Esoteriskt måleri

För den som är intresserad av västerländsk esoterism, och konst, rekommenderas ett besök på Moderna museet i Stockholm där det just nu pågår en mycket omskriven utställning av den svenska 1900-talskonstnären Hilma af Klint (d. 1944). Vissa menar att af Klint ska betraktas som grundaren av det abstrakta måleriet, snarare än mer kända modernister som Kandinsky (d. 1944) eller Mondrian (d. 1944). A ledningen till att af Klint inte fått sin pionjärinsats erkänd är främst att hon själv bestämde att hennes konstverk inte skulle få visas för allmänheten förrän 20 år efter hennes död, och det var först med en utställning i Los Angeles på 1980-talet hon blev ett världsnamn.

Hilma af Klint var i sitt måleri starkt influerad av esoteriska traditioner och i det informativa lilla häfte Moderna museets producerat i samband med utställningen kan man läsa att af Klint

Var av den uppfattningen att hon, när hon målade, stod i förbindelse med högre medvetanden, som talade och förde fram budskap genom henne. I likhet med många av sina samtida var hon påverkad av andliga strömningar, i synnerhet spiritismen, teosofin och senare även antroposofin. Genom sitt måleri ville hon förstå och förmedla den mänskliga existensens olika dimensioner.

Hilma af Klints måleri är verkligen både eteriskt och esoteriskt. I den stora, centrala, sviten Målningarna till templet som producerades mellan 1906 och 1915 arbetade hon men en serie ofta återkommande symboler som snäckor, trianglar och spiraler. Ibland för hennes måleri tankarna tillbaka till Willam Blake (d. 1827). af Klint själv menade att hon endast verkade som ett medium för andliga mästare och att hon, när hon målade, inte hade en aning om vad bilderna föreställde. Senare skulle hon själv uttolka sitt måleri i den mer än 1000 sidor tjocka skriften Studier över själslivet från 1917/1918.

De tio största, nr 3. Ynglingaåldern, Grupp IV

af Klint målade också en serie mycket intressant mentala bilder av de så kallade världsreligionerna. Nedan ser vi exempelvis hur hon för sitt inre öga föreställde sig Islam.

Den Muhamedanska ståndpunkten

I samband med föreställningen pågår hålls också flera föredrag av religionsvetenskapligt intresse. Den 26 mars talar exempelvis konstvetaren Peter Cornell på temat Det ockulta alternativet. Om hemliga läror i konst och litteratur omkring 1900, och den 14 maj håller Moderna museets intendent Ylva Hillström ett föredrag med titeln Esoteriska strömningar och teman i litteraturen från Dante till Dan Brown.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Konst och religion, igen

Som berörts i tidigare inlägg om Lars Vilks pågående konstprojekt kring islam och islamkritik menar konstnären att inte bara allt han gör – från rondellhundsteckningen till deltagande i islamofobiska konferenser – ska förstås som konst, utan att även andras reaktioner är en del av konstverket.

På senare år har vi sett flera projekt som problematiserat begreppet konst, samtidigt som de utmanat sociala konventioner och svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009-349701” från 2009 eller Karl Fredrik Mattsons falska mynt med texten ”Vår horkarl till kung” från tidigare i år. Att på detta sätt samtidigt experimentera med konstbegreppet och lagen medför naturligtvis risker. De egna verken kan användas på sätt som konstnärerna själva kanske inte hade föreställt sig. Det har Lars Vilks nu fått erfara då ett konstnärkollektiv monterat en högtalare som förmedlar det muslimska böneutropet på hans installation Nimis i naturreservatet Kullavik i Halland. Detta kan förstås som en kommentar till Vilks upplevda islamkritik, och som ett bidrag till debatten om rätten att förmedla böneutrop i svenska moskéer.

Konst, religion, yttrandefrihetslagstiftning och rätten till det offentliga rummet i (o)salig blandning alltså. Igen.

Medan Vilks kritiker menar att han gömmer sig bakom begreppet konst för att kunna bedriva en fördomsfull religionskritik eller för att ta sig friheter i relation till svensk lagstiftning, menar religionskritiker att religiösa gömmer sig bakom begreppet religion för att göra samma sak. Böneutrop betraktas som ett intrång i det gemensamma offentliga rummet, manlig omskärelse som ett brott mot barnkonventionen.

Varför, frågar sig religionskritiker, ska något som kallas ”religion” värderas högre och få kringgå viss lagstiftning än annat?

I vad som förståtts som ett experiment – eller kanske som konst? – i linje med dessa tankebanor bildade filosofistudenten och piratpartisten Isak Gerson år 2010 det missionerande kopimismsamfundet som menar att kopimism är en religion vars trossats är att kopiering och spridande av information ska betraktas som ett sakrament. I december 2011 gav kammarkollegiet kopimisterna rätt att registrera sig som trossamfund och alltså få någon sorts juridisk status som religion. På Svenska Dagbladets ledarblogg avfärdade man kopimismen som en ploj och menade att de härigenom endast eftersträvade att få fildela i skydd av religionsfrihetslagstiftningen.

Alla dessa uttryck kan förstås som bidrag i en pågående diskussion om rätten att definiera gemensamma och mångtydiga begrepp och fenomen som ”konst” och ”religion” och vilken plats eller eventuell särställning dessa ska ha i samhället och inför gemensamma lagar. I en ledare i dagens DN, som Susanne Olsson kommenterar här nedan, skriver Erik Helmerson om religions närvaro i samhället och hur denna aktualiserar diskussioner om religionsfrihetslagstiftningen.

Såväl Vilks konst som kopimisternas religion är exempel på detta.

Till grund för dessa diskussioner ligger viktiga frågor om hur vi ska dela på det gemensamma, och samtidigt förhålla oss till enskilda gruppers särintressen i samhället. En sådan diskussion är alltid nödvändig. Inte minst då många känner osäkerhet inför pågående samhällsförändringar.

Kanske kan just konst och litteratur – som gränsöverskridande reflexiva verksamheter – visa sig vara effektiva arenor för sådana diskussioner?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet