När kvinnor härskar - i fiktionen

Matriarker har sällan framgång i längden – i varje fall inte i skönlitteratur eller tv-serier. Vi som sugits in den grymma värld som skildras i Game of Thrones fick inte mindre än två exempel på detta. Daenyeris Targeryan som framstått tydligt som den goda modern och folkens befriare visade sig till slut vara lika hjärtlös som sin motståndare, den skrupellösa Cercei Lannister. 

De mäktiga inhumana drottningarna har sin egen förhistoria i populärkulturen, den startade med H. Rider Haggard i slutet på 1880-talet. Han var djupt kristen, men tog intryck av främmande, exotiska religioner som var en ingrediens i hans händelserika romaner. Mest berömd var She,som utkom 1887, där Afrika visar sin mörkaste sida. Innan dess har en utpräglat misogyn professor från Oxford fått en mystisk karta med en grekisk inskrift, som väcker hans nyfikenhet. Följande dess instruktioner reser han dit, åtföljd av sin bildsköne fosterson Leo och sin vresige betjänt. Efter ett skeppsbrott och anfall av en vild stam släpas trion in i det mörkaste Afrika för att möta ”Hon-som-måste åtlydas. (She-who-must-be-obeyed).  Hon är skön, demonisk och grym och visar den härskande kvinnans ”mörkare underjordiska sida” samtidigt som hon dikterar sina egna villkor. Även den vilda – mycket vilda - stammen Amahagger, som utgör ett primitivt matriarkat. Dock reser sig männen i varannan generation och slår ihjäl de gamla käringarna för att markera att det är de som är de starkare.

”Hon” blir dock de tre engelsmännens värsta bekymmer, eftersom hon återfinner sin döde älskare Kallikrates inkarnerad i Leos gestalt. Tillsammans skall de störta drottning Victoria och överta samväldet, sedan även han blivit lika odödlig som hon är. Hennes planer går dock i stöpet och hon dör efter att ha levat i tvåtusen år, medan männen återvänder till Oxford för att berätta historien.

Utan tvivel är She ett ofördelaktigt porträtt av det primitiva matriarkatet, som speglar 1800-talets antropologiska uppfattningar. Kvinnor var ”den mörka kontinenten”, lockande och förfärande för manliga utforskare. Andra romaner skulle följa med samma tema. 

I A song of the Ice and Fire harevolutionismens tankar tonats ner, men matriarkerna är fortfarande grymma och makthungriga. Cersei – Kirke – skyr inga medel när det gäller behålla makten över de sju kungadömen, som hon anser sig ha rätt till ochavslöjar de patriarkala lagarnas ihålighet: ”… när du vet vad en man vill ha, vet du vem han är, och vilka drag du kan göra.” Danyeris är hjältinnan som går från noll till hundra, hon bränner upp och korsfäster sina fiender i kampen om järntronen. Slutet för de kvinnliga tronkrävarna kan bara bli ett – döden.

Det prehistoriska matriarkatet var och förblir en skrivbordskonstruktion, men kanske kan man hoppas att en fiktiv klok och god kvinnlig härskare skall uppstå ur Cerceis och Danyeris aska.

Britt-Mari Näsström

Göteborgs universitet