Religiös praktik för sikhiska skrifter i brittiskt arkiv

När jag i mitten av mars besökte British Library i Storbritannien för ett forskningsprojekt som syftar till att kartlägga boktryckshistoria i Punjab fick jag erfara hur arkiv kan anpassa sin hantering och granskning av material till religiösa föreskrifter. De texter som jag ville studera var litografiska tryck av sikhernas skrift Guru Granth Sahib från 1800-talet, däribland den allra första skriften som trycktes år 1864 av Koh-i-Nur Press i Lahore. Det finns flera och skiftande historier om hur sikhiska skrifter hamnade på British Library, men de flesta som trycktes från 1860-talets slut kom till England som en del av den koloniala kontrollapparaten. År 1867 infördes en lag (The Press and Registration of Books Act) som syftade till att reglera tryckpressar, tidningar och allt tryckt material i brittiska Indien. Förläggare uppmanades att rapportera om sin verksamhet och sända in ett exemplar av varje publicerad bok som sedan skickades till London. På grund av detta har British Library bevarat både detaljerade rapporter om publicerade böcker och många av de tryckta böckerna i original.

Manuskript och böcker som enligt British Library är unika eller i dåligt skick blir kategoriserade som “begränsade objekt” och ska behandlas med extra omsorg. I praktiken innebär det att materialet i denna kategori enbart kan studeras med tillåtelse och närvaro av personal med specialkunskaper. Intendenten för nordindiska språk informerade att de flesta religiösa skrifter, inklusive sikhernas Guru Granth Sahib, tillhör denna kategori och följer specifika “protokoll” för materialhanteringen. Under mitt besök visade det sig att de specifika rutinerna för sikhiska skrifter var en form av religiös praktik. Likt besök i gurdwaras föreslog intendenten att vi skulle ta av oss skorna och täcka håret med sjal för att visa respekt. I ett enskilt rum hade varje skrift fått en egen upphöjd plats på en stor vit kudde och var insvept i vitt tyg för skydd med färgglada och dekorativa tygstycken (rumalas) ovanpå. Rutinerna för att öppna och stänga skrifterna liknade i huvudsak morgon- och kvällsceremonier i gurdwaras då Guru Granth Sahib på morgonen installeras på en tron och kläs av de tyger som den är insvept i för att öppnas (prakash) och på kvällen täcks med tyger och förs till ett speciellt rum för vila (sukhasan). Skrifter och andra religiösa texter som innehåller gurbani, det vill säga texter vars författarskap tillskrivs sikhernas historiska guruer, kan inte heller fotograferas eller ingå i några utställningar. Detta innebär också att sikhernas bokhistoriska kulturarv är exkluderat från arkivets permanenta utställning “Treasures of the British Library.”

Att British Library följer en mer ritualiserade hanteringen av sikhiska skrifter har en historia som innefattar både samarbete och konflikt med religiösa intressen under början av tjugohundratalet. När en sikhisk forskare, som arbetade för British Library med katalogisering av texter på Punjabi, hittade ett tidigare okänt manuskript av Guru Granth Sahib från 1660-talet fick arkivet stor uppmärksamhet bland sikher i Indien och Storbritannien. Giani Joginder Singh Vedanti, den då högste ledaren för den “eviga tronen” (akal takht) vid gyllene templet i Amritsar, besökte British Library år 2002 för att undersöka texten och gav samtidigt instruktioner för hur skrifterna bör hanteras enligt sikhernas normativa levnadsmanual. Samma år inledde den brittiska organisationen Sikh Educational Council (SEC) ett samarbete för att bevara sikhiskt material och donerade 16,000 pund så att arkivet kunde restaurera fyra historiska skrifter. Men när British Library två år senare arrangerade utställningen “Faith and Brotherhood: Treasures of the Sikhs” och visade upp ett manuskript av Guru Granth Sahib i en glasmonter följde omfattande protester. Många sikher anser att skriften inte bara innehåller de historiska guruernas’ lära utan också är den nu levande gurun. Utifrån detta perspektiv presenterades religiösa argument att Guru Granth Sahib inte kan arkiveras eller ställas ut som en vanlig “bok.” Att visa upp skrifter på utställningar för allmänhetens beskådande betraktades som vanvördnad (beadbi).  En kampanj under parollen “ge respekt till Guru Granth Sahib” anordnade en namninsamling och tryckte tusentals vykort som sikher i hela Storbritannien kunde skicka till British Library i protest. Det omedelbara resultatet var att skriften togs bort från utställningen och arkivet gick ut med en offentlig ursäkt.

Medan några sikhiska representanter har framhållit att kolonialmakten stal kulturskatter och krävt att skrifter i brittiska arkiv ges till sikhiska församlingar eller återförs till Indien för tillbörlig religiös respekt, har andra istället hävdat att varken gurdwaras eller befintliga arkiv i Punjab kan garantera en säker arkivering som bevarar historiska texter för forskning och framtida generationer. Den ritualiserade hanteringen av sikhiska skrifter i British Library illustrerar ändå att sekulära institutioner och religiösa organisationer kan samarbeta på olika vis, även om vägen till samförstånd ibland kan vara lika bräcklig som de texter båda parterna vill bevara.

Kristina Myrvold

Religionsvetenskap, Linnéuniversitetet 

Asiaterna är de nya svenskarna

Vi fick en kommentar på vårt förra inlägg, som vi vill ge ett längre svar till eftersom det bland annat antyddes att vi ”exotiserade” asiatiska religioner.

Avsikten med vårt inlägg var självklart inte att på något vis ”exotisera” asiatiska religioner, istället valde vi att fokusera på dessa religioner av flera anledningar. Först och främst har diskussionen om ökat statsstöd till trossamfund haft integration som ledmotiv, och ser man till de grupper som utgör de största invandrargrupperna de senaste åren så utgörs dessa av människor som kommer från just asiatiska länder där buddhism, hinduism, sikhism och andra asiatiska religioner praktiseras. Exempelvis har Thailand och Kina toppat listor för antalet beviljade uppehållstillstånd och uppehållsrätter under flera år i rad. Indien har kommit tätt efter med arbetsmigration som främsta skäl. Flera av dessa återvänder till hemländerna eller fortsätter till andra länder, men anhörigmigrationen i dessa grupper antyder också att många kommer för bosättning och väljer att stanna. Vi menar inte att buddhister, hinduer och sikher ska betraktas annorlunda än andra samfund, utan just tvärtom – att regelverket bör ändras så att fler grupper inom olika religioner - och även livsåskådningar - kan ha möjlighet att få statligt stöd och synliggöras i samhället. Emellertid är det just människor från de asiatiska länderna som idag utgör en stor del av de nya svenskarna. Eftersom vår forskning är religionsantropologiskt inriktad med fokus på dessa religiösa grupper har vi också erfarenhet av de svårigheter som många föreningar och grupper inom dessa religioner möter i det svenska samhället och som ofta hänger samman med andra frågor om integration, representation och upplevd diskriminering. De asiatiska religionerna kan också vara ett typexempel på hur svårt det kan vara att uppfylla regelverkets kriterier för religioner som historiskt karakteriseras av stor kulturell, språklig och religiös mångfald.



Faktum är att de flesta av de asiatiska religionsgrupperna i Sverige har varit mycket framgångsrika att organisera sig och etablera tempel och gurdwaras. Idag finns det exempelvis mer än 40 föreningar för indisk religion och kultur och många av dessa har byggts upp helt på donationer från församlingsmedlemmarna, hemlandet och/eller andra diasporagrupper. Flera av dessa föreningar har anpassats till en svensk föreningsmodell för att skapa representation och dialog med samhället, men också för att kunna använda sig av möjligheten att kunna lyfta någon form av bidrag. Många av dessa föreningar har sålunda den ”livskraft” som SST kräver, men problem uppstår kanske främst i samband med kravet på nationell samordning och vissa kriterier som utgår från kristen syn på religion och organisation.



Eftersom SST kräver att samfund skall ”betjäna minst 3 000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet” har en möjlighet varit att skapa samarbetsråd.

Representanter för dessa nationella råd överlåts att avgöra vilka som ska bli inkluderade eller exkluderade, vilket också kan leda till att vissa grupper blir nekade medlemskap om de ses som kontroversiella och inte faller inom mainstream-tolkningarna av de religiösa traditionerna. Det kan därför vara problematiskt att överlåta sådana bedömningar till grupperna själva, och ett förslag som vi lyfter fram är att som i Danmark istället överlåta detta till religionsvetare och jurister som är tränade i att kunna analysera religiösa yttringar. Vi menar inte heller att anställda med uttalad kristen bakgrund skulle vara diskvalificerade att arbeta med religionsfrågor, istället vill vi bara peka på en inneboende risk att man inte ifrågasätter rådande mallar för organisationsstrukturer och religionsdialoger. Hur ska exempelvis religiösa grupper och traditioner som av ideologiska skäl inte har någon ”präst/pastor/rabbin/imam eller motsvarande” söka organisationsbidrag för medlemmar som sköter den dagliga verksamheten? Om de förespråkar och praktiserar organisatorisk egalitarianism, som sikhismen exempelvis gör, innebär det att församlingarna måste anpassas till organisationsformer likt de abrahamitiska religionerna.

Vi är självklart medvetna om den historiska bakgrunden till svensk politik när det gäller religion, och instämmer att mycket har skett sedan 1970-talet då svensk invandrings- och integrationspolitik ändrades. Men detta är knappast en ursäkt för inte ställa ytterligare krav på förbättring av ett regelverk anpassat till den verkliga religiösa mångfald som existerar i Sverige. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att statsstöd handlar inte bara om pengar, utan även om synlighet och representation i samhället, framför allt då SST ofta används som en måttstock på Sveriges mångreligiösa landskap eftersom det saknas pålitlig statistik. I Sverige marknadsförs begrepp som mångkultur och integration, men underliggande finns många gånger en etnocentrisk diskurs som omöjliggör för många utlandsfödda att komma till tals och känna sig inkluderade med samma rättigheter. Alternativet blir i flera fall att låta etniskt svenska istället föra talan. Att ha ett regelverk som är anpassat efter hur framförallt kyrkor är uppbyggda på nationell nivå kan ses som ett uttryck för bristande kunskap om religioner och mångkulturalism inom ramen för denna diskurs och bidrar till osynliggöra den mångfald religioner som faktiskt existerar.

Kristina Myrvold,

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Strukturell diskriminering när asiatiska religioner utestängs från ökade statsbidrag till trossamfund

Det är lovvärt att regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler. Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna. Kanske är det hög tid att regelverket ses över?

För drygt ett år sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund (då 10 miljoner kronor)  hänvisades till att religiösa samfund spelar en viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella, religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.

Men tittar man på statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De 22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt erkännande och understöd.

Frågan är hur väl regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka. Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet, och ibland skeptiska till statlig inblandning.

Regelverket förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald. När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige (HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.

Exemplet med Sverige buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter, snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de underrepresenterade i samarbetsrådet.

Samtidigt går det att ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet, sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra trossamfund.

Statsbidraget skulle kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar, utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för anställda med kristen bakgrund.

Medan argumenten för ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och marginaliseras därför ytterligare.

Kristina Myrvold

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Sikherna i Portugal

Det akademiska studiet av sikhernas migration till södra Europa har hittills fokuserat på Grekland, Frankrike, Italien och Spanien (se t.ex. bidragen i Jacobsen och Myrvold 2011 och 2012), medan det finns mycket lite information och nästan ingen forskning om sikherna i Portugal. När jag besökte Lissabon för en konferens i juli hade jag möjlighet träffa några portugisiska sikher och även besöka deras nya gurdwara, Gurdwara Sikh Sangat Sahib Lisbon, i förorten Odivelas nordväst om huvudstaden. I det följande ger jag en kort introduktion till sikhernas migration och bosättning i Portugal, baserat på mitt studiebesök.

En mer omfattande invandring till Portugal påbörjades under 1970-talet, efter kollapsen av det portugisiska imperiet och de demokratiska förändringar som följde revolutionen 1974. Majoriteten indier som invandrade från denna tid var främst portugistalande hinduer och kristna från tidigare kolonier i Moçambique och Goa (Bastos och Bastos 2001). Efter inträdet i Europeiska unionen 1986 och Schengen 1995 blev Portugal en magnet för ett stort antal invandrare utan tidigare kulturell eller språklig kontakt med landet. Den sikhiska migration inleddes tydligen i början av 1990-talet då Portugal genomgick en byggnadsboom och var i stort behov av arbetskraft. Vid ankomsten blev många sikher först anställda som byggnadsarbetare och kunde senare få andra jobb och öppna egna affärer och restauranger (Bastos 2010). Forskare har antytt att det kan finnas mellan 3000 och 7000 sikher i Portugal, medan representanter för gurdwaran i Lissabon uppskattar att de i dag utgör omkring 8000 individer. De flesta (cirka 5000) bor i huvudstaden och dess förorter och många har även bosatt sig i Porto på västkusten och i Guarda i centrala Portugal.

Likt andra länder i Europa har Portugal sett en ökning av illegal invandring under de senaste decennierna. Sedan början av 1990-talet har sammanlagt sex legaliseringsprocesser (1992-3, 1996, 2001, 2003, 2004 och 2007) genomförts och resulterat i att papperlösa från olika delar av Europa sökt sig till landet. De tre sista av dessa har varit inriktade på invandrarnas integration på arbetsmarknaden genom att föreskriva arbete som ett villkor för uppehållstillstånd och därmed även signalera en ny invandringspolitik (Peixoto och Sabino 2009: 41). Med hänsyn till befolkningens låga tillväxt har det bland annat hävdats att invandrare har blivit oumbärliga för den portugisiska arbetsmarknaden eftersom de utgör en mer flexibel och billig arbetskraft och samtidigt är mer benägna för entreprenörskap (Oliveira 2008). Detta är kanske ett av flera skäl till varför Portugal införde en ny invandringslag år 2007 (lag 23/2007). Även om den nya lagen verkade syfta till att locka främst högkvalificerad arbetskraft, så har den gjort arbetsinvandring betydligt lättare för alla kategorier av migranter. Reglerna gjorde samtidigt permanent uppehållstillstånd och portugisiskt medborgarskap mer tillgängligt. Den nya invandringspolitiken har även kallats en "mjuk regularisering" eftersom den omfattar papperslösa som kan legalisera sin status om de kan uppvisa anställningsavtal eller någon form av "arbetsrelation" (Peixoto och Sabino 2009:44).

Enligt Bhai Ranjit Singh, granthi i Lissabons gurdwara, har den nya invandringslagen gjort det lättare för sikherna att få arbets- och uppehållstillstånd i Portugal, vilket han själv är ett levande exempel på. Efter att ha avslutat sina studier vid det religiösa utbildningscentrat Sikh Missionary College i Anandpur (Punjab, Indien), arbetade han som rundresande predikant (kathavacak) med regelbundna besök i sikhiska församlingar i Tyskland och Holland. När den nya gurdwaran i Lissabon invigdes år 2010 flyttade han till Portugal för att bli anställd som granthi i församlingen. Bhai Ranjit Singh påpekade att sikhernas största utmaning efter den nya invandringslagen är att hitta anständiga och välbetalda jobb. Denna utmaning delar de tydligen med många andra i landet. Rapporter om invandrares integration på arbetsmarknaden i Portugal visar att utlandsfödda ofta hamnar i svåra arbetsförhållanden och i genomsnitt tjänar 20 procent mindre än inhemska arbetstagare (Oliveira 2008). Två sikhiska män i tjugoårsåldern, vilka jag träffade på en restaurang i Lissabon, berättade att de hade lämnat sina hem i Kapurthala (Punjab) för att arbeta som servitörer. De fick relativt enkelt arbets- och uppehållstillstånd på grund av deras anställningskontrakt, men efter att ha betalat skatt till den portugisiska regeringen varje månad hade de lite mer än 400 euro att leva på. För att kunna överleva och även spara lite pengar till sina familjer i Indien delade de en lägenhet med fem till sex andra personer. Flera sikher har också valt att skaffa uppehållstillstånd och betala skatt i Portugal medan de reser inom Schengen på jakt efter högre betalda jobb.

Gurdwara Sikh Sangat Sahib Lisbon, 2012

Trots utmaningar och mobilitet har många sikher valt att bosätta sig mer permanent i Portugal. På en kollektiv nivå är detta märkbart genom etablerandet av en gurdwara i Lissabon. Den allra första gurdwaran uppfördes redan 1998 då sikherna hyrde en lokal för religiösa sammankomster i Pontinha norr om centrala Lissabon. År 2010 kunde de köpa en industrifastighet för 750,000 euro i det närliggande Odivelas som renoverades till gurdwara med en rymlig sal för installation av skriften Guru Granth Sahib på övervåningen och kök med matsal för allmän utdelning av mat på nedervåningen. Enligt Bhai Ranjit Singh var det ett strategiskt val att etablera gurdwaran i ett industriområde nära en tunnelbanestation: grannar och andra stördes inte av religiösa aktiviteter, samtidigt som sikher i hela Lissabon kunde resa dit med kollektivtrafik. För närvarande organiserar gurdwaran religiösa program varje morgon och kväll och längre gudtjänster på söndagar. Nästan varje helg, mellan fredag och söndag, arrangeras även en 48-timmar lång oavbruten recitation av hela Guru Granth Sahib (akhand path). Utdelning av mat från det allmänna köket (langar) sägs vara en dygnet-runt service så att alla besökare, sikher och andra, kan få ett mål indisk mat när som helst.

Övervåningen i Lissabons gurdwara

Inrättandet av gurdwaran har haft stor betydelse för sikhernas synlighet och kontakt med det portugisiska samhället. Bhai Ranjit Singh förklarade att gurdwaran i Lissabon numera utfärdar intyg till skolor som bekräftar att barnen är sikher och därför bör få vegetarisk mat. Erfarenheten har visat att portugisiska skolar accepterar intyg från en religiös institution istället för att lyssna till föräldrarna. Det ökande antalet sikher som söker portugisiskt medborgarskap och pass kan också få intyg från gurdwaran som styrker deras religiösa identitet och därmed ger dem rätt att bära turban på passfotot. Under de senaste två åren har mer än 25 sikhiska bröllop ägt rum i Lissabons gurdwara, som också utfärdat äktenskapscertifikat och hjälpt familjerna med kontakter till indiska och portugisiska myndigheterna. Men de få referenser som finns till sikherna i Portugal antyder också att etablerings- och integrationsprocessen inte skett utan hinder. I likhet med sikher i andra länder har församlingen i Lissabon blivit utsatt för hatbrott och dragits in i interna konflikter över gurdwarans administration (Bastos 2010: 291). Detaljerna i dessa processer är fortfarande oklara och det behövs mer empirisk forskning som kartlägger och analyserar olika aspekter av sikhernas migration och integration i Portugal.

Innan jag lämnade gurdwaran i Lissabon överlämnade Bhai Ranjit Singh församlingens visitkort, en DVD-inspelning av vårens firande av högtiden Vaisakhi, och påpekade att de portugisiska sikherna har numera en egen hemsida. Under tiden satt en grupp män, kvinnor och barn på golvet i matsalen och intensivt skalade och hackade lök inför nästa måltid. Ibland kastade de ett öga på en stor plasma-TV, upphängd på väggen bredvid bilder av sikhismens guruer och martyrer i historien, som sände religiös musik (kirtan) och nyheter direkt från Punjab.  

Kristina Myrvold
Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Sikher hjälteförklarar den amerikanska polisen

När media började rapportera om den amerikanska polisens insatser under dödskjutningarna i Oak Creek under söndagen responderade sikherna snabbt. Under de senaste dygnen har framför allt polismannen Brian Murphy hjälteförklarats med hänvisning till att han snabbt svarade på alarmet, gjorde modiga försök att avväpna gärningsmannen, och samtidig uppmanade sina kollegor att hjälpa sikhiska offer trots att han själv hade blivit träffad av nio kulor. På Facebook och olika mailinglistor har det cirkulerat brev som uppmanar sikher över hela världen att skicka blommor till sjukhuset där Murphy nu vårdas och vykort eller email för att tacka för insatserna och be för hans hälsa. Fotografier på Murphy har också varit i omlopp med korta bildtexter vilka beskriver honom som “en sann amerikansk hjälte som den sikhiska nationen gör honnör för”.

Den sikhiska människorättsorganisationen Sikhs for Justice har offentliggjort att de kommer tilldela Murphy en utmärkelse om 10,000 USD och har presenterat honom på Facebook som en “super cop” som räddade många liv. I ett uttalande skrev organisationens talesman, Gurpatwant Singh Pannun, att “denna tragiska händelse är ytterligare ett exempel på behovet hos alla etniska grupper att stödja varandra och höja rösterna mot våld i vårt land och utomlands”.

Sikhernas reaktioner på tragedin i Oak Creek har varit något annorlunda på den indiska sidan. Ett flertal politiska och religiösa ledare i Indien har uttryck sorg och vrede över attacken, men samtidigt riktat skarp kritik mot USA. Under måndagen arrangerade sikher på ett flertal platser protestdemonstrationer mot den amerikanska regeringen. Tidningen The Hindu skrev i dag att Manjit Singh, ledaren för sikhernas politiska parti Shiromani Akali Dal, och andra politiker visade “exemplarisk återhållsamhet och mognad” när de under måndagen avhöll sig från att använda slagord mot USA och istället deltog i recitation av Guru Granth Sahib (path) och bön (ardas) för de omkomna.

Under gårdagen publicerades dock bilder och videoklipp på politiska aktivister som i Delhi rev sönder och brände den amerikanska flaggan och bar plakat med slagord som “USAs regering: vidta åtgårder mot mördarna”, “Vi fördömer dödandet av oskyldiga sikher i USA” och “USA måste kontrollera hatbrott”. För flera sikher, kanske främst i diasporan, har protestaktionerna i Indien betraktats som mer simpla försök att mobilisera politiskt stöd på bekostnad av en tragedi. När organisationer på Facebook lade ut bilder på demonstrationen i syfte att vinna sympatier blev många reaktioner de motsatta. På en sida löd exempelvis kommentaren enligt följande: “ledsen att behöva säga det här...men USA vidtar åtgärder...deras nationella tv har sänt information om Sikhismen non stop under de senaste dagarna, polisen arbetar hårt för att ta reda på om någon annan är inblandad. Mördaren har redan dödats. En amerikansk polis tog 9 kulor och kämpar mellan liv och död. Vad mer vill ni. Sluta agera som okunniga idioter.”

På flera platser i USA hölls under måndagen minnesstunder för de omkomna och skadade under attacken. Sikherna i Oak Creek samlades i en närliggande gurdwara i Brookfield för bönevaka och för att ge allmänheten information om sikhismen. Några sikhiska församlingar, som Illinois Sikh Community Centre i Wheaton, hängde även upp fotografier av Brian Murphy i sina lokaler som besökare bugade för. Under gårdagen skapades även olika tacksidor på Facebook, som “Wisconsin Sikh Temple Cop Brian Murphy Thank you Page”och “Lt. Brian Murphy Who Took 9 Shots in Sikh Temple Shooting”, där amerikaner, sikher och andra, hyllar hans insatser. För många sikher har den amerikanska polisen förkroppsligat ett mod och en osjälviskhet som enligt deras egen tradition definerar en sann hjälte.

Kristina Myrvold,

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Sikhernas reaktion på masskjutningarna i Wisconsin

Även om motiven bakom de mycket tragiska dödsskjutningarna i sikhernas gurdwara i Oak Creek, Wisconsin, fortfarande är oklara så har både representanter för de cirka 700,000 sikherna i USA och amerikanska medier framställt attacken som en i raden av hatbrott mot sikher.  

Redan under eftermiddagen i går skrev till exempel en deltagare i diskussionsforumet Sikh Learning Zone: “Även om det är för tidigt att spekulera, så är det inte så svårt att tänka på mordet av Balbir Singh Sodhi i Arizona 2001, olika sikhiska taxichaufförer som dödats i Kalifornien, och uppsjön av mordbrandsattacker mot gurdwaras i Kanada. Tyvärr har dessa saker blivit en del av sikhernas liv, men något så här extremt kunde inte föreställas.” Representanter för olika sikhiska organisationer i USA har uttryckt att det är särskilt oroande att attacken inträffade inne i gurdwaran när församlingsmedlemmar utförde recitation av Guru Granth Sahib och förberedde mat i det allmänna köket under veckans mest hektiska dag i gurdwaran. Av de sex sikher som omkom var två personer granthis för gurdwaran, en person musiker (ragi), en ordförande för gurdwarans styrelse och två församlingsmedlemmar. 

Att sikhiska representanter tidigt tolkar masskjutningarna som hatbrott måste förstås mot bakgrund av attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 och dess efterverkningar. Händelserna var kritiska även för sikherna då amerikansk media oavbrutet visade bilder av Usama bin Ladin och hans anhängare klädda i turbaner och med långt skägg. I en våg av främlingshat och hämndaktioner mot potentiella terrorister utfördes en mängd hatbrott mot sikher som av misstag troddes vara kopplade till al-Qaida på grund av deras symbolbruk. Några exempel på hatbrott som har rapporteras under åren kan illustrera:

September 2001, Arizona: 49-årige ​​Balbir Singh Sodhi blir skjuten till döds av Frank Silva Roque som felaktigt trodde att Sodhi var muslim på grund av hans turban och skägg.

December 2001, California: Den 47-årige butiksägaren ​​Surinder Singh Sidhi blev slagen med metallstolpar av två män som anklagade honom för att vara Usama bin Ladin.

Februari 2002, New York: Fyra personer brände ner det sikhiska templet "Gobinde Sadan" eftersom de trodde att namnet på lokalen betydde ”Go Bin Laden”.

Maj 2007, New York: En 15-årig ​​sikhisk elev fick under våld och hot sitt hår avklippt av en annan student på en skola i Queens.

Januari 2008, New York: 63-årige Baljeet Singh blev misshandlad utanför en gurdwara av en man som ska ha skrikigt “arab, åk tillbaka till ditt hemland”.

Maj 2011, New York: Jiwan Singh blev misshandlad på ett tåg av en man som anklagade honom för att ha samband med Usama bin Laden.

Långt fler hatbrott både i USA och Europa har rapporterats i media och mörkertalet är förmodligen omfattande då många övergrepp aldrig anmäls. Enligt CNN har FBI ingen översikt eller statistik över hur många hatbrott som utförs mot sikher eftersom registeringen kategoriserar dessa brott enbart som ”anti-islamiska” och saknar fortfarande en specifik beteckning för brott mot sikher.

En undersökning som organisationen Sikh Coalition genomförde år 2007 bland 208 sikhiska elever i New York visade emellertid att 62,2 procent av ungdomarna med turban eller patka hade efter den 11 september blivit mobbade på grund av sin religiösa identitet och två av fem fysiskt trakasserade. En tredjedel av de som faktiskt anmälde verbala eller fysiska övergrepp till skolpersonalen fick enligt den här rapporten ingen hjälp.

För sikher som i generationer bott i USA ledde händelserna efter den 11 september till att många omvärderade sina föreställningar om identitet, tillhörighet och hemland. Även om många uppfattade sig som amerikanska medborgare blev det en dramatisk påminnelse om att USA är inte deras enda “hem” och att identitet kontinuerligt konstrueras genom komplexa processer och dialoger med det omgivande samhället. De blev samtidigt mer medvetna om att bilder och representationer av sig själv i en diasporasituation bör hanteras med stor varsamhet och kan, om de uppfattas som ett hot mot majoritetssamhällets status quo, resultera i rasistiska handlingar.

I syfte att förebygga hatbrott har sikherna etablerat en rad olika religiösa organisationer för medborgerliga rättigheter och lobbyverksamhet, som exempelvis Sikh Coalition och Sikh American Legal Defense and Education Fund. Dessa organisationer har försökt att skapa nya självrepresentationer i den offentliga debatten och samtidigt utöva påtryckningar på amerikanska myndigheter för ett offentligt erkännande av sikherna som en separat religiös grupp och “oavsiktliga offer”. Innan det stod klart vad som egentligen inträffat vid gurdwaran i Oak Creek i går hade flera av dessa organisationer publicerat information om sikhismen, avsedd för icke-sikher, på hemsidor och i sociala medier och kontaktat amerikanska nyhetskanaler för att ge ”korrekta” tolkningar av sin religion. Sikh Coalition upprättade även i dag dialog med FBI och Vita huset för att få pålitlig information medan utredning pågår.

Kristina Myrvold,
Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

FBI inkopplat för att utreda dödsskjutningarna

FBI, den amerikanska federala polismyndighet som lyder under justitiedepartementet, har kopplats in för att undersöka dödsskjutningarna i den sikhiska gurdwaran i Oak Creek, Wisconsin. I ett första uttalande från FBI anges att de undersöker om det kan röra sig om inhemsk terrorism. Inget motiv är ännu klarlagt.

Katarina Plank
Fil dr, religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet

Dödsskjutning i tempel

Minst sju personer dödades idag, söndag den 5 augusti 2012, vid en attack på ett Sikhiskt tempel i staden Oak Creek, i deltasten Wisconsin. Enligt Svenska Dagbladets rapportering var det en beväpnad man som öppnade eld inne i templet. Förutom de sju döda – som också inkluderade gärningsmannen – blev ett stort antal personer skottskadade och allvarligt sårade.

I både Europa och USA tillhör olika former av attacker mot religiösa byggnader inte något ovanligt – speciellt när det gäller moskéer. Framför allt handlar det om olika former av vandalism så som klotter och graffiti, men också om anlagda bränder, beskjutningar och bombattentat. Media rapporterar ofta om dessa incidenter, men den som vill få en mer samlad bild för Sverige kan bland annat vända sig till BRÅ:s årliga Hatbrottsrapporter.

Det är dock oklart hur vanligt förekommande attacker på byggnader och lokaler som används för religionsutövning är och det saknas en heltäckande kartläggning för Europa och Nordamerika. I Sverige tycks mörkertalen också vara omfattande eftersom många församlingar saknar kunskap om att det är möjligt att anmäla diskriminering, hot och vandalism. Men studier bland till exempel muslimska grupper i Sverige indikerar att många församlingar inte anser att det är lönt att anmäla dessa händelser eftersom de inte leder till en minska utsatthet. 

Avslutningsvis är det viktigt att betona att motiven till varför det Sikhiska templet i Oak Creek attackerades är okända, men enligt CNN var templet inte nybyggt och det fanns inga hot mot Sikherna i staden vid tidpunkten för attacken.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet