Krönika om religion

Paulina Neuding, som är jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo, har skrivit en intressant krönika om religion i helgens SvD. Till skillnad från många skribenter väljer Neuding att bemöta de röster som slentrianmässigt hävdar att religiösa människor måste vara mindre intelligenta och mindre utvecklade än de som inte har någon religion. Hennes krönika tar sin utgångspunkt i Richard Dawkins besök i Sverige och biståndsdebattören Fredrik Segerfeldt som är kritisk till att pingströrelsens biståndsorgan, PMU, får offentliga medel för att bedriva bistånd.

För att bemöta den ensidiga kritiken refererar Neuding till forskning som bland annat visar att ett religiöst engagemang också kan leda till en ökad vilja att studera och ifrågasätta rådande ordningar. Exemplen är framför allt hämtade från Israel och muslimska kvinnor som lever i Israel, men en motsvarande bild återfinns även i till exempel Pia Karlsson Mingantis avhandling om muslimska kvinnor i Sverige. Som religionsvetare är Neudings slutsatser föga förvånande. Gång på gång tjatar vi religionsvetare om att vi måste titta på hur människor tolkar och praktiserar det som de kallar för religion istället för att tala om religion som ett objekt med en egen förmåga att handla. Religioner kan inte tänka och handla, det är människor som tolkar och handlar i namn av något som de kallar för religion! En tolkning kan därför vara anti-modern, men en annan tolkning kan vara förenlig med det som vi uppfattar som ett modernt och sekulärt leverne som inte har några problem att till exempel ta till sig Charles Darwins läror (ett faktum som till exempel Richard Dawkins tycks ha svårt att acceptera). Religiösa människor är med andra ord inte stöpta i en och samma form. Att vara religiös behöver därför inte innebära att individen per definition är anti-modern, medeltida och bakåtsträvande, något som många kritiker till religion ofta tycks anta.

En aspekt saknas dock i Neudings krönika enligt min läsning och det är kritiken av modernismen och det sekulära tänkandet. Precis på samma sätt som religiösa inte är stöpta i samma form så är inte heller ”moderna” människor stöpta i en och samma form. Eftersom graden av religiositet (om man nu kan mäta en sådan – ett ämne som är omtvistat bland många religionsvetare) inte en säker indikator på ”underutveckling” är inte heller graden av sekularisering en garanti för att människan har börjat klättra uppför en evolutionistisk trappa som per automatik leder till en bättre värld. Hade det varit så att moderniteten och sekulariseringen på ett enkelt sätt hade gjort världen till en bättre plats så borde vi kanske inte ha så många krig i världen och inte heller några andra samhälleliga problem, eller? Precis som idéhistorikern Svante Nordin visar i sin bok Filosofernas krig: Den europeiska filosofin under första världskriget så är upplysning, bildning och utbildning inte någon garanti för att människor blir mer fredliga och civiliserade, något som vi ofta tycks anta i det offentliga samtalet. Immanuel Wallerstein visar på ett liknande sätt i sin bok Europeisk universalism: maktens retorik att dagens krig motiveras med hjälp av mänskliga rättigheter och demokratisering snarare än religion. Skälen är nya, men motiven till att föra krig är kanske de samma idag. Igår religion, idag mänskliga rättigheter resonerar Wallerstein.

Skälen till att världen ser ut på ett sätt beror givetvis på en mängd komplexa relationer och förhållanden som kan knytas till samhällsvetenskapliga, humanistiska och kanske till och med naturvetenskapliga förklaringar. Oavsett vilken av dessa utgångspunkter som vi väljer är det endast en sak som forskare kan vara överens om – det finns inga monokausala förklaringar! Dessa problematiseringar och positiva ord om Neurings krönika skall dock inte läsas som att religion inte kan förknippas med våld, förtryck och krig. Om vi är intresserade av dessa aspekter kan vi religionsvetaren på ett enkelt sätt presentera en hel garderob av skelett, död och elände som har motiverats av religiösa tolkningar och påbud.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Artisten, mormonen och ateisten

Gårdagens snackis när det gäller religionsvetenskapliga frågor måste vara teveprogrammet Skavlan som i fredags bland annat gästades av Björn Ulvaeus, sångare Brandon Flowers i The Killers och professor Richard Dawkins. Programmet som inleddes med att Ulvaeus slog fast att den 11 september visade att religionen vara tillbaks – något som mänskligheten bekämpat sedan upplysningen – kom till stor del att fokusera på frågor som rör religion. Men vad som avsågs eller inkluderades i begreppet religion och vilket förklaringsvärde detta begrepp skall tillskrivas var oklart och Skvalan ställde få  fördjupande eller kritiska frågor rörande dessa centrala teoretiska utgångspunkter. Religion framstod därför som en oproblematisk och självförklarande kategori. Men istället för att se religion som något objekt som existerar av sig själv och som har en förmåga att agera och handla tycks det flesta religionsvetare idag mena att det är viktigt att sätta in diskussionen om religion i ett samhällsvetenskapligt, humanistiskt och naturvetenskapligt perspektiv. Religionsvetenskapen studerar framför allt människors referenser till något som kan kallas för religion och vad dessa referenser kan betyda och hur de manifesteras i historia och nutid. 

Efter inledningen med Ulveaus inbjöds en tillsynes ovetande Flowers till ett samtal som framför allt kom att handla om dennes tillhörighet till mormonkyrkan. Istället för att ges möjlighet att prata om sin musik kom samtalet snarast att bli en brygga och övergång till Richard Dawkins och dennes kritik av religion. Professor Dawkins som har varit på besök i Sverige gav en kort sammanfattning till sin syn på religion och konstaterade kategoriskt att det inte finns något vetenskapligt fog för att vara troende. Istället för att förlita sig på myter och religion borde människligheten ta till sig vetenskapliga upptäckter som evolutionsläran. Utan att ha gett sig in i debatten fick Flowers snabbt reda på att hans religion var ett falsarium och att Mormons bok var en mänsklig produkt. Något märkligt tycktes Dawkins i sammanhanget också mena att äldre föreställningar om religion som återfinns i till exempel Bibeln och Koranen var mindre falska än Mormons bok som var en uppenbar förfalskning enligt Dawkins. Istället för att få svara på kritiken var Flowers tvungen att göra sig redo för att sjunga med sitt band. Stämningen blev minst sagt pinsam och Dawkins tycktes till och med be om ursäkt för sitt påhopp och Skavlan berättar senare i media att diskussionen skulle kunna hållit på en vecka utan någon lösning.  

En viktig uppgift för religionsvetare är att analysera och studera den offentliga diskussionen om religion och ur detta perspektiv är ateistiska attityder precis som troendes uppfattningar exempel på hur religion kan framställas och diskuteras i dagens samhälle. Till skillnad från Dawkins är det dock inte vårt primära uppdrag att bevisa att troende människor tror fel eller att religion är ett falsarium. Huruvida Mormons bok är skriven vid en senare tidpunkt än vad mormoner menar kan givetvis vara en intressant och viktig uppgift för historiker och språkvetare, men de flesta religionsvetare studerar framför allt vad det innebär för människor att tro på och följa vad som uppfattas stå i denna text. Men det är inte heller vår uppgift att försvara religion eller religiösa förställningar – detta är möjligtvis en uppgift för troende. Det är dock viktigt att påpeka att ett demokratiskt samhälle också skall ge utrymme för tro så länge som den inte tolkas eller praktiseras på ett sådant sätt att den inte bryter mot rådande lagar. Att tro på Mormons bok är därför en möjlighet precis på samma sätt som det är möjligt att ta till sig och lyssna på Dawkins argument. 

Som religionsjournalistik framstod det aktuella programmet med Skavlan som ensidigt och det saknades framför allt röster som kunde problematisera och kontextualisera Dawkins och Ulvaeus synpunkter och det var uppenbart att Skavlan saknade kompetens att diskutera religionsvetenskapliga frågor. Trots denna kritik vill jag betona att Dawkins och Ulvaeus hade många bra poänger och att deras argumentation bygger på en logisk naturvetenskaplig analys som är lätt att följa och ta till sig. Men samtidigt är det viktigt att framhålla att deras åsikter endast är ett exempel på hur religion kan tolkas och förstås i samhället. Här kan det också vara på plats att påminna om några av våra tidigare diskussioner som har handlat om att vissa ateister har upplevts som arroganta och fundamentalistiska av personer som inte delar deras synsätt. Men är det egentligen så svårt att förstå varför vissa uppfattar en del företrädare för den så kallade nya ateismen som militanta i sina åsikter när vi hörde Dawkins frontalattack på The Killers sångare Brandon Flowers? Alla som inte håller med Dawkins tycks framstå som okunniga och mindre vetande. Om vi byter ut ”okunniga” och ”mindre vetande” och ersätter dem med heretiker och kättare är kanske steget till den religiösa fundamentalismen inte så lång, eller vad säger ni?   

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Vad är religion för vem?

Nedan skriver David Thurfjell om begreppet ”religion” som analytisk kategori i samband med biologen och ateisten Richard Dawkins framträdande på Rival i Stockholm i onsdags. Vad olika individer och grupper menar med begreppet ”religion” och vem eller vilka som har rätt att definiera vad som är ett uttryck för religion och vad som inte är det har vi ofta diskuterat här på bloggen.

På Svenska dagbladets ledarsida menar Benjamin Katzeff Silberstein att ”[t]illställningen på Rivalteatern bar klara drag av väckelsemöte, och den största skillnaden mot en vanlig gudstjänst var nog att Dawkinsanhängarna var långt mer entusiastiska än en genomsnittlig gudstjänstdeltagare.” På ett liknande sätt har Ulf Jonsson från den katolska tidskriften Signum upplevt kvällen. Stämningen var på topp, skriver han, ”fullt i klass med ett riktigt väckelsemöte under ledning av en osedvanligt karismatisk predikant.”

Om inramningen och dramaturgin av föreläsningen (som jag inte bevittnade) liknande ett väckelsemöte är inte förvånande. Spelreglerna för att skapa suggestiva stämningar eller retoriskt framgångsrika föredrag är de samma vare sig miljön är religiös eller inte. Som religionsvetare reagerar jag istället på att skribenterna tycks ha tillgång till andra människors känslor, och dessutom veta att dessa överensstämmer med känslor andra människor upplever under väckelsemöten. Kanske var det istället så att de själva fick känslor liknande de de kan få under väckelsemöten, eller – kanske mer troligt – att de upplevde det som att entusiastiska Dawkins-fans gav uttryck för känslor skribenterna förknippar med väckelsekristnas känsloupplevelser under gudstjänster?

Att notera är att de båda tolkade dessa starka känslouttryck som ”religiösa”. Som Thurfjell skriver i sitt inlägg är ”religion” att förstå som ett konstruerat begrepp, och som sådant fylls det med olika innehåll av olika människor. Inom religionsvetenskapen kan vi identifiera en rad olika uttryck som de fenomen människor upplever som religiösa ofta tar sig, t.ex. rituella, narrativa, funktionalistiska eller känslomässiga. Sådana uttryck kan vi finna även hos mänskliga aktiviteter som de flesta inte skulle definiera som religion – inom fotboll eller annan idrottsutövning tillexempel. Ulf Jonsson och Benjamin Katzeff Silberstein tycks alltså ha identifierat några sådana uttryck – en väckelseliknande stämning inför en karismatisk predikant – under Dawkins föreläsning.

Men att likna denna mer eller mindre uttalat ateistiska och religionskritiska sammankomst vid religion är inte okontroversiellt och det är intressant att notera hur såväl kristna som ateistiska debattörer reserverar sig mot jämförelsen.

På bloggen Kristen opinion menar man att det är ”förmätet och barnsligt” av Katzeff Silberstein att likna sammankomsten på Rival vid ett väckelsemöte. ”Stämningen var inte alls religiös”, slår man fast. Detta, menar skribenterna, kan de avgöra eftersom de har ”självupplevda kollektiva erfarenheter” av religiösa sammanhang där ”hängivenheten tas till riktiga höjder.”

Även ateister har reagerat på jämförelsen. På Humanistbloggen skriver Patrik Lindenfors att religion inte har monopol på vare sig entusiasm, applåder eller dedikation. Han menar att skribenterna försöker klistra på ateister uttryck för religion – som hängiven stämning, väckelse och religiös övertygelse – som man själva skäms över. Men, slår han fast: ”Vi är inte som ni. Och vi är jävligt glada över det.”

Lindenfors har säkert en poäng i att jämförelsen delvis kan förstås som ett retoriskt och provokativt menat grepp från skribenternas sida. Däremot är det inte självklart att religiösa skäms över starka känslor. Många förknippar snarare religion just med starka känslomässiga upp- och utlevelser.

Medan Jonsson och Katzeff Silberstein upplever gränserna mellan religion och icke-religion som mindre definitiva, upplever alltså såväl religiösa som ateistiska företrädare att det finns en tydlig gräns mellan religion och vad som inte är religion. Och företrädare för båda läger vet att slå fast att detta inte var ett uttryck för religion.

Jag tror fokuset på just känslor kan hjälpa oss att förstå de olika positionerna.

Hos såväl Jonsson som Katzeff Silberstein bygger liknelsen mellan ett väckelsemöte och Dawkins föreläsning på de likartade känslor de upplevde att tillställningarna föder. Lindenfors på Humanistbloggen fokuserar istället på de yttre ramarna och budskapens innehåll och menar att dessa, snarare än individuella upplevelser av dessa, definierar om det rör sig om religion eller inte. Skribenterna på Kristen opinion befinner sig någonstans däremellan. De noterar hur ”Dawkins väcker reaktioner som tycks härstamma mer från ryggmärgen [snarare] än från reflektion” men ger också uttryck för en upplevd gradskillnad mellan känsloupplevelser och tycks mena att de närvarande på Rival inte nådde de höjder som kännetecknar den religiösa hängivenhetens riktiga höjder.

Ur religionsvetenskapligt perspektiv blir därför debatten ett intressant exempel på samtida föreställningar om religion och på en ständigt pågående kamp om rätten att få definiera ett gemensamt men omtvistat begrepp.

Är det sammanhanget, eller den individuella upplevelsen som definierar huruvida något är religion eller inte?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet