 20 – 30 åren, från en idyllisk trädgårdsstad med angloindier som satt
och drack te på sina verandor till en bullrig dynamisk storstad på 8,5 miljoner
invånare och med en rent helvetisk trafik. I varje fall var det så en indisk
forskare beskrev det för oss när hon såg tillbaka på sin barndoms Bangalore. Nu
hade de flesta angloindier enligt henne flyttat till Australien och nedanför
oss när vi satt på restaurangen på trettonde våningen i det nybyggda köpcentrat
utbredde sig en myllrande stad utan något självklart centrum – tillväxten
verkar i mycket ha skett helt organiskt, utan större planering. Intrycket av
dynamisk tillväxt var påtagligt men samtidigt som alltid i Indien fanns den
naggande tanken i mitt huvud om hur man skulle lösa de grundläggande problemen
med infrastruktur, utbildning, fattigdom och okontrollerbar urbanisering.
Indien utstrålar en oerhörd potential men svårigheterna är stora.
Den första institutionen vi
besökte var forskningsinstitutet ISEC som grundades 1972. Byggnaderna som är byggda
i en modern betongbrutalism kontrasterade mot trädgården som insvepte centret på
ett vackert och tilltalande sätt. Klimatet är dessutom mindre hett och fuktigt
än vid kusten i Pondicherry då Banaglore ligger på ca. 1000 m ö h. Till
skillnad från Sverige finns många statliga forskningsinstitut i Indien och
dessa är inriktade som man kunde ana först och främst forskning, både grund-
och tillämpad forskning, men man handleder också doktorander. Ett
studentsamarbete med ett sådant center på t ex masternivå måste därmed
inbegripa även ett universitet i Indien som kan examinera. Våra diskussioner på institutet handlade om
samarbete innanför studiet av religiös förändring i det nutida Indien med ett
fokus på vad den ökande medelklassen innebar för det religiösa landskapet.
Förutom
ISEC besökte vi också Srishti School of
Art, Design and Technology. En privat designhögskola som
också har ett intresse för humaniora och samhällsvetenskap och med vilken
humanistisk och konstnärlig fakultet har ett nyligen ingånget avtal. Skolan var
smakfullt och konstnärligt inredd (skam annars) och speglade den spännande
designmiljö som mångmiljonstaden Bangalore utgör. Om jag var designstudent vid
Göteborgs universitet hade jag definitivt tillbringat en termin där. Intressant
var att man hade intresse för och projekt inom Heritage studies.
Bangalore är en stad som växer
så det knakar. Om man kommer från
Sverige kan det vara skönt att dra sig undan från mångmiljonstaden en stund.
Det var därför trevligt att göra den tre timmar långa bilturen till Mysore,
maharajans stad.
Första kvällen ösregnade det till
allmänhetens glädje, då det råder vattenbrist och monsunen inte har levererat
tillräckligt i år; men man kanske skall tillägga att indierna var något mer
glada än vad vi var första kvällen när vi plaskade fram i centrum för att hitta
en restaurang.
Bristen på vatten har också
fått politisk laddning då det har blivit till en kamp mellan delstaterna
Karnataka och Tamil Nadu om tillgången till vattnet i några floder. Frågan är om
den förra delstaten skall släppa på mer flodvatten över gränsen. Konflikten var
ställd på sin spets när vi kom till Mysore då högsta domstolen hade beordrat
Karnataka att släppa på vattnet. Det var möte på högsta nivå i delstaten om man
skulle ta detta ad notam; bönder förberedde protestaktioner och vägen till
Bangalore skulle nog spärras av.
På University of Mysore blev vi mycket väl mottagna på det internationella
centret som leds av en energisk och kompetent kvinna, Professor Indira Ramao,
som under sin tid har åstadkommit viktiga förändringar inom
internationaliseringsarbetet. Universitetet är till skillnad från det i
Pondicherry ett delstatsuniversitet. De ekonomiska förutsättningarna är därmed
sämre och man har haft en period av anställningsstopp, men skulle nu börja anställa
igen. Känslan var som i Pondicherry att man stod inför tillväxt.
Det finns ingen separat institution
för religionsvetenskap i Mysore men jämförande religionsstudier bedrivs
innanför Christian Studies. Vidare studeras på filosofiinstitutionen framför
allt olika typer av hinduisk filosofi och det finns en institution för studiet
av jainismen.
Det skall tilläggas att
universitet också är ett så kallat affiliated
university, dvs. all undervisning före avancerad nivå (undergraduate studies) bedrivs vid anknutna mindre colleges. Universitet
har endast hand om avancerad- och forskarutbildningsnivåerna.
Mysore är till skillnad från
Bangalore fortfarande en mycket vacker plats med mycket grönska och ett antal
före detta palats. Speciellt känt är Maharajans palats som byggdes i början av
1900talet då hans gamla hade brunnit ner. Byggnaden är en stor
turistattraktion, men blir under en dag under året igen Maharajans helt egna boning.
Detta inträffar under festivalen Dassehra
som skulle firas några veckor efter vi åkt. De kungliga elefanterna var därför
ute och övade på gatorna. Huvudelefanten skall bära en 750 kg tung tron i rent
guld, som bara tas ut för denna parad, och behövde komma i form. Vår guide, en
professor i fornhistoria, såg dessutom till att vi fick tillträde till
maharajans privata samling av vapen och uppstoppade djur: det fanns, bland alla
andra troféer av maharajan skjutna djur, 12 stycken enorma tigrar och speciella
metallringar som skulle doppas i gift vilka den trängde storkungen kunde slänga
på sina motståndare då alla andra vapen hade svikit honom, till och med hans
skärp som var ett förklätt svärd.
Mätta med intryck och uppslag
till samarbeten åkte vi tillbaka till Bangalore och undvek med lite tur vattenkravellerna.
Vi flög sedan till Mumbai (f.d.
Bombay) där två av oss åkte direkt vidare till Sverige medan en stannade kvar
för en forskningsworkshop innanför go:India-projektet
vid Tata Institute for Social Sciences i Mumbai. Men det sparar vi till en
senare blogpost.
Clemens Cavallin, lektor i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Åke Sander, professor i
religionsvetenskap, Göteborgs universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar