Vad
kan och bör en religionshistoriker bidra med? Till vilka arenor bör hen vända
sig? Vilket slags kunskap efterfrågar folk i gemen? Det var några av de
vidlyftiga spörsmålen som avhandlades på religionshistorikernas ämneskonferens i
slutet av förra veckan. Diskussion runt dessa frågor frustrerad mig emellertid – i efterhand, som tyvärr ofta är fallet.
De två islamologerna Susanne Olsson och
Leif Stenberg inledde med en exposé om akademikerns förhållande till
samhällsdebatten, men sedan övergick framställningen till en plädering för att
”skattebetalarna” har rätt att kräva att vi religionshistoriker i egenskap av
”statstjänstemän” förser dem med kunskap om aktuella frågor. Mottagarna av religionshistoriska
rön tycktes begränsade till journalister och andra representanter för stat och
media. Alternativt till att gå ut och tala med journalister och andra framställdes
som att stanna kvar i ”elfenbenstornet”. Olsson och Stenberg fick medhåll från
flera håll, en religionshistoriker menade till exempel att alternativet till
att producera vad han kallade ”relevant” kunskap var att likt strutsen begrava
huvudet i sanden och därmed förtvina. Som exempel på forskningens nytta dök
inblandning i polisutbildningen upp. Några röster uttryckte ett vagt obehag för
denna inblandning (speciellt om det handlade om kontakter med
säkerhetspolisen). Stenberg förklarade att han anser det vara bättre att han
utbildar poliserna än att mindre kompetenta personer gör det. Enligt mitt förmenande är dessa åsikter
är inte direkt felaktiga, men uppvisar en olyckligt ensidig och historielös
förståelse av det religionshistoriska ämnet.
Statsmakterna
efterfrågar ofta att humanistisk forskning ska vara ”samhällsnyttig” och producera
samhällsrelevant kunskap. Men det humanistiska uppdraget gäller inte i första
hand att vara samhällsrelevant, menar jag, utan det ska vara kulturrelevant. Begreppen ”samhälle” och
”kultur” ligger förstås semantisk nära varandra, men de är inte helt
överlappande, vilket är ett instruktivt fakta för humanister. Det finns sålunda
en rad fenomen som är kulturella men som inte är sociala i den betydelsen att
de bidrar till att upprätthålla och smörja det samhälleliga maskineriet. Dessa
fenomen – till exempel vansinne, masturbation, självmord, sport och fritid,
konst och litteratur och naturupplevelser – är visserligen bestämda och formade
av sociala villkor såsom arbetssituation, genusordning och rasifiering, men
överskrider dessa och de får näppeligen reduceras till deras sociala funktion.
En promenad med hunden kan visserligen tjäna till att förbereda lönearbetaren
för nästa dags slit och ett besök på galleriet höja en medborgares status, men
upplevelserna av skogen och konsten, känslorna runt dem och drömmarna om ett
annat liv som kanske springer ur dem, måste beskrivas och förklaras i egen
rätt. ”Kultur” är så till vida ett bättre begrepp för humanister än ”samhälle”
eftersom det innefattar fler aspekter av mänskligt liv, men också för att
”kultur” leder oss till att fråga oss om betydelsen och meningen med en
handling eller symbol.
Stenberg håller för tillfället på att
studera fotboll i Mellanöstern. Jag är säker på att han intresserar sig för angelägna
frågor såsom fotbollens förmåga att skapa social band och identiteter, hur den
griper in i det politiska livet och spelet. Men jag är lika säker på att han
också förstår vikten av att beakta den estetiska njutningen av och i spelet, att
han grubblar över sambandet mellan kroppsarbete och ”muskelstarka”
fritidsaktiviteter, att han noterar publikens extatiska drömmar om sann Gemeinschaft och att han är medveten om glädjen
över att kunna använda sin hjärna till att göra analyser av matcher och att ha
kunskap om en begränsad och lustfylld sektor i en annars obegriplig och
osammanhängande värld. Det är att ha en humanistisk blick.
Som
humanist studerar religionshistoriker alltså inte enbart människan som social
varelse, utan även som kulturvarelse – och vi studerar människan som
kulturvarelse faktiskt för att bidra till kulturdebatt och kulturskapande. Det
humanistiska uppdraget är att kritiskt och konstruktivt bidraga till det
mänskliga skapandet av kultur – och detta har varit dess uppdrag sedan
renässanshumanisternas dagar och jag tror nog det lär vara det ett tag till,
dagens krav på samhällsrelevans till trots. Detta uppdrag lotsar den
humanistiska forskningen inte bara nära journalisternas, diplomaternas, polisernas
och politikernas domäner. Det för oss också nära folk som professionellt eller
amatörmässigt sysslar med konst och litteratur, med gammaldags filosoferande, med
idrott och hobbyverksamhet, med ideologer – ja till och med nära präster och teologer,
Gud bevars! Men vi bidrar så klart med andra medel än de (vetenskapligt
grundad, kritisk kunskap), och enbart indirekt. Vi ska inte delta i att
producera vare sig konst, normer eller ideologier, men på liknande sätt som vi
ger material åt den borgerliga statsapparatens ingenjörskonst, åt diplomaternas
kalkyler, åt polisiära scenarier och journalistisk rapportering, bör vi – och
har i själva verket alltid gjort det, tänk bara på Max Müllers, Söderbloms,
Frazers och Eliades inflytandet på kulturlivet – bidra med material till filosofiska
grubblerier, konstnärliga framställningar, litterära essäer, nya världsåskådningar
och palliativa meditationer.
Jag
tror att jag till och med skulle vilja gå så långt som att hävda att
religionshistoriker i vissa situationer – och jag tror vårt nuvarande
klaustrofobiskt postpolitiska landskap är en sådan situation – bör sträva efter
att också producera samhällsonyttig
kunskap eftersom sådan forskning just därför att den är samhällsonyttig har större chans att bli
kulturnyttig. Kunskaper om medeltida teologers fördömande av ränta, aztekiska
syn på offer, avsaknaden av begrepp för ondska hos bushmän, kinesisk antropologi
och muslimsk poesi kan vara väl så vitaliserande för folks förmåga att – i
kontrastverkans blixtklara sken — få syn på vår egen tid och dess egenhet, som
direkt kunskap om nuet. Och kanske kan därmed mottagarna få nya idéer om hur
man kan skapa och omforma det som är samhällets själ, kulturen? Är det inte för
att vi tror på denna möjlighet som vi har utbildat oss till historiker? Inte
ska vi bara skapa kritisk information om samtiden, utan också teckna bilden av
historiska kulturformer, kulturformer som kanske i sin helhet eller i dess detaljer
kan uppmuntra oss till att se och tänka alternativt.
För mig är det väsentligt – och här
måste jag bli ännu mer naiv, högtravande eller idealistisk – att inte svika det
löfte som det innebär att vara humanist: löftet om att producera kunskap som
inte bara smörjer den nuvarande ordningens tentakler — må vi ha tillgång till
smörjmedel av högre kvalité än ledarskribenter, äventyrare och internettyckare – utan som kan bidra till att skapa en bättre kultur. Ja, alltså till och med
till att bidra till att skapa en viss slags kultur, nämligen en humanistisk
kultur vilket är detsamma som en kultur där människor känner sig hemma på
jorden under deras korta vandring här. Vittnar kanske det obehag som en del av
religionshistorikerna gav uttryck för vad gällde delaktighet i polisutbildning,
om att det humanistiska uppdraget ännu inte är glömt? Självklart vill alla att
poliserna hellre ska ha korrekt än felaktig kunskap, men polismaktens själva
existens är ju kanske det tydligaste exemplet på den humanistiska världsbildens
tillkortakommande.
Många
islamologer gör dagligen och stundligen en storartad insats för att sprida
relevant, neutral, saklig och allsidig kunskap om samtida islam. Även om väl
ingen av oss tror att man med information utrotar islamofobi och dehumaniserade
ideologier är jag som medborgare och forskare dem mycket tacksam för dessa
insatser. Att propsa på att detta är forskningens enda väg är emellertid en
återvändsgränd. Är egentligen inte det förment ödmjuka talet om att vi
”statstjänstemän” måste ge skattebetalarna tillbaka vad de har betalt för, att kraftigt
reducera? Reducera oss? Ja, det hoppas jag redan ha visat, men än värre att
reducera vanligt folk till personer enbart intresserade av att få livspusslet
att gå ihop – och ja, då mer information för att förstå nyheterna, vilket ju är
en utmärkt sak. Men inte lyssnar ”skattebetalarna” på islamologernas
förklararingar till händelser i Egypten eller Turkiet, därför att de får
samhällsrelevant information? Vad har de för nytta av denna kunskap? Få är de
som verkligen kan använda kunskap om islam i Egypten till något vettigt.
”Skattebetalarna” är nyfikna därför att de vill veta mer för egen skull, de
vill bilda sig.
Döljer det sig inte egentligen en
omedveten elitism bakom uppmaningen till en kortsiktig
skatteåterbäringforskning? Folk i gemen lägger faktiskt tid och pengar på att
läsa populärhistoriska tidskrifter, en del slukar böcker om kinesisk visdom,
andra läser om islam i Andalusien. Jag kommer själv från en släkt där ingen har
mer än sex års skolgång, men fick ändå mitt intresse för historia från en pappa
som jobbade med att laga telefoner. Ska inte vi humanistiska
religionshistoriker fortsätta att bidra till den forskning som låg till grund
för de populärvetenskapliga verk om antik religion som jag och många andra
läste som ungdomar? Ska inte några medborgare få glädjen av att kunna läsa Bhavad-Gitan på svenska? Kanske är det (för
att parafrasera Oscar Wildes ord om konst) inte forskningen som ska bli mer
folklig, utan folket som ska bli mer forskningskompetent? Om det är att sitta i
ett elfenbenstorn att syssla med keltisk mytologi, ortodox ikonografi eller judisk
mystik kan jag meddela att det är trångt i tornet och att många som trängs där
faktiskt är helt vanliga skattebetalare.
Stefan
Arvidsson
Professor
i religionshistoria vid Linnéuniversitet
I
CHAOS. Skandinavisk tidsskrift for religionshistoriske
studier,
nr. 60 publiceras i år en längre artikel av mig på temat humanistisk
religionsforskning.