Kampen för demokrati i Egypten

Jag såg en artikel i Gävle Dagblad om egyptiskan Amal Ramsis och hennes film Forbidden, som visades i Mehedeby förra veckan. Filmen har engelsk undertext. Dokumentären spelades till stora delar in före revolutionen och handlar om vad som var förbjudet under Mubarak, och den visar dubbelmoralen genom att klippa in småsnuttar från ocensurerade filmer där det som inte tillåts offentligt i Egypten tillåts på film. Det gäller en så enkel sak som att hålla någon i handen och pussas på gatan till att bilda politiska partier.  Det sista är nu tillåtet men Ramsis menar att revolutionen fortsätter och att många förbud består. Hon varnar för att det Muslimska brödraskapet vill vrida klockan tillbaka, inte minst för kvinnor. Hon säger i den andra stora lokaltidningen Arbetarbladet att  ”Ledarna är nya, men systemet detsamma”. Men i och med att det kommer nya demokratiska val tror hon att det Muslimska brödraskapet kommer att förlora i framtiden. Hon kommenterar också att västvärlden inte längre verkar så intresserad av vad som pågår efter revolutionen. Det pågår fortfarande ett motstånd och protester men inte så dramatiska som under revolutionsdagarna 2011, vilket  väl inte är lika intressant att göra reportage om.

Men motståndet fortsätter och kampen mot olika former för förtryck och ojämlikhet. I Egypten finns många som engagerar sig på olika sätt för att göra vardagen bättre för alla egyptier. En mängd olika etablerade NGO:s finns liksom grupper som är kopplade till politiska och religiösa grupperingar. Men även helt fristående grupper bildas på grund av vanliga människors engagemang för att förbättra situationen i Egypten. En grupp kallar sig Basma (’avtryck’, som t.ex. fingeravtryck), som är politiskt och religiöst obunden och grundades av en grupp unga män som sedan har växt sig större. Basma kämpar för att hjälpa gatubarn och hjälpa till att minska utsattheten kvinnor upplever i Egypten, t.ex. när de rör sig i offentligt rum och åker kommunalt och sexuellt trakasseras av män. Det är det sistnämnda som gett dem mest uppmärksamhet i media. De har t.ex. gjort gatuaktioner där de hindrat män att gå in i kvinnodelen på tunnelbanan och talat med män som trakasserat kvinnor för att göra dem medvetna om vad de gör. De har också kurser för att lära de som deltar i aktionerna hur de ska handskas med män som trakasserar, eftersom vissa blir aggressiva och argumenterar emot. Basma menar att den större delen av männen som trakasserar kvinnor gör det för att de har psykiska problem och vill hämnas för att de är utan jobb och anser att kvinnor som jobbar tar deras jobb, vilket indikerar att det socioekonomiska läget i Egypten är en orsak till trakasserierna. Men unga män imiterar också de äldre, och ser deras beteende som uttryck för manlighet.

Ramsis film och frivilliga initiativ som vi finner inom ramarna för t.ex.gruppen Basma är en påminnelse om vad som sker i Egypten och om vikten av att ständigt kämpa mot odemokratiska strukturer, oavsett var vi finner dem. Grupper som Basma kan vara svåra att få kunskap om då all information är på arabiska, men individer som Ramsis försöker också nå ut med sina budskap på engelska och uppmärksamma världen om den pågående kampen och rådande situation. Så det är bara att tacka Arne Ruth som såg till att det blev sverigepremiär av hennes film Forbidden i lilla Mehedeby.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Egypten – ett islamiskt kalifat?

I juni 2012 blev Mohammad Morsi från Frihet- och rättvisepartiet den förste demokratiskt valde presidenten i Egypten. Valet hade stått mellan honom och Ahmed Shawfiq, som sågs som en representant för den gamla regimen. Frihet- och rättvisepartiet stöds av det muslimska brödraskapet, där Morsi tidigare varit medlem, men som han lämnade då han ställde upp som kandidat i presidentvalet. På presidentposten tog Morsi tidigt initiativ till att begränsa militärens makt i Egypten och att upprätta diplomatiska kontakter med andra länder, däribland Iran, Turkiet och Saudiarabien.  Han har också sagt att Egypten skall vara en civil stat och inte en religiös, men det finns en oro, både inom och utom landet, att han egentligen avser att islamisera Egypten på sikt. Morsi har agerat för att framstå som en moderat muslim, och många frågar sig om det är hans rätta jag eller om det bara är ett politiskt strategiskt spel.

Morsi valde t.ex. en premiärminister, Hesham Kandil, som är en moderat muslim och han mötte tidigt den koptiske påven. Han ligger däremot lågt i frågor som rör utrikespolitik. Alkohol tillåts säljas, vilket anses viktigt för turistindustrin som varit en stor inkomstkälla. Inga diskussioner förekommer om att förbjuda popmusik eller riva upp fredsavtalet med Israel. Men oron finns ändå för att islamiska lagar skall få mer utrymme. Sekulära och kristna ser nu till militären som garant för att Egypten inte ska islamiseras för kraftigt och många tror att det muslimska brödraskapet ligger lågt tills de är tillräckligt starka för att kunna införa mer radikala förändringar. Den nyvalde påven har sagt att han är emot att den nya konstitutionen blir för religiöst utformad. Bakgrunden är den islamistiska dominansen bland de som nu deltar i att formulera den och att Mohammed Morsi sagt att shariah ska ligga till grund för lagstiftningen, även om det är oklart vad han menar med det.

Rädslan för att Egypten skall islamiseras och utvecklas odemokratiskt uttrycks till exempel i Alan Johnsons artikel i The Telegraph, ”The Muslim Brotherhood are turning into Leninists in Islamist dress. Egypt is in real trouble,” där han argumenterar för att Brödraskapet vill införa sharia som konstitutionens huvudsakliga källa och åberopar röster som hävdar att islamisterna vill införa ett kalifat. Johnson hävdar att väst nu möter en kraft som ser sig som Gud på jorden, som förnekar rätten till individuell tro, och uppmanar oss att se vad Brödraskapet egentligen står för. En sammanblandning av Brödraskapet, Rättvise- och frihetspartiet och Salafister gör att skräckbilden av ett framtida islamistiskt Egypten framträder, som är antisemitiskt och odemokratiskt.

Men andra åsikter finns också. I en artikel av den amerikanske muslimen Muqtedar Khan, ”Democracy at the heart of Islamic revival”, presenteras bilden att revolutionen har lett till en intellektuell och kulturell vitalitet där en demokratisk form för islam tillåts utvecklas, inte bara i teorin utan även i praktiken. Han lyfter fram att islam och demokrati enligt honom är förenliga och att revolutionerna nu gett möjlighet till att visa detta i praktiken. Vid ett möte med Morsi i New York nyligen sade Morsi att islams hjärta är mänskliga rättigheter och dignitet och att religionsfrihet skulle garanteras. Han ville inte upprätta en islamisk stat, för att det skulle vara oislamiskt enligt honom, utan att nationen, folket (ummah) skulle vara källan till makt. Liknande kommentarer hittar vi på partiets hemsida, där formuleringen att shariahs principer skall vara referensram som hela tiden återkommer skrivs fram, som många oroar sig för vad det egentligen betyder.

This means that we as a party seek for Egypt to be a civil state based on Shura (consultation) and democracy, where the people are the source of power (legislative, judicial and executive), where the principles of Islamic Sharia are the frame of reference, and where the Egyptian citizen is the goal and patriotism is the spirit in which we work to achieve happiness morally and materially, as well as respect for citizens’ rights and preservation of their dignity within a comprehensive modern initiative for rejuvenation.

 

Frågan vad dessa principer egentligen ska stå för diskuteras också i Egypten under utvecklingen av förslaget till konstitution och olika åsikter kommer fram, där framförallt salafiter tycker det är för otydligt formulerat och önskar sig en omformulering som stadfäster att islamisk sharia skall vara källan till all lag.

Muqtedar Khan tog under mötet med Morsi även upp frågan om al-Azhar, som Khan anser bör vara helt oberoende, men Morsi lät den frågan falla. Hur religiös auktoritet kommer att organiseras i framtidens Egypten och vilken roll islam kommer ges i konstitutionen vet vi inte nu, men helt klart kommer frågan att fortsätta vara aktuell länge. Vilken roll kommer islam få i konstitutionen? Kommer al-Azhar att bli helt fri från statlig kontroll, och vilken blir relationen mellan al-Azhar och det Muslimska brödraskapet i framtiden? Och vilket inflytande kommer salafister att få i det framtida Egypten?

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Tankar efter presidentvalet i Egypten

Med risk att verka tjatig vill jag igen påminna om det stora forskningsprojektet World Values Survey(s) och då särskilt om de två böcker som publicerades 2003, Islam, Gender, Culture, and Democracy och Human Values and Social Change. Hade man läst dem så kom Arabvåren inte som någon överraskning. Två av rapporterna där är särskilt intressanta, Mark Tesslers ”Do Islamic Orientations Influence Attitudes Toward Democracy in the Arab World? Evidence from Egypt, Jordan, Morocco, and Algeria.” och Mansoor Moaddels och Taqhi Azadarmakis ”The Worldviews of Islamic Publics: The Cases of Egypt, Iran, and Jordan.” Bland mycket annat får vi reda på hur stor andel av de tillfrågade som (alltså i början av 2000-talet) beskrev sig själva som ”religiösa”. I Egypten var det 98 procent. (Jämförelse: i Sverige var det 33 procent.)

Vi kunde då också se att ordet ”demokrati” har mycket hög status. Om man drar samman siffermaterialet för svaren på olika frågor framgår det att i Egypten betydligt över 90 procent såg demokrati som gott eller mycket gott. 67,9 procent svarade att demokrati var något ”mycket gott”. Över 90 procent, detta i ett Egypten där 98 procent definierar sig som religiösa (av en befolkning på cirka 90 procent muslimer och 10 procent kristna).

Det finns i rapporterna också tabeller som visar graden av religiöst engagemang. Av det kan man läsa ut att det inte fanns någon skillnad i den positiva inställningen till demokrati beroende på graden av religiöst engagemang eller utövande. Detta kan man gott lägga märke till.

Över 98 procent ser sig själva som religiösa samtidigt som över 90 procent av dessa ser demokrati som något gott eller mycket gott. Detta är då ett faktum som både religiösa ledare och politiker måste ta hänsyn till. Det gäller också en islamistisk organisation som det Muslimska Brödraskapet. Det är också värt att notera (vilket vi gjort som har hängt med länge som observatörer till det här spelet) att Brödraskapet har förändrats över tid, och ”demokrati” har blivit ett viktigt ord även där.

Utvecklingen har ju också resulterat i utbrytningar och nybildande av organisationer med betydligt mer radikalt teokratiskt program, och då även ”jihadister” med terrorn som vapen. Men notera att terrorns offer till ojämförligt största delen har varit just muslimer. Det har bidragit till terroristernas impopularitet. Människor gillar inte att dödas eller skadas. Våld som legitimeras med religiöst språk komprometterar religionen och uppfattas då av människor i gemen som blasfemiskt. De politisk-islamiska rörelserna, den politiska islamismen, ser det följaktligen som viktigt att ta avstånd från ”jihadisterna” och deras bruk av det religiösa språket. Detta har vi också sett explicit i de uttalanden som Brödraskapets ledning gjort vid flera tillfällen. Frontlinjen idag går mellan politisk islamism och jihadismen. Även de mer extrema islamisterna (”salafisterna”) som partiet an-Nur i Egypten tar avstånd från det våld som jihadisterna-terroristerna begår.

I den iranska revolutionen 1978-79 spelade det religiösa språket en stor roll. Språkbruket var ett annat på Maidan at-Tahrir januari-februari 2011. En generationsväxling har skett (här som över hela världen) med andra sätt att uttrycka protest. Det handlar om en ny generation som har ögonblicklig kommunikation genom Internet, mobiltelefoner och SMS och satellit-TV. IT-generationen har ett gemensamt språk och gemensamma symboler. Detta kunde vi se i realtid sittande hemma på Klostergården i Lund genom TV-kanalen al-Jazira. Vi kunde läsa banderoller och plakat direkt. Vi kunde se de symboler (ofta just från IT-världen) och de uttryck som användes. På arabiska, ja, men också många på engelska, riktade till omvärlden. Och bland dem på plats i Kairo och på Maidan at-Tahrir hade även svensk TV och press kompetenta journalister på plats, med dubbel språklig och kulturell kompetens. Där fanns barn till folk som kom till Sverige på 1970-och 80-talen.

Referensramarna hos de unga aktiva, även hos de mest religiöst engagerade, är andra än hos de äldre. Religiös tradition fungerar på andra sätt än hos den äldre generationen. Religion och religiositet, riter och fromhetsyttringar spelade förvisso roll på Maidan at-Tahrir, men inte som protestens språk och inte för att uttrycka politiska mål. Man kan notera de religiösa uttryckens och sedernas roll under skeendet, till exempel i Ahdaf Soueif s skildring av skeendet och av sina egna reaktioner i Kairo: min stad, vår revolution. Människorna är religiösa men protesternas språk var sekulärt. Unga människors revolt. Men rösträtt har även de äldre. Ett tips för prognoser: Se på de olika aktörernas ålder. Observera att gubbarna i Militärrådet är i 70-80-årsåldern. De kan inte hänga med hur länge som helst.

Demokrati är alltså ett populärt begrepp och demokrati ett folkligt krav från människor som ser sig själva som religiösa. Muslimsk identitet och demokrati som ideal går alltså att förena. Det är vad människor faktiskt gör.

Vi ser också hur man då resonerar och finner religiösa argument för den saken. Man påminner om hur människan, Adam, skapades av Gud (Sura 2:30/28 i Koranen) för att vara Guds khalīfa, ställföreträdare eller förvaltare på jorden. Den som ska förvalta Guds skapelse. Det betyder människors ansvar för natur, miljö och samhällsliv. Oftast hänvisar man till Sura 42:38/36 där de troende karakteriseras som de vilka avgör sina angelägenheter ”genom rådslag sinsemellan”. ”Rådslag”, shūrā, förklaras innebära just demokrati (”så som i de skandinaviska länderna”). Man betonar att Profeten själv fattade sina beslut efter att ha rådgjort med sina följeslagare – och ibland faktiskt böjde sig för deras åsikter. Och man hänvisar till den så kallade Medinakonstitutionen från tiden för Profetens hijra, hans emigration till Medina, som prejudikat för den multireligiösa och multietniska staten. Koranordet ”inget tvång i religionen” (sura 2:256/257) anförs också som argument för religiös och politisk frihet, och blir ett argument för den sekulära staten.

En sak att lägga märke till är just detta att det har bildats politiska partier med bakgrund i islamistiska rörelser. Religiösa partier har varit förbjudna i många av länderna just med motiveringen att religionstillhörigheten var något som alla medborgare hade, så att inget parti kunde få göra anspråk på att representera ”statens religion”. I och med att islamistiska rörelser nu står bakom bildandet av partier, innebär det faktiskt (även om det kanske inte var avsikten) ett accepterande av staten som en sekulär företeelse. Genom att man ställer upp i val har man faktiskt accepterat att det är legitimt att rösta på andra partier om man vill. Detta gäller också det ”salafistiska” partiet an-Nur i Egypten. Trots sitt extrem-islamistiska program erkänner det legitimiteten i att det finns flera partier.

Inspirationskällan för det av Muslimska Brödraskapet initierade Frihets- och rättvisepartiet i Egypten är uppenbarligen och uttalat Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP), ”Rättvise- och utvecklingspartiet”, i Turkiet. Det är ett parti med visst religiöst språkbruk och som bejakar en muslimsk identitet, men som samtidigt uttryckligen slår vakt om den sekulära staten. Den turkiske premiärministern Erdoğan är omåttligt populär i Egypten. Hans besök där under 2011 var ett triumftåg.

Konspirationsteoretiker hävdar förstås att de här partierna (inklusive det turkiska AKP) har ”en dold agenda” och tänker inför ett system liknande det i Iran, eller rentav ett talibanvälde. Även om en sådan hemlig agenda skulle finnas hos några (vilket knappast är fallet) skulle det inte accepteras av den yngre kadern inom rörelserna, och framför allt inte få något folkligt stöd.

Påfallande har öppenheten i debatterna under valen i Egypten varit. Karikatyrer och även ganska grova skämt om religiösa och politiska ledare har synts på väggar och på Nätet, och en amper (och humoristisk) kritik av islamisterna har varit en del av debatten. Det förekommer en religionskritik som jag inte har sett tidigare. Där finns starka krav på personlig frihet. Flerpartisystemet och en öppen debatt innebär att idén om religion och stat som ett och samma inte kan fungera. Religiositet och religiös praxis blir ett personligt val bland flera möjliga. Detta är en förändring som man inte kan utplåna med tvång även om man skulle vilja.

Muhammad Mursis seger i valet var med mycket knapp marginal, och valdeltagandet i den andra omgången inte påfallande stort. Åtskilliga av de många som röstat i den första omgången på andra kandidater än de två som fick flest röster avstod tydligen vid andra omgången. Men de finns kvar i väntan på nästa val. Brödraskapets popularitet har samband med dess framgångsrika sociala verksamhet. Många hoppas att det nu ska kunna ge resultat på statens nivå. Protesterna i januari-februari 2011 gällde ekonomiska och sociala problem, administrationella misslyckanden, korruption, arbetslöshet. Konkreta frågor. Om (vilket är troligt) Muhammad Mursi och den regering som kommer till stånd inte kan lösa de problemen, faller populariteten. Och resultatet blir ett annat i nästa val. Kraven på social rättvisa, personlig frihet och kraven på demokrati lär inte försvinna.

Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet