Vad är religion för vem?

Nedan skriver David Thurfjell om begreppet ”religion” som analytisk kategori i samband med biologen och ateisten Richard Dawkins framträdande på Rival i Stockholm i onsdags. Vad olika individer och grupper menar med begreppet ”religion” och vem eller vilka som har rätt att definiera vad som är ett uttryck för religion och vad som inte är det har vi ofta diskuterat här på bloggen.

På Svenska dagbladets ledarsida menar Benjamin Katzeff Silberstein att ”[t]illställningen på Rivalteatern bar klara drag av väckelsemöte, och den största skillnaden mot en vanlig gudstjänst var nog att Dawkinsanhängarna var långt mer entusiastiska än en genomsnittlig gudstjänstdeltagare.” På ett liknande sätt har Ulf Jonsson från den katolska tidskriften Signum upplevt kvällen. Stämningen var på topp, skriver han, ”fullt i klass med ett riktigt väckelsemöte under ledning av en osedvanligt karismatisk predikant.”

Om inramningen och dramaturgin av föreläsningen (som jag inte bevittnade) liknande ett väckelsemöte är inte förvånande. Spelreglerna för att skapa suggestiva stämningar eller retoriskt framgångsrika föredrag är de samma vare sig miljön är religiös eller inte. Som religionsvetare reagerar jag istället på att skribenterna tycks ha tillgång till andra människors känslor, och dessutom veta att dessa överensstämmer med känslor andra människor upplever under väckelsemöten. Kanske var det istället så att de själva fick känslor liknande de de kan få under väckelsemöten, eller – kanske mer troligt – att de upplevde det som att entusiastiska Dawkins-fans gav uttryck för känslor skribenterna förknippar med väckelsekristnas känsloupplevelser under gudstjänster?

Att notera är att de båda tolkade dessa starka känslouttryck som ”religiösa”. Som Thurfjell skriver i sitt inlägg är ”religion” att förstå som ett konstruerat begrepp, och som sådant fylls det med olika innehåll av olika människor. Inom religionsvetenskapen kan vi identifiera en rad olika uttryck som de fenomen människor upplever som religiösa ofta tar sig, t.ex. rituella, narrativa, funktionalistiska eller känslomässiga. Sådana uttryck kan vi finna även hos mänskliga aktiviteter som de flesta inte skulle definiera som religion – inom fotboll eller annan idrottsutövning tillexempel. Ulf Jonsson och Benjamin Katzeff Silberstein tycks alltså ha identifierat några sådana uttryck – en väckelseliknande stämning inför en karismatisk predikant – under Dawkins föreläsning.

Men att likna denna mer eller mindre uttalat ateistiska och religionskritiska sammankomst vid religion är inte okontroversiellt och det är intressant att notera hur såväl kristna som ateistiska debattörer reserverar sig mot jämförelsen.

På bloggen Kristen opinion menar man att det är ”förmätet och barnsligt” av Katzeff Silberstein att likna sammankomsten på Rival vid ett väckelsemöte. ”Stämningen var inte alls religiös”, slår man fast. Detta, menar skribenterna, kan de avgöra eftersom de har ”självupplevda kollektiva erfarenheter” av religiösa sammanhang där ”hängivenheten tas till riktiga höjder.”

Även ateister har reagerat på jämförelsen. På Humanistbloggen skriver Patrik Lindenfors att religion inte har monopol på vare sig entusiasm, applåder eller dedikation. Han menar att skribenterna försöker klistra på ateister uttryck för religion – som hängiven stämning, väckelse och religiös övertygelse – som man själva skäms över. Men, slår han fast: ”Vi är inte som ni. Och vi är jävligt glada över det.”

Lindenfors har säkert en poäng i att jämförelsen delvis kan förstås som ett retoriskt och provokativt menat grepp från skribenternas sida. Däremot är det inte självklart att religiösa skäms över starka känslor. Många förknippar snarare religion just med starka känslomässiga upp- och utlevelser.

Medan Jonsson och Katzeff Silberstein upplever gränserna mellan religion och icke-religion som mindre definitiva, upplever alltså såväl religiösa som ateistiska företrädare att det finns en tydlig gräns mellan religion och vad som inte är religion. Och företrädare för båda läger vet att slå fast att detta inte var ett uttryck för religion.

Jag tror fokuset på just känslor kan hjälpa oss att förstå de olika positionerna.

Hos såväl Jonsson som Katzeff Silberstein bygger liknelsen mellan ett väckelsemöte och Dawkins föreläsning på de likartade känslor de upplevde att tillställningarna föder. Lindenfors på Humanistbloggen fokuserar istället på de yttre ramarna och budskapens innehåll och menar att dessa, snarare än individuella upplevelser av dessa, definierar om det rör sig om religion eller inte. Skribenterna på Kristen opinion befinner sig någonstans däremellan. De noterar hur ”Dawkins väcker reaktioner som tycks härstamma mer från ryggmärgen [snarare] än från reflektion” men ger också uttryck för en upplevd gradskillnad mellan känsloupplevelser och tycks mena att de närvarande på Rival inte nådde de höjder som kännetecknar den religiösa hängivenhetens riktiga höjder.

Ur religionsvetenskapligt perspektiv blir därför debatten ett intressant exempel på samtida föreställningar om religion och på en ständigt pågående kamp om rätten att få definiera ett gemensamt men omtvistat begrepp.

Är det sammanhanget, eller den individuella upplevelsen som definierar huruvida något är religion eller inte?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religionsdialog och ”missionsbefallningen”

Sedan en tid pågår en diskussion, som ibland framstår som ett regelrätt ställningskrig, kring frågan om hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till människor av annan tro. Särskilt brännande är frågan om islam. Ett flertal aktörer har engagerat sig, varav några är knutna till bloggarna Kristen opinion och Seglora smedja.

Bakgrunden är ”det nya landet”, som också var titeln på en prästmötesavhandling i Göteborgs stift 2005, skriven av Marika Palmdahl. Den religiösa och kulturella kartan i Sverige håller på att ritas om och det är då knappast förvånande att det uppstår diskussioner och olika uppfattningar om vad det innebär att vara kyrka. Det är heller inte konstigt att dessa diskussioner ibland blir heta och känsloladdade. Det handlar trots allt om att finna en delvis ny självförståelse i en ny tid.

Debatten tog fart på allvar våren 2011 då imamen Othman Al Tawalbeh anställdes av Sofia församling för att arbeta i Fryshuset i Stockholm med ett integrationsprojekt tillsammans med prästen Maria Kjellsdotter Rydinger. Detta, menade Johanna Andersson och Annika Borg (vilka är engagerade på Kristen opinion), var religionssammanblandning snarare än religionsdialog.

Nyligen framfördes en liknande kritik från Siewert Öholm i bloggen Churchmill, som startades i maj i år av Kristen opinion. Öholm adresserar inte bara Svenska kyrkan utan även Sveriges Radio som han menar präglas av en religionsblandande (synkretistisk) tendens. Öholm kritiserar specifikt en gudstjänst som sändes i P1 den 19 augusti och menar att gudstjänsten inte var kristen utan en blandning mellan muslimskt och kristet. Detta främjar inte religionsdialog, menar han.

Så långt handlar kritiken främst om religionsblandning, vilket är ett stort diskussionsämne. Religioner är komplexa fenomen som befinner sig i ständig förändring. Att vara emot blandning låter sig sägas, men i den historiska backspegeln ser vi att religioner färgats mycket av de miljöer i vilka den växt fram.

Inte desto mindre är den kritik som omnämnts begriplig. Det hade till exempel varit önskvärt med en större tydlighet i radiogudstjänsten. Var gudstjänsten kristen eller var den muslimsk-kristen? Att detta var oklart skapar en osäkerhet hos lyssnaren. Arrangören kunde vara tydligare med att definiera gudstjänstens ramar.

Men företrädarna för Kristen opinion och Öholm drar också mer långtgående växlar i sin kritik. Öholm pekar på brända kyrkor runtom i världen, vilket ger en mycket hotfull och negativ bild av islam. Han lyfter också fram ”missionsbefallningen” som han menar ”fortfarande gäller som en del av Svenska kyrkans och världskristendomens bekännelse.” Företrädare för Kristen opinion har på liknande sätt betonat missionsbefallningen. Detta tyder på att man intar en mer skeptisk inställning till interreligiös samverkan överhuvud taget. Om kristna ser som sin huvudsakliga uppgift att omvända muslimer, är samverkan och samarbete knappast möjligt.

Men hur självklar är egentligen det som brukar kallas ”missionsbefallningen”, och som finns i Matteusevangeliet 28:18-20? Faktum är att dess upphöjda ställning och specifika tolkning som en programtext för världsmission är sentida. Den är en produkt av den protestantiska missionens framväxt under 1800-talet, framförallt i England, inte utan samband med europeisk kolonialism. Texten har långt ifrån alltid uppfattats så av kyrkorna och har heller inte haft en så central ställning som den fick under 1800-talet.

Som Tord Fornberg skriver i sin Matteuskommentar, läste den tidiga kyrkan texten som riktad specifikt till de elva apostlarna. Att det var apostlarna, och inte en nutida läsare, som fick uppdraget var också den tolkning som dominerade inom kyrkan fram till medeltiden och övertogs av Martin Luther. Tidig protestantism bejakade denna tolkningstradition och drog slutsatsen att evangeliet redan i fornkyrklig tid hade nått alla folk.

Man kan ha olika uppfattningar om 1800-talets explosionsartade protestantiska världsmission. Men frågan är vad det är som säger att 1800-talets starka betoning av Matteus 28:18-20 ska vara det som avgör hur Svenska kyrkan vill vara kyrka idag, i det nya landet? I god luthersk frimodighet skulle ju andra bibeltexter kunna lyftas fram som mer grundläggande för hur kyrkan förstår sig själv i världen. Ett förslag skulle kunna vara Lukas 4:16-21.

Hans Leander

Post-dok forskare om religion och postkoloniala studier, och präst i Svenska kyrkan

Ansträngd religionsdialog mellan Abrahams barn?

Vi har flera gånger berört hur religionsdialog och relationer mellan företrädare för olika religiösa traditioner sedan en tid varit i fokus bland olika kristna samfund och grupperingar. Skribenter på Kristen opinion kritiserar företrädare för Svenska kyrkan för att vara teologisk okunniga och flummiga i sin religionsdialog, Siewert Öholm kritiserar såväl Sveriges Radio och som enskilda präster inte bara för att vara flummiga och okunniga, utan även för att bryta sina prästlöften. På Seglora Smedja svarar man att Öholms kritik är osmaklig och ber om en ursäkt. I tidningen Dagen kritiserar företrädare för Pingströrelsen, Svenska kyrkan och Vinyardrörelsen företrädare för Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) för främlingsfientlighet, och Stefan Swärd från SEA svarar på sin blogg att detta gör honom ledsen, arg och upprörd. Idag lämnar man också en replik i Dagen.

Vad alla dessa motsättningar tycks ha gemensamt är att det är om dialogen, relationen och gränsdragningen till muslimer och islam meningarna går isär. Kanske kan dessa motsättningar spåras tillbaka till diskussionen kring Fryshuskyrkans beslut att anställa imamen Othman al-Tawalbeh, och den kritik detta mötte bland annat från imamen Mahmoud Aldebe och från Annika Borg som nu är verksam just på Kristen opinion?

Jag hoppas att vi snart kan granska dessa frågor närmare här på bloggen och undersöka hur dessa motsättningar ser ut och vad som kan tänkas ligga bakom dem.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitethttp://www.dagen.se/opinion/debatt/oserios-nidbild-av-sea/