Esoteriskt måleri

För den som är intresserad av västerländsk esoterism, och konst, rekommenderas ett besök på Moderna museet i Stockholm där det just nu pågår en mycket omskriven utställning av den svenska 1900-talskonstnären Hilma af Klint (d. 1944). Vissa menar att af Klint ska betraktas som grundaren av det abstrakta måleriet, snarare än mer kända modernister som Kandinsky (d. 1944) eller Mondrian (d. 1944). A ledningen till att af Klint inte fått sin pionjärinsats erkänd är främst att hon själv bestämde att hennes konstverk inte skulle få visas för allmänheten förrän 20 år efter hennes död, och det var först med en utställning i Los Angeles på 1980-talet hon blev ett världsnamn.

Hilma af Klint var i sitt måleri starkt influerad av esoteriska traditioner och i det informativa lilla häfte Moderna museets producerat i samband med utställningen kan man läsa att af Klint

Var av den uppfattningen att hon, när hon målade, stod i förbindelse med högre medvetanden, som talade och förde fram budskap genom henne. I likhet med många av sina samtida var hon påverkad av andliga strömningar, i synnerhet spiritismen, teosofin och senare även antroposofin. Genom sitt måleri ville hon förstå och förmedla den mänskliga existensens olika dimensioner.

Hilma af Klints måleri är verkligen både eteriskt och esoteriskt. I den stora, centrala, sviten Målningarna till templet som producerades mellan 1906 och 1915 arbetade hon men en serie ofta återkommande symboler som snäckor, trianglar och spiraler. Ibland för hennes måleri tankarna tillbaka till Willam Blake (d. 1827). af Klint själv menade att hon endast verkade som ett medium för andliga mästare och att hon, när hon målade, inte hade en aning om vad bilderna föreställde. Senare skulle hon själv uttolka sitt måleri i den mer än 1000 sidor tjocka skriften Studier över själslivet från 1917/1918.

De tio största, nr 3. Ynglingaåldern, Grupp IV

af Klint målade också en serie mycket intressant mentala bilder av de så kallade världsreligionerna. Nedan ser vi exempelvis hur hon för sitt inre öga föreställde sig Islam.

Den Muhamedanska ståndpunkten

I samband med föreställningen pågår hålls också flera föredrag av religionsvetenskapligt intresse. Den 26 mars talar exempelvis konstvetaren Peter Cornell på temat Det ockulta alternativet. Om hemliga läror i konst och litteratur omkring 1900, och den 14 maj håller Moderna museets intendent Ylva Hillström ett föredrag med titeln Esoteriska strömningar och teman i litteraturen från Dante till Dan Brown.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den ockulta julkalendern, igen

Idag rapporterar bland andra DN, SvD och AB att sju personer anmält årets julkalender Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst för att den ”indoktrinerar barn till spiritism” och lär dem ”hur de får kontakt med den mörka sidan.” Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan dessa protester förstås inom ramen för en historisk motsättning mellan kristna företrädare och uttryck för esoterism eller ockultism – föreställningar och praktiker som per definition avfärdats från kristet håll.

Dessa protester kan även kopplas till Jonas Svenssons inlägg nedan, om tolkningskonflikter kring julens ursprung och symbolvärden. För många firas julen i åminnelse av Jesu födelse och med ett ”kristligt budskap” i sinnet, medan andra påpekar att julfirandet är äldre än kristendomen och kan knytas till andra religiokulturella traditioner. Åter andra förknippar snarare julen med Kalle Anka och julklappar, sill och nubbe, kommersialism och Karl-Bertil Jonsson.

De flesta är dock överens om att julen är en gemenskapens högtid – vi har bara svårt att enas kring vad det är vi ska enas kring. Detta är inget problem när firandet sker i den privata sfären, utan det är just på gemensamma arenor – som i public service – konflikter kan uppstå.

Förknippar man julen med Kristi födelse och adventstiden med väntan på Herrens ankomst, kan det naturligtvis ses som en ren provokation att barnen varje morgon presenteras ett TV-program som flirtar med traditioner vissa uppfattar som okristliga.

Hallå?

Ännu värre blir det naturligtvis av att spökena Jean och Staffan – representanterna för den mörka sidan – inte är elaka (även om Jean är lite stingslig) utan snälla och hjälpsamma. Kalendern kan på så vis beskyllas för att framställa den ockulta sidan som attraktiv för barnen. En flirt med ondskan.

Samtidigt besitter troligtvis få barn i Sverige denna tolkningsram, och julkalenderns spöken och mysterier får andra betydelser. Likt annan barn- och ungdomskultur som Spöket Laban eller Harry Potter kan årets julkalender samtidigt förstås som ett spännande äventyr och som en hjälp att förhålla sig till, konfrontera och förhoppningsvis övervinna rädslor som många barn – likt Benny (spökrädsla) och Saga (ensamhet) i Mysteriet på Greveholm – bär på.

Inom den antika filosofin spekulerade man kring tragedins popularitet. Varför tyckte folk – som väl hade det miserabelt nog i vardagen – om att gå på teatern för att se tragiska skådespel. Aristoteles menade att tragedin hade en helande eller renande effekt på åskådaren. Genom att genomleva det svåra på distans, kunde åskådaren bearbeta sina rädslor och neuroser och gå stärkt från läktaren när skådespelet var över. Liknande idéer utvecklades senare inom den moderna psykologin och psykoanalysen.

I morgonens avsnitt av Mysteriet på Greveholm introducerades även alkemiska inslag. Kanske kommer nästa anmälan från uppretade naturvetare? Jag väntar med spänning på fortsättningen. Eller fortsättningarna…

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den ockulta julkalendern

I ett inlägg nedan skriver Göran Larsson om hur den katolske kyrkoherden Zbigniew Golebiewski varnat för att SVT:s julkalender kan vara inkörsport till spiritism och ockultism. Detta med anledning av kalenderns spöktema och inte minst ett inslag i dagens avsnitt, där syskonen Saga och Benny försöker få kontakt med andevärlden genom ”anden i glaset”. Även Torbjörn Freij, certifierad tomatiskonsult som skrivit några böcker kritiska mot New Age och nyandlighet, menar att ”kontakt med andar och ockultism är ett jätteproblem idag.” Hur detta problem tar sig uttryck framgår inte av artikeln.

Kanske kan man förstå detta som ett uttryck för en gammal motsättning mellan kristna företrädare och esoteriska traditioner. Den nederländske forskaren Wouter Hanegraaf menar att esoterism kan förstås som en ”slaskkategori”, ett fack där man stoppat sådana religiösa föreställningar som inte accepterats av kyrkan. Hit hör så såväl hermetism och mesmerism, som senare nyandliga föreställningar och praktiker. Även om de moderna västerländska esoteriska traditionerna legitimeras genom kopplingar till uråldriga traditioner, tog de flesta form under 1700 och 1800-talen. Framväxten av den moderna esoterismen kan delvis beskrivas som en reaktion på renässansen och upplysningen och utmärks ofta av vetenskapslikhet och kyrkokritik.

Antagonismen har alltså varit ömsesidig.

Länge betraktas esoteriska traditioner med misstänksamhet eller direkt löje även inom religionsvetenskapen. Som ett exempel kan nämnas lundaprofessorn Efraim Briems studie Moderna religionssurrogat. Teosofin, spiritismen och Christian Science. En religiös fara. från 1926, men fortfarande i slutet av 1900-talet kunde New Age avfärdas som lite löjligt eller mindre autentiskt än de så kallade världsreligionerna.

Men sedan några decennier är forskningen kring esoterism ett accepterat och växande fält, som förändrat sättet att se på alternativa religiösa traditioner. Forskare som ovan nämnde Hanegraaff, landsmannen Kocku von Stuckrad eller svensken Olav Hammer har visat på de esoteriska traditionernas betydelse för efterkrigstidens Europa och USA. Oavsett om vi kallar det västerländsk esoterism, New Age eller nyandlighet är de mer betydelsefulla än vad man tidigare velat, eller kunnat, se.

Olav Hammer har kallat New Age för en ny folktro. Det är på flera sätt en träffande liknelse, som för oss tillbaka till årets julkalender. Dagens tro på helande kristaller, andeväsen eller fascination för vampyr-myter är folklig – det visar inte minst utbudet på TV, i tidningar och böcker. Den löper också parallellt, eller finns sammanblandad, med kristen tro på ett sätt som minner om äldre tiders folktro som snarare befolkades av tomtar, troll och oknytt. Synkretism har alltid varit mer regel än undantag.

När man låter dottern Saga i Mysteriet på Greveholm sätta upp en Twillight-affisch och sedan vilja leka anden i glaset med sin lillebror kan man se det som att hon samtidigt representerar de senaste tio årens vampyr-trend, och månghundrahåriga västerländska kulturtraditioner. I julkalenders blandas kristendom (väntan på kristi födelse), gammal folktro (spöken och tomtar), esoterism (spiritism) och en samtida vampyrkult.

När Zbigniew Golebiewski menar att SVT brister i ansvar och agerar ondskans hantlangare är detta förståligt utifrån en (i dagens Sverige inte så tongivande) kristen tradition. Men samtidigt kanske man kan hävda att SVT tar sitt ansvar genom att lyfta fram kulturtraditioner som många är blinda för.

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap

Göteborgs universitet