I onsdags besökte Richard Dawkins Stockholm. SvDs
ledarsida skildrar idag sammankomsten som väckelsemöteliknande. Man hyllar
Richard Dawkings pedagogik och framtoning samtidigt som den rörelse han företräder
anklagas för bristande ödmjukhet.
Nyateismen är ett intressant fenomen för
religionsvetenskapen av flera skäl. Dels påminner den, så som SvD påpekar, i
vissa av sina uttryck om mer traditionellt religiösa rörelser och är därmed ett
lämpligt föremål för en religionsvetenskaplig analys. Den är dock också
intressant av ett annat skäl. I centrum för den nyateistiska rörelsen finns en
diskussion om och en kritik av religion som fenomen. Detta gör att nyateistiska
företrädare i sina uttalanden och diskussioner ofta kommer in på områden som är
traditionellt religionsvetenskapliga. Vi religionsvetare försätts här i en lite
prekär situation. Å ena sidan vill
vi neutralt och ickenormativt diskutera och förklara religiösa och andra idéburna
rörelser utifrån human- och samhällsvetenskapliga perspektiv. Å andra sidan kan
vi – som ju professionellt ägnar åt oss att försöka beskriva, förstå och förklara
fenomenet religion i dess olika former – inte hålla oss från att blanda oss i
också den offentliga debatten om hur detta fenomen skall förstås. Vi hamnar
alltså i en situation där vi både diskuterar om och med företrädare för
nyateismen. detta blir en sammanblandning av roller som inte är helt
oproblematisk, åtminstone inte för mig personligen. Hur som helst, låt mig ändå
ta upp ett problem som jag tycker mig se i en vanligt förekommande religionsförståelse bland ateister:
detta med huruvida religion fungerar som analytisk kategori.
Ett problem med begreppet religion som analytisk
kategori är att det inte har någon självklar avgränsning. I vardagssamtalen
upplever vi att vi alla vet vad vi avser när vi talar om religion. Men om vi gräver
lite djupare märker vi snart att så inte är fallet. ”Religion” kan således
beteckna allt från etno-politiska befrielserörelser i Asien till enskilda
svenskars vaga och oartikulerade upplevelse av att till exempel livet är djupt meningsfullt.
Denna bredd gör att det i allmänhet är rimligt att se begreppet ”religion” som
en västerländsk folkkategori snarare än som ett analytiskt begrepp med precis
betydelse. Denna insikt bekräftas av det faktum att ordet ”religion” inte finns
på många språk. Så fort vi lämnar den judisk-kristna kultursfären blir vi
tvungna att leta efter ungefärliga motsvarigheter om vi vill översätta detta
begrepp. I bästa fall hittar vi ord som egentligen betyder rättsordning, lag,
universell moral, rituell tradition eller något liknande, allt beroende på
vilken aspekt av vårt västerländska religionsbegrepp det är vi vill diskutera.
Religion är alltså ett ord snarare än ett tydligt
observerbart och avgränsbart fenomen i sinnevärlden. Vidare är det ett ord som
ekar av den kristna kultursfär från vilket det har kommit. Inom Kristendomen är
det självklart att ritualer, teologiska dogmer och moraluppfattningar hör ihop
under samma paraply. Denna kombination skapar den kategori som vi i vårt
postkristna samhälle känner igen som religion. Andra saker, som till exempel
idrott, heminredning, matlagning eller självförsvar, lämnas med samma självklarhet
utanför denna kategori. Så är dock inte fallet i andra kulturer där begreppsgränsdragningarna
ser annorlunda ut.
För att återvända till Dawkins. I nyateistiska
kretsar och publikationer finns en tendens att vilja göra rent hus med all
religion. Man är till exempel både kritisk till religiösa influenser i världspolitiken
och till religiöst färgade avslutningar i småskolan. Även om jag själv
personligen kan dela till exempel föreningen humanisternas position i just
dessa frågor, är det problematiskt att se dessa fenomen som uttryck för samma
sak. Det vi känner igen som religion är olika saker som ibland men inte alltid är
sammankopplade med varandra och som ofta är starkare sammanlänkade med fenomen
som ligger utanför det just vi, i den postkristna kultursfären, känner igen som
religion. Den kristna högerns politiska inblandning i amerikansk politik, för
att ta ett exempel, är alltså inte med nödvändighet, ett uttryck för samma
grundfenomen som att en svensk jude tänder sabbatsljusen på en fredagskväll
eller att en nyandlig australier upplever att hon helas av en kristall. Dessa är
olika fenomen med olika sociologiska, psykologiska och historiska orsaker. Och
vill man, av någon anledning, bekämpa dem så måste det ske med olika metoder.
David Thurfjell
Docent i religionsvetenskap vid Södertörn