Svenska missionärer utkastade från tysk hårdrocksfestival

Tidningen Dagen rapporterar att en grupp svenska missionärer nyligen slängdes ut från den tyska Wacken-festivalen – en av de största hårdrocksfestivalerna i Europa. Trots att svenskarna hade betalat för att få sätta upp ett stånd på det så kallade handelsområdet blev de bortmotade och bryskt avvisade från området. Orsaken till behandling är oklar. Syftet med resan till Wacken var att missionera om kristendomen och erbjuda festivalbesökarna den så kallade Metalbibeln – en specialutgåva av Nya Testamentet med citat från kända hårdrocksmusiker som vittnar om vilken betydelse Bibeln har haft i deras liv. Jeanette Larsson, en av de svenskar som hade rest till Wacken för att missionerna, berättar att hon upplevde behandlingen som kränkande och att ”det kändes som en korsfästelse och att det var väldigt tydligt att det var mörkrets makter som låg bakom allt”. Trots behandlingen är hon inte beredd att ge upp och förklarar att detta är ”vårt missionsområde” enligt tidningen Dagen. 

Även om Wacken inte tar ställning i frågor om religion är det rapporterade fallet om de svenska missionärerna ett intressant exempel på vilka konflikter som kan uppstå kring religionens plats och funktion i det offentliga rummet. Det är dock uppenbart att missionerande kristendom skapar upprörda känslor på en hårdrocksfestival. Varken alla festivalbesökare eller de band som spelade på Wacken kan beskrivas som kritiska till kristendom, men det är tydligt att det finns många som också är kritiska till missionerande kristendom. Men vad som egentligen utlöste reaktionerna är för tillfället oklart, men vi kan kanske återkomma till dessa frågor längre fram här på bloggen om vi får fram mer information.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Missionerande ateism

För en tid sedan fick mina föräldrar – som passerat pensionsåldern – ett personligt brev från en medlem i Jehovas vittnen. Det var dags för dem, stod det, att tänka på döden och domedagen. Personen som skrivit brevet ville komma hem till dem och tala om dessa frågor, och vikten av att de blev frälsta.

De blev, milt uttryckt, irriterade.

Utan att ha tagit del av forskning på området tror jag de flesta svenskar ogillar när Jehovas eller någon annan missionerande grupp knackar på dörren. Och jag tror denna irritation kan ha flera orsaker. Dels bryter dessa grupper en outtalad överenskommelse om att religion är en privatsak, inget man försöker pracka på någon annan. Dessutom tror jag att många irriteras av deras starka trosvisshet. Det är något i den benhårda övertygelsen som skrämmer.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser den mailväxling mellan Christer Sturmark och Natalia Kazmierska, som återges av den förre i en kommentar till ett inlägg här på bloggen. Som svar på en kritisk krönika om Humanisterna skriver Sturmark till Kazmierska att han vill ”ta en fika och prata lite” för att ”det vore roligt att få berätta lite för dig om Humaniströrelsen”. När hon avböjer blir tonen en aning anklagande, ”jag trodde du var öppen för att veta mer om detta.”

Sturmark berättar att han ofta möts av otrevliga kommentarer och får otrevliga mail. Kanske kan vi förstå dessa negativa uttryck om vi jämför dem med attityder mot andra missionerande livsåskådningsförbund, som exempelvis Jehovas vittnen.

Christer Sturmark har kanske mer än någon annan fört diskussionen om religion från den privata sfären ut i offentligheten. Nästan varje vecka läser man en ny debattartikel, eller om någon paneldiskussion där Sturmark diskuterar religion och för fram sitt sekulärhumanistiska budskap med en övertygelse som inte ligger dörrknackarnas efter. Ett budskap som många dessutom uppfattar som ateistiskt – även om Sturmark själv inte gillar den beteckningen.

Men är Jehovas vittnen och Christer Sturmark verkligen värda vrede och elaka tillmälen? Vittnet som vill prata med mina föräldrar om döden och frälsning från helveteselden vill ju det av omtanke. Hen är övertygad om att mamma och pappa är illa ute, och vill erbjuda sin hjälp. På ett liknande sätt ser Sturmark just sin livsåskådning som ”en befriande kraft”, men i hans fall mot det ”religiöst sanktionerade förtryck” han uppfattar som ”vår tids största brott mot mänskliga rättigheter.”

All omtanke är väl bra omtanke. Eller?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet